2018. Nytt år. Ny tävlingssäsong. Nya planer och mål. Hösten blev väl inte riktigt vad jag hoppades på i träningsväg, men alla erfarenheter är nyttiga och man lär sig saker hela tiden! Jag trodde nog när jag började med triathlon att jag efter ett år med kontinuerlig träning skulle vara i konstant superform, skadefri, och ha slagit alla mina rekord flera gånger om. Så blev det ju givetvis inte, för livet fungerar inte så.
Vad har jag egentligen lärt mig på 1 år och 10 månader med coach? Jo, jag har lärt mig hur svårt det är att få till kontinuitet! Det som borde vara det enklaste av allt. Hur många gånger har man inte hört att det är bättre med 4h träning varje vecka än 15 timmar en och noll nästa? Och ändå är det så himla svårt att få till det själv!
Min styrka har sedan jag började träna triathlon varit min glöd, min glädje och min ambition. Jag vet att både Marcus och Adam (min tidigare coach) gillar att jag vill mycket, och är seriös med min träning trots att jag inte är något proffs, eller ens hittills placerat mig speciellt högt på tävlingarna. Att jag liksom har tänkt som ett proffs. Och vad är det undrar ni nu? Jo, men att jag vill träna smart. Inte träna allt hela tiden. Utan träna nu på det sätt som kommer gynna mig sen. Som exempel kan vi ta en sån här resa till Playitas som jag nu gjort. Ett proffs skulle inte planera in alla tre grenar ”all in” varje dag. Utan skulle träna på en bra nivå för att inte bli sjuk, skadad eller helt förstörd efter resan. Ett proffs skulle inte träna 10h zumba för att det är kul, när det är triathlon hen vill bli bra på. Är ni med? Jag har hela tiden, sedan jag cyklade första gången på min Argon18, velat träna så smart som jag bara kan för att bli så bra som jag bara kan. Det är väl antagligen roligare att coacha någon som vill mycket än någon som måste övertalas. Fast de flesta som skaffar coach vill nog mycket. Så jag är nog inte så unik när jag tänker efter.
Nu måste jag visserligen ibland övertalas, om jag inte håller med. Men ni förstår säkert vad jag menar. Under hösten har jag tyvärr tappat lite av det där, och jag märkte det inte förrän nu egentligen. Att det går till en viss gräns. Man kan behålla glöden och optimismen under stressfrakturer, lungemboli, knäont, hamstringsont, hälseneont förkylning 1, förkylning 2 och till och med förkylning 3, men sen blir man lite matt! Och jag ställde mig frågan ”är det någon idé tt jag försöker?”.
Mina problem har egentligen inte varit speciellt långvariga någon av dem, men många bäckar små ni vet? Jag har under den senaste tiden tappat tilltron till att jag verkligen kommer att kunna bli så bra jag vill, och det har gjort mig ledsen. För det spelar ju ingen roll vad hjärnan vill om skador gör att man inte kan göra jobbet. Börjat tvivel till den egna förmågan gro, är det himla lätt att hamna i en negativ spiral, och det vill jag absolut inte vara med om. Jag är glad-Maria! Jag är den där tjejen som alltid är peppad på träning, glad och positiv till alla pass och den personen som motiverar andra att ta i. Jag är INTE den tjejen som gnäller över läget och som säger att det inte ”kommer att gå”.
Som tur är, så bokade jag för någon månad sedan en spontan resa till Playitas och man kan väl säga att den kom i grevens tid =).
Eftersom tidigare nämnda hälsena var lite bråkig så hade jag och Marcus bestämt att veckan mestadels skulle bestå av cykling, och simning. Och så fick det bli! Typiskt nog fick jag lite öroninflammation innan avfärd, så blev inte så mycket simning som jag hade önskat, men jag hann med både öppet vatten-sim och ett rejält teknikpass i poolen som var fantastiskt värdefullt! Som vanligt tänkte jag mig att jag ska hänga i gymmet var och varannan dag, och som vanligt blev det inte så! Tiden går på något konstigt sätt åt ändå.
En typiskt bra dag på Playitas börjar med en kaffe i gryningen halv åtta som följs av ow-sim i soluppgången. Efter det en snabb dusch och långsam frukost, helst utomhus i sällskap av goda vänner. Det är ju så härligt med triathlon-Sverige att typ ”alla” åker till Playitas, och känner man någon så har man snart snackat med typ alla triathleter på plats. Mer eller mindre. Ni fattar. Det är ett litet ställe och folk är glada. Då pratar även inbundna svenskar med nya människor ;).
Efter den där underbara hotellfrukosten (bestående av allt nyttigt och onyttigt man kan tänka sig såklart) kan dagen helst fortsätta med en cykelrunda i sol och vind och över berg innan man cruisar in på beach baren eller pastarestaurangen för en sen lunch. Om det är lite kallt så får man en filt över sig och så kan man äta den där typiskt goda hamburgaren/pastan med utsikt över havet.
På kvällen äter man buffé inklusive allt, dricker kanske ett glas vin eller en öl och somnar gott. Helt omöjligt att inte somna gott efter en hel dag med frisk luft och träning.
Jag ä-l-s-k-a-r Playitas! Jag har fått sån boost den här veckan både fysiskt och mentalt och det är helt oslagbart! Även om vi hade haft runt 20 grader, ledigt och sol även i Sverige så är det så mycket mer än sommarvärme som gör Playitas till den perfekta motivationsboosten. Jag hittar vägarna, vet vilka ställen som är smidiga att stanna till på för påfyllning av vatten eller energi, och vilka ställen som är vackrast att fota. Jag vet var det brukar blåsa bråkigt, vilken väg som är den bästa hem när man är trött, vilka backar som är jobbiga på riktigt och vilka som bara gör rundan något långsammare och på vilken väg som intervallerna görs bäst. Jag känner mig löjligt nog lite ”hemma” vilket är lite mysigt. Jag förstår att det finns många magiska resmål för oss som gillar triathlon och cykling, men jag har svårt att välja något annat än Playitas när jag ska boka :).
Tur att jag har en resa till inbokad redan i mars! Då med min klubb Terrible Tuesdays vilket såklart också kommer att bli hur bra som helst. Kanske ngt mer hetsig stämning med det gänget ;).
Nu är jag riktigt taggad på ett bra 2018! Jag och Marcus har gjort en grov planering fram till första tävlingen som kommer att göras i Borås i början av juni, och jag tror att det kan bli riktigt bra :).