Kungholmen Runt är ett lopp som precis som det låter (konstigt nog, hö hö) går runt Kungsholmen! I år hade man ändrat något på banan så att den i princip är platt som en pannkaka vilket bäddar för snabba tider. Starten går vid Rålambshovsparken och så skriver man först mot Stadshuset, över vägen och följer vattnet hela vägen längs Kungsholmsstrand mot Hornsbergs Strand där man svänger in från vattnet, gör en liten knix-grej runt Fredhäll för att sedan springa sig tillbaka till parken. Milloppet är slut där, medan halvmaran går ett exakt likadant varv till för att avslutas med en extra sväng runt parken för att få in den sista kilometern. För en halvmara är ju faktiskt inte 20 km utan 21. Vilket jag lite lämpligt glömde bort, men det kommer jag till sen…
Jag hade egentligen inte haft en tanke på att springa det här loppet. Jag trodde inte att jag skulle hinna förbereda mig för en halvmara så tidigt på säsongen med tanke på den kassa vintern jag har haft. Jag var liksom nöjd med att vara igång och träna! Men så fick jag ju till ett superbra långpass på spontana 20 km i skogen med min kompis Susanne, och även 17 km i Hagaparken på Wings for Life och hit plötsligt när jag satt i soffan, på fredagkvällen kl 22 och funderade på vad jag skulle springa för runda dagen efter, att jag kanske kunde göra Susanne sällskap på tävlingen!
Jag skrev till henne att jag var lite sugen på att efteranmäla mig och eftersom hon verkade tycka det vore så kul med sällskap så blev jag ännu mer peppad! Susanne hade pratat om att försöka springa under 1h 50 min (vilket innebär 5 min 14 sek per km) och det tänkte jag nog säkert var rimligt för henne men absolut inte för mig. Inte för att prata ner mig själv, sånt är ju fjantigt.. men för mig är 2h en gräns. Det är liksom ”bara andra” som springer snabbare än så. Jag tror att typ alla mål är görbara, men inte förrän man tror på dem själv. Och för att tro på det så måste man ju först väcka tanken. Och sen tanken har inte väckts hos mig. Förrän nu då. Eftersom Susannes dröm-men-ändå-realistiska-mål vad just sub 1:50 så tänkte jag att det kunde bli mitt på-skoj-mål också. Jag bestämde mig för att göra henne sällskap sålänge jag pallar, och helt utan prestige, eller press sänka farten om det inte går eller bryta om kroppen inte vill. Jag var lite orolig för att jag inte skulle fixa ett till rätt långt pass på kort tid. Men jag ville testa.
På morgonen lyxade jag till det med en fralla från bageriet som ligger granne och sen kände jag mig mentalt kolhydratladdad! haha! Tog med mig 4 gels (4x20gram kolhydrater) och mötte upp Julia, som skulle springa 10k, med sambo Ted för att gemensamt cykla till starten. Där träffade jag Susanne och Adam med hela familjen =). Adam skulle gå för sub 35 på milen. Galet snabbt, och såklart fixade han det!
Jag tog det ganska lugnt, efteranmälde mig, letade efter bajamajorna och nålade fast nummerlappen rakt och fint. Nere på magen, för jag fick lära mig att det är mer pro att ha den där än uppe å bröstet. Sånt är viktigt ;). Det var runt 15 grader (max?) och omväxlande sol o moln så rätt perfekt springväder. Jag hade shorts och linne vilket var helt perfekt!
Vi bestämde oss för att försöka hålla 5:14-fart hela tiden i princip. Kanske ngt långsammare i den lilla lilla backen som skulle komma efter ca 6-7 km, men iaf inte springa för snabbt i början. Det gjorde vi ju såklart ändå. Det är ju helt omöjligt att låta bli?! Ganska snabbt tror jag både jag och Susanne kom in i ansträngande intensitet för vi pratade inte så mkt. Eller jo, lite, men rätt korta meningar liksom. Jag hade tänkt att ta energi först efter 5 km ungefär men eftersom första vätskekontrollen kom efter drygt 3 km så tog jag min gel i samband med den så att jag kunde dricka lite. Det var nog bra. Det här med att inta energi vid hård träning/race är ju sånt sjukt Life hack alltså! Jag märkte rätt snabbt att min klocka mätt lite fel i början för den var lite för snäll helt klart. tror den varnade 140 m för tidigt innan varje ny km. Kanske inte låter så mkt, men det är det! Jag kollade på klockan rätt ofta för att de totaltiden, eftersom min energiplan var uppbyggd efter tid, men även för att stämma av tempot. Och jag tycker det är SÅ svårt att springa efter klocka och fart! Om man bara kollar till en gång så kanske den säger att man springer i 6 min/km och så blir man nedslagen, när den i själva verket var lite ”efter” eller seg eller något, och man faktiskt springer fortare. Svårt det där. Efter ett tag tyckte jag ändå att jag kom in i en känsla för rätt tempo. Det va liksom hela tiden på den där gränsen att det var jobbigt men kontrollerat. De studier jag kände att det var lite för hårt egentligen, och jag visste att det inte skulle hålla hela vägen om vi fortsatte så, så hade vi sprungit för snabbt en stund. Susanne rapporterade sina km-tider och det var så himla bra och härligt att göra det tillsammans med någon. Att veta att sin kompis har samma mål, samma tanke med loppet och förmodligen ungefär samma känsla i kroppen.
Sen är det så intressant med långdistans, att det går så upp och ner. En stund kan det kännas HUR jobbigt som helst, för att några minuter senare kännas svinbra. Och tvärt om. Det har jag många gånger upplevt i cyklingen också. Och det är ändå ganska härligt att ha lärt sig det, för man behöver då inte bli rädd under de där stunderna som det är jobbigt. För man VET att det kommer att gå över sen.
Efter ett varv så stod Adam och väntade på oss, och sprang med en bit. Han fotade o filmade, bjöd på vatten och tekniktips =) Himla bra att få lite ny energi av någon som sprang baklänges och typ sjöng framför en ;). Haha. Nä men det va svinbra. Andra varvet var såklart tyngre och den sträckan när man springer länge Kungsholms Strand var SÅ tung! Där upplevde jag att Susse var superstark och jag undrade verkligen om jag skulle fixa tempot hela vägen.
Efter typ 17 km sa plötsligt Susanne att hon inte fixade tempot och att vi nu sprang långsammare än vårt mål och att hon tyckte att jag skulle springa på. Eftersom jag då lika plötsligt hade återfått mina krafter och kände mig pigg så lät jag benen trumma på. Jag tänkte nog hela tiden att S skulle komma ifatt snart. Benen kändes ofattbart pigga och det var sån häftig känsla att vid ca 19 km kunna springa och le och heja på de andra och bara njuta! ”Jag springer! Jag springer bra!” tänkte jag självgott och lyckligt =). Tyvärr hade jag inte riktigt hjärnan med mig på slutet dock. När det var ca 1,5 km kvar så fick jag för mig att det snarare var 500m kvar för jag hade inte koll på den sista biten runt parken. Och där började jag känna hur vaderna började krampa lite. Ingen fara, tänkte jag och sprang på. Jag ökade t o m tempot eftersom det är en så härlig känsla att spurta i mål! Till min fasa såg jag när det var, enligt min hjärna, 50 meter kvar, att de inte alls var 50 meter. kvar utan stod en skylt att man skulle fortsätta åt höger. Men målet var ju till vänster! HJÄLP! Insåg där och då att det var en kilometer till att springa och där var krampen ett faktum! Det var inte sån kramp som jag hade i Vansbro, att jag var tvungen att stå still, tack gode gud, men jag hade liksom ingen kontroll på fötterna! Musklerna på sidorna om vaderna kontraherade lite som de själva ville och jag försökte springa med helt ”platt” fot för att jobba så lite som möjligt med vaderna. I varje steg visste jag faktiskt inte om fötterna skulle bära när jag satte ner dem, för jag hade liksom ingen kontroll. Konstig känsla. Här gick såklart tempot ner, men jag sprang på och ville där och då endast gå i mål! Här var det inte längre tal om spurt utan endast låta bli att stanna och inte kunna ta mig framåt de sista metrarna! Haha!!
Till slut var jag i alla fall framme vid målrakan och jag förstod att benen var säkra! Och när jag såg på klockan så såg jag även att jag fixat målet att springa under 1h 50 min! Så coolt!! Strax efter kom Susanne och vi kunde glädjas med varandra :). Så häftigt! Vi båda har upplevt oss själva som de där långsamma som inte kan bli snabba, men nu har pressat ordentligt båda två! Jag tror hon pressade med en halvtimme sedan sista officiella halvmaratiden! Så coolt! Och om man inte räknar min JKPG 70.3 som halvmara så pressade jag nog med 23 minuter sedan Linköpings halvmara tror jag. Har för mig att jag sprang på 2h 12 minuter då eller något sånt. Cooolt att man kan utvecklas!
Jag är så glad för att jag fick så bra lopp nu, det är ett sånt härligt kvitto att träningen jag har gjort sedan jag kunde börja träna i mars har fungerat! Jag har fokuserat på kontinuitet och volym, och på sistone lite intervaller. Fina duktiga kropp! Fina duktiga bästa benen!!
Riktigt bra race, och vet ni vad det bästa var?! ÖL och BULLE i mål! OH LA LA!!! Bästa bästa. Så himla gott!
Nästa mål blir 1h 45 minuter såklart. Undrar när jag löser det?! 🙂