Upp och ner, ner och upp

IMG_6411

Det är inte lätt med kontinuiteten den här våren, det ska gudarna veta! Ena veckan känner jag mig superbra, pigg och glad, för att sen veckan efter va sådär lite risig igen. Dock ser jag ändå ljuset i tunneln och har absolut fått in många bra pass efter nyår ändå.

Nu när jag bor i Stockholm så blir det äntligen träning tillsammans med kompisar! Har längtat efter det!! Jag längtar inte efter massa AW med vin (även om jag gillar vin och det också är trevligt), utan det är såhär jag vill umgås med folk! Träna tillsammans!

På onsdagarna har TT simträning kl 21 på Eriksdalsbadet med Micke Rosén på kanten, och på söndagarna har vi ingen tränare men däremot flera bokade 50-metersbanor. Björn gör passen och alla kör samma. Det är helt fantastiskt kul tycker jag! Än så länge har jag inte kört hela passen eftersom de är lite långa än så länge, men fick i alla fall ihop 3000 meter i söndags. En bra start på dagen =). Nu när jag försöker hålla nere timmarna lite (pga alla förkylningar, vill inte överanstränga mig) så räcker det med de två simpassen i veckan. Men sen skulle jag gärna vilja få in två till. Men vi får se!

Min cykling gör jag antingen på trailern hemma, på Sats Odenplan (spinningsalen) eller med klubben på L’echelon där vi har långa cykelpass tillsammans. Så himla kul att bli inspirerad av alla klubbkompisar. Visste ju redan innan hur starka de var men jag blir ändå om möjligt, mer motiverad att bli bra jag med! Har faktiskt bara cyklat på trailern två gånger här hemma. Vill helst undvika det om möjligt med tanke på grannar och så, men det är ju bra att den finns. Nu spelar heller inte exakt watt så stor roll när jag mest kör distans och försöker få in en kontinuitet!

Löpningen är så himla härlig här i Stockholm. Måste lära mig hitta skogarna här i närheten, men innan jag har gjort det så njuter jag av vattnet längs djurgårdskanalen =). Känns som en bra runda som är lättillgänglig och mysig. Gillar även att det är så nära att springa till Söder eller Kungsholmen och så. Klassiska löpstråk här i Sthlm :).

Planen framåt då?

De närmsta tävlingarna är Borås 1 juni och Ironman Irland 23 juni. Om de ska funka så behöver jag kontinuitet fram tills dess!

Den 14 mars åker klubben, inklusive mig själv, till Fuerteventura och fram tills dess och där kommer jag inte köra några intervaller alls (förutom olika farter i simningen) utan bara fokusera på distans och kontinuitet. Vill gärna få en hyfsad volym på Fuerte, men inget galet hetspass i 4 h direkt.

Sen i april och mat vill jag få in lite kvalitet igen. Hoppas hoppas det går! Annars blir det ju spännande att se hur bra ett par tävlingar kan gå med sjukt lite träning ;). Nåja. 16 veckor kvar säger Trainingpeaks. Lite kan man ju hinna med. Eller?

Annonser

Vad har hänt sedan sist?

Nu är jag i Stockholm. Sist jag skrev så bodde jag fortfarande i Mjölby, och sedan dess har jag hunnit flytta, byta jobb, samt varit på träningsresa i Egypten igen!

Det är samma typ av jobb som tidigare, men såklart ny adress, nya chefer, nya kollegor, nya kunder och nymailadress och telefon. Mycket nytt. Men det känns fint och bra. Jag gillar att bo i Stockholm :).

Jag kunde börja träna lite smått veckan innan Egypten och det var en flåsande blåsbälg som sprang ett par gånger träningsvecka 1. Galet otränad jag kände mig, riktigt deppigt. Hoppas så himla mycket att jag resten av våren får vara frisk!

Pratade lite med Björn under resan nu, och vi bestämde att jag kör februari själv, med lugn träning, ca 6-7-8 h i veckan, och försöker få till en kontinuitet igen. SEN, i mars så kör vi igång och då med fullt fokus mot Borås och Irland. Om jag blir sjuk igen och det blir tidsbrist så hoppar jag Borås, men den borde inte vara någon fara med om jag kan träna fr o m nu,

Kalmar är sedan tidigare framflyttad till 2020, vilket såklart känns trist men rätt. Om jag känner mig i fantastisk form i augusti så finns det många andra tävlingar jag kan köra. Kanske Sala t ex. Att kvala till Kona i år är jag ändå inte tillräckligt bra för (än, hehe), och har heller inte råd i år. Så till skillnad från de flesta andra av mina klubbkompisar behöver jag inte ha Hawaii i beaktningen när jag gör min plan för året :).

Som vanligt efter en träningsresa så fantiserar jag om att ha ett helt digitaliserat arbete där man kan jobba me en dator från vilken plats i världen som helst. Då skulle jag LÄTT bo utomlands under vinterhalvåret. Fram tills dess så bokar jag träningsdejter med vänner i spinningsalar, och trängs med resten av Sthlm på Eriksdalsbadet 😛 Behöver jag säga att jag längtar till maj?

Puss!

Upp och ner, ner och upp!

Jag hann inte mer än att skriva mitt gnäll-inlägg om den rådande förkylningen så åkte jag på MAGINFLUENSA! Så himla sjukt. Eller sjukt och sjukt, men inte sååå ofta man får det direkt, och ingen i min närhet har drabbats heller. Kan väl säga som så att det var ett hemskt dygn innan det långsamt lättade av lite. När jag va liten så tyckte jag det värsta som fanns var att kräkas. Det gör jag inte längre. Illamåendet innan är mycket, mycket jobbigare. Men nu är det över för den här gången. Hoppas det dröjer många år till nästa gång!

Tänkte att förkylningen garanterat kommer vara förbi när magen är bra, men nä. Här sitter jag hyfsat pigg igen men har skitont i halsen. Har varit och tagit alla möjliga prover och de visade ingenting förutom lite högre vita blodkroppar än normalt. Dvs normalt när man är sjuk. Ja så det är väl helt enkelt så att jag behöver lite mer tålamod bara. Om jag ändå inte har tränat på 3 veckor så gör väl inte en vecka till varken till eller ifrån.

Även om det känns som att det aldrig någonsin kommer att gå över, halsontet, så vet jag ju rent intellektuellt att det kommer det. Hoppas snart! Längtar tillbaka till träningen!

Är det okej att va deppig över en förkylning?

Nej. Det är det inte. Inte är det finns så mycket elände i världen som det gör. Barn svälter, människor får cancer, gubbar gifter sig med 12-åriga flickor och gud vet vad. Nej. Det är f-n inte okej att gnälla över en förkylning.

Trots det, så är det precis det jag gör. Jag är så himla deppig. Inte deppig i den bemärkelsen att jag jämför det med dem som är deppiga ”på riktig” som behöver behandling. Men deppig på det sättet att jag grät (asså kom igen!) när jag kom hem från jobbet idag och pappa frågade hur jag mådde (ja jag bor tillfälligt hos mina föräldrar, det gör mig tydligen blödig)….

Jag blir deppig över att jag är deppig och på att jag inte bara kan ”tagga till” och tänka positivt.. Jag kunde det i två veckor, men nu när jag är inne på den tredje så lyckas jag inte. Helt garanterat kommer jag imorrn ångra att jag publicerade det här blogginlägget av den anledningen att jag kommer att tänka att jag vill va en sån där person som sprider positiv energi, är glad, gör andra träningssugna och peppade.

Jag VILL inte va en sån där person som bara gnäller hela tiden. Och ändå är det precis det jag blir ju mer jag tänker att jag inte ska bli det.

Det går helt enkelt väldigt fort att tappa sin identitet. Min identitet gick för ganska många  år sedan från hästtjej, till något oklart som jag inte mådde bra av, till att bli triathleten Maria, och jag har älskat varenda sekund. Jag älskar varenda sekund. Men nu i 2,5 månad har jag varit förkyld med undantag för två kortare perioder då jag kunde komma igång lite, men rätt snabbt kom virusen tillbaka. Nu är jag inne på vecka tre, och återigen: Det är inte synd om mig, men jag är less.

Många tänker nog att det är lite stört att hänga upp sig så mycket på träning och att det är nyttigt att lära sig må bra utan. Men jag håller inte med. Det beror ju på varför man tränar. Jag älskar att träna. Det är mitt största intresse. Jag älskar att ha en coach och jag älskar att göra jobbet. Jag saknar det så himla mycket! Jag skriver och gnäller och skäms samtidigt för det.

Men, om något positivt ska komma ur detta gnäll så är det kanske att jag inser (igen) hur mycket jag älskar det, och att man aldrig ska ta det för givet. Om några veckor är jag ju (förhoppningsvis) igång igen och kan då njuta av det bästa jag vet. Många andra har ju inte samma lyx. Jag vet det. Jag är så sjukt lyckligt lottad som bara är förkyld. Så varför är jag så ledsen? Ja, ni får tycka att jag är patetisk.

Fina triathlonträning jag saknar dig.

Aqua Vista – Ett litet paradis. Del 2; Cykling

Åh, vilken vecka jag hade! Var ju otroligt konstigt av mig att tro att jag skulle lägga tid på att blogga där nere – Knappast så att jag ville lägga tid framför datorn när jag hade sommar utanför dörren! Men nu är jag hemma i kalla och mörka Sverige igen, och då känns datorn plötsligt mer lockande…

Jag har fått många frågor om hur det är på Aqua Vista, och eftersom jag gillar att berätta, och skriva och vara utförlig så tänkte jag att jag delar upp det i olika delar. Jag börjar med cyklingen idag. Tyvärr var jag själv inte någon flitig besökare i gymmet eller gick på pass – så för er som är nyfikna på det så tipsar jag om Veronicas blogg :).

Först och främst – Man behöver inte resa med sin egen cykel med sig. Apollo har fraktat ner jättefina Specialized racer-cyklar till anläggningen som går att hyra. Antingen kan man använda sina egna cykelskor eller gymnastikskor. Givetvis finns även hjälm att låna. Ett tips är att maila och kolla av innan vad de har för pedaler, om man vill vara hundra 100% säker på att kunna använda sina egna cykelskor. Jag tror att de har vanliga Shimano-pedaler och vanliga, men är osäker på andra modeller.

Skärmavbild 2018-11-23 kl. 20.00.33.png

Jag själv tog med mig min egen cykel, och det går också naturligtvis utmärkt. Det finns liksom på Playitas hållare för cyklar utanför restaurangerna, så det är inga konstigheter att direkt efter avslutad cykelrunda slänga sig ner i en fåtölj utanför ”Sportbaren” och beställa en (eller tio) vatten/öl/whatever och något att käka. De vänjer sig sakta men säkert vid oss cykelgalningar ;).

Om man vill ha med egen cykel så ska man först och främst skaffa en cykelväska, och sen bokar man in den på flyget som specialbagage. Priset varierar mellan viljet bolag det är, men både till Egypten och Fuerteventura betalade jag 700 kr tur och retur. Eftersom cykelväskan i dessa fall har fått väga 30 kg så har jag dessutom kommit undan med lite övervikt på det andra bagaget eftersom de (i alla fall på denna resa) räknade den totala tillåtna vikten.

IMG_2802

Även Filip och Sebastian hade med sig egna cyklar. Här är det dags för incheckning till  flyget hem.

Att hyra cykel på plats kostar runt 25 Euro per dag tror jag. Huruvida man tycker det är värt risken att ta med sin egen cykel, och arbetet med att släpa på den får man fundera lite kring själv. Det finns såklart för- och nackdelar med båda delar men det får bli ett annat inlägg :).

 

Nu till cyklingen!

Generellt om att cykla omkring Hurghada:

Egypten ligger i Afrika, och i Afrika finns Öken. Området kring Hurghada är ingen undantag. Det är öken och sol så långt ögat kan nå överallt faktiskt :). Naturen är alltså ganska homogen, vägarna är raka och det blåser alltid nordlig vind. Ja, men jag tror faktiskt det. Nordlig eller möjligtvis nordostlig vind. Eftersom det är öken finns det ingenting som ger lä, så precis som på Fuerte är det ett perfekt ställa för att träna tempocykling och vänja sig vid vind.

DCIM102GOPROG0076766.JPGDCIM102GOPROGOPR6772.JPG

Skillnaden mot exempelvis Fuerte är dock att vinden åtminstone den vecka jag var där var väldigt jämnstark. Lite mer eller mindre olika dagar, men inga häftiga byar eller kastvindar. Jag kan såklart ha varit där en ovanligt lugn vecka, så kan ju inte lova att det är så jämnt.

Hotellet ligger ca 45 mil söder om Kairo längs med kusten, och ca 15 minuter från flygplatsen i Hurghada. Cyklar man ca 5 km i sydlig riktning från Hotellet så kommer man till ett stort shopping center – Senso Mal, som ligger vid en stor rondell. Här är det dags att välja vilken runda man vill köra för dagen.

Apollo arrangerar lite olika rundor, bland annat en på ca 4 mil runt Sahl Hasheesh som är fin eftersom man kan göra en sväng ner till strandpromenaden som är magiskt fin! Apollo har också gjort utprintade kartor med några olika rundor som man kan ta med sig ut. Det är dessutom väldigt bra att ladda ner offline-karta över området i google maps exempelvis (Apollo har en i deras app också), för då kan man se var man är även om man inte har datamobilnät. Det är riktigt bra! Jag visste inte att GPS fungerade utan mobildata, men så är jag ju inte så teknisk heller.

Jag kommer nedan att skriva ordet motorväg några gånger, och jag menar såklart inte en motorväg som i Sverige full med bilar som kör i 120 eller snabbare… Utan jag skriver det för att det ser ut som en motorväg. Det är två filer med bred väggren, och en ganska bred remsa med sand el likn mellan de olika riktningarna. Det är max 90 km/h tillåtet och det är FÅ bilar. Majoriteten av de som kör håller ut väldigt mycket när de kör om och det är tillåtet att stanna. Trafiken är på dessa vägar lugn och man kan köra långa stunder utan att någon bil passerar. Nästan alla gör en liten ”dutt” med tutan liksom för att säga hej, inte för att stressa.

DCIM110GOPROG1447498.JPGDCIM110GOPROG1447522.JPGDCIM110GOPROG1457613.JPG

När jag var ute och cyklade ensam så stannade jag en gång till vid vägkanten för att ta fram mobilen och ta ett foto på vyerna. Då körde precis en lastbil förbi och chauffören saktade in, ropade hej och höll upp en vattenflaska ut ur fönstret med en frågande blick. Den mentaliteten är det hela tiden! De Egyptier jag har stött på har varit väldigt trevliga och snälla. Jag ska absolut erkänna att jag var nervös inför att cykla själv i Egypten . men jag kände mig väldigt trygg!

Det finns inte supermånga bensinmackar direkt, så det kan vara bra att planera var man ska cykla och stanna. Jag hade med mig tre flaskor på cykeln från start vilket jag var glad för då den torra miljön och solen gör att man blir rätt törstig.

Dessa rundor körde jag:

Scenic Route – Denna runda är ca 40 km och är med på de kartor som finns att hämta i Apollos cykel center. Man cyklar söderut från hotellet och gör efter några kilometer en u-sväng och cyklar mot Sahl Hasheesh. Där följer man vägen tills man kommer till en korsning (se siffran 12 på kartan) där man tar höger. Därifrån är det i princip öken hela vägen tillbaka. Ett par gånger till får man svänga höger men det är lätt att hitta. Om man vill kan man innan man svänger höger första gången cykla ner mot strandpromenaden och se på den vackra havsutsikten – SÅ HIMLA FINT!

Skärmavbild 2018-11-23 kl. 20.38.33

DCIM102GOPROGOPR6845.JPGIMG_1993DCIM102GOPROGOPR6846.JPGIMG_1989IMG_1899IMG_1992

En annan dag började jag med ovan runda och sen förlängde den en bit norrut. När man kommer tillbaka från Scenic Route så kommer man till en stor rondell, där man antingen tar höger mot ”Tourist Center” för att komma tillbaka till hotellet eller så kan man köra rakt norrut mot Hurghada, eller nordväst upp på motorvägen. Båda alternativen är bra för att få en längre runda.

Nedan ser ni hur jag cyklade norrut mot Hurghada och sen vände tillbaka. för att få en ännu längre runda så vände jag ut en stund på motorvägen igen sen men gjorde ganska snabbt en U-sväng tillbaka. Det finns markerade ställen där man kan göra en u-sväng över till motsatt sida.

 

fullsizeoutput_1bd3

Denna sträckning blev 78,5 km och tog mig knappt 3h.

DCIM110GOPROG1447584.JPG

DCIM111GOPROGOPR7844.JPG

Nästa runda är helt enkelt en klassisk Maria – fram- och – tillbaka – på – samma – väg – runda. Jag älskar såna ;). Kartan nedan visar alltså hur jag cyklade på motorvägen upp till en mack där jag stannade och köpte en cola och sen cyklade hem igen samma väg. Perfekt för en lång tempocykelrunda där man inte behöver vara rädd för at cykla fel och vill ha bra space för bilar och så.

fullsizeoutput_1bd2

Denna runda blev 94 km och tog mig ca 3h 20 min.

IMG_2641

DCIM102GOPROG0076754.JPG

Den längsta rundan jag körde (se nedan) blev knappt 12 mil och vi började med Scenic Route, körde norrut längs motorvägen tills vi kom till macken. Sen cyklade vi in mot Hurghada och fortsatte den vägen söderut tills vi kom tillbaka till hotellet igen. En bra runda där man får stångas mot en hel del motvind men får belöningen i form av att surfa i medvinden hela vägen hem :).

Skärmavbild 2018-11-23 kl. 20.38.13

På motorvägen, norr, och söder om Hurghada är det poliskontroller där det blir lite köer för bilarna. Vi som cyklar kan lugnt och fint rulla förbi och behöver i regel inte stanna.

Vem bör åka hit och cykla då? Jag tycker denna resa passar utmärkt för dig som:

  • Är triathlet/tempocyklist och vill träna fokuserat på långa raka vägar.
  • Vill cykelträna i grupp och inte behöva vara rädd för galna bilister som gör taskiga omkörningar etc…
  • Älskar Fuerteventura men vill testa något nytt
  • älskar att cykla långa rundor där det inte händer så mycket hela tiden, utan att du kan njuta av hur kroppen känns tillsammans med cykeln, vinden och upplevelsen av det. Du som fattar vad jag menar, fattar vad jag menar ;).

Jag kan såklart inte svara för hur varenda Egyptier kör bil, eller hur trygg man egentligen är- men jag kände mig inte otrygg en enda gång!

Det är inte så mycket backar, utan utmaningen är framför allt vinden och solen! M-A-G-I-S-K-T!

Har ni några frågor, eller har jag missat något?

//Maria

 

Aqua Vista, Hurghada, dag 1

Hej och hallå :).

Har uppdaterat den här blogget fruktansvärt dåligt i höst, men kom av mig lite pågrund av förkylningar som liksom aldrig ville ta slut. Är ju mest träning jag tycker om att skriva om, så det går ju lite hand i hand det där.

Nu är jag i alla fall på plats på Apollo Sports nya träningsmecka i Hurghada, Egypten. Hotellet heter Aqua Vista och har funnits ett tag, men renoverades för ett år sedan, och nu så invigdes den nya träningsdelen- och inriktningen i onsdags som jag förstod det! Det är ett nära samarbete mellan Aqua Vista och Playitas, vilket såklart sätter en kvalitetsstämpel på stället redan där. Ni som varit på Playitas vet ju vad jag menar! Love it!

Hur som.. har en vecka framför mig här och har med min baby, tempo-argon! Har varit en del funderingar hos mig hur det ska gå att cykla här, och om man vågar själv och så. Frågar man min mamma och pappa så säger de NEJ. Frågar man mig så.. jag vet inte. Jag cyklade ensam idag och det gick hur bra som helst.

Vi är inte så många från Terrible Tuesdays denna resa, desto fler har bokat sig på motsvarande träningsresa i januari, så det är lugnt och skönt här kan man säga :). Från TT är det jag, Sara Svensk, Sebastian Norberg, Lisa Nordén och Marcus Hultgren. Ja ni läste rätt. Det är jag och proffsen ;). Känns som att inspirationen den här veckan kommer flöda! Haha. Sen är det Diane Sadik och Jenny Nilsson som är vänner till TT, och även Filip Landeborn som enligt uppgift är en grym simmare. Ett jäkligt skönt gäng måste jag säga!

Vi kom fram runt 18-19 till hotellet igår, killarna simmade några vändor i den sjukt fina nya bassängen innan middagen. Det finns 4 olika restauranger och vi har ännu bara testat den stora bufférestaurangen. Det fanns 4 olika bufféer i den, en Egyptisk, en asiatisk, en mer konventionell och en pasta/pizza tror jag. Förlåt mig om jag säger fel. Givetvis en stor dessertdel också. Vi är inte hungriga.

Jag och Sara delar rum och har fått ett sjukt fint med gemensamt (stort) badrum och walk in Closet, och egna sovrum, varsin balkong. SJUKT FETT NICE!

DCIM102GOPROG0076754.JPGDCIM102GOPROGOPR6772.JPG

Som ni hör hyllar jag det mesta så här långt ;). Men cyklingen då? Jo jag hade bara 60 min lugnt på schemat idag pga att jag varit sjuk, och då jag inte ville cykla lika långt, eller snabbt, som övriga så satte jag ihop cykeln i lugn och ro på förmiddagen och gav mig iväg en sväng själv sedan. Nervöst absolut. Hade ju såklart familjens röst i huvudet: ”cykla INTE ensam”. Undrar hur arga de blir nu när de läser det här blogginlägget…

Nästan direkt när jag kommit ut från hotellet var det en polisbil som spärrade av halva vägen och det var en lång kö med personbilar som stod rätt stilla. Jag cyklade lugnt och fint fram mot poliserna som klev åt sidan, pekade på en passage mellan ett par koner där jag kunde cykla och så flinade de åt mig. Det verkar inte riktigt som att de förstår tjusningen i det här att cykla utan ett mål. Ja, man kan väl förstå dem. Eller inte ;). Hur som helst så kände jag mig trygg =).

Cyklade höger vid det stora köpcentrumet mot Kairo (hur surrealistiskt att se en vägskylt mot Kairo?!) och sen cyklade jag 25 min på den stora vägen och samma väg tillbaka. Ett fåtal bilar  och lastbilar passerade, men alla i lugn fart, långt utanför mig och nästan alla tutade till lite snabbt ”dutt dutt” liksomför att säga hej. På någon bil var det någon annan typ av signal så att det lät som en liten melodi, och så vinkade de och skrattade. Ja, kanske är jag lite för avslappnad nu men det gick jättelugnt och trevligt till. Får väl se hur resten av veckan blir!

Sara ska nog hänga på någon dag och det finns ju fler att cykla med också. Jag behöver verkligen inte cykla ensam ”bara för att”.Lovar. Men känns ju fint att kunna.

Snart ska jag, Sebastian, Filip och Marcus ner till havet och simma lite. Ska bli SJUKT nice! ÄR tydligen supervarmt i vattnet!!!

Är det något ni undrar? Har fått önskemål om att kolla utbudet av gluten-, och laktosfri kost och golfmöjligheterna så ska försöka skriva något om det!

Puss o kram!

Blåkulla Swimrun

Så kom dagen, då jag fick köra Swimrun igen! Jag hade inte kört sedan ångaloppet 2016, och mindes såklart att jag tyckte det var superkul, men såg ingen plats för det i min redan ganska fulltecknade tränings- och tävlingsplan. Jag har ju verkligen velat prioritera triathlon och inte direkt övervägt någon Swimrun i år heller.

Men så kom hösten, och jag är mycket piggare och fräschare i kroppen efter Ironman än vad jag någonsin hade kunnat drömma om! Så när möjligheten att köra Blåkulla kom, då blev suget plötsligt superstarkt! Jag hade ju inte planerat det alls, så två dagar innan loppet hade jag inte ens en swimrundräkt, men Colting Wetsuits fixade biffen och på fredagen efter jobbet kunde jag hämta ut världens finaste SR02 inkl Calfs. Tror det är dragkedjan fram som gör att jag gillat utseendet på Swimrundräkter lite extra mycket :).

fullsizeoutput_17ee

 

På morgonen hade jag fortfarande ingen partner. Hade tidigare under veckan pratat både med Jonas Ekman (Ja, han som kom tvåa på Ö till Ö några dagar tidigare, han ville  tydligen inte heller ha säsongsvila riktigt än, även om det iof hade blivit vila att köra med mig), och en som jag inte känner som heter Daniel. Men båda två låg kvällen innan med förkylning och kunde inte starta. Som tur var, för mig, så blev en kille som heter Peter av med sin partner på morgonen, och vi kunde teama ihop!

b9988f1b-0256-4c35-84be-0b2407c9fb22

5432a689-c892-4100-8b61-24b89eac470b

När jag åkte ner så körde jag igenom ett rätt rejält regnoväder, som inte alls var speciellt mysigt, men väderappen visade sol i Oskarshamn och jag kände att jag körde åt rätt håll. När jag kom fram så var det strålande sol och varmt! Jag hämtade ut våra nummerlappar och mötte upp syrran och Tobias som också skulle köra. Så himla kul att vara med på samma tävlingar! Tyckte förresten att Kristina var riktigt trevlig, hmm… var du inte nervös denna tävling syrran?

Så gick starten och en ringlande orm av våtdräktsbeklädda människor började springa den första kilometern mot vattnet. Vi körde med lina som vi kopplade på direkt efter första simningen, och bådatvå med paddlar. Däremot hade jag ingen dolme, då jag inte tyckte det behövdes eftersom jag hade calfs. Fötterna/benen flötsom en kork tack vare dem, så den planen var bra!

Den här tävlingen är väldigt teknisk, och i princip varje upp- och nedgång ur vattnet gjordes vid glashala stenar och klippor. En stor del av löpningen var verkligen ”hopp och lek” över sten-öar i skärgården! Så himla häftigt, men lite läskigt! Flera gången när jag hoppade från en sten till en annan så tänkte jag på att man verkligen skulle kunna skada sig rejäl om man skulle trampa snett och ramla eller missbedöma avståndet någonstans. Peter sprang före mig, och det var skönt, för då kunde han se ut vilken väg vi skulle ta, och jag behövde bara koncentrera mig på att sätta mina fötter i hans spår.

IMG_0327

fullsizeoutput_17da

Känslan i Swimrun att hoppa ner i vattnet och svalka av sig när man har sprungit sig varm är så magisk! Det är ju inte alls somvid ow-träning eller triathlon att man funderar på om man kommer att frysa, för när mandel sprungit upp en värmen kroppen (vilket man gör rätt fort med våtdräkt) så är det ju underbart med lite kallare vatten! Såklart det är skillnad en riktigt kall dag, eller om det  är riktigt långa simningar – men den här dagen, en solig lördag i september, var det alldeles perfekt!

fullsizeoutput_17dc

Den längsta löpsträckan var ca 3 km tror jag, genom skogen, men förutom det var det relativt korta byten. Runt 50-300 m simningar och upp mot 1 km löpning som max i regel. Många byten! KUL med omväxlingen!! En halvmara som den längsta löpsträckan är på Ö till Ö är svår att greppa alltså!! Efter 1h och 50 min sprang vi i mål och en liten stund senare så kunde jag sammanstråla med syrran och Tobias som också hade kört tillsammans. Vi tog ett litet extra bad innan vi fikade och sen åkte hem åt var sitt håll.

Blir det mer Swimrun framöver? Jo men absolut! Det måste det!! Frågan är bara vilken och när? Det är ju fortfarande så att jag vill prioritera triathlon, men någon sprinttävling tidigt på säsongen vore kul, och ett bra sätt att komma ner i öppet vatten tidigt på sommaren. Den 23 juni ska jag ju nämligen, tydligen, simma nästan 4 km i typ 13 grader…..

 

 

Hösten 2018

Jag har redan anmält mig till två långa tävlingar 2019, Ironman på Irland (Cork) och Ironman i Sverige (Kalmar). Det ska bli sjukt kul och jag tänker träna hårt och svart med hjälp av Björn Andersson för att bli så bra som jag bara kan bli! Men mer om det senare!

Först är det en höst, där jag faktiskt ska träna utan coach! Under september och oktober har jag pausat coachingen för att på egen hand underhålla alla discipliner med tanken att den 1 november vara stark, glad och sugen!

Jag har inte riktigt bestämt mig för hur jag ska lägga upp det. Vet att jag vill öka på styrketräningen den här perioden, eftersom jag vet att jag inte kommer att hinna (prioritera) det i vår och sommar, men resten då? Mer racercykel helt klart. Men är lite kluven gällande simningen. Jag kommer pga kontorsbyte inte längre kunna simma i Linköping fr o m december, vilket gör att jag igen kommer att vara hänvisad till Mjölby och Lundbybadet, med en 25m-bana 2-3 gånger i veckan för crawl. Och då är det inte tal om en snabbana, utan där skall alla samsas, från den som just har gått en crawlkurs till den som tränar intensivt flera gånger i veckan för att tävla. Ja ni hör ju, jag har ångest redan för hur det kommer att bli!

Är det någon idé att fokusera på simningen sjukt mycket i höst om jag ändå inte kan simma något (typ) i vinter och vår? Känns nästan som att jag får lägga ner simningen och försöka ta tag i den den 25 maj när utebassängen öppnar. Men det är ju inte riktigt optimalt med tanken på att Irland är den 23 juni….

Gaaaaah – Hur gör man!?

Ska fortsätta med distanslöpet i skogen och om allt känns bra kanske springa något millopp i höst. Men inga intervaller än på ett tag. OM kroppen känns bra så får Björn lägga in det när han tycker det passar. Det blir kul!

Någon som har tips ang simningen så hojta till!

Du kan det du vill, om du vill!

Ja, såklart tänker du kanske när du läser rubriken! Men är det så självklart? Jag har gjort en liten inre resa de senaste åren. Att förstå att det inte är så mycket, trots allt, som är omöjligt!

Jag är 31 år, och fram tills i ÅR har jag tänkt att det det är ”omöjligt” att blir bra i en idrott om man inte föds med en uppenbar talang. Jag har såklart inte sagt det rakt ut, eller kanske ens tänkt tankarna så formulerat. Men det är så jag har känt.

Men det är ju HELT FEL!

Ja, om man vill bli proffs och bli de bästa bland proffsen kanske det är så att det krävs talang… men om man bortser från dem en stund ;).

För ett år sedan när jag gick i mål på Ironman för första gången – ja DÅ förstod jag att Ironman inte bara var något för de odödliga, utan för vem som helst – Som har viljan att lägga ner lite träning. Och i år förstår jag ännu mer att det är så! Att VEM SOM HELST kan utvecklas om hen tränar. Rätt självklart ändå va?

Så varför är det så många som inte vågar tro på det?

Jag kan tänka mig att det just nu sitter många nervösa, och lite pirriga personer där hemma, som vill anmäla sig till Ironman Kalmar (platserna öppnade idag för anmälan) men inte riktigt vågar. Och jag vill pusha er lite, och viskar våga!

Grejen med långa distanser är att det nästan mest sitter i huvudet. Man behöver inte ens vara snabb! Det finns vissa tider man måste klara, t ex simningen på max 2h 20 min för att få fortsätta att cykla. Men dessa är verkligen inte omöjliga om man har tränat med kontinuitet och inte råkar ut för något oförutsett. Träning behövs. Jag ska inte låtsas om något annat!

För att klara en Ironman så behöver man:

  • Inte ha varit talangen på idrotten i skolan
  • Inte ha varit den som sprang snabbast på 60- eller 100 meter
  • Inte ha varit den som älskade friluftsdagarna i skolan (Usch)
  • Inte ha varit den som hade bäst bollsinne
  • Inte ha varit den som sprang 2,5:an snabbast i klassen
  • Inte ha varit den som älskade idrottslektionerna.
  • Inte ens ha varit den som höll på med diverse idrotter utanför skolan!

Man kan vara vem som helst! Som vill, nu! SOM VILL NU!

Ja precis, man måste vilja!

Jag säger INTE att det kommer av sig själv. Det vore att förminska prestationen och det vill jag inte. Det är en LÅNG dag, det är JOBBIGT, och det krävs mycket träning för att det ska gå och framför allt för att det ska vara trevligt (EFTERÅT). Men det är MÖJLIGT! Det är GÖRBART!

Sen om du läser det här och tycker att jag hetsar… Alltså jag vänder mig till er som VILL! Ni som INTE vill – Strunta i det! Det finns SÅ mycket roligare saker i livet än att simma, cykla och springa länge (antar jag)! Jag tycker inte hela världen ska göra triathlon om man inte vill – Men jag tycker att alla som VILL ska VÅGA!

fullsizeoutput_16a2

Ironman Kalmar 2018 – Race Report

Jag tänkte att det är bäst att skriva om loppet genast, för man glömmer ju så fort! Jag fantiserar redan om vilka (Ironman-)lopp jag vill köra trots att jag under tävlingen i lördags hade som mantra ”persar jag bra idag så behöver jag aldrig göra det här igen, persar jag bra idag behöver jag….” ja ni fattar ;). Men jag antar att det var tröttheten som talade, och man får väl lova att vara lite trött när man har tävlat va?

En varning är på plats- Det blir långt och det blir detaljerat. Jag älskar sånt, jag vill minnas, och jag vill kunna läsa nästa år och minnas hur jag kände just nu. Och jag vet att ni är några till som gillar exakt samma sak! Men ni som inte uppskattar långa detaljerade blogginlägg kan se lite kortare historier på min instagram istället ;).

Lördag morgon ringde klockan vid 4 och det var dags att stiga upp. Kristinas och min plan var att äta frukost och dricka kaffe hemma samt fixa hår direkt, för att sedan vara nere vid växlingsområdet när det öppnade klockan 5. Där skulle vi kika igenom påsarna, fylla på luft, sätta på vattenflaskor, väcka cykeldatorn osv. Sedan skulle vi gå tillbaka till lägenheten för att ta på oss tävlingsdräkt, våtdräkt och göra iordning det sista. Allt gick enligt plan och allt var som vanligt. Dvs Kristina var så nervös att hon inte fick fram ett ord. Stackaren har en tendens att bli ganska sammanbiten innan tävling. Led med henne när hon mådde illa men jag var hård och tvingade i henne en macka.

IMG_0058

I år har jag tränat mer simning och vi skulle ställa oss i samma startgrupp vilket var kul! Morgonen var vacker, och det var helt vindstilla. Även om vi båda var nervösa så var det skönt att veta att det fanns bra förutsättningar för ett lugnt sim. Vi är båda trygga i vatten och inte rädda för vågor men det är såklart ändå skönt mentalt med en lugn start på dagen. Appropå nervositet så var jag nervös på ett annat sätt än förra året. Då var jag rädd-för-distansen-nervös och osäker på om jag skulle klara att gå mål. Jag har nu tränat ett år till med coach, har följt schemat mer eller mindre exemplariskt och ville liksom istället prestera. Förra året så skulle jag bäras hela vägen av tanken på att ”Jag ska bli en Ironman”, men hur skulle det kännas i år?

IMG_0056

Träffade några vänner i starten, kramade Kristina, mamma och pappa och sakta men säkert tickade minutrarna närmare start. Kristinas kille Tobias var supergulliga och tog våra vita påsar åt oss så att vi slapp tänka på att lämna dem. Satte på mig mina badmössor (har alltid dubbla på tävling för att inte glasögonen ska råka åka av, öronpropparna (för säkerhets skull mot yrsel även om det aldrig har hänt, samt för att jag hade öroninflammation i vintras), drog upp våtdräkten och satte glasögonen tillrätta. Jag var redo.

Kl 7:04:24 – Simning – 01:10:54
Helt plötsligt var vi iväg och det kändes bra direkt. Lugnt och metodiskt simmade jag på och tyckte inte det var så farligt trångt. Jag räknade bojarna och tänkte på min utandning. Allt gick enligt plan. Men redan efter ca 2 km var jag trött och det började bli lite segt mentalt. Det kändes jobbigare än vad jag mindes från året innan och jag förstod att det såklart gick mycket långsammare än vad jag hade velat. Varför skulle det annars kännas så jobbigt? Efter man har vänt tillbaka från Ölandsbron och skulle ha de röda bojarna till höger så märkte ja också att jag simmade onödigt långt till vänster och alltså simmade för långt. Tänkte att jag då åtminstone hade friare vatten, vilket var skönt men samtidigt då inte fick samma draghjälp som om jag simmat med alla andra. Det är ju faktiskt rätt bra att ha fötter att ligga på. Suckade lite åt mig själv och försökte komma på en bättre linje.

Efter Kalmar-skylten och vändningen mot den lilla bron man simmar under så blev det genast trångt och jag försökte mest undvika slag och sparkar. Jag tyckte det gick lugnt till alltså, men med många simmare på samma plats så blir det ju såklart lite gruffigt även om ingen vill sparka någon med flit. Till slut såg jag rampen och simmade de sista metrarna efter bron lyckligt medveten om att min cykel stod och väntade på mig. Gick upp på och såg på min klocka 3959 och 1h 10 min! Jag hade simmat på 1:10! WOW! 8 minuter snabbare än förra året trots att det kändes så jobbigt – Aha… kanske därför det VAR jobbigare?! Aaah smart Maria!

Kl 8:15:18 – T1 – 03:28
På med cykelsakerna och valde att lägga 10 s på att sätta på mig cykelhandskar. Jag brukar inte ha det på tävling, men med tanke på hur många vänner som har kraschat på sistone så ville jag ha det. Om man ramlar då skyddar de ju huden lite i alla fall!

Kl 8:18:46 – Cykling – 05:30:10
Ut och iväg och hann se pappa, mamma och Marcus  precis där man får hoppa på cykeln. Såg att han Marcus kameran i högsta hugg och bländade av ett leende! Allt för bra foton va?

MAH_9085.jpg

Foto: Marcus Hultgren

Hade som plan att hålla 165-175 watt på cyklingen och något högre upp för bron, hade en förhoppning om att det kanske kunde ge mig en tid på runt 5:45, eller kanske, kanske 5:40 om det var bra väder. Björn hade även sagt att jag gärna kunde börja lite lugnt och öka efterhand om jag kände att kroppen var med och svarade. De första milen kändes benen lite trötta, och jag blev lite nervös! Det blåste nästan ingenting i alla fall, så var tacksam på bron att jag inte som förra året satt och var livrädd :P. Funderade på varför benen kändes trötta, men bestämde mig för att inte bry mig om det utan hålla min plan.  Märkte dock att jag fegade med effekten. Körde inte om i onödan när jag kunde hålla ca 12 m runt 160 watt utan ville spara beten till löpningen. Alternativet i de lägena är ju att köra långt över sin tänkta watt under tiden man kör om och då såklart bränna extra energi på det. Det var många cyklister på banan, så ofta fick man ju ändå göra ryck med högre effekt för att köra om många samtidigt.

Det är så jäkla svårt det här med drafting. Dels så är det ju supersvårt att avgöra om en lucka är 10 meter eller 12 meter, och sen när det är så mycket folk… Säg att det är en lång karavan så långt ögat når där man känner på sig att man kanske är liiite, lite för nära (kanske 10 m istället för 12 – hur avgör man det?) och saktar in men avståndet är så precis mellan varenda cyklist, och så börjar man därför sakta ner för att man INTE vill vara den som draftar. Då är det ju direkt någon bakom som kör om, och sen en till, en till, en till, och man själv får sakna ner mer och mer och mer. Till slut står man ju still. Det är ju supersvårt! Alternativet blir ju typ att pressa på i 300 watt istället och köra om alla 100 på en gång..

Svårt. Försökte hela tiden ta snabba beslut, sakta ner eller köra om? Verkar i alla fall som att domarna varit ganska aktiva? Energin, maurten sportdryck, hade jag provat ut väl på träning (hade tränat med det på alla långa distanspass, och sista månaden t o m med mer energi än planen för att verkligen träna kroppen på det) och den fungerade klockrent. Efter Mörbylånga någonstans slog det mig att benen inte alls kändes trötta längre, de kändes inget speciellt. De liksom bara trampade på och jag kom på att jag alltid brukar känna mig starkast andra halvan av mina långa cykelpass. Insåg att det väl är såhär att ha fyllt 31. Det tar ett tag att komma igång…

Cyklade på och hade som vanligt på cykeldatorn; 10s effekt, medeleffekt per varv, varvtid, puls och kadens. Har aldrig hastighet, tid eller sträcka synligt på första sidan. Hastigheten vill jag inte se för att jag inte vill se hur fort det går – Jag blir så rädd för farten, haha! Och jag vill inte hela tiden sitta och stirra på hur långt jag har kört heller. Jag vill bara vara i nuet och trampa på. Ibland bläddrade jag dock lite på datorn och såg att jag konstant ändå höll mellan 33 och 33,5 km/h. Shit. Tänkte att det nog kunde gå fort om det fortsatte så. Satt och räknade på vad det skulle bli för sluttid på cyklingen om jag höll 33 km/h istället för 31 osv, men kom aldrig fram till något. Det är verkligen ett skämt att jag jobbar med siffror då jag är så otroligt kass på huvudräkning av faktiskt intressanta saker så som hastighet. Men jag hade i alla fall något att göra!

IMG_0124

Foto: Marcus Hultgren

Såg några vänner och klubbkompisar runt banan och det var rejält med publik på Öland! På flera ställen var det hög musik, och någon stod och spelade på en stor tunna så det ekade lång väg! Peppigt!! Inne i Kalmar i self service efter 122 km  så fick jag två nya flaskor maurten av mamma och pappa och fick även massor av mental energi av att se dem glada vid sidan! Jag älskar att cykla/springa mot pappa när han står och håller upp armarna hejandes! Han ser så himla glad ut jämt, och eftersom han är så lång så syns han så väl! Haha, mamma är ju också lika glad, men hennes 165 cm syns liksom inte riktigt lika tydligt….. ;).

I princip var det vindstilla eller medvind på hela cyklingen tror jag. Den enda motvinden att tala om var när jag vände tillbaka västerut på Öland, över bron tillbaka och söderut sista milen mot Kalmar på fastlandet. Njöt av vetskapen om att jag skulle göra ett rejält cyklerpers och tänkte att jag aldrig kommer att få dessa förutsättningar vädermässigt igen! Rullade in mot t2 efter 5h och 30 minuter och då cykelbanan faktiskt är något lång så cyklade jag 18 mil sub 5:30! Officiell tid 5:30:10. En fantastisk känsla att förbättra cykeltiden med hela 50 minuter!

Nörderi: Cyklade på 160 watt i snitt och 165 i NP vilket ger en VI på 1,03. Det var ffa på fastlandet som jag skapade den skillnaden mellan snitt och NP, och hade kunnat köra något jämnare kanske. Men det är svårt med tanke på alla andra att förhålla sig till. Hade nog också kunnat köra lite hårdare, ”fick” ju som sagt köra upp till 175 i snitt för coachen, men jag var feg. Jag har en stor respekt för löpningen och när det ändå gick så fort som det gjorde så valde jag att inte pressa och chansa utan ”nöja mig”. Kanske hade det inte varit någon skillnad på löpningen om jag vågat köra lite hårdare på cykeln, men det är det ingen som vet :).

Skärmavbild 2018-08-21 kl. 06.54.29.png

Kl 13:48:55 – T2 – 04:38
In i växlingsområdet på stapplande cykelskobeklädda fötter och klapprade mot en bajamaja. Åh så skönt det var att få kissa! Haha, det är något jag INTE klarar av i farten varken på simningen eller cyklingen- att kissa alltså. Fattar i-n-t-e hur folk bär sig åt? Hur som helst så tassade jag ut på löpningen och var riktigt glad för att få göra något annat ”en stund”.

Kl 13:53:33 – Löpning – 04:17:38
Löpningen var jobbig från början. Inte alls sådär lätt känsla som förra året. Märkte också att den där känslan av att ”Jag gör en Ironman” liksom inte gav riktigt samma tillfredsställelse som då. Vill inte vara negativ, men det är helt klart så att det är något alldeles extra att göra Ironman för första gången. Det som istället gav mig energi var vetskapen om att om jag ”bara” kunde springa på samma tid som förra året så skulle jag slå min totala tid från förra året med en timme! 8 minuter på sim, 50 min på cykel och snabbare växlingar. Jag myste av tanken och tackade alla cyklade timmar under året!

Nu var det det mentala som skulle upp till bevis. Jag är inte van vid långa löppass, och mina längsta har varit halvmarorna som jag sprungit på tävling i år. Sedan årsskiftet har jag i snitt sprungit 20-21 km i veckan. Inte direkt någon stor mängd för en långdistanslöpare va? Men det är det som har fungerat för att kunna ha en kontinuitet. Jag hade planen klar för mig. Tre varv där första varvet skulle springas helt och hållet. På andra varvet var planen att springa igenom hela stan och sen från och med vätskestationen när man precis svängt in i ”skogen” från Ängöleden gå i varannan vätskestation om jag var tvungen. På det sista varvet skulle jag få gå i varje om jag ville.

IMG_0110

Foto: Marcus Hultgren

När jag sprang förbi mina klubbkompisar i Terrible Tuesdays så blev jag så himla glad! Fick med mig en flaska maurten och hejarop som gav mig styrka och pepp att kämpa vidare! Otroligt att flera kom hela vägen till Kalmar bara för att heja! Sån glädje att se flaggorna, deras leenden och höra deras röster! Flaskan räckte halva varvet och konstigt nog var jag inte helt trött på maurtensmaken utan det kändes skönt att slippa gels en stund till. Efter ca 7 km var jag dock ännu mer trött så tanken på att hålla en flaska ett varv till kändes jobbig 😛 Så när jag passerade dem den andra gången så tackade jag nej till en flaska, och fick med mig ett par gels istället.

Genom att dela upp maran i flera delar så blir den mentalt MYCKET kortare! Jag såg inte ett varv som ett varv. Kilometrarna genom stan räknas ju inte, där lyfts man ju fram av publiken. Sen är det ju ett hårt jobb hela ängöleden, genom villaområdena och tillbaka mot stan. Men varvet tar ju slut på den fantastiska löparbanan när man får sitt band! Där är det bara den korta grusvägen från stadion till stan ”kvar”, men den räknas ju inte heller eftersom den är så kort. Och där stod dessutom mamma och hejade =).

Helt ärligt så tänkte jag hela tiden såhär ”Om jag springer på nu och gör ett bra pers så behöver jag aldrig göra det här igen, om jag springer på nu och gör ett bra….” osv. Hela tiden! Jag gav inte ett enda barn en high five, och jag svarade knappt på tilltal. Jag log genuint till alla som jag verkligen såg hejade på MIG, som jag kände eller fick ögonkontakt med (tusen tack till er – ÄLSKAR ER!), men jag var så trött! Stark men trött på något sätt. Eller trött men stark. Var absolut inte otacksam, älskade alla barn runt banan, älskade all publik, tog in all underbar musik och hejarop och blev så varm och lycklig av alla som engagerade sig, men jag orkade bara fokusera på att fortsätta jogga och på tanken att jag inte skulle behöva göra det nästa år. Haha…. Förlåt alla barn! Nästa gång ska jag ge high five åtminstone första varvet! Lovar!

IMG_0109

Hahaha – Bjuder på denna! Foto: Marcus Hultgren

Nästa gång? Ja, jo… det där om att aldrig göra om det igen glömmer man tydligen rätt fort…

Kl 18:11:10 – Målgång – 11:06:47
Lyckan att springa upp för målet och veta att jag skulle gå för sub 11:30 var magisk! Orkade öka tempot på röda mattan, struntade även i att ge high five till Paul Kaye (haha jag gjorde ju uppenbarligen inte någon skillnad på honom och barnen i alla fall) och ville bara in i mål! Såg mamma och pappa och lyckan var total! I mål stod återigen Marcus med sin kamera i högsta hugg! Jag hämtade andan någon sekund och frågade sedan ivrigt vad tiden blev? Jag tänkte att den kanske till och med kunde vara 11:20 eller så? Han letade fram appen i sin mobil och visade ”jo men det blev 11:06:47”

fullsizeoutput_1505

Foto: Marcus Hultgren

-”ELVA NOLL SEX?! VA???!!!! Jag trodde inte det var sant! Jag har så svårt att hålla en viss pace efter klockan på löpning, så jag kör alltid bara på känsla och struntade faktiskt helt i att titta på den. Så jag visste liksom inte riktigt vad tiden skulle bli. Jag hade aldrig kunnat drömma om den tiden! Kramade Marcus, kramade mamma och pappa, kramade Elin, Annika och Roger och andra vänner och bekanta som gått i mål ungefär samtidigt och det blev ännu fler kramar!! Ironman alltså… Målgången är magisk- Så enkelt är det!

IMG_0067

Foto: Marcus Hultgren

IMG_0064

Foto: Marcus Hultgren

Efter en stund så gick jag mot Athletes Garden för att hämta mina grejer och eventuellt ta något att äta. Började dock må illa bara av att känna lukten av mat, så blev ingen visit i mattältet detta år heller! Haha… Betalade en slant för att gravera in tiden i medaljen tog sedan mamma med mig till lägenheten där jag tog den skönaste duschen någonsin. Det enda som fattades var en pall att sitta på, sådär som många äldre har i duschen. En sån ska jag köpa tror jag.

IMG_0111

Foto: Mamma

En stund senare var jag påklädd och följde med pappa ut för att heja in Kristina i mål! Vi cyklade (inte på tempocykeln, haha den var jag inte sugen på just då) och mötte henne efter en stund. Hon var trött och jag är så otroligt imponerad av den tjejens pannben. Det är så många som bryter och ger upp när benen givit upp och de inte längre kan springa, men inte Kristina. Hon skulle minsann in i mål. Grymma Kristina!

IMG_0065

Foto: Pappa

Det var väldigt väldigt roligt att efter målgång gå ut på banan och heja! Det är ju inte så många ställen man möter andra löpare på, så om man inte springer om vänner, eller blir omsprungen så ser man ju kanske inte så många under tiden man själv tävlar.

Jag blir ödmjuk av att se så många olika typer av människor ta sig an en så tuff utmaning som Ironman är. Man blir lite ”fartblind” av att umgås med otroligt duktiga triathleter som springer en marathon till frukost vilken dag som helst. Men en IRONMAN är LÅNG! Camilla, Colting Borséns ”supermotionär” som är svårt cancersjuk gick i mål starkt, Joanna som för mindre än en månad sedan var med om en svår cykelolycka klarade det galant, Anna som hade ont i höften redan innan, och fick ont och mådde dåligt under tiden och fick kämpa hårt kom i mål med ett pannben starkare än många! Jag såg en man med ortos över knäleden som haltade fram, en man med bara en arm, en vän med en medfödd skada som därför i princip endast kan jobba med en sida. Det är ta mig fasen HELT otroligt! Imponerad och inspirerad att ta vara på det jag har och göra det bästa av det!

Hur gick det då med mina viktigaste mål?

  1. Orka dricka öl på kvällen
  2. Orka kolla på hela Heros Hour
  3. Orka äta efteråt.

Jo, jag drack en klunk öl. Men beställde ingen egen. Får kanske inte godkänt på den. Jag orkade kolla på hela heros hour!! Wohoo! Vilken stämning!!! Och ja, klockan 23:50 mådde jag äntligen inte lika illa, och köpte en pastasallad som jag kunde äta hela! Stolt över mig själv! 😀

Nu vila i två veckor, och sen får vi se vad hösten har att erbjuda för roligheter =).