Jag har fått ganska många frågor, om min upplevelse om att få blodproppar, från andra som nyligen har drabbats. Jag vill inte att den här bloggen bara ska handla om det, jag börjar bli ganska trött på mig själv som tjatar om det hela tiden! Men samtidigt var det en stor grej i mitt liv som påverkade mig massor, och kan jag hjälpa någon annan genom att dela med mig så kanske det är värt ett inlägg till?
De vanligaste frågorna är ”Varför fick du det?”, ”Hur upptäckte du det?” och ”När var du tillbaka i träning?”.
Haha… den sista frågan visar ju att jag inte är den enda som bryr mig om träning i världen. Såklart inte. Jag vet att jag blev glad när min kompis Natalie (då jag fortfarande var kvar på sjukhuset) frågade mig om när jag fick träna igen. Alla andra bara frågade om hur jag mådde och sen sade till mig ”bry dig inte om träningen nu”. Självklart frågade även Natalie hur jag mådde, men hon förstod också hur viktig träningen var för mig och för mitt välbefinnande! Jag kände verkligen ”ÄNTLIGEN, nån som fattar att jag inte tränar av ångest, eller tvång utan för att jag älskar det”. Hoppas ingen blir ledsen nu, jag vet att ni är många som förstår det, men det var ändå något som jag minns. Att just det meddelandet där och då var härligt på något sätt.
Tar en fråga i taget:
- Varför får man blodpropp?
Incidensen av venös tromboembolism (VTE) är ca 1-3 personer av 1000 stycken per år, vilket innebär 1000-3000 personer per år i Sverige om man räknar på att vi är 10 miljoner invånare. Har ekonomen räknat rätt då? Hoppas det! Av det är två tredjedelar djup ventrombos som lossnar och sedan fastnar i lungan. Incidensen är lika för män och kvinnor men något högre bland yngre kvinnor p g a p-piller och graviditet. De vanligaste riskfaktorerna är:
- Aktiv malignitet
- Tidigare Djup ventrombos/Lungemboli (det är därför jag ska äta medicin i 6 månader)
- Infektioner (spec vid samtidig immobilisering)
- Östrogen/P-piller/graviditet
- Inflammatorisk tarmsjukdom (speciellt vid skov)
- Hög ålder (naturlig åldersrelaterad riskökning)
- Övervikt (BMI > 30)
- Koagulationsrubbning (hereditära och förvärvade)*
- Rökning
- Operation/trauma*
- Immobilisering (spec i samband med sjukhusvård)
- Pares (förlamning)
- Gips nedre extremitet
- Långa resor (flyg, buss, bil) > 4 tim
- Övriga situationer med liten vadmuskelaktivitet.
Förekomst av flera riskfaktorer = större risk
(*) Starka riskfaktorer.
När det gäller mig så var det förmodligen p-piller i kombination med en koagulationsrubbning (som ger 5% ökad risk) som var boven i dramat. Den rubbningen kom man fram till efter att blodprover togs och man letade efter det. Det är superenkelt att ta sådana tester, men man screenar inte alla för det då det är så extremt liten risk även om man skulle ha en sådan här faktor. Men om man är osäker på om man vill äta p-piller exempelvis så borde det inte vara så svårt att gå till sin vårdcentral och be dem testa för detta. Om jag hade vetat att jag hade den här ökade risken hade jag nog inte ätit P-piller.
2. Hur upptäcker man blodpropp?
Jag märkte ingenting förutom smärta i vissa lägen samt vid djupa andetag. Smärtan var värst just i axeln faktiskt, och anledningen var ju inte någon skada i axeln, utan det jag kände var refererad smärta från lungan. Jag har även haft ont i höger lunga/bröstkorg men inte alls lika starkt. Detta är det enda symtom jag har haft och det är enligt de jag har pratat med ganska ovanligt.
Uppenbarligen är symtomen väldigt olika från person till person och beroende på hur många proppar det är och hur de sitter etc. Vanligt är iallafall andningskorrelerad bröstsmärta, andnöd, tung andning, pleuritsmärta (pleurit = lungsäcksinflammation), takykardi > 90 (snabb puls), hosta, hemoptys (man hostar blod), och tecken på djup ventrombos. Sen kan det vara påverkan på hjärtat och andra saker i kroppen vid massivare lungemboli men det låter jag bli att ta upp här.
3.När var du tillbaka i träning?
Jag satt faktiskt på cykeln exakt en vecka efter att jag fick propparna, men det var riktigt puckat. Det gjorde stört ont. Det kan jag inte rekommendera. För två dagar sedan, exakt 4 veckor efteråt så körde jag däremot ett ganska tufft intervallpass och kroppen kändes som vanligt. Så i mitt fall kan man väl säga 3-4 veckor. Men det verkar vara sjukt olika!! I ca 1,5 vecka hade jag riktigt ont och då blev ju det väldigt självreglerande hur mkt jag ville/kunde träna. Har man ont av att röra på sig mellan sängen och köket och när man andas så vill man inte träna. Men när det släppte så kände jag mig frisk. I 2-3 veckor kände jag mig svagare i den mån att den effekt i cyklingen som vanligtvis känns lätt kändes jobbigt. annars hade jag nog inte tänkt på det. Jag har alltså haft en väldigt smidig rehab efteråt och att jag inte är hundra procent igång med träningen nu beror på en muskel som bråkar i knät, inte över huvud taget blodpropparna.
Givetvis gäller det att lyssna på kroppen, på läkarna och förstå att kroppen 1-2 månader efter insatt behandling arbetar med att ta hand om och ”förstöra” propparna. Det är ju ett jobb kroppen hela tiden gör och lägger energi på. Men Lungpropp måste uppenbarligen inte vara så himla långdraget om man har lite flyt. Jag vill dock inte förminska det. Det finns de som mår extremt dåligt av väldigt lätt ansträngning efteråt och jag kan tänka mig att det kan ta riktigt lång tid att komma tillbaka beroende på hur många proppar man hade, hur de sitter och hur de har påverkat kroppen. Jag hade helt klart flyt och lite tur. Alla är vi olika, och denna sjukdom verkar vara väldigt olika från person till person.
På sjukhuset respektive ca 3 veckor efteråt =).