152 kilometer på cykel! När man är i träningsvärlden och pratar med cyklister, läser om cyklister och läser bloggar om cykling så verkar ju 15 mil vara helt rimligt. Och det är det ju också om man är tränad för det. Men ändå.. 15 mil är rätt långt! Det är som att åka från Mjölby till Tystberga, Från Norrköping till södra Stockholm eller från Jönköping till Göteborg! Det är ju en bit!

Idag hade jag egentligen tänkt cykla 7,5 mil eller eventuellt 10,5 beroende på hur det kändes, med ett gäng från Vadstena med fikastopp i Väderstad efter 60 km. Det verkade mysigt och trevligt! På morgonen när jag gick upp så fick jag en ingivelse att kanske köra med grabbarna från Mjölby ändå. Då slapp jag ju ta bilen till Vadstena först, och fick dessutom odla lite Mjölby-cykel-kontakter, och se den härliga rundan som Ludde skrivit om (han som sammankallar). Han beskrev rundan såhär: ”Godkväll alla cyklister, vi kommer köra vår klassiska Torpörunda på Torsdag, det är ju röd dag. Rundan är 15 mil, med stopp efter ca 9-10 mil på ön med påfyllning av bränsle.. Fortsätter med färjan upp till Malexander och sen hem på fina vägar via Ormsjötorp och Danielshammar o Åsbo.. Tempo blir ca 30 snitt med lugna drag i backarna. Välkomna alla!”

Jag tänkte att 30 lät snabbt, men lite kaxig efter rundan i söndags där jag snittade 30,7 halvt ensam så tänkte jag att ”i klunga får man ju hjälp”. Och det verkade ju inte heller som att fokus skulle vara just att det skulle gå fort. Jag tänkte ”va fan” och bokade in mig. Hade egentligen ingen aning om vad jag gav mig in på, för den längsta rundan jag har cyklat är 11,5 mil, och det i ett lägre tempo. Well well. Någon gång ska ju vara den första och ska jag orka Vättern så måste jag ju för fan orka 15.

Vi möttes upp strax innan kl 9 vid badet och drog iväg. Först mot Hogstad och sedan ner mot Trehörna och Tranås. Kände mig stark och mer trygg i klunga än tidigare. Skönt! Stor skillnad mentalt än förra gången jag cyklade med detta gäng (ett par personer var samma iaf). Jag pratade inte så mkt utan hade från start en högre intensitet i min kropp än deras, men det gick bra. Efter ca 5 mil började jag bli trött och jag insåg att detta blir en lång dag. Det började märkas i de många och långa backar som kom att jag inte var så van vid detta. Kanske även infektionen satt kvar i kroppen. Det kändes obehagligt trångt i halsen..

Efter 7 mil svängde vi mot Torpön, och där började vackra småvägar med lite kringelikrokar men här var jag trött! Dessutom så var det ett par riktigt branta och långa backar. Tror jag var nere i 8-10 km/h ett tag. Då hade en del av gruppen sedan länge kört på i ett snabbare tempo men helt fantastiska Jerker och Ludde körde med mig. Jag sa flera gånger att de inte behövde vänta på mig, jag ville inte vara en belastning, men de hade inget emot att ta det lugnt sa de. Åh jag blir nästan rörd när jag tänker på det.

Efter 82 km var vi framme vid Torpöns Färgeläge och det var så skönt att gå av cykeln och sätta sig och äta. Såhär i efterhand kan jag ju undra hur jag tänkte.. jag valde tacobuffé vilket innebar köttfärs, grönsaker i form av typ grönsallad och såser. Ett liiiiitet tackbröd och en liten baguette-bit som jag inte ens åt upp?! Alltså storleken på tallriken var det inget fel på, men VARFÖR VALDE JAG NÅGOT NÄSTAN HELT UTAN KOLHYDRATER? Jag måste ju vara dum i huvudet. på riktigt. På vägen till badet hade jag köpt en bar att ha med mig, och tyckte ju att jag hade utrustat mig med MASSOR energi. Snacka om att inte ha perspektiv på hur långt 150 km är!

Brevbilaga

Vid lunchen diskuterade gänget hur långt det var kvar, och alla var överens om att rundan nog inte skulle bli 15 mil utan ”bara” 13. Skönt tänkte jag. 5 mil till fixar jag. Det går. Sa igen att jag kunde cykla själv men nej, vi skulle hålla ihop. Lite kaffe i magen, påfyllning av vätska och snart stod vi på den lilla färjan över till andra sidan.

Brevbilaga

Det rullade på bra i ungefär 15-20 km och sedan var jag trött igen. Vi körde förbi en skylt med ”Malexander 15” och då hörde jag någon säga att det visst skulle bli 15 mil.. skit. I varenda backe så fick jag växla ner till lyp lättaste växlarna och det fanns inga reserver. Det kändes som att pulsen gick upp, men det gjorde den nästan inte. Kroppen orkade bara inte trycka på. Jag kände också mer och mer hur halsen var torr och som ett sugrör. När jag pratade så kraxade jag fram och rösten höll verkligen på att ta slut. Skiiiiit.

Hur som helst så rullade kilometrarna på, och när det blev lite bra förutsättningar i form av flack väg och sådär så kunde jag haka på i ganska bra tempo även nu. Men, såfort det kom en liten pust av motvind eller en liiten liten backe så gick det inte. I ett stopp så stack en kille fram en gel till mig och sa ”ta denna”. Och jag tänkte ”oj så mycket energi, ”verkligen”? Återigen. Hallå, dum i huvudet. Frågade hur mycket ja skulle ta och han svarade ”hela”. Okej… smakade, och konstigt nog var den ju inte äcklig. Jag trodde att alla gels var äckliga (det var ju därför jag var osäker på hur mycket jag skulle ha tagit, hade någon gett mig en snickers så hade jag slukat den utan fundering 😉 ). Denna innehöll koffein med så nu skulle jag väl få turbo ;).

Det gick nog hyfsat ett tag till, men hela tiden tänkte jag att jag gärna hade varit framme tidigare och gärna haft en taxi att ringa. När vi passerade ”Mjölby 13” hade det lika gärna kunnat stå 130. Kändes det som alltså. Men som tur är, så ÄR det ju skillnad på 13 och 130, och vi närmade oss hem. Efter 140 km fick jag en hand i ryggen och jag har aldrig upplevt en skönare känsla. Jag sa, och menade det, att jag aldrig varit så trött. Alltså inte flåsig, som efter intervaller, men trött i varenda cell. Jag längtade efter att lägga mig ner i diket och vila en stund. Det hade jag nog gjort om jag inte hade haft sällskapet att förhålla mig till.

När vi var hemma igen var jag så stolt och glad och lycklig, och tacksam!! Framför allt tacksam! Jag är så glad för varenda meter rull som jag fick hjälp med, jag är så tacksam att detta gäng har lärt mig att köra i belgisk klunga och jag fixade det, när jag var pigg i alla fall ;). Jag är så tacksam över deras inställning att hålla ihop gruppen fast snittet blev drgt 28 ist för 30 och jag är så tacksam över det fina vädret!

IMG_8156.JPG

Nu efteråt är jag långt ifrån säker på om jag vill köra Vättern som planerat. Jag älskar att cykla, ännu mer efter idag faktiskt. Men 15 mil räcker ju. Jag tror inte att jag tycker att 300 km är kul. Och ska något vara sjukt jobbigt så måste det vara kul. Jag vet att jag tar mig runt. Eller, kanske inte sittbensmässigt, men det kan jag ju inte veta innan, men fysiskt efter mina hittills cyklade 110 mil och 6 veckor kvar. Kanske även som planerat sub 11. Men vill jag? Och vill jag revidera det målet och köra på en långsammare tid som jag hade tänkt från början? Neee… då blir det ju många fler timmar i sadeln och jag kommer nog tycka att de tär långtråkigt. Faktiskt…

Nä. Jag tror jag har bestämt mig, fast jag lovade att inte göra det samma dag som jag ”gick i väggen”. Men det finns ju så mycket annat roligt att göra.Det ska vara kul :). Fick höra av två rutinerade personer efteråt att trots bar, gel och lunch var det på tok för lite energi. Hur ska man veta det om man inte testat? Jag trodde allvarligt att lunch var enough (okej inte min lunch då, snarare snabba kolhydrater), men att jag egentligen borde tagit energi i storleksordningen 2 bars i timmen var för mig helt nytt. Nu snackar vi ju att palla prestation, tufft pass/tävling och långa distanser. Men ändå! Tänk att man lär så länge man lever. Jag är ju alltid den första att förespråka att ÄTA. Så nu gör jag det! ÄT heeeela tiden om du ska tärna länge. tro mig. Gör det bara! ;).

Ah jag har nog klagat massor i inlägget ovan men jag ÄR glad, det var UNDERBART väder, det var en härlig dag med fantastiska människor och jag ångrar inte att jag valde denna grupp idag. Även om det med facit i hand kanske inte var så smart med tanke på luftstrupen. Nu har jag faktiskt ont i halsen. Tänkte träna lite lätt fredag eftermiddag men skiter i det. Nu måste halsen få bli 100% frisk. Även om jag känner mig frisk i kroppen så är det ju något i halsen som inte är bra än. Nu måste jag vara smart.

Jaha så här långa blogginlägg blir det mitt i natten när man inte kan sova. Benen känns om man säger så. Även när jag bara ligger ner i sängen utan att röra dem. Trötta tror jag att det kallas! OBS! Hade INTE ont i halsen när jag började cykla. Då hade jag aldrig cyklat!

Hastighetsrekordet var förresten inte snittfarten, utan högsta uppmätta hastighet. Kom upp i 54,2 km/h i en nerförsbacke. Det var kul! Mer sånt tack 🙂

Kram på er!

Annonser