I tisdags cyklade jag med en grupp för första gången, och jag var NERVÖS! Nervös för att det var nya människor, för att jag visste att de var bättre än jag (alla är typ bättre än jag, jag är så grön som man kan bli när det gäller cykling), för att vi skulle cykla längre än vad jag brukar på mina pass, för att jag aldrig har cyklat på rulle och så vidare…
Jag var nervös för allt. Men åkte i alla fall iväg till Lundbybadet till 17:30 där vi skulle mötas. Väl på plats var 5 killar mellan 40 och 60 år kanske, och de såg snabba ut. Hur man nu kan bedöma det från marken. Jag sneglade ner på min cykel och var både glad, och livrädd för att den ser snabb ut. Tänk om jag är en sån där nörd som tror att jag kan köpa mig snabbhet. Eller jo, just det, det ÄR jag ju. Nå ja. Bara le och se glad ut när de sa att allihop skulle turas om att dra och att vi skulle ligga på rulle. ”Men jag vill vara sist” sa jag… ”jag är inte van”. De låtsades inte höra. Alla skulle lära sig, så var det bara. Och det skulle nog gå bra! De sa att jag inte egentligen behövde dra, men att man skulle turas om att gå upp i ledet för att hålla en bra rytm. Sen drog jag faktiskt en stund ändå, och det gick bra ;).
Vi stack iväg, och jag märkte ju direkt redan inne i stan, att de cyklade fortare än jag. Cyklade ner för trottoarkanten bara sådär, lät bli att bromsa i kurvorna… ”Hur ska detta gå” tänkte jag ängsligt medan pulsen gick upp. Mot Hogstad märkte jag direkt att jag hamnade ett par meter bakom. ”kör ifatt” ropade någon, ”du får ingen hjälp med vinden annars”… Jag tänkte att det var kört. Men vips så var jag inne i klungan och i ledet med 0,5 – 1 meter fram till framförvarande cykel. Jag upptäckte att inte hann att titta ner på asfalten. Så praktiskt, då behövde jag ju inte vara rädd för den längre! Jag tänkte också att det inte bara var kroppen som tränades här, utan i allra högsta grad mitt psyke! Jag som är FEG! Jag som bromsar när jag kommer över 30 km/h!
Efter ett tag så började jag slappna av lite, och trots min höga puls (jag fick ligga i vill jag lova) så började jag njuta! Vilken fart! Den hade jag inte lyckats hålla på egen hand! Vilken kväll! Den lågt stående solen silades mellan träden och gav en nästan trolsk upplevelse runt om vägen. Sjukt vackert (ja, det jag hann att se alltså;) )! Vägen slingrade sig åt sidorna och upp och ner efter Rinna, och jag tog i för kung och fosterland. ”Utnyttja nerförsbackarna” hörde jag någon ropa och jag svalde klumpen i halsen och försökte att övertala hjärnan att inte bromsa…
Efter Rök någonstans så blev det medvind och vips var känslan lätt och härlig och farten ökades. Sneglade ner på pulsklockan och såg att vi nu snittade runt 40 km/h. H-e-r-r-e-g-u-d. Kanske inte fort för någon annan, men definitivt fort för mig! Förvånades än en gång över att man kan vara andfådd och trött i benen men ändå kunna prata! Det är ju riktigt socialt det här med cykling! Mestadels var jag dock tyst och lyssnade på de andra. Ibland var jag så trött att andningen nästan pep, och då märkte de det och jag fick cykla mellan de andra så de ”stängde in” mig för vinden. Väldigt snälla grabbar det där!!! Sådär rullade vi på, och snart var vi framme vid Högby kyrka och svängde upp mot (innan nr 6 på bilden nedan) Aspemars och Mjölby. Och DÄR i backen dog mina ben. Uppförsbacken var hånfull och seg och Mjölksyran ackumulerades! En man var så snäll så han lade sig i mitt tempo och ”drog” mig upp hela vägen och hjälpte mig mot vinden även där.
När vi kom hem var jag så himla glad och stolt! Jag hade lyckats att hänga med dessa fantastiska cyklister i 2 timmar och 6 mil, slagit mitt snitttempo-rekord med hästlängder, lärt mig att ligga på rulle, och dessutom tyckt det var roligt! Och verkade vara välkommen tillbaka!
Häftigt… Skillnaden mellan mig och övriga i denna lilla grupp var att jag var helt slut och min puls aldrig var varit såhär hög under ett cykelpass, och de knappt var andfådda :P. Jeeesus!
Men det var inte sista gången! Jag tror att detta kommer att utveckla min kondition och cykling sjukt mycket om jag fortsätter att träna med dessa killar! Man måste ju bli bättre om man tränar med folk som är bättre än sig själv! Omöjligt att inte bli det va?!
Hur tycker ni att det var första gången ni cyklade med en grupp, om det är någon cyklist som läser detta och minns?
Nedan ser ni mig innan (i min nya fina cykeljacka med ficka med pump, slang osv så jag slipper bryta stilkoder 😉 ) och efter när jag kunde andas ut!
Och just det, sist men inte minst! Mina nya bibs (Gore Xenon 2.0) var helt magiska! Jag hade inte ont i sittbenen en enda gång under 2 timmar! WOW! Trodde inte det skulle kunna hända! Värt varenda krona, och jag ska aldrig ha någonting annat på mig! Jag skulle kunna gifta mig med dem och föda dess barn. allvarligt. HEEEELT AWESOME!