Måste skriva medan jag har alla känslor kvar! Innan jag glömmer!

IMG_6833

Vilken underbar dag det här har varit! Började lite halvtaskigt i fredags med att jag inte kände mig riktigt frisk. Tänkte att det väl var trötthet efter dålig sömn och tenta och körde mina intervaller och styrka ändå. Passen gick bra och jag var nöjd med beslutet. På kvällen kände jag dock att jag inte riktigt var ”som jag skulle” och funderade igen över om det var så bra…  På lördagen vaknade jag och kunde konstatera att jag inte var sjuk-sjuk men definitivt inte helt bra heller, så ställde snabbt in dagens (lugna) cykling. Höll tummarna hårt för att jag skulle kunna starta dagens lopp. På kvällen när vi var och sjöng med kören på Hembygdsgården kände jag mig mycket bättre plötsligt och jag tänkte att det fanns hopp!

Sov dåligt, och vaknade hundra gånger, kissade typ 3 och satte i och ur öronpropparna fler gånger än vad jag kunde räkna. Grannarna hade fest med hög musik, men samtidigt blev jag rädd för att jag inte skulle höra väckarklockan och försova mig… Ingen risk, som vanligt dock…

Hur som helst. Kroppen kändes skaplig, och jag bestämde mig för att det helt enkelt fick bära eller brista! Det hade jag dock aldrig rekommenderat någon annan…. Klockan 10 gick starten och vi kom iväg smidigt. Kom direkt i ett led bakom 4-5 cyklister och tänkte att det ju passade bra. Efter ett par km kände jag dock att det kanske gick lite för lätt och när en man cyklade om mig och fram så hakade jag på. Vi kom fram till nästa gäng och låg där bakom ett ganska bra tag. Efter någon mil stack mannen framför mig igen och denna gång låg jag kvar. Dock insåg jag rätt snabbt att jag ångrade mig och började jaga ikapp. HERREGUD VAD JOBBIGT DET ÄR ATT KOMMA IFATT!! Shit alltså. Släpp för guds skull aldrig en klunga om du har en…. Kom upp i dagens toppnotering på pulsen och kroppen skrek. Började fundera både en och två gånger på om jag hade tagit ett sjukt dåligt beslut precis i början av loppet men gjort var gjort! ;).

När jag väl kom ifatt så lugnade kroppen ner sig ganska snabbt i alla fall och vi rullade på i ca 33-34 km/h i någon mil innan han skule stanna vid depån. Typiskt! Inte fasen skulle jag cykla ett motionslopp för att fika efter 45 minuter. Nä jag fortsatte ensam. Och ensam förblev jag. Jag, min kära cykel, cykeldatorn och mina andetag. Märkte ganska snart att när jag höll kadens 90 och pulsen var runt 175 (!) så orkade jag hålla i helt okej. Den där mjölksyratröskeln måste ha höjts av alla intervaller på sistone! När jag såg att kadensmätaren började sjunka, så fick jag justera till en lättare växel, och tvärtom, och sådär höll jag på! Tyckte jag lyckades hålla rätt bra tryck i benen den ganska långa sträcka som jag var helt ensam. Såg varken några cyklister framåt eller bakåt trots bitvis riktigt bra sikt.

IMG_6881

När man svängde av från stora vägen som går mellan Vadstena och Ödeshög in mot Strå, så hade de lagat vägen, men inte ännu asfalterat, så där var det grus. Dock väldigt smått och fint som tur var! Så där måste jag erkänna att det blev lite tyngre (iaf mentalt), men efter några kilometer så var det återigen asfalt och bara att köra på. Pulsen var hög, inte sällan över 175 och jag förvånades över att kroppen kunde jobba på så bra trots att jag i ärlighetens namn inte hade känt mig helt frisk…

När det var knappt en mil kvar så tittade jag bakåt, och till min lycka såg jag en klunga ganska nära… YES, tänkte jag, nu får jag hjälp sista biten! Kom direkt upp lite i hastighet men åh så mycket lättare det är att ligga i en grupp än att ligga och mata ensam! Än en gång ruskigt imponerad av de som kör solo på IRONMAN.. 18 mil.. herregud… Aja.. men iaf.. sista biten gick rätt snabbt och lätt och det var skönt att inte vara ensam. Jag har lite dåligt samvete över att jag inte hjälpte till att dra, men jag hade ju inte fixat det.. klart jag kan dra.. men då hade ju tempot sjunkit markant liksom 😛 Men lovar.. vill någon ligga bakom mig, så är det HELT okej 😉 Så ni vet om ni får chansen! Haha

Efter 68,3 km och 2h13 min så var jag i mål! Och Måste säga att det gick över förväntan! Hade inte trott att jag skulle kunna hålla ett snitt över 30 km/h när jag gjorde så lång bit ensam! Är såååå glad för min cykel och för min snälla kropp som ställer upp!

Det här var inte sista gången jag körde ett motionslopp i cykling vill jag lova 🙂 Men nu vill jag tävla också ;). Man vill ju liksom ha ett resultat och en siffra på hur man stod sig jämfört med alla andra… tror ni att jag är nyfiken på övriga tider eller?! =) =)

 

Annonser