Jag har ju inte skrivit så mycket om mina mål och planer här… jag ville ha dem i mitt huvud för att se fram emot, suga lite på och glädjas åt, men samtidigt är det svårt att inte prata om det som är på g och det har ju också kommit fram i något blogginlägg att jag har haft Vätternrundan på näthinnan.

Men, det är faktiskt ändrat! Och jag är så glad för att jag har den styrkan i mig att lyssna på vad min kropp och hjärta vill, även om startplatsen är köpt, allt är bestämt osv. Jag tror att en del, i alla fall, gör saker för att de inte vågar ändra sig, fast de inte vill och så tänker inte jag leva. Jag har inga problem med att säga att jag tycker att Vätternrundan är på tok för långt. För mig. Jag tror inte att det blir kul. Jag kanske klarar av det. Att ta mig runt. Men skulle det vara roligt och trevligt? Nej, jag är rätt säker på att jag inte skulle tycka det. I alla fall inte de sista 5 timmarna!

När jag anmälde mig, så hade jag precis fått beskedet av sjukgymnasten att jag inte kunde springa Göteborgsvarvet eller vara med på crossfittävlingen. Jag var skitledsen och ville ha en ny utmaning. Eftersom jag tyckte så mycket om min nya cykel så kändes ju VR som en bra grej. Hur svårt kunde det va? Ni vet, sådär som man tänker ibland.

Jag tränade på och allt kändes bra. 8 milsrundan gick bra, 11,5 milsrundan gick också bra och självförtroendet var på topp! Sen hängde jag på några grabbar då på det här långpasset som jag skrev om, och det var tufft. Visst – Förutsättningarna var inte bra. Jag timade näringen fel, fick i mig för lite kolhydrater, kanske även för lite vatten på slutet, jag var nog i ärlighetens namn inte helt frisk och tempot var lite för högt för mig på långpass. Men… jag hade inte den minsta längtan efter att cykla dubbla sträckan. Inte ett dugg. Inte ens en vilja ”att vilja”! Förstår ni? Jag insåg att det här med 30 mil ju inte är MIN dröm. Det är ju många andras dröm, men inte min. Min dröm är att kunna simma, cykla och springa och ställa upp i lämpligt triathlon, men jag behöver inte ha bråttom. Jag är gärna med i fler cykellopp också, för det var svinkul sist, men 30 mil. Njä…

Jag är så glad för att det gick ”bra” att cykla 15 mil med min sadel, och även om jag fick träsmak och det var rätt jobbigt på slutet så gick det bra! Men jag tror att det hade varit riktigt jobbigt efter ett par mil till, så 30 hade verkligen blivit ett helvete. Jag är fascinerad av hur så många står ut med att nöta sadel i så många timmar! Hur går det till?

Jag har i alla fall lagt ut min startplats på tradera, och är väldigt nöjd med det beslutet. Nu kan jag glädjas åt att jag kan cykla 15 mil utan att vara rädd för att jag måste cykla längre (nu), och jag kan glädjas åt att sittbenen klarar av en runda på 5h 23 minuter! Jag kan glädjas åt att jag har ett pannben! För jag behöver inte cykla 30 mil för att det ska va tufft. Haha, nej… det räcker faktiskt med 15. Jag är stolt över det :).

Nu har jag endast en tävling inplanerad, och det är Ångaloppet i Augusti. Och som jag ska träna inför det :). Är så taggad! Det ska bli en sån där jobbig grej, men KUL! :).

 

Annonser