Kaos-vecka!

Den här veckan har varit märklig. Bra på ”jobbet”, BRA på löpfronten, men jobbig på flera andra sätt.

img_9820

Började rätt bra med ett lugnt pass på måndagen där jag kände att kroppen var mycket mer påverkad av maxtestet än vad jag trodde. Det lätta passet på mestadels 75% av FTP var tufft ffa mentalt. Det innehöll 4 stycken sprintar á 30 sekunder som inte alls gick som de brukar. Benen brukar ju ha energi. Nu var de sega. Jaja. inte så konstigt.

På tisdagen var det 3*20 minuter som jag redan har skrivit om. HEMSKT. Borde inte vara så jobbigt sa coachen. Trött kropp alltså. Sen på onsdagen ännu ett lätt pass med lite sprintar, och då gick de ännu sämre. De GICK inte ens. Benen saktade ner efter 10 sekunder. Ingen bra känsla i kroppen. På torsdagen fick jag simma igen och köra lite styrka. vila från trainern alltså. Vila från den även på fredagen och då fick jag en underbar energikick i form av snölöpning! Helt fantastiskt!!! SÅ tacksam för den rundan! Jag gillar inte vintern, men får jag springa i snö så är det okej ändå…

Igår cyklade jag ett rätt lätt pass igen, och det kändes okej men sen ett par timmar senare slog en förkylning till bara ”pang”. Gick på konsert med mamma och mormor och lagom till den så kom en nästäppa som inte var från denna värld. Hela konserten gick ju åt att koncentrera mig på att andas så att det inte hördes i de de partier som var svaga. Sjukt dålig timing. Idag blev det såklart ingen träning, men på kvällen släppte nästäppan helt och jag kände mig som vanligt igen. Sjukt märkligt.

Kroppen kanske bara ville ge mig en extra dags vila?!

IMG_3580

Längtar!

 

Sub-tröskel, ska inte det vara sub jobbigt-nivån? Nehä!! Inte direkt..

Sub-tröskelpass igår på schemat = Trött kropp idag!

På lunchen igår så hade jag lite ont i huvudet och kände någon grej i halsen tyckte jag, så jag bestämde mig för att hoppa träningen. Dock försvann det på eftermiddagen och på vägen hem från jobbet så funderade jag på om jag skulle vila för säkerhets skull, eller köra ändå. Jag är ju alltid sugen på att träna, men samtidigt vet jag ju att en dags extra vila knappast gör mig sämre heller. Åh jag kunde inte bestämma mig.

När jag kom hem såg jag att utlåtandet från röntgenläkaren ang min MR i oktober hade kommit. Jag hade inte läst det ännu, utan endast fått resultatet presenterat av ortopeden per telefon, så jag var rätt nyfiken på vad det stod. Vad glad jag blev när läkaren skrev att det var en diskret utgjutning i första, andra och tredje metatarsalbenen (det är väl att det är vätska eller nåt i va?), vilket inte ens ortopeden hade nämnt så det var nog ytterst lite och obetydligt. Det syntes också ett mycket diskret benmärgsödem i den andra metatarsalen vilket både kunde indikera en tidigare skada eller vara en lätt inflammation nu. Alltså… Det var så lite att hon inte ens visste om det var från nu eller innan?

Igår hade jag vilat i 6 veckor och 6 dagar, och med tanke på att en fullt utvecklad stressfraktur tar ca 5-6 veckor att läka så kände både jag och Adam att det var nog! JAG FICK SPRINGA!!!!! Där och då gick det väldigt snabbt att bestämma mig för att det där med vilodag var onödigt igår…

img_9956

Stack iväg till spåret (kommer undvika asfalt så mycket som det bara går) och sprang ett varv i det korta spåret. 3*800 meter med 30 sekunders gåvila. För hög puls givetvis men skit samma. Benen sprang på och jag kunde liksom inte hålla igen av en sån anledning som att hålla ner pulsen. Jag ska det i fortsättningen om det står på schemat. Jag lovar! Det var i alla fall fantastiskt att få röra sig framåt och inte bara sitta eller stå på en maskin! Helt ljuvligt! Jag älskar verkligen att springa när det är mörkt och kallt, även om jag såklart längtar efter vår och sommar… För min löpning passar det väldigt bra med vinter nu…

fullsizerender-2

När jag kom hem var det bara att hoppa upp på cykeln också. Kunde ju inte hoppa över det nu när jag ändå var uppvärmd. 3*20 minuter på 90 % av FTP var planen och jag visste att det skulle bli jobbigt, men inte HUR jobbigt! Redan i slutet av första intervallen var pulsen uppe i 180 och jag började få dumma tankar. Sänkte effekten så mkt som det bara gick i den 5 minuter långa vilan, men kände mig ändå inte redo för nummer två. Den gick ändå, med mycket övertalning i huvudet. Bytte låtar, bytte kadens och tänkte att tung kadens ändå är lättare på något sätt, även om jag vet att den höga kadensen blir ännu jobbigare efter sådär tung kadens. Men jag lekte att jag var på Mallorca eller Fuerteventura och cyklade backe, och då måste man faktiskt trampa tungt ibland. Det var piss-jobbigt ärligt talat. Jag bestämde mig för att det skulle få räcka med 2 stycken intervaller. Kunde inte löpningen räknas som den tredje intervallen på något sätt? Bara jag höll ut hela den andra skulle jag få vila sen tänkte jag för mig själv! Vilan kom och jag kände mig ändå inte redo för att kliva av cykeln. Skulle jag inte bli besviken på mig själv då? Kommer jag fixa Kalmar om jag inte ens kan cykla 3*20 minuter???

Jag tillät mig att sänka effekten till 90% av planen, vilket blev 211 istället för 233 (nu snackar jag wahoo kickr-effekt alltså) och betydligt lättare men åååååh sååå jobbiiiiiigt också efter ett tag. Mycket övertalningsförmåga krävdes även här men jag hade bestämt mig. Har man fått sänka motståndet SÅ TRÄNAR MAN KLART!

img_9939

Var sjukt glad och illamående när det var över men tvingade i mig lite protein, dusch och kvällsmat. Eller mat och mat. Jag är så galet lat! Kvarg blandat med yoghurt, granola och macka med ost och gurka. Borde väl äta mat-mat men….. jaja protein fick jag i mig i alla fall! Sen kunde jag inte sova. Kramp i fötterna (?!?!) och pirrande ben. Jag kan ALDRIG sova när jag är riktigt trött muskulärt… Så även igår. Ett kvitto på att det var ett tufft pass alltså. Även idag nu på morgonen när jag sitter i soffan och äter frukost känner jag att benen är trötta. Tur att det är ett ganska snällt pass ikväll. Det behövs!

Ha det bra så länge tills vi hörs nästa gång =).

 

 

Vilken är din drömcykel?

Hade någon sagt till mig för ett år sedan att jag skulle sitta och drömma mig bort i fråga om cyklar, så hade jag skrattat högt. Jag hade min kära Scott Contessa, som jag visserligen inte alls var förälskad i direkt, men den gjorde jobbet de få gånger jag ville ut och cykla. Jag var också då helt säker på att det inte gick att hitta en bra sadel till mig, så jag hade gett upp det där om att cykla långt. Förra året i November hade jag sedan länge ställt Contessan i hörnet i lägenheten (Ja hon fick givetvis en lika bra plats i hemmet som Argon) och hade inga planer på varken trainer eller längta till våren för cyklingens skull…

img_8982

Men. Nu sitter jag här och drömmer. Jag köpte ju av en slump egentligen min linjehoj Argon18 Krypton (som ni ser ovan), vilket jag är enormt glad för! Det är endast tack vare den som jag blivit så frälst! Anledningen vet jag inte riktigt. Om det verkligen känns så tydligt att det är bättre komponenter, eller om jag bara tycker den är sjukt snygg. Men jag älskar den i alla fall.

När det gäller tempo-cykel så är jag helt novis. Jag har aldrig testat att cykla på en. Jag har ju pinnar på min egen cykel, och bryter väl garanterat mot någon regel bara där, men att kunna ligga i tempoställningen och växla ute på pinnarna osv har jag aldrig testat. Dock så ser det ju så nice ut! Och givetvis är ju drömmen såklart en Argon18 även där! De är ju SÅ snygga!!!

Det har ju sålts två stycken begagnade TT-cyklar av märket nu i höst i min storlek, men tyvärr har jag ju inte runt 50 000 kr att lägga på en cykel just nu. Även om det är billigare än att köpa ny. Sen finns det ju såklart billigare Argon18 än den värstingmodellen också. Man måste ju inte ha elektriska växlar direkt😉. Men det vore ju typiskt mig att köpa det finaste och sen ändå ha sämsta tiden på tävlingen typ. Fake it till’ you make it. Och ”den som inte är snabbast får vara snyggast” som jag brukar säga. Men drömmen är ju en sån. Så klart!

e-119p-a18-2016-dura-ace-sideview-white-bg-14e84fba20b93c56f3108596ab012c4c

Alltså har ni sett någon vackrare cykel? Min egen linje längst upp i bild är ju fin och så, men…. Åh jag vill haaaaa!!! Ingen som vill köpa mig en i julklapp? Kan t o m tänka mig kombinerad julklapp och födelsedagspresent!😉 Någon cykelförsäljare där ute som vill samarbeta kanske? Jag finns ju här! Världens bästa ambassadör, finns det någon som öser så mycket kärlek över sin cykel som jag? Näää😉😉.

Nä. Jag ska jobba hårt. Tjäna pengar och spara. Sen en vacker dag så kommer jag stå där med min drömcykel på startlinjen! Och skit samma om jag kommer först eller sist. Huvudsaken är att jag kommer att vara sjukt aero och snygg😉.

Jag har en vän som har blivit totalt förälskad i en cykel som inte tillverkas längre, och ändå är fast besluten att hon SKA HA den. Alla säger till henne att det kommer va sjukt svårt att få tag på, och det inte är någon idé, men hon SKA! Jag älskar den inställningen! Har man blivit kär i en modell så är det klart att man ska göra allt för att få den! Jag lovar att alla mina cykeltimmar i år har gjorts för att jag älskar min cykel så mycket. Hade jag haft kvar min gamla cykel så hade jag nog inte cyklat hälften så mycket. Inte för att den cykeln var för dålig för mig. Den var en alldeles utmärkt instegsracer, men för att jag älskar min Argon på ett helt annat sätt. När jag cyklar och tittar ner på den så känner jag på riktigt kärlek! Jag må vara störd i huvudet men det finns nog några få i alla fall som läser bloggen som förstår mig😉. Eller hur?

Underbar känsla! Idag ska jag på tal om cyklar åka till Sthlm för en spännande grej! Återkommer sen!!

Hur du börjar älska din trainer-träning!

img_4616

Hur gör man egentligen trainercyklingen rolig?

Jag är nog lite knäpp i huvudet, men jag tycker ju faktiskt om mina trainerpass! Dock är det ju såklart inte alls lika roligt som att cykla ute, så jag förstår er som drar er för det in i det längsta. Jag tänkte skriva mina bästa tips för att det ska bli lite roligare:

Se tydligt ”ditt varför” framför dig!
Har du något mål inför nästa säsong? Eller tränar du bara för att du ”måste”? Fundera på varför du tränar! Om du tycker det är tråkigt med trainer och inte har ett mål att bli bättre på att cykla så behöver du knappast sitta och lida. Vålj då något annat?! Men om du som jag har ett tydligt mål nästa säsong så blir det faktiskt lättare! Varje gång jag tänker på mina trainer-pass så tänker jag även på våren när jag kommer få cykla ute igen. Jag tänker på mina inplanerade tävlingar där jag VET att jag kommer att cykla bra. Ja jag vet det. För jag lägger grunden nu. Åh, jag känner hur det pirrar i hela kroppen bara jag skriver om det nu. Målet är satt! Så underbart att man kan träna inför det inomhus redan!

Bra musik med bra kadens:
Det är faktiskt så att rätt musik gör en enorm skillnad för inställning och humör! Hur mår du när du lyssnar på en lugn, sorglig ballad jämfört med energifylld låt i snabbare tempo och drivande ”flow”? Jag är extremt känslig för detta men jag tror inte att jag är ensam! Ibland tränar man bäst till den musik man aldrig skulle drömma om att lyssna på i vanliga fall. Testa! Ett tips är också att se till att den är i en bra takt så att du bara behöver tänka på att trampa på i musikens takt när du börjar bli trött. Det hjälper faktiskt! Om du lyssnar på en låt med tydlig takt, men som går något långsammare än vad du önskar så kan det vara svårt att fortsätta kämpa på ”utanför” takten i önskad intensitet/effekt.

Skit i musiken och kolla på en film?
Detta beror ju på vem du är och vad det är för pass. För mig funkar det superbra att titta på serie/film om det är ett lätt eller lite halvhårt pass. Dock funkar det inte om jag ska kämpa riktigt hårt. Då lyckas jag inte hålla fokus på en handling. Men det är ju inte säkert att du som läser är som jag! Jag gillar serier eller filmer där det händer mycket, där det är en spännande handling. Lite likadant som med musik är det med film för mig. Alla filmer/serier funkar inte varje dag. Jag har nu typ 5 olika serier igång för att jag är sugen på olika stilar olika dagar… HBO Nordic, Via Play, Netflix och SVT Play är tips på ställen där du streamar. Och har du inte chromecast eller Apple-TV så fixa det omedelbums!

Ha bra material:
Ha en cykel du verkligen gillar! Men det gäller ju även när du cyklar ute. Kanske ännu viktigare då. Men jag känner lite kärlek varje gång jag tittar ner på min älskade Argon18. Det är faktiskt sant! Jag må iofs vara lite knäpp men det är okej.  Att jag älskar min cykel gör att jag gärna cyklar oavsett plats!

Ha bra material 2:
Jag cyklade massor på trainer när jag hade en billig begagnad också, och jag älskade det. Så man behöver absolut inget avancerat! MEN, när jag köpte min nya Wahoo Kickr så ökade om möjligt motivationen ännu mer. Det jag gillar är Erg-inställningen som gör att jag bara behöver trampa på utan att tänka eftersom den ställer in rätt motstånd själv. Jag behöver bara välja eller skapa rätt pass själv i Trainerroad, så ställer den in alla intervaller sen. Perfekt för mig som är lite bekväm och lat =).

Använd Trainerroad eller Swift eller liknande:
Jag har aldrig använt Swift, så jag kan inte uttala mig om det, men jag har ju hört många som älskar det. Så om du inte är ett fan av att sitta ensam och trampa på med dina egna tankar så kanske det är något att testa? Trainerroad är ju toppen tycker jag då jag ser intervallerna på skärmen och för att den synkar så bra med min trainer. Att den sidan även har bra träningsprogram är ju toppen för den som inte har en coach.

Ha rätt inställning:
Jag tror inte man ska se trainer-cyklingen som vanlig cykling ”fast inomhus”. Se det istället som något helt annat! Mät upp en egen FTP för trainerpassen, och acceptera att pulsen beter sig annorlunda inomhus och i värme! Sitt gärna nära en öppen dörr och ha en fläkt. Se det som en timme där du får chansen att göra riktigt kvalitativ träning i en extremt säker miljö! Du behöver inte stanna mitt i en intervall för att det kommer en stoppskylt eller korsning, du behöver inte nästan bli påkörd av arga bilister, du behöver inte upptäcka 7 mil hemifrån att ditt vatten är slut eller att du har tappat din energi någonstans på vägen, och du behöver inte få punka långt hemifrån. Och fatta vad smidigt det är att ha 10 sekunder till duschen sen?!

Kör seriösa pass:
Träna inte bara lite halvdant ”rull” en viss tid. Det är svintråkigt!!! Kör fokuserat efter en plan. Bestäm innan vad för intervaller du ska köra. Behöver inte vara svintufft såklart! Men variation gör STOR skillnad i upplevelsen!!!

Men det viktigaste är nog ändå det jag började med: Vad har du för mål? Se det framför dig, se din framgång och känn i kroppen hur jäkla stark du kommer att vara i vår/sommar! Det kommer vara så otroligt mycket värt det!!!!!

 

Jag har fått en ny kompis! Och ökat min FTP med 30 ;)

Förra helgen började med att min cykel gick sönder (trodde jag) och jag blev förtvivlad! Men efter lite hjälp på distans från en snäll och tålmodig vän så insåg jag till slut med oljiga händer att det inte var cykeln som det var fel på. Det var v-ä-l-d-i-g-t skönt! Ni vet ju hur mycket min cykel betyder för mig! Jag hade gråtit floder om något hade hänt som gjort att jag inte skulle kunna cykla på ett tag😛

Istället verkade det som att det var något med trainern. Antingen att den inte passade min cykel riktigt (helt plötsligt?!) eller att något hänt med den. Men eftersom min cykel betett sig så märkligt så vågade jag inte använda den mer. Jag bestämde mig för att byta upp mig, och från att ha haft en fullt fungerade begagnad ”osmart” trainer för 700 kr så var jag helt plötsligt ägarinna till en Wahoo Kickr för 13 000 kr! HERREGUUUUD! Jag hade ju kunnat köpa en helt ny cykel för det (typ i alla fall, en begagnad, eller ett par sjyssta hjul)! Eller en playitas-resa! Jag är ju tokig. Med restaurangchansen-häftet fick jag dock 25% rabatt sen. Tack för tipset Carin!!

img_8982

Aja.. upp på cykeln igen och testa nya vännen. Helt underbart att cykla utan att tänka! Bara ställa in effekten på appen/datorn och sen trampa. Himmel! Klart detta var värt pengar =). Ingen mer metronom för att hitta den perfekta kadensen ihop med den perfekta växeln för att få den perfekta effekten…. Ha ha… ni hör ju. Jag behövde en sån! Och så kan vi alla ställa oss frågan vilken diagnos som passar på mig… Jaja🙂

Efter lite sedvanligt krångel med teknik så verkar det mesta ha fallit på plats och den har fungerat utmärkt. Jag har hunnit med några tuffa träningspass och även ett nytt MAP-test för att ha en ny FTP att utgå ifrån. 260 blev det denna gång. Och om jag inte visste att trainern visar mkt högre effekt så hade jag ju kunnat inbilla mig att jag hade höjt min FTP med 30 watt på tre veckor. Det hade ju varit rätt nice😉. Hur som helst så var jag förra veckan TRÖTT! Framför allt i början. Skulle köra ett pass med 4*10 min som gick åt helvete. Stukade självförtroendet rejält och jag tvivlade på om jag över huvud taget hade på cykeln att göra. Men sedan tog jag mig samman och struntade i det passet. Sånt som händer!

Jag har dock inte känt mig oinspirerad på att träna, eller trött som i ”osugen. Utan mer sån här trötthet som märks i intervallerna. Istället för att vila helt, vilket många nog tänkte att jag borde göra så har jag lagt till pass. Kanske inte supersmart om man känner att man är trött. Jag inser det. Men de pass jag har lagt till har varit lätta recovery-pass. Jag avskyr att vila. Står bara inte ut. Att sitta still utan att ha rört mig innan är inte min grej. Tror inte många förstår hur det är att inte få gå några promenader. Foten måste ju vila. Sjunk störigt även om det är världens största i-landsproblem! Men jag tror många vilar från träningen och istället går en promenad. Jag ska inte göra det. Och den här gången SKA foten bli stark! Så för att inte bara sitta på kontor hela dagen och sedan fortsätta sitta i soffan, så har jag trampat lätt lite fler minutrar än vad som varit schemalagt.

img_8581

Hur som helst. Passen som jag har lagt till har legat på intensitet runt 45-55 % av FTP. Och något intressant med min trainer är att det lätta är lättare än innan. T ex 70% av FTP känns lättare (Och är det också om man ser till puls och upplevd ansträngning) nu än när jag körde med den gamla trainern och min vanliga effektmätare. Jag tror inte det behöver vara dåligt dock. Jag har naturligare en hög kadens nu med den nya, kanske har det något med typen av motstånd att göra. Och jag kommer ju då otvivelaktigt att köra de lätta passen på en lätt intensitet och hög kadens. Jag tror det är bra. Inga fler mellanmjölkspass för mig! Lätt ska va lätt, och hårt kommer att bli hårt! Iiiih!!

Ja. Inte så mycket av en röd tråd i det här inlägget kanske, men tänkte bara presentera min nya kompis och säga att jag tränar på =).

Trött och pigg på samma gång!

Jag mår väldigt bra av att jobba 8-17 tror jag. Eller till 15-16 vore väl helt perfekt. Men ni fattar grejen. Normala tider. Eget kontor. Rutiner.

img_2375

Tänkte ladda upp någon vardags-bild och såg denna. Åh sommaren… längtar!!

Jag drömmer alltid stort om att vara ledig hela dagarna och kunna träna och vila. Men helt ärligt så mår jag nog bäst av att inte vara ledig så mycket. Kanske är issues jag har, som måste sysselsätta mig med något hela tiden, och har svårt att koppla av, men så är det nu i alla fall.

Dagarna går i ett. Väckarklockan står på 6:40. Äter frukost, tittar på nyhetsmorgon. Minns inte om det brukar vara SVT eller Tv4. Tar det som är på. Trycker bara på power-knappen på fjärrkontrollen. De säger väl ändå samma sak på alla nyheter?

Kl 8 börjar jag jobba, sen är det fika kl 9, lunch kl 12 och fika igen kl 15. Blir mycket kaffe. Är inte ens sugen på kaffet efter lunchen längre. Fattar inte varför. Förr kunde jag dricka hur mycket som helst! Helt ärligt skulle jag kunna hoppa över fikarasterna och bara ha lunch 30 minuter, men det är ju ändå socialt och trevligt när man väl tar den där rasten. Jag har nog bara blivit van vid att ha korta, korta raster från mina tidigare jobb! Och folket är så bra! Gulliga, roliga och hjälpsamma. Inget att klaga på där =). Kommer säkert snart vara van vid rasterna och inte kunna tänka mig ett jobb utan dem😉.

img_8027

Kl 17 vanligtvis slutar jag. Tar en banan i farten, på vägen hem och är sen redo för att sätta mig på trainern 10 minuter efter att jag kommit innanför dörren. Bra rutin. Nu är det ju bara det jag kan träna pga skadorna, men jag gillar det! Hinner inte känna efter så fasligt mycket, och helt plötsligt är passet över! Kvällsmat, lite surfande och sen hopp i säng. Städa och umgås med vänner kan man ju göra någon annan gång. Jag är inte så himla  social sådär ändå. Älskar mina vänner, men tycker om min egentid med träningen och mina egna tankar också. På helgen har man ju hur mycket tid som helst till allt sånt!

Tror att kroppen blir tröttare av att jobba 40h/v. Och huvudet också. Återhämtningen säkert sämre. Men jag mår verkligen bra av rutiner. Den här praktiken är bra även om det just nu känns som att att hjärnan kokar av allt nytt och jag känner mig som världens sämsta. Jag landar nog snart🙂.

MAP (Maximal Aerobic Power)-Test

img_8362

Som vanligt innan jobbiga grejer – Lagom ångest!

Igår hade jag ett max-test inplanerat i schemat. Sist jag gjorde maxtest var på GIH när jag hade köpt laktat-test och maxpulstest för löpning. Det var kul, framför allt (för en siffernörd ) med sticken i fingret och få se laktatnivåerna. Men maxpulstestet kändes inte som att jag fick ut allting i, och efter det har jag ju också ”slagit” den maxpulsen med ett par slag ett par gånger. Jag tror att min maxpuls ligger på 191 eller 192 och på det testet nådde jag nog bara till 188.

Hur som helst. Innan dess var det ju på Sjukgymnastutbildningen vi gjorde test på cykel och dem minns jag knappt. Vet att vi pratade om watt-siffror då, men det sa mig ju ingenting på den tiden. Tror även att vi skulle hålla en viss kadens, och det måste väl ha varit för att standardisera och se till att man inte ökade i puls för snabbt antar jag. Men jag har inget minne av exakt hur testet gick till. Hur ofta vi ökade motstånd och hur länge vi var på samma nivå och sådär.

Testet jag gjorde igår består i alla fall av två delar. Först värmer man upp väldigt snällt.

  • 10 minuter på 100 watt (alltså alla dessa siffror varierar ju beroende på hur vältränad och stark man är, en stark kille värmer ju knappast upp på 100 watt, men dessa siffror gäller mig igår)
  • 5 minuter på 150 watt
  • 3 minuter på 210 watt.

Sedan lätt rull i två minuter innan man påbörjar del två och själva testet.

  • Jag började på 100 watt, och när det hade gått en minut så ökade jag med 15 watt, och fortsatte så tills jag inte orkade mer.

Först kändes det ju jättelätt förstås. Lätt, lätt, lätt, sedan helt plötsligt blev det rätt mycket jobbigare! Då slängde jag ut en hand och stängde av musiken, för fel musik är värre än ingen musik! Ville inte ha något som störde och framför allt inte någon med tydlig takt som inte passade mig just då. I den tysta lägenheten hördes bara mina flämtande andetag och trainerns jämna ”vinande” ljud. Jag undrade hur länge jag skulle ”hålla”. När jag kom upp till 310 watt så lyckades jag inte hitta jämnheten i benen. De kändes sprängfyllda av mjölksyra och tunga att trampa runt.

Hade som vanligt lätt låg kadens, för att det är där som jag är starkast, men även det var för snabbt. Jag fick till några bra tramptag som hissade upp effekten, men den sjönk så snabbt igen sen. Det gick inte mer. 2 sekunder efter att jag hade slutat trampa så förbannade jag mig själv och tänkte att jag borde kunnat mer. Skit. Sur och tvär skickade jag meddelande till coachen ”Fan jag kom bara till 310, och då var jag rejält ojämn. Jag ville ha mer watt men jag var ensam och lyckades bara inte fortsätta när benen brände och inte ville trampa mer :(”

skarmavbild-2016-10-30-kl-07-44-50

Fick svar att ”failure är success” och att han tyckte att det var bra jobbat. Det är ju det som är grejen med såna här tester! Man kan ju inte vinna över dem! I alla fall inte första gången man gör dem! Man slutar ju när man inte orkar mer. Man kan ju inte gå av cykeln hyfsat fräsch och veta att man spöade skiten ur watten. Det är ju hela tiden watt-siffrorna som vinner. Som finns kvar där på ett trappsteg högre upp än vad man klarade att ta sig upp till.

Hur som helst. Mitt resultat på 310 uppskattar en FTP på strax över 230 (vilket är 75% av sista nivån), och det visar ju att vi har legat rätt när vi tänkt en FTP 230. Jag kan således fortsätta att köra mina intervallpass efter det. Om 4 veckor ungefär är det dags för ett nytt test. Och det är ju här det blir intressant. Med samma förutsättningar – Kan jag slå gårdagens siffror? Egentligen spelar det ju ingen roll om jag hade kommit till 295, 310 eller 325. Det är inte den med högst FTP som nödvändigtvis vinner tävlingar, och skit samma vilket absolut tal jag har. Det intressanta är ju att se om jag utvecklas och om jag ligger på rätt nivå på min träning. Om jag klarar mer nästa test så utvecklas jag åt rätt håll. Gör jag inte det så får vi utvärdera om något i träningen ska ändras eller om jag kanske är sliten? Men det får vi se då. Jag har bestämt att jag ska klara mer då🙂.

Fått tre hårda veckor inlagda i schemat nu, så all in en stund med cykel, cykel, cykel. Ska öka på rehaben för axeln med och förhoppningsvis kunna smyga igång med simningen lite igen. Simningen är ju inte min favoritgren, och jag skulle väl absolut kunna träna på i ett halvår utan att sakna den allt för mycket, men jag tror verkligen att tävlingarna i sommar kommer gynnas av mer tid i vattnet nu. Folk säger ju det i alla fall. Så vore ju bra om det gick snart!

Instagram ftw!!

Haha vad töntig rubrik. Jag fattar ju inte ens vad ftw är. Vadå for the win? Töntigt. Aja, nu använde jag det i alla fall i min 30-årskris!

img_7698

Jag tycker ofta att det pratas om att det är så mycket hets på sociala medier. Instagram, Facebook…. Om att människor lägger upp status och bilder om sina perfekta liv, sina perfekta barn, sina perfekta nya dyra träningskläder, sina perfekta träningspass och sina perfekta vita möbler etc. Många blir stressade och jämför sig med de personer som de vill vara som. Det de inte tänker på att tiden är lika för alla men prioriteras olika. Jag t ex städar aldrig. Det är det tråkigaste jag vet. Jag gillar att tvätta min cykel, att diska eller att rensa avlopp typ, för det blir en tydlig skillnad som ger viss tillfredsställelse. Men att dammsuga, eller damma, eller flytta runt på saker bara för att. Det är inte min grej. Den tiden lägger jag på att t ex cykla/springa/simma. Jag planterar inte om blommor, jag lagar inte avancerad mat, jag putsar inte fönster. Ja ni hör. Ni vill nog inte komma hem till mig😉. Jag byter dock lakan rätt rutinmässigt! Ha ha! Så ni kan vara lugna – Det är inte så äckligt, mest rörigt stundtals.

MEN, det jag skulle skriva om var att jag tycker att instagram t ex är precis tvärt om! Ger mig mindre prestationsångest och stress! Eftersom man kan följa så många fler personer där än Facebook så håller jag mig till instagram nu. Jag har i princip bara vänner som jag har träffat på Facebook, så där ser jag ju inte så mycket som jag inte redan har koll på. Det är en mindre värld liksom. Men instagram – Där kan man ju helt plötsligt efter lite scrollade hamna typ i Brasilien. Det finns ju enorma möjligheter till att se olika typer av liv där. Eller ja, det som visas utåt. Jag tycker INTE bara att människor visar en polerad yta. Vissa gör ju det. En del kanske bara har instagram som en reklamsida för sitt företag t ex. Då kanske man inte lägger upp vad som helst. Men de flesta privatpersoner lägger ju upp allt möjligt.

Jag tänker ofta att andra är så duktiga, så starka, så snabba. Inte så att jag tänker ner mig själv för den sakens skull, men det är lätt hänt att se någon framför sig som man t ex har tävlat mot och så bygger man upp värsta bilden av att hon har det perfekta jobbet, det perfekta förhållandet, den perfekta hälsan, det perfekta läget på boendet och den perfekta cykeln såklart. Och så blir man lite sådär ”åh jag vill va som hoooon” för en sekund eller två. Detta gör jag alltså UTAN sociala medier. Eller, inte så att jag tänker så så ofta direkt. Nu låter det som att jag är avundsjuk på alla runt omkring mig, och så är det inte. Men jag kan absolut få en känsla av att någon annan är sådär bra, ni vet? Man ser någon vid ett tillfälle i vardagen och känner ”wow”, vilken människa! Undrar om vi skulle byta liv, hur skulle det va? Har ni tänkt så någon gång?

När man sen får tillgång till en liten bit av deras verklighet genom instagram så märker man ju att deras liv är ungefär som sitt eget. Stressigt på morgonen kanske, grådassig matlåda på jobbet, mellis i farten, svett och hög puls på träningen – Jag tror inte träningen känns lättare bara för att man är vältränad? Eller? Haha.

Eller t ex skador! Även andra människor får skador! Inte bara jag – Eller du. På sista tiden har jag genom instagram sett två personer fått diagnos på diskbråck i nacken, en har problem med astma, en annan har artros i en tå, en tredje problem med rygg och x antal förkylningar. Nej. Det är inte bara jag som inte städar, som är skadad, som har dålig fantasi gällande mat och inte har fantastiskt sex varje dag. Nej sådär kan jag ju inte skriva. Mamma läser ju min blogg.

Jag älskar instagram just för det! Inte för att det är bra att andra har svårigheter i livet. GIVETVIS inte. Men för att man ser att alla andra också är mänskliga, och min egen prestationsångest lättare kan städas undan. För jag gör så gott jag kan, och det gör alla andra också. Oavsett sysselsättning och mål. Kram på er och instagramma mera!

Åh vackraste dagen på året!

… Och så hade jag varken mobilkamera eller go pro med mig! Vet ni hur vackert det var på dagens cykling?! Kan ni tänka er? Klockan var 16:21 när jag stack iväg. Det var fortfarande ljust när jag cyklade iväg (och även när jag kom hem en timme senare) men det var molnigt och lite sådär disigt på något sätt. Som om hela världen var beslöjad av ett lätt blålila instagram-filter. Mitt i allt det stod röd-orange träd längs hela vägen, och vinden bjöd bara på ljumma lätta smekningar, som inte alls gjorde att jag frös, utan bara berättade för mig att den fanns.

Den fick mig att krypa ännu lite lite längre ned mot styret och önska att Björn hade ställt in styret ännu lägre. Ett tecken på att jag är säkrare i tempoställningen antar jag. Skönt. Cyklade mot Väderstad, svängde av norrut mot Skänninge(?) och svängde sedan ganska snabbt höger igen mot Appuna och Bjälbo. Fick flash backs från när jag cyklade den vägen, det hållet sist. Det var en tidig morgon i juni innan jag skulle åka till Stockholm vet jag. Därav den tidiga morgonen. Minns att jag då njöt av en sol som fortfarande stod ganska lågt, och därför var otroligt vacker, och noterade att det kan vara minst lika vackert en eftermiddag i oktober.

Under varje cykelpass som jag gör utomhus nu i oktober, så tänker jag att det kan vara det sista för året (efter snön har fallit och de börjar salta/sanda vill jag inte cykla ute). Lite vemod ger den tanken men också glädje över att säsongen är så mycket längre än vad jag trodde! Mars – oktober är ju ändå 8 månader av utecykling! Ger 4 månader på trainer. Det överlever jag!

Märker att merino, dubbla skoöverdrag och de nya handskarna gör hålla-värmen-jobbet bra. Drömmer om en MTB eller liknande cykel så att man kan cykla året runt, men allt har sin tid. Det kommer nog komma fler cyklar till familjen så småningom, men än så länge njuter jag av en vacker höst och låter sedan andra sköta vintercyklingen!

DCIM100GOPROG0040259.

Detta fotot tog jag i helgen på en lika mysig runda mot Västra Harg!

Miss Stressfraktur 2010 – 2016. Långt!

Ja, jag har ju redan skrivit om det på instagram, så ni som följer mig där eller på min Facebook-sida vet ju redan att jag har början till stressfraktur igen! Varför kan man ju fråga sig? Jaa ni. Jag har analyserat den frågan till förbannelse sedan 2010.

Vad har hänt då? 2010 fick jag stressfrakturer i flera ben i foten. Enligt MR då hade jag ”benmärgsödem inom tredje metatarsalbenet som vid stressfraktur, det finns också benmärgsödem inom proximala andra metatarsale och inom nästan samtliga tarsala ben mest uttalade inom cuneiforme intermedium och laterale. Vokala signalökningar som vid reaktivt benmärgsödem finns också i andra ben inom tarsum”. Vad betyder nu allt det då? Jo.. Jag har ringat in benen på bilden nedan.

portable-network-graphics-image-f50a0eced8f6-1Benmärgsödem är alltså det man på MR kan se som visar om man har stressfraktur eller inte, eller början dit. Stressfraktur är inget som händer av ett trauma som ”vanliga” frakturer, utan är en utmattningsfraktur som utvecklas av upprepad (över)-belastning. Det är därför det är lite lustigt vad som hände 2010, för jag sprang verkligen inte speciellt mycket egentligen. Men uppenbarligen mer än vad jag tålde, och kanske hade det något med att göra att jag lekte lite med barfotatrenden då och five-fingerskor. Men ändå inte så himla mycket eller långa sträckor. Jaja, allt får man inte förklaringar till.

Det var när jag ute och sprang en runda i spåret i augusti 2010 som det från ingenstans kom en blixtrande smärta i foten och jag fick halta den kilometern som var kvar till bilen. Vad hade hänt egentligen? Några dagar haltade jag omkring och sedan blev det bättre. Gick inte till någon läkare då. I oktober var jag hos en ortoped i Stockholm (där jag bodde då)  som skickade mig till MR och i början av november fick jag svaret ovan. Han ordinerade vila till årsskiftet och sedan skulle det nog vara bra.

Jag började springa igen, men det kändes inte riktigt bra ändå. Ringde tillbaka till läkaren som tyckte att det var lika bra att göra en ny MR. 31 januari kom det svaret som sa att det nu fanns en liten stressreaktion i os cuboid i anslutning till leden mot metatarsale IV och även minimala stressreaktionsförändringar i os cuneiforme laterale.

portable-network-graphics-image-d9c0f5df7ec9-1Metatarsale såg nu bra ut, och jämfört med i november hade benmärgsödemen minskat, men förändringarna i cuboideum var nytillkomna. HUR VAR DET MÖJLIGT? Varken jag eller läkaren förstod någonting. Han gav mig rådet att aldrig springa långdistans mer. Okej sa jag, inga problem. Inte så att jag skulle vilja tävla i det ändå😉.

Vilade denna gång ända fram till maj 2011 från löpning och började sedan försiktigt igen, och har inte haft några problem sedan dess fram till februari i år! Jag sprang t o m halvmaraton både 2014 och 2015 utan problem. Då hade jag glömt det där. Tänkte ”fina fötter” och körde på.

Fick kanske lite hybris, och i vintras var det ju så härligt att springa! Friskt, klart väder, hade dobbar på och märkte att is och snö inte var något problem alls. Kände mig lite ”trött” i foten men tänkte inte mer på det. Hörde mig själv säga att jag inte skulle springa flera dagar i rad, inte för mycket, att jag v-e-r-k-l-i-g-e-n skulle vara smart. Så sprang jag på och till slut så gjorde det ju faktiskt ont. Va fasen? Gick till en sjukgymnast som  tryckte, kände och klämde och det gjorde ju fruktansvärt ont när han provocerade metatarsale II. Hm… Början till stressfraktur trodde han, och jag bokade snabbt av crossfittävling i maj, Göteborgsvarv i maj och tänkte att kanske, kanske Ångaloppet i Augusti funkar. Vilade och sen började jag försiktigt igen i april någon gång. Och det gick ju bra! Någon konstig känsla i foten, men var på återbesök hos sjukgymnasten som provocerade igen och det gick ju bra. Vi kom fram till att det nog inte var någon fara utan bara att trappa upp försiktigt. Vilket jag också gjorde! Har tränat väldigt smart, mest cykling, en del simning, och lite löpning.

Nu i höst har jag känt någonting, kan inte säga riktigt vad. Inte ren smärta, men lite trötthet igen. Framför allt när jag haft dåliga skor, men även efter lite längre promenader och kanske efter löpning. Aldrig under. Det har känts bra för det mesta! Jag har känt mig stark! Men lite orolig var jag ändå och hörde av mig till min läkare i Motala som själv är ”gammal” triathlet. Utan att ens undersöka mig först så beställde han en MR-undersökning. Säkert mest för att lugna mig. Jobbig tjej som hör av mig och tjatar liksom😉.

Så kom då den 12 oktober då han hade bokat in en telefontid då jag skulle få svaret. Det första han säger är ”Hej, det här är läkaren som försöker få dig att sluta med triathlon”, och jag blir lite konfunderad, han skulle ju bara ringa och bekräfta att jag är HEL, att jag KAN springa, att jag bara är töntig. Varför skojar han så? Och så fortsätter han med att säga att jag har benmärgsödem i metatarsale II och att det nu finns två alternativ… han hinner inte längre innan jag avbryter honom ”Va?, Vad sa du? Vilket ben? VA? Är det något där?” Och så inser jag ju att det är från det området jag har känt något hela tiden under hösten. Det där diffusa. Det kommer ju från distala metatarsale II. Jag kan inte tro det, samtidigt som bitarna faller på plats.

3d6fb9e2634cf8fb2cf4bd5569cd5ec1

Läkaren förklarar att antingen kan jag springa på tills det blir en stressfraktur (för än är det endast början till det, det är fångat i god tid), och då ha tur, att det kanske i läkningsprocessen förskjuts en aning och därför hamnar i ett bättre läge, eller så kan jag vila nu. Och hoppas att det läker. Det är tydligen svårt att få det att läka helt och jag är tydligen ett specialfall med konstig fot. Minns ju när jag träffade honom i somras. Då sa han att mina fötter såg fantastiska ut. Men tydligen bara på ytan. Jävla ytan. Det är ju INSIDAN som räknas! Om jag vilar nu, bör jag vila i 2-3 månader och sedan träna försiktigt, smart, välja ut mina viktigaste tävlingar och sedan räkna med att kanske drabbas av det här igen eftersom jag envisas med att vilja springa långt. Eller om jag låter det utvecklas till en riktig fraktur genom att fortsätta springa så får jag räkna med 6-8 månaders vila. NO WAY!

Jag börjar nästan gråta med läkaren hängandes i luren. Biter mig i läppen och tänker att det kunde varit värre, jag har inte cancer, jag har inte behövt amputera några ben, jag har inte diskbråck. Jag har bara början till en fraktur och det ska banne mig kunna läka! Tackar honom för att jag fick göra MR och han säger att jag känner min kropp och att jag har haft god intuition och det var jättebra att jag hörde av mig. Jag har gjort allt rätt nu. Vi har fångat det tidigt. ”Var inte så snäll” tänker jag, och får tårar i ögonen igen.

Lägger på luren och vet inte vad jag ska tänka. Varför drabbar detta mig? Har gjort bentäthetsmätning, ingenting fel där, är inte underviktig, har inte näringsbrist, har inte sprungit hur mycket som helst, har kanske helt enkelt haft otur? Alla är inte gjorda för att springa. Framför allt inte jag kanske?

Bestämmer mig snabbt för att bli en satans bra cyklist i alla fall. Om jag nu inte alls vet hur min kropp kommer funka med löpning, om jag nu måste acceptera att jag aldrig kan bli en av dem som kan träna mycket löpning och därför bli bra på det, så får jag vara glad med att eventuellt kunna genomföra. Om jag nu ändå fått för mig att jag ska bli bra på triathlon så får jag väl cykla snabbare helt enkelt! Hur svårt kan det va? JAG SKA BLI EN BRA CYKLIST! Det hade ju jag ju iofs tänkt ändå. Men nu ännu bättre. Fram till februari ska jag inte ta ett enda löpsteg, inte gå en enda onödig promenad och jag ska cykla. Simma med såklart. Men åh vad jag ska cykla. Så nu är det planen. Miss Stressfraktur må vara envis men hon ska fasen inte vinna den här fighten!

Den 19 augusti är det jag som går i mål på IM i Kalmar innan det har blivit mörkt!!!!!