Hur ska man hitta rätt sadel?

Jag har nog skrivit om det förut, men det är värt att skriva om igen. Dels för att många har problem med att hitta rätt, många har svårt att få hjälp (alla är ju olika, en sadel som passar mig behöver ju inte passa dig), och för att det faktiskt är svårt att hitta info! Jag har googlat måånga gånger, men har ofta hamnat på forum där ffa killar skriver ”cykla mer, du vänjer dig”. Och det vägrar jag acceptera ;).

Okej för er som kanske inte har varit på min blogg innan, så lite om mig, så ni förstår: Jag köpte min första cykel 2014. Cyklade ytterst lite men usch så jag avskydde sadeln! Vinkade ner, fick ont (minns knappt var men det var nog framtill, inte bara sittbenen) och övergick till slut till att sätta på ett sånt där gelöverdrag. Helt förkastligt enligt alla cyklister, och stilregler, men för mina rundor på 3-4 mil så fungerade det. De blev inte heller så många om jag ska vara ärlig.

2015 fick jag ingen cykelfeeling förrän i augusti, och började då cykla igen. Köpte en ny sadel, selle italia flow med ett hål i mitten och trodde att jag hade hittat rätt. Har t o m skrivit ett inlägg om det. Men nej. Ganska snabbt märkte jag att jag fick ont. Vet fortfarande inte om det var bredden eller vad det var men det kunde göra ont från första milen. Minns att jag cyklade en runda på 9 mil och sista 3 ville jag bara gråta. Hemskt. Det var dock inget fel på sadeln i sig så jag sålde den till en kille i Kalmar som blev supernöjd (typiskt, varför känns det alltid som att det är lättare för killar med sånt här? Inbillning?

I februari i år fick jag en nytändning och sug efter att cykla när vi var på Fuerteventura. Ja det har jag redan skrivit om. Jag köpte ny cykel, ny sadel, trodde att jag hittat rätt IGEN, men nää… Att cykla flera gånger i veckan gick inte (Eller det gick men gjorde ont). Inga problem ”framtill”, men sittbenen… AJ! Jag återhämtade mig inte. Det var nu rätt bredd men alltså trycket… Alla sa ”du vänjer dig, det sKA göra ont i sittbenen”, men allvarligt.. efter 150-160 mil ska det inte göra så ont om man ska vänja sig! Några få längre rundor gick bra, men ärligt talat så hade jag rätt ont när jag kom fram då. Vätternrundan som jag planerat kändes långt borta. Nu avstyrde jag den ändå, men alltså med så ont i sittbenen hade det aldrig gått!

Googlade och googlade, fick svar, både snälla och dryga, om att mäta sittben, kolla sittställning, härda sittbenen, harden the fuck up, osv. Men tänkte att det kanske är mjukare sadel jag behöver? Men det säger ju ”alla” att man inte ska ha? Att det blir ännu värre tryck på andra ställen istället. Och att det ÄR sittbenen som skall ta upp all tyngd och så är det bara. Jaha… Jag hade en hård sadel, med rätt bredd och jag var inför varje cykling nervös för hur ont det skulle göra den dagen.

Jag åkte in till Sportson i Linköping för en vecka sedan för att köpa handskar, och började då av en slump prata med försäljaren om mitt sadelbekymmer. Han sa direkt ”Ja men då ska väl du ha en mjukare sadel”… Hm… tänkte jag men följde med honom bort till väggen med sadlar. Den vita Specialized Lithia som han tog fram var ful och… vit… Jag sa direkt ”Det går inte, jag måste ha en svart”… Men tänkte sedan att jag i alla fall kunde prova.

Och det är väl här inlägget egentligen borde börja ;). Jag bytte sadel hemma. Satte den på samma sätt som den förra så att det blev rätt vinkel i ben etc. höjde upp ”nosen” till vågrätt position och provsatt i vardagsrummet. okej. Första rundorna kändes rätt bra. Betydligt mjukare men ändå så att jag kände att jag fick lite tryck mot sittbenen. Bra I guess? Jag kände någon dag att det var lite svårt att få till en bra position, och vet inte riktigt varför men jag tror att jag dels var lite öm i sittbenen från början, och även att byxornas padding kanske hade hamnat lite snett. Det var i alla fall hundra gånger bättre än innan. Det riktiga kraftprovet skulle vara lördagens långpass. Funkar den på ett långpass så funkar det! Sen behöver jag ju inte hitta drömsadeln nu heller, men vill ha en som funkar tills jag hittat drömmen!

Jag cyklade iväg med tanken att jag skulle ställa mig upp med regelbundenhet för att ge lite nytt blod till de delar som ev fick för mkt tryck, och att jag skulle tänka positivt. De två första milen kände jag efter, och kände efter och var nervös för att det onda skulle komma. Helt paranoid. Men milen rullade på och det kändes nästan bättre och bättre. Nu ska jag tillägga att jag ligger ganska mycket framåt, och med händerna nere i bocken eller med mkt vinkel i armbågen på övre delen av styret men ”sitter inte upp” så mkt. Så det har ju med tryck att göra. Men jag låg inte ner hela tiden, det hade jag aldrig orkat i 3,5 timme!

Sadeln var min vän ända tills jag hoppade av hemma. På riktigt alltså! Det gjorde inte ont en-enda-gång. Inte EN gång! Nu kanske det var en tillfällighet, men isf en sådan jag är glad för!

Och var vill jag komma med detta? Jo, ge inte upp! Här kommer lite tips till er som tycker det är hopplöst:

1. Prova många sadlar, skit i om handlaren/handlarna tycker att ni är jobbiga! Prova, prova, prova. Både olika modeller och graden av mjukhet. Jag har provat:
   – Den sadel som följde med cykeln. Typ den enda gången jag har haft tryck ”fram”. helt hemskt. För smal med. usch
   – En prologue i rätt bred som ”borde” passa. Tryck överallt. Hemsk. Kan inte säga varför, bara fel fel fel! Såhär skrev jag då.
   – Selle Italia Gel Flow – En damsadel med hål i, var nog för smal för mig, annars hade den nog varit ganska bra. Men nu fick jag obehagligt tryck. Men kanske även för hård. Men säkert en bra sadel för många som inte vill ha för mjuk!
   – Specialized ruby (tror jag), kändes inget bra heller. Rätt bredd, för hård för mig men fick jättekonstigt tryck på sittbenen fast det ”skulle” vara rätt. Hemskt. Överlevde runda på ca 7 mil. Förstår inte hur.
   – Specialized Phenom – Den här köpte jag begagnad av en kille, bönade och bad att jag skulle få köpa den för jag trodde att den var rätt! Jag tror att den funkar för mig när jag är helt ”utvilad” i sittbenen, men när jag ska cykla ofta så blir den för hård och det gör skitont! Och nej, mina sittben vänjer sig INTE (inte än i alla fall).
   – Specialized Lithia – Än så länge den bästa! Mjukare men ändå stadig och ger inget tryck (på mig i alla fall) där fram. Ger ett stöd på sittbenen och blygdbenen antar jag att det är, när man lutar fram så det känns bra liksom. Inte ont. Ibland funderar jag på om jag hamnar lite långt fram på den, men skit samma. Känns det bra så är det bra.

   Ah, alltså ni ser ju. Jag har testat många! Och det är värt det! Känns det inte bra så ÄR det inte bra!

2. Mät sittbenen! En bra affär har en grej som du kan sätta dig på, det blir ett par gropar och sedan mäts avståndet mellan groparna. Obs, ha inte jeans på dig utan snarare tunna chinos eller ngt, så att det faktiskt blir märken! Är sadeln för bred är det nog allmänt obehagligt och risk för skav, och är den för smal gör det ont, för att trycket hamlar helt fel!
3. Låna hem sadel och prova! Köp inte om det inte utlovas öppet köp! De flesta butiker erbjuder detta, så får du inte låna/pengarna tillbaka om det är fel – Gå till en annan butik!
4. Det ska inte göra ont. Det ska inte göra ont. Det ska inte göra ont. Okej?
5. Ta gärna lite pauser i cyklingen. Sätt byxorna på plats om de flyttat sig när du ändå stannar vid ett rödljus etc. Lite micropauser där blodcirkulationen blir bättre är nog bra även om man har den perfekta sadeln!
6. Prova att vinkla sadeln lite nedåt, bara någon millimeter i taget. Kan göra stor skillnad! OBS, om man vinklar mkt så är risken stor att man får mkt tryck på händerna mot styret istället och det är inte nice… Så isf kanske sadeln är fel och man behöver prova en annan.
7. Skav? Prova chamois creme. Jag har aldrig haft skav, men om man har problem med det så är tydligen denna kräm den absolut bästa. Jag har den men har inget behov. Men vissa vill använda jämt!
8. Ha bra cykelbyxor – Rätt sadel är prio 1. Men det är skillnad på padding i olika byxor med. Jag har två par byxor (måste köpa fler), men använder bara ett par (de dyraste såklart, suck), för de billigare känns hemska. Det är ändå Craft, och var inte superbilliga minns jag, men de är tunnare i paddingen. Och är man prinsessan på ärten så är man! Dyrare verkar tyvärr vara bättre i dessa fall!

Alltså… lite såna här listor har jag sett innan. Men det jag verkligen vill trycka på är PROVA MÅNGA SADLAR! Bara för att bredden är rätt så behöver det inte vara rätt för dig. Till viss del måste man väl vänja sig, men om du vet att du har cyklat mycket och det fortfarande inte känns bra så är det nog så att du måste ha ny sadel för att det ska göra det. Det är jobbigt och energikrävande att testa och byta men SÅ värt det, den dagen då det känns bra!

Håll tummarna för att gårdagens cykling inte var en engångsföreteelse!

Rädslan…

Varje gång det står löpning i träningsschemat så lever jag upp lite, och blir alldeles lycklig. Men varje gång blir jag också lite rädd. Jag har bestämt att jag inte ska känna efter, utan att bara köra på. Men hur lätt är det när foten är så otroligt ombytlig av sig? Ibland går det flera dagar där den känns helt normal. Dvs inte känns alls. Och sen helt plötsligt kan det så en ilning genom framfoten, som om det vore något där i benet. Eller någon slags molande värme. För att lika snabbt ha försvunnit igen.

Hur ska man veta om det är något att bry sig om? Men om jag kan göra tåhävningar barfota på en pall, dvs full R.O.M. så borde det ju vara lite lugnt? Den belastningen borde väl göra ont om något var fel? Eller?

Nej jag kör på. Med en dåres glädje på springdagarna. Och så får jag ta kraschen när den kommer. Om den kommer. Jag vill vill vill springa Ångaloppet. Det får bara inte förstöras.

Kluven…

Något som jag brinner för är att människor ska må bra. Tycka om sig själva. Inte hålla på och banta, gå på dieter, träna för att ”bli smal”, inte kunna ha en klänning för att de inte gillar sin kropp, inte kunna gå och bada/simma för att de inte vill ha på sig baddräkt, bikini osv. Jag vill att människor (gäller ju inte bara tjejer) ska tycka om sig själva oavsett hur de ser ut! Det motsätter inte att det är bra för den fysiska hälsan att äta näring och röra på sig, men att träna av ångest för att man har ätit en glass är sorgligt, och att inte våga ha smör på mackan i rädsla för kalorier är lika hemskt det.

På sista tiden har jag ökat min träning i minuter, inte så mycket i intensitet tror jag… crossfiten kunde ju vara ganska tuff. Men jag lägger fler minutrar på träning i veckan, vilket innebär att jag tänker på träning större del av min dag än tidigare. Jag är i en förälskelsefas där jag tycker allt det är så himla, himla roligt, och det avspeglar sig på min instagram, på min facebook. Jag är också så fantastiskt glad för att jag har en kropp som funkar, som är fin, och som bara gör det jag ber den om, så då blir det lite bilder på den med! Och det är det som är så svårt?

Triggar jag folk till träningshets? Till ätstörningar? Är det generellt sett bilder på kroppar som gör att folk mår dåligt? Eller är det texten som hör till bilden? Andemeningen? Jag tränar inte för utseendets skull. Jag tränar inte för att bränna kalorier. Jag tränar inte för att jag får ångest av att vila. Jag tycker själv att jag ser ganska normal ut. Vältränad normal tjej som inte tränar för att bli smal utan tränar för att det är roligt. Jag äter allt. I princip. Jag tycker inte om kräftor och oliver men annars så har jag inga ”no” i min kost ;). Jag lade härom veckan upp en bild där jag hade en glass i halva ansiktet t ex. Jag försöker spegla mitt liv helt enkelt. Och mitt liv ÄR enformigt! Det ÄR träning. Jag går inte ut på krogen ofta, jag umgås mycket med min familj. Jag har inte massa andra härliga kompis/fest/whatever att dela med mig av för det är så mitt liv ser ut ;).

Men, bara för att jag tränar för att det är roligt så betyder ju inte det att jag inte vill nå resultat. Jag vill att mitt arbete skall ge mig resultat tillbaka. Jag tycker om känslan av en stark kropp som inte blir helt slut av att gå i en trappa. Jag tycker om att vilopulsen sjunker sakta men säkert. Jag blir lite irriterad när jag får ställa in träning, eller blir sjuk, men det hade jag blivit om jag förut hade fått ställa in en ridlektion också. Och det hade ingenting med träningshets att göra heller. Det är ju för att man tycker om det man gör.

Alla tycker inte om att träna. Det är okej. Alla tycker inte om att ta selfies. Det är också okej. Somliga tycker att selfies är det töntigaste som finns och tröttnar snabbt på en lyrisk statusuppdatering kring en härlig träningstimme. Det är också okej. Det finns ju en möjlighet att avfölja både på instagram och facebook.

Men för de som inte kan låta bli att följa? Som önskar att de också ville träna, fast inte kan, de som är sjuka i ätstörningar, eller är på väg dit. Vad behöver de? Behöver de att jag lägger ner min instagram eller gör den privat kanske? Så att ingen ser? Jag vet verkligen inte. Jag vet ju vad JAG mår bra av. Och här är ju alla individer. Vad är rätt att göra? Är det okej för proffs och elit att lägga upp träningsbilder men inte för Svenssons? Eller är det okej för alla? För ingen? Eller beror det som sagt på syftet med bilden eller texten som skrivs till?

Är det okej att lägga upp en bild på sig själv för att man tänker ”shit vad snygg jag blev här”? För alltså… Ibland känner man ju så! Som tur är!! Eller bör man låta bli det?

Och här funderar jag fritt… Varför är det så känsligt att visa upp kroppar? Kroppen är ju något extremt naturligt. Och vacker! Jag har vänner på instagram som lägger upp bilder på kroppar på olika sätt och många av dessa har jag aldrig någonsin mått dåligt av. Trots att jag för en tid sedan mådde väldigt dåligt över mig själv. Tyvärr var det ett monster i mitt huvud som inte var snällt, men det hade egentligen inte med bilder på tränande tjejer att göra. Utan det monstret triggas ju mer av det folk säger/skriver. ”Bränna fett”, räkna kalorier, gå på diet, bulka/deffa, ätardagar hit och kilon på vågen dit. Men det kanske bara gäller mig.

En del kanske mår svindåligt av att se en lycklig tjej träna det hon älskar mest. Men är det då det man ska censurera? Mår de personerna bättre då? Eller är det det som är själva sättet att bli frisk? Att lära sig se sig själv fri från alla andras liv och sätt att leva, att lära sig att man är olika, har olika intressen och att allt är lika rätt?

Gud så flummigt det blev. Är jag något på tråden eller är det bara något försvar för att jag vet att jag lägger upp sjukt mycket träningsbilder nu och jag har dåligt samvete för det? Många blir ju även positivt taggade av det. Och jag med. Jag älskar sociala medier, kommunikationen man kan ha där och nya kontakter som kan knytas!

Svårt tycker jag!

Träningskväll!

Igår var det ”tur” att jag är singel och lever ensam och inte hade någon som förväntade sig att jag skulle stå med maten på bordet, eller för den delen komma i tid till ett. Efter skolan köpte jag nya batterier till min effekt- och kadensmätare till cykeln för att upptäcka att det a) var jävligt svårt att byta, och b) omöjligt att använda de nya batterierna som var inköpta på Kjell och Company. Tydligen så räckte det inte med att de hette rätt sak, det var något mer som skulle va special. som tur är så är ju Polar väldigt bra så de skulle skicka nya till mig!

Hur som helst, rätt snabbt ville jag ut på min cykeltur och jag rullade iväg tio i fem. Långa intervaller stod på schemat och mantrat i huvudet var ”jämn effekt, jämn effekt”. Svårt, men tror kanske att det gick lite bättre? Tar väl ett tag att kalibrera benen har jag fått lära mig. Jag tänker att det är lite som att lära sig att backa med släp? I början tycker man ju att man gör jättefina små svängar på ratten för att svänga med släpet, men det ger jättemycket utslag. Det är väl lite så det känns nu. ”Jag gör ju ingenting” tänker jag och watt-siffran hoppar från 150 till 250 på 3 sekunder.

Det blev bättre och bättre väder under tiden jag var ute och när jag kom hem så sken solen och det var sådär underbart som det kan vara ibland! Rumpan lite öm, får inte till sadeln än. Kanske är det sadeln i sig, kanske är det inställningar/vinkel. Och jag har ingen aning om vad jag ska göra. Nu har jag iofs cyklat rätt mkt och jag vet inte om det borde göra att jag redan har vant in sittbenen, eller om det har blivit lite mycket för rumpan att ”absorbera” ;). Aja… bara att jobba på ändå!

Efter jag kom hem var det bara att dra i sig en banan (tur att jag hade stooora hemma!), kränga av sig cykelbyxorna, på med mjukisbyxorna och gå till simhallen. Tänkte att det nog skulle vara tomt kl 19. Tji fick jag. Jag var sådär halvtaggad. Tredje dagen simning på raken (är inne i en liten svacka gällande simmet), men tänkte att passet var rätt kort trots allt. Mycket folk redan när jag kom, eller mycket och mycket, men bröstsimmarna låg i varenda längd och jag visste inte riktigt hur jag skulle bära mig åt för att hålla schemat. Blev efter ett par intervaller att jag sket i det och tänkte att jag bara får simma på längderna helt enkelt. Var ju självklart uttråkad efter 5 längder typ. Jaha. Ge upp, kasta in handduken och gå hem? Ja då skulle jag ju säkert ha en skön känsla på kvällen.. Näää… ge upp kan jag ju inte göra bara för att jag var uttråkad. Efter ett ”varv” på dagens pass så fanns plötsligt lek-delen ledig och jag bytte raskt dit. Sen kunde jag köra intervallerna som planerat i egen ”bana” =). Under tiden jag simmade så kom ett större gäng med våtdräkter och grejjer som de skulle ”simma in”. Rätt varmt att göra det i 29-30 grader!!!

Fick lite prestationsångest ett tag eftersom alla de frisimmade och såg ut att göra det snabbt, men sen tänkte jag att jag skulle sköta mig själv och skita i de andra, och så gjorde jag det.

Klockan halv nio var jag hemma och kunde äntligen sätta mig i soffan, äta middag och njuta av att kroppen var behagligt trött. Underbart. Idag blir det löpning och styrka! Jippi!!

Hur kan man längta efter Cooper-test?

Jag har alltid sagt att jag inte tränar för prestation utan för glädje. Eller, jo, prestation i den bemärkelsen att jag vill lyckas utföra saker, men inte att jag behöver komma på någon speciell plats eller så. Jag har inte riktigt haft målet att springa milen på xx minuter till exempel. Kanske för att jag haft så struligt med skador, så jag har tänkt att det inte går. Men jag vet inte. Det har inte känts så viktigt. Har mer velat uppleva. Känna känslor. Typ så.

Men nu, så börjar något hända. Jag satt här hemma igår* och såg på mitt träningschema och i min träningsdagbok och insåg att jag ändå tränar ganska mycket. Inte mycket jämfört med eliten, men, haha, dem kan man ju inte jämföra sig med. Men jämfört med vanliga ”Svenssons” så tränar jag mycket. Då kom längtan upp efter att testa mig. För att se vad som händer. Hur ska jag veta om jag blir bättre om jag inte testar mig? Och spelar det egentligen någon roll om jag blir bättre? Jo men lite faktiskt. Jag tycker så mycket om min träning nu. Att den är så strukturerad och genomtänkt (Tack Adam), och då vill jag ju veta om det funkar!

Jag tycker om mig själv, min kropp och lägger inte min självkänsla i om jag är snabb eller inte. Men samtidigt har jag nog alltid varit lite lite ”ledsen” över det faktum att jag alltid har varit ganska långsam, och det vore ju häftigt om ett smart upplägg med väl avvägd träning och vila skulle kunna göra även mig lite snabbare? Det är inte nödvändigt. Men det vore lite kul!?

Och som den vetenskapsnörd jag är så vill jag ju testa om träningen ger det tänkta utfallet. Så hur ska jag göra det då? Foten håller inte för något cooper-test nu. Jag har ingen tävling inplanerad innan Ångaloppet, och i simning får jag ångest av att ta tid. Usch vad jag verkligen inte gillar det. Hade inget emot det i början, men jag märker mer och mer att prestationsångesten börjar smyga sig in där? Varför? Nä.. simningen ska bara vara rolig. Där begränsas jag av teknik inte av min fysik.

Nej, det blir nog inget test. Vet inte hur jag ska få till det. Jag märker väl på träningarna framöver huruvida det går framåt eller inte. Om ett tag så kanske foten håller för lite tävlingar och tester. Jag tror ju inte på gud, men snälla fotguden om du finns… Gör detta för mig!

Puss på er!

*Ja, jag sitter mycket. Ni som tänker att jag tränar så mycket hela tiden – Ja… det blir lite varje dag. Men jag sitter otroligt mycket däremellan.. så oroa er inte. jag vilar. Mycket!

Mot Ångaloppet!

Jag har ju inte skrivit så mycket om mina mål och planer här… jag ville ha dem i mitt huvud för att se fram emot, suga lite på och glädjas åt, men samtidigt är det svårt att inte prata om det som är på g och det har ju också kommit fram i något blogginlägg att jag har haft Vätternrundan på näthinnan.

Men, det är faktiskt ändrat! Och jag är så glad för att jag har den styrkan i mig att lyssna på vad min kropp och hjärta vill, även om startplatsen är köpt, allt är bestämt osv. Jag tror att en del, i alla fall, gör saker för att de inte vågar ändra sig, fast de inte vill och så tänker inte jag leva. Jag har inga problem med att säga att jag tycker att Vätternrundan är på tok för långt. För mig. Jag tror inte att det blir kul. Jag kanske klarar av det. Att ta mig runt. Men skulle det vara roligt och trevligt? Nej, jag är rätt säker på att jag inte skulle tycka det. I alla fall inte de sista 5 timmarna!

När jag anmälde mig, så hade jag precis fått beskedet av sjukgymnasten att jag inte kunde springa Göteborgsvarvet eller vara med på crossfittävlingen. Jag var skitledsen och ville ha en ny utmaning. Eftersom jag tyckte så mycket om min nya cykel så kändes ju VR som en bra grej. Hur svårt kunde det va? Ni vet, sådär som man tänker ibland.

Jag tränade på och allt kändes bra. 8 milsrundan gick bra, 11,5 milsrundan gick också bra och självförtroendet var på topp! Sen hängde jag på några grabbar då på det här långpasset som jag skrev om, och det var tufft. Visst – Förutsättningarna var inte bra. Jag timade näringen fel, fick i mig för lite kolhydrater, kanske även för lite vatten på slutet, jag var nog i ärlighetens namn inte helt frisk och tempot var lite för högt för mig på långpass. Men… jag hade inte den minsta längtan efter att cykla dubbla sträckan. Inte ett dugg. Inte ens en vilja ”att vilja”! Förstår ni? Jag insåg att det här med 30 mil ju inte är MIN dröm. Det är ju många andras dröm, men inte min. Min dröm är att kunna simma, cykla och springa och ställa upp i lämpligt triathlon, men jag behöver inte ha bråttom. Jag är gärna med i fler cykellopp också, för det var svinkul sist, men 30 mil. Njä…

Jag är så glad för att det gick ”bra” att cykla 15 mil med min sadel, och även om jag fick träsmak och det var rätt jobbigt på slutet så gick det bra! Men jag tror att det hade varit riktigt jobbigt efter ett par mil till, så 30 hade verkligen blivit ett helvete. Jag är fascinerad av hur så många står ut med att nöta sadel i så många timmar! Hur går det till?

Jag har i alla fall lagt ut min startplats på tradera, och är väldigt nöjd med det beslutet. Nu kan jag glädjas åt att jag kan cykla 15 mil utan att vara rädd för att jag måste cykla längre (nu), och jag kan glädjas åt att sittbenen klarar av en runda på 5h 23 minuter! Jag kan glädjas åt att jag har ett pannben! För jag behöver inte cykla 30 mil för att det ska va tufft. Haha, nej… det räcker faktiskt med 15. Jag är stolt över det :).

Nu har jag endast en tävling inplanerad, och det är Ångaloppet i Augusti. Och som jag ska träna inför det :). Är så taggad! Det ska bli en sån där jobbig grej, men KUL! :).

 

Distans- och hastighetsrekord =)

152 kilometer på cykel! När man är i träningsvärlden och pratar med cyklister, läser om cyklister och läser bloggar om cykling så verkar ju 15 mil vara helt rimligt. Och det är det ju också om man är tränad för det. Men ändå.. 15 mil är rätt långt! Det är som att åka från Mjölby till Tystberga, Från Norrköping till södra Stockholm eller från Jönköping till Göteborg! Det är ju en bit!

Idag hade jag egentligen tänkt cykla 7,5 mil eller eventuellt 10,5 beroende på hur det kändes, med ett gäng från Vadstena med fikastopp i Väderstad efter 60 km. Det verkade mysigt och trevligt! På morgonen när jag gick upp så fick jag en ingivelse att kanske köra med grabbarna från Mjölby ändå. Då slapp jag ju ta bilen till Vadstena först, och fick dessutom odla lite Mjölby-cykel-kontakter, och se den härliga rundan som Ludde skrivit om (han som sammankallar). Han beskrev rundan såhär: ”Godkväll alla cyklister, vi kommer köra vår klassiska Torpörunda på Torsdag, det är ju röd dag. Rundan är 15 mil, med stopp efter ca 9-10 mil på ön med påfyllning av bränsle.. Fortsätter med färjan upp till Malexander och sen hem på fina vägar via Ormsjötorp och Danielshammar o Åsbo.. Tempo blir ca 30 snitt med lugna drag i backarna. Välkomna alla!”

Jag tänkte att 30 lät snabbt, men lite kaxig efter rundan i söndags där jag snittade 30,7 halvt ensam så tänkte jag att ”i klunga får man ju hjälp”. Och det verkade ju inte heller som att fokus skulle vara just att det skulle gå fort. Jag tänkte ”va fan” och bokade in mig. Hade egentligen ingen aning om vad jag gav mig in på, för den längsta rundan jag har cyklat är 11,5 mil, och det i ett lägre tempo. Well well. Någon gång ska ju vara den första och ska jag orka Vättern så måste jag ju för fan orka 15.

Vi möttes upp strax innan kl 9 vid badet och drog iväg. Först mot Hogstad och sedan ner mot Trehörna och Tranås. Kände mig stark och mer trygg i klunga än tidigare. Skönt! Stor skillnad mentalt än förra gången jag cyklade med detta gäng (ett par personer var samma iaf). Jag pratade inte så mkt utan hade från start en högre intensitet i min kropp än deras, men det gick bra. Efter ca 5 mil började jag bli trött och jag insåg att detta blir en lång dag. Det började märkas i de många och långa backar som kom att jag inte var så van vid detta. Kanske även infektionen satt kvar i kroppen. Det kändes obehagligt trångt i halsen..

Efter 7 mil svängde vi mot Torpön, och där började vackra småvägar med lite kringelikrokar men här var jag trött! Dessutom så var det ett par riktigt branta och långa backar. Tror jag var nere i 8-10 km/h ett tag. Då hade en del av gruppen sedan länge kört på i ett snabbare tempo men helt fantastiska Jerker och Ludde körde med mig. Jag sa flera gånger att de inte behövde vänta på mig, jag ville inte vara en belastning, men de hade inget emot att ta det lugnt sa de. Åh jag blir nästan rörd när jag tänker på det.

Efter 82 km var vi framme vid Torpöns Färgeläge och det var så skönt att gå av cykeln och sätta sig och äta. Såhär i efterhand kan jag ju undra hur jag tänkte.. jag valde tacobuffé vilket innebar köttfärs, grönsaker i form av typ grönsallad och såser. Ett liiiiitet tackbröd och en liten baguette-bit som jag inte ens åt upp?! Alltså storleken på tallriken var det inget fel på, men VARFÖR VALDE JAG NÅGOT NÄSTAN HELT UTAN KOLHYDRATER? Jag måste ju vara dum i huvudet. på riktigt. På vägen till badet hade jag köpt en bar att ha med mig, och tyckte ju att jag hade utrustat mig med MASSOR energi. Snacka om att inte ha perspektiv på hur långt 150 km är!

Vid lunchen diskuterade gänget hur långt det var kvar, och alla var överens om att rundan nog inte skulle bli 15 mil utan ”bara” 13. Skönt tänkte jag. 5 mil till fixar jag. Det går. Sa igen att jag kunde cykla själv men nej, vi skulle hålla ihop. Lite kaffe i magen, påfyllning av vätska och snart stod vi på den lilla färjan över till andra sidan.

Det rullade på bra i ungefär 15-20 km och sedan var jag trött igen. Vi körde förbi en skylt med ”Malexander 15” och då hörde jag någon säga att det visst skulle bli 15 mil.. skit. I varenda backe så fick jag växla ner till lyp lättaste växlarna och det fanns inga reserver. Det kändes som att pulsen gick upp, men det gjorde den nästan inte. Kroppen orkade bara inte trycka på. Jag kände också mer och mer hur halsen var torr och som ett sugrör. När jag pratade så kraxade jag fram och rösten höll verkligen på att ta slut. Skiiiiit.

Hur som helst så rullade kilometrarna på, och när det blev lite bra förutsättningar i form av flack väg och sådär så kunde jag haka på i ganska bra tempo även nu. Men, såfort det kom en liten pust av motvind eller en liiten liten backe så gick det inte. I ett stopp så stack en kille fram en gel till mig och sa ”ta denna”. Och jag tänkte ”oj så mycket energi, ”verkligen”? Återigen. Hallå, dum i huvudet. Frågade hur mycket ja skulle ta och han svarade ”hela”. Okej… smakade, och konstigt nog var den ju inte äcklig. Jag trodde att alla gels var äckliga (det var ju därför jag var osäker på hur mycket jag skulle ha tagit, hade någon gett mig en snickers så hade jag slukat den utan fundering 😉 ). Denna innehöll koffein med så nu skulle jag väl få turbo ;).

Det gick nog hyfsat ett tag till, men hela tiden tänkte jag att jag gärna hade varit framme tidigare och gärna haft en taxi att ringa. När vi passerade ”Mjölby 13” hade det lika gärna kunnat stå 130. Kändes det som alltså. Men som tur är, så ÄR det ju skillnad på 13 och 130, och vi närmade oss hem. Efter 140 km fick jag en hand i ryggen och jag har aldrig upplevt en skönare känsla. Jag sa, och menade det, att jag aldrig varit så trött. Alltså inte flåsig, som efter intervaller, men trött i varenda cell. Jag längtade efter att lägga mig ner i diket och vila en stund. Det hade jag nog gjort om jag inte hade haft sällskapet att förhålla mig till.

När vi var hemma igen var jag så stolt och glad och lycklig, och tacksam!! Framför allt tacksam! Jag är så glad för varenda meter rull som jag fick hjälp med, jag är så tacksam att detta gäng har lärt mig att köra i belgisk klunga och jag fixade det, när jag var pigg i alla fall ;). Jag är så tacksam över deras inställning att hålla ihop gruppen fast snittet blev drgt 28 ist för 30 och jag är så tacksam över det fina vädret!

Nu efteråt är jag långt ifrån säker på om jag vill köra Vättern som planerat. Jag älskar att cykla, ännu mer efter idag faktiskt. Men 15 mil räcker ju. Jag tror inte att jag tycker att 300 km är kul. Och ska något vara sjukt jobbigt så måste det vara kul. Jag vet att jag tar mig runt. Eller, kanske inte sittbensmässigt, men det kan jag ju inte veta innan, men fysiskt efter mina hittills cyklade 110 mil och 6 veckor kvar. Kanske även som planerat sub 11. Men vill jag? Och vill jag revidera det målet och köra på en långsammare tid som jag hade tänkt från början? Neee… då blir det ju många fler timmar i sadeln och jag kommer nog tycka att de tär långtråkigt. Faktiskt…

Nä. Jag tror jag har bestämt mig, fast jag lovade att inte göra det samma dag som jag ”gick i väggen”. Men det finns ju så mycket annat roligt att göra.Det ska vara kul :). Fick höra av två rutinerade personer efteråt att trots bar, gel och lunch var det på tok för lite energi. Hur ska man veta det om man inte testat? Jag trodde allvarligt att lunch var enough (okej inte min lunch då, snarare snabba kolhydrater), men att jag egentligen borde tagit energi i storleksordningen 2 bars i timmen var för mig helt nytt. Nu snackar vi ju att palla prestation, tufft pass/tävling och långa distanser. Men ändå! Tänk att man lär så länge man lever. Jag är ju alltid den första att förespråka att ÄTA. Så nu gör jag det! ÄT heeeela tiden om du ska tärna länge. tro mig. Gör det bara! ;).

Ah jag har nog klagat massor i inlägget ovan men jag ÄR glad, det var UNDERBART väder, det var en härlig dag med fantastiska människor och jag ångrar inte att jag valde denna grupp idag. Även om det med facit i hand kanske inte var så smart med tanke på luftstrupen. Nu har jag faktiskt ont i halsen. Tänkte träna lite lätt fredag eftermiddag men skiter i det. Nu måste halsen få bli 100% frisk. Även om jag känner mig frisk i kroppen så är det ju något i halsen som inte är bra än. Nu måste jag vara smart.

Jaha så här långa blogginlägg blir det mitt i natten när man inte kan sova. Benen känns om man säger så. Även när jag bara ligger ner i sängen utan att röra dem. Trötta tror jag att det kallas! OBS! Hade INTE ont i halsen när jag började cykla. Då hade jag aldrig cyklat!

Hastighetsrekordet var förresten inte snittfarten, utan högsta uppmätta hastighet. Kom upp i 54,2 km/h i en nerförsbacke. Det var kul! Mer sånt tack 🙂

Kram på er!

Tåkern Runt 2016

Måste skriva medan jag har alla känslor kvar! Innan jag glömmer!

Vilken underbar dag det här har varit! Började lite halvtaskigt i fredags med att jag inte kände mig riktigt frisk. Tänkte att det väl var trötthet efter dålig sömn och tenta och körde mina intervaller och styrka ändå. Passen gick bra och jag var nöjd med beslutet. På kvällen kände jag dock att jag inte riktigt var ”som jag skulle” och funderade igen över om det var så bra…  På lördagen vaknade jag och kunde konstatera att jag inte var sjuk-sjuk men definitivt inte helt bra heller, så ställde snabbt in dagens (lugna) cykling. Höll tummarna hårt för att jag skulle kunna starta dagens lopp. På kvällen när vi var och sjöng med kören på Hembygdsgården kände jag mig mycket bättre plötsligt och jag tänkte att det fanns hopp!

Sov dåligt, och vaknade hundra gånger, kissade typ 3 och satte i och ur öronpropparna fler gånger än vad jag kunde räkna. Grannarna hade fest med hög musik, men samtidigt blev jag rädd för att jag inte skulle höra väckarklockan och försova mig… Ingen risk, som vanligt dock…

Hur som helst. Kroppen kändes skaplig, och jag bestämde mig för att det helt enkelt fick bära eller brista! Det hade jag dock aldrig rekommenderat någon annan…. Klockan 10 gick starten och vi kom iväg smidigt. Kom direkt i ett led bakom 4-5 cyklister och tänkte att det ju passade bra. Efter ett par km kände jag dock att det kanske gick lite för lätt och när en man cyklade om mig och fram så hakade jag på. Vi kom fram till nästa gäng och låg där bakom ett ganska bra tag. Efter någon mil stack mannen framför mig igen och denna gång låg jag kvar. Dock insåg jag rätt snabbt att jag ångrade mig och började jaga ikapp. HERREGUD VAD JOBBIGT DET ÄR ATT KOMMA IFATT!! Shit alltså. Släpp för guds skull aldrig en klunga om du har en…. Kom upp i dagens toppnotering på pulsen och kroppen skrek. Började fundera både en och två gånger på om jag hade tagit ett sjukt dåligt beslut precis i början av loppet men gjort var gjort! ;).

När jag väl kom ifatt så lugnade kroppen ner sig ganska snabbt i alla fall och vi rullade på i ca 33-34 km/h i någon mil innan han skule stanna vid depån. Typiskt! Inte fasen skulle jag cykla ett motionslopp för att fika efter 45 minuter. Nä jag fortsatte ensam. Och ensam förblev jag. Jag, min kära cykel, cykeldatorn och mina andetag. Märkte ganska snart att när jag höll kadens 90 och pulsen var runt 175 (!) så orkade jag hålla i helt okej. Den där mjölksyratröskeln måste ha höjts av alla intervaller på sistone! När jag såg att kadensmätaren började sjunka, så fick jag justera till en lättare växel, och tvärtom, och sådär höll jag på! Tyckte jag lyckades hålla rätt bra tryck i benen den ganska långa sträcka som jag var helt ensam. Såg varken några cyklister framåt eller bakåt trots bitvis riktigt bra sikt.

När man svängde av från stora vägen som går mellan Vadstena och Ödeshög in mot Strå, så hade de lagat vägen, men inte ännu asfalterat, så där var det grus. Dock väldigt smått och fint som tur var! Så där måste jag erkänna att det blev lite tyngre (iaf mentalt), men efter några kilometer så var det återigen asfalt och bara att köra på. Pulsen var hög, inte sällan över 175 och jag förvånades över att kroppen kunde jobba på så bra trots att jag i ärlighetens namn inte hade känt mig helt frisk…

När det var knappt en mil kvar så tittade jag bakåt, och till min lycka såg jag en klunga ganska nära… YES, tänkte jag, nu får jag hjälp sista biten! Kom direkt upp lite i hastighet men åh så mycket lättare det är att ligga i en grupp än att ligga och mata ensam! Än en gång ruskigt imponerad av de som kör solo på IRONMAN.. 18 mil.. herregud… Aja.. men iaf.. sista biten gick rätt snabbt och lätt och det var skönt att inte vara ensam. Jag har lite dåligt samvete över att jag inte hjälpte till att dra, men jag hade ju inte fixat det.. klart jag kan dra.. men då hade ju tempot sjunkit markant liksom 😛 Men lovar.. vill någon ligga bakom mig, så är det HELT okej 😉 Så ni vet om ni får chansen! Haha

Efter 68,3 km och 2h13 min så var jag i mål! Och Måste säga att det gick över förväntan! Hade inte trott att jag skulle kunna hålla ett snitt över 30 km/h när jag gjorde så lång bit ensam! Är såååå glad för min cykel och för min snälla kropp som ställer upp!

Det här var inte sista gången jag körde ett motionslopp i cykling vill jag lova 🙂 Men nu vill jag tävla också ;). Man vill ju liksom ha ett resultat och en siffra på hur man stod sig jämfört med alla andra… tror ni att jag är nyfiken på övriga tider eller?! =) =)