Tips inför ett Ironman-år!

Jag fick önskemål om att skriva ett inlägg som handlar om val av cykel, cykeltillbehör, träningsmängd, kost, tränare och övrig utrustning, dvs ge en bild av vad som krävs för att göra en Ironman. Vad bör man prioritera och vad är mindre viktigt?

14125743_584943165000841_4419563236651622830_o

Jag vet inte om jag sätter mig på alldeles för hög hästar genom att försöka svara på dessa frågor. Jag har gjort EN Ironman. Men samtidigt: Jag är en helt vanlig Svensson, med ganska medioker träningsbakgrund. Om jag klarar en Ironman, så kan vem som helst göra det – Och jag vet ju hur abstrakt det var med dessa typer av omänskliga (haha, nej – verkligen inte) tävlingar innan jag nördade ner mig helt. Så kan jag ge lite tips till någon nybörjare eller peppa någon så kan ju det vara trevligt. Jag tänkte alltså säga hur jag tänker och hur jag har gjort :). Det finns givetvis 100 andra sätt som också är bra.

Träningen har jag redan skrivit om här, känner kanske inte att jag behöver grotta ner mig i det mer? Jag vill bara bekräfta nu efteråt och vara tydlig med att om man kan simma okej (dvs tränat så regelbundet på att simma crawl och ow, oavsett tempo, att man känner sig trygg) och är relativt stark på cykeln så hinner man GÅ runt maran och ändå hinna inom maxtiden. Många är rädda och osäker på löpningen, vilket är fullt förståeligt. Ett marathon är LÅNGT! Men man måste verkligen inte vara någon superlöpare för att klara av att gå i mål inom maxtiden!

IMG_7350

Cykel: Man kan ha racer utan tempopinnar, racer med tempopinnar eller en tempocykel. Och cyklar kan kosta från 8000 till 150 000 typ (nya). Skillnaden mellan  billiga och dyra cyklar är materialet och utformningen på ramen, typ av växlar, bromsar och vikten på dessa. Man kan göra ett fantastiskt bra lopp på en billig cykel och ett sämre lopp på en dyr. Man ska helt enkelt ha en man genuint tycker om!

Om man vill spara tid genom att minska luftmotståndet och inte riskera domningar i händerna av racer-cyklingen (jag har haft problem med det sistnämnda) så är tempopinnar suveränt! Då kan man växla mellan olika positioner och spara energi när man cyklar i motvind.

En tempocykel är nästa steg, och då kan man ligga kvar i tempoposition när man växlar, och sparar då väldigt mkt energi genom att inte behöva sätta sig upp i motvind och ta mer plats i vinden. Man sitter även lite mer framåtroterat då ramen är lite annorlunda och även det är mer aerodynamiskt. Detta är ett bra köp om man 1. har råd, och 2. vet att man tycker om triathlon och vill tävla på tävlingar där man inte kör i klunga och tycker om att cykla ensam länge. Dessa cyklar är inte att föredra när man ska cykla ett stort gäng tillsammans då det är mkt mer obekvämt att sitta upp i ”racer-position” på en sån här cykel än en vanlig racer. Plus att växlarna sitter på tempopinnarna så att det då är lite jobbigare att växla i de lägena.

Byt hellre kedja efter 1-200 mil än att vänta tills hela kassetten är slut och du måste byta allt. Byter man kedja oftare så funkar oftast kassetten bra ihop med den nya och man kan använda den längre. Rengör kedjan med babywipes ofta (helst efter varje pass) och olja in och ta bort överflödigt. Tar du hand om din cykel kommer den fungera bra länge!

Bli kompis med en cykelnörd så att du har någon att ställa alla dumma frågor till! Eller flera, så att du kan variera vem du ställer frågorna till så att de inte säger upp vänskapen!

Träningsmängd: Återigen – se mitt tidigare inlägg som jag länkade till ovan. Vill bara säga en sak: Se till att få till de långa passen på cykeln. Du kommer att tacka mig sedan!!!

DSC_0045

Kost: Jag tycker absolut inte att man behöver krångla till kosten, bestämma sig för ett alkoholfritt år, eller säga ”nej tack” till allt gluten bara för att man ska göra en träningssatsning. Det viktiga är att äta mat. Få i sig näring så att man orkar träna. Sen om man dricker öl och vin ibland eller älskar glass så kör bara! Om man inte har som mål att vinna eller vara elitidrottare spelar inte vikten så himla stor roll. CHILLA! Det är lugnt! Bara försök att äta så att du får i dig näring. Ät mat istället för mackor till kvällsmat i regel. Typ så.

Tränare: Det finns tusen olika åsikter om detta. Vill du klara dig själv och planera själv går det givetvis utmärkt. Det är många som inte har någon coach och gör det superbra! MEN om man har dåligt med kunskap själv eller optimera sin prestation så är en coach sjukt bra!

Lyssna nu: Man behöver inte vara elit-bra för att ”få” anlita coach. Man behöver INTE vara sjukt snabb för att ”få” anlita en coach. Man behöver INTE redan ha vunnit massa tävlingar för att ”få” anlita en coach. Man behöver in…. aha fattar ni vad jag är ute efter? Okej, då fortsätter jag:

Det är svårt att veta hur mycket vila man behöver, hur långa eller hårda passen ska vara och vad som är viktigast att prioritera en viss period. Han jag inte haft Marcus efter att jag hade  varit sjuk nu i sommar så hade jag ALDRIG fixat Kalmar! Det kan jag ärligt säga. Att ha någon erfaren som guidar en gör att man får mer tillit till sin egen förmåga också. När han tror att jag med den träningsmängden jag har gjort (eller inte gjort) kommer klara tävlingen så måste ju jag också tro det. Om jag hade stått ensam och planerat så hade jag varit mycket mera osäker.

En del säger att de vill ha någon som gör schema men inte behöver ha kontakt varje dag, ”behöver inte ha en dagisfröken”. Okej bra, det finns jättemånga bra coacher som inte har så mkt kontakt med sina adepter. Vissa vill dock ha mer kontakt. Jag är en av dem. Jag vill stämma av, fundera, klura, ha bekräftelse (ja, det kan jag ärligt säga!) och avstämning. Jag vill nog ha en dagisfröken. Det finns coacher som jobbar så också. Som också gillar att kolla läget ofta. ”Det finns en för alla” som det så vackert heter :).

Det som är viktigt är att ha med sin egen tro hela vägen och ifrågasätta om det inte känns bra. På det sättet kan coachen förklara sitt tänk och man kanske omvärderar eller får en annan insikt själv. Det är viktigt att lita på sin coach så att man tror på upplägget och idén. Att ha hjärnan med sig i träning och inte minst på tävlingsdagen är halva grejen!

Jag hade fått en raceplan av min coach som jag följde så slaviskt jag kunde (lite svårt till 100% när man måste anpassa sig till övriga på cykelbanan t ex), och det blev superbra. Hade jag haft en plan från coachen eller min själv som jag inte trodde, eller litade på så hade det varit riktigt jobbigt mentalt.

Anlita någon du har förtroende för, som själv har erfarenhet av att tävla och träna och helst även erfarenhet av att coacha! En coach behöver nödvändigtvis inte ha massor av dokumenterad utbildning, MEN du ska verkligen lita på att personen du tar hjälp av har kunskapen att hjälpa dig!

img_8671

Övrig utrustning: Allvarligt… Det behöver inte vara så himla fancy! Mitt bästa tips (och det dyraste kanske) är wattmätare, med den kan man träna väldigt exakt (både tillräckligt hårt och tillräckligt lätt), och man får en otrolig hjälp på tävlingsdagen att följa sin plan. Man klarar sig givetvis utan men det är verkligen ett bra hjälpmedel ÄVEN om man inte är proffs. Hade förmodligen bränt ut mig på Öland i motvinden om jag inte tittat på min effekt och tuffat på enligt plan.

Våtdräkt: Köp en som DU tycker är bekväm! Jag älskar känslan i min, även om den är lite kort i benen (jag är lång, så det ser kanske lite roligt ut när den slutar på vaderna men det är okej). Den ger mig bättre flytläge och aldrig någonsin skav. Känner du dig instängd i din eller får massa skav – BYT!

Simglasögon: I bassängträning kan man ha typ vad som helst. Man ser strecket i botten hur immiga de än är. I Öppet vatten är det hopplöst tycker jag, så jag köper nya ganska ofta om jag vill vara säker på att kunna se, och således också helt nya till tävling. Jag gillar head Tiger Mid, men smaken är ju som baken =). Har egentligen inte testat så många andra heller.

Badmössa: När man simmar ute är det jätteskönt att först ha en badmössa som vanligt, sen simglasögonen på den, och till sist en färgglad mössa överst. På detta sätt blir det lite varmare, glasögonen skaver inte mot håret och de åker heller inte av då man har en mössa över. En färgglad är bra att ha för att synas bättre. På tävling får man i regel en mössa av arrangören, men ha alltså med en till att ha under! Jag simmade med öronproppar i Kalmar för att jag verkligen ville undvika att bli yr och det var toppen. Har aldrig haft öronproppar på träning, eller känt behov av, men det skadade ju inte heller. Jag hade såna där billiga engångs i klara färger. Men det spelar nog inte så stor roll vad man har tror jag =).

img_8027

Okej vad gör man då när det är ett år kvar och du precis har anmält dig?

  1. Status utgångsläge: Kan du simma? Kan du crawla? Om inte – Gå en kurs! Det behöver nödvändigtvis inte gå snabbare att crawla men det kommer vara mycket smidigare och du kommer att bli mindre trött när du sen ska cykla!
  2. Hur mycket erfarenhet har du av cykling och löpning? Hur mycket tid har du att avsätta till träning under året? Gör en plan antingen med din coach eller med dig själv och var ärlig. Förankra idén och målet med din familj och vänner så att de stöttar dig! De kommer bli fett irriterade på att du alltid pratar träning och triathlon om ett halvår men det är okej. Det är bara att bli kompis med massa triathleter också så är det löst!
  3. Förstå att KONTINUITET är det viktigaste! Det spelar ingen roll om du en vecka kan träna 20h om du sen blir sjuk eller skadad och får vila 3 veckor. Kan du hela året runt träna 6h i veckan i snitt så är det bättre än 20 ena 0 andra.
  4. Träna intervaller på vintern och långpass på sommaren. I Sverige är det sjukt tråkigt väder på vintern. På trainer är det SJUKT tråkigt att sitta och trampa i 4-5h. Passa på att göra intervallpassen som faktiskt kan vara ganska kul på trainer och sen njut av den underbara våren och sommaren utomhus på långa härliga cykelpass. Men har du en coach eller annat upplägg: Fint – bara du är nöjd =).
  5. Träna styrketräning hela året – lite i illa fall! Det är INTE roligt att bli skadad på sommaren och ofta kan man undvika skador genom att ha en stark kropp.
  6. Sov, vila, njut av lediga dagar!
  7. Gå med i facebookgrupperna ”triathlontjejer” (om du är tjej) och ”Vi som älskar triathlon” så kan du alltid ställa massa dumma frågor till mer erfarna triathleter!

Har du fler funderingar, tankar, eller håller du med eller inte med? hojta till! Har jag glömt något får du hemskt gärna skriva det också! :).

 

 

Annonser

Gästinlägg – Kristinas race report för Ironman Kalmar 2017

Hejsan!

Jag, Marias lillasyster, har fått lov att posta min race report från min första, och hittills enda planerade, Ironman. Jag ville ändå skriva om detta så att jag inte glömmer bort den här otroliga upplevelsen, och om någon har lust att ta del, så varsågoda 🙂 Min träning under det senaste året har jag dokumenterat en del av på instagram, kristinisen, och jag kan väl kort sammanfatta det med att jag började med triathlon för 2,5 år sedan och bestämde mig för att göra en Ironman för ett år sedan, ganska mycket på impuls (och påputtning från Maria) under förra årets tävling! Innan dess hade jag visserligen gjort ett halvmarathon tidigare, men hade mellan ca 17 och 23 års ålder inte tränat någonting alls, därefter endast lite halvhjärtat, och var nybörjare i alla grenar. Jag skaffade direkt en coach, eftersom jag inte har en aning om vilken träning som krävs för att klara en Ironman, eller vad man som nybörjare klarar av. Ja, det var väl nog om bakgrunden. Nu till alla känslor, tankar och intryck!


img_3669.png


Just nu känner jag mig otroligt tillfreds. Jag är så nöjd med hur jag genomförde hela loppet, och disponerade mina krafter över dagen och grenarna, och överraskad över vilken bra tid jag kom i mål på. Jag trodde aldrig att det kunde kännas så bra (läs: helt okej iaf) att springa ett marathon, oavsett simning och cykling innan. Jag är imponerad över vad man kan träna upp sin kropp till, vad MIN kropp är kapabel till. Jag är så stolt över allt arbete jag lagt ner det senaste året, med fullt fokus på triathlon och prioritering av träning, trots att det varit tufft. Jag är så otroligt glad, tacksam och lycklig över min familj och mina vänner som hejade på under hela loppet, och alla i publiken, och funktionärer, som inte alls känner mig men som hejade så mycket ändå. Det gör det så värt besväret när det tar emot, och det bär en framåt vare sig man vill det eller inte, en otrolig kraft! Jag är tacksam över att cykeln funkade, att jag inte fick punka, att magen höll sig i schack, att jag inte blev sjuk och att allt annat som man kan ha otur med, bara flöt på perfekt. Jag är mållöst lycklig över att ha klarat en Ironman. Hela upploppet riktigt ful-skratt-grät jag, helt överväldigad av känslor. Förutom att vara tillfreds känner jag en väldig frihet nu, det är skönt att inte ha några fler stora satsningar inplanerade, att få bestämma själv över min tid och träna när/hur/vad som faller mig in ska bli så härligt, det känns liksom lyxigt. Jag är färdig med min Ironmansatsning för närvarande, men jag är inte färdig med simning, cykling och löpning. Nu ska jag köpa en mountainbike! Och ha semester i en vecka och bara njuta av alltihopa. Här kommer min race report!

Dagarna innan var märkliga. Tiden gick fort trots att man knappt hann göra nånting. Jag kunde inte riktigt svara på frågan om hur det kändes. Hade svårt att ens föra vettiga konversationer. Vi tittade på mini-tri och jag drog mig till minnes mitt livs första triathlon på samma plats två år tidigare. Det kändes ändå riktigt bra att ha tagit klivet upp till långdistansen! Växlarna på cykeln krånglade big time, och det löste sig inte förrän några timmar före incheckningen stängde. Men det löste sig, och jag vill inte tänka mer på det… På morgonen kändes allting väldigt konstigt. Jag var mest rädd tror jag. Hade innan trott att jag skulle vara pepp och sprallig som vid tidigare tävlingar, men det var inte den känslan nu. Det var mer stirrig blick och illamående. Men förberedelserna var gjorda och det var bara att följa listorna som hade gjorts och inte tänka så mycket, skönt! Vi var ute i god tid för att preppa det sista i växlingsområdet, och det var bra, för trots alla listor lyckades jag glömma sportdrycken i kylen och fick traska hem och hämta flaskorna. Men det var lugnt, vi hade planerat in att ha tid för att fixa sista minuten-strul. Tillslut fann jag mig iallafall ståendes i ett långt led av människor iförda våtdräkt och Kentas ”Just idag är jag stark” spelades. Då vaknade jag till, och det var go time!

SIMMA 3860 m – 1:13:20 – SÅ SJUKT KUL! Ville inte att det skulle ta slut!

Min egen förhoppning om simningen var att kunna simma så lagom hårt att det kändes roligt, att jag kände mig snabb, men utan att ta ut mig allt för mycket. Tidsmässigt hoppades jag att det skulle hålla för en bättre tid än 1:16, alltså snabbare än 2 min per 100 meter. Från coachen fick jag order om att ställa mig i 1:10-gruppen, ”simma ifrån dem” första 500 meterna för att hamna bland duktiga simmare, hålla ett ”kontrollerat hårt tempo” på den stora rektangeln ute till havs, alltså ca 2 km, och sen när man kommer tillbaka in till hamnen känna efter om jag ville ligga kvar på samma tempo, eller ta i lite mer. Efter sista bron, när man kommer in i kanalen och har 200 m kvar, skulle jag simma ”avbad” för att känna mig fräsch upp till växlingen. Jag vill påstå att jag följde den planen till punkt och pricka! Med reservation för att det inte är helt lätt att simma om folk när det är trångt, och att ens tempo får anpassas lite efter om man råkar hamna bakom några lämpliga fötter osv. Jag hade nog trott att det skulle vara lättare att lägga sig bakom någon och bara haka på, men majoriteten av tiden hade jag fritt vatten framför mig. Det var rätt skönt iof, för när man väl var i närheten av andra blev det ju rätt så stökigt med armar och ben som bufflades och sparkades lite, men fick jag chansen till lite snålskjuts en stund så tog jag den. Hela simningen kändes väldigt bra, snabb, kontrollerad och framförallt väldigt rolig! Vid 700 meter, när man svänger runt den första bojen, stannade jag till någon sekund och rättade till våtdräkten som stramade lite över axlarna, passade på att kika på klockan som visade att jag hållit 1:45-tempo hittils, blev glad och kände att det här kan nog gå strålande! Strax efter det fick jag en spark mot ena ögat så att simglasögonen hamnade lite snett, men förutom det var jag skonad från slagsmål. Att man liksom kramas lite där ute får man räkna med tänker jag. När vi kom tillbaka in i hamnen, efter 2600 m, hade jag nog bästa känslan under dagen, förutom vid målgången. Man ser ett fast föremål bredvid sig igen och kan se att det går fort och man ser publik som hejar på och påminns om det stora som ska hända den här dagen. Jag kände mig så upprymd och lycklig och ville bara simma i den där hamnen resten av dagen! Ville verkligen inte att simningen skulle ta slut. Jag kunde snegla lite på klockan även under simtagen, och se att jag fortsatte hålla ett fint tempo, vilket ju förstås bidrog till en bra känsla. Jag gjorde som jag skulle sista 200 metrarna, tog det lugnt och försökte bäst jag kunde att strunta i att sekundrarna tickade på. Jag skulle klara mitt tidsmål, det enda tidsmålet jag satt upp den här dagen, och det hade känts precis så bra som jag drömt om! När jag gick upp på rampen stod min klocka på 1:12:55 och visade ett snitt-tempo på 1:54 per 100 meter – YES!!!! Och samtidigt – najjjj, nu är favvogrenen slut…..

VÄXLING 1 – 00:04:52

Kom i nästan sista sekund på att jag skulle svänga av till vänster, för att inte kuta in i killarnas omklädningstält, och fick där se en vän som funktionär, som hejade på, kul!! Redan här började dagens alla stora leenden! Av med våtdräkten gick smidigt, på med struthjälmen jag fått låna av coachen – torka av visiret som var blött och immigt, torka fötterna och ta på strumpor och cykelskor, fylla fickorna med flaskan med gels, lilla burken med mediciner (uppstoppande för magen att ta ett par timmar innan löpningen, samt ipren och panodil just in case) och några tamponger (tack för tajmingen, livmoder). Joggade bort till cykeln, fäste klockan på styret för att kunna hålla koll på effekten, och gav mig av mot bike-out där familjen hejade och skrek! Syrran hejade med peppande ord om att man var grym eller något sånt, och pappa lite mer beskyddande ”TA DET FÖRSIKTIGT, DET ÄR HALT!”…

CYKLA 180,2 km – 6:38:44 – Låååååååång! Och uttröttande!

Planen för cyklingen kändes ganska diffus för mig. Hade kommit fram till effekt-mål att sikta på tillsammans med coachen, och hade med mig energi beräknat på att det skulle kunna ta 7 timmar, men jag hade ingen aning om hur det skulle bli egentligen. Hade inte heller några ambitioner om att cykla på nån speciell tid. Jag vet att jag kan cykla 18 mil, och egentligen snabbare än på 7 timmar, men hur mycket krafter måste man spara till löpningen egentligen? Var rädd för att ta i för hårt, men också medveten om att ju lugnare jag kör desto längre tid kommer jag få hålla på, vilket förstås också tar på krafterna. I Vansbro, på halva distansen, gjorde jag en för mig svinbra cykling, vilket tog ut sin rätt på löpningen… Dessutom har jag senaste veckorna haft lite ont i ett knä under cykelpassen, vilket jag var rädd skulle blomma ut i full prakt under ett såhär långt pass. Eftersom löpningen är min svagaste gren, kändes cyklingen mest som en lång, lång, lång nervös passage som skulle göra mig trött inför löpningen, frågan var bara HUR trött. Jag tycker om att cykla egentligen, men just den här dagen kunde jag inte riktigt njuta av det. Knät kände jag av, men mot slutet försvann det mirakulöst nog. Lite obehag i underlivet från sadeln, men inte alls farligt.

Jag måste säga att jag har lite svårt att minnas själva cyklingen! Alltså själva tramptagen. Minns att jag koncentrerade mig rätt mycket på att hålla distansen till framförvarande cykel, att jag med jämna mellanrum bad till cykelguden att jag inte skulle få punka, att jag blev omcyklad av många i varje uppförsbacke och kände att det var helt okej för ”jag ska inte ta ut mig i den här lilla skitbacken i onödan”, och att jag konstaterade att jag simmar snabbare än många andra (viktigt att tänka positivt!!!).  Men jag kan i princip inte alls komma ihåg hur benen, själva cyklingsrörelsen kändes! Jag ser som en film framför mig där jag bara sitter på sadeln och allt runtomkring bara händer… haha. Trött vet jag iallafall att jag började bli typ halvvägs, och lät då effekten sjunka så att det hela tiden kändes lätt. Höll ändå ett snittempo som jag är väldigt nöjd med! Får nog tacka coachen för det, som jag fick låna högprofilhjul och struthjälm av! Vet inte hur mycket det gjorde för hastigheten i sig, men det gjorde iallafall att jag låg ner i tempopinnarna, och alltså var mer aero, nästan hela tiden, vilket jag kanske inte hade pallat annars. ”Man kan för sjutton inte sitta upp med en strut på huvudet!!”

Jag gjorde ett planerat toalettstopp i Färjestaden efter 10 mil, för tampongbyte, kissning och tablettintag, och det var väldigt skönt att ha det lilla stoppet att se fram emot. Jag var inte stilla längre än nödvändigt, men jag skyndade mig inte heller. Väl investerade 4,5 minuter, känslan i kroppen var mycket mer behaglig efteråt. På vägen tillbaka över Ölandsbron cyklade jag om en kille och hann tänka att hans vattenflaska under sadeln såg ut att läcka vatten, innan jag insåg att nej, det gör den inte. ’Nuff said.

Vid varvningen inne i Kalmar fick jag nya härliga krafter från all publik, som jublade extra åt alla klädda i hemmaklubbens kläder! Det var härligt att se familjen och kunna vinka åt dem och visa att jodå, jag tuffar på och det går fint! Där fick jag även se syrran precis efter jag hade vänt, och kunde konstatera att hon snart skulle passera mig, helt i sin ordning. Drog en liten lättnadens suck när jag såg att det gick bra för henne också! Sista timmen började det bli kämpigt att få i sig sportdryck och gel, magen gjorde lite, lite ont stundtals, och jag valde att ta vatten från langningsstationerna varannan gång. Hade ändå med mig gels och två flaskor med starkt blandad sportdryck som skulle täcka energibehovet. Fick inte i mig riktigt allt, men så höll jag ju inte riktigt på i 7 timmar heller, och jag tror att det var helt lugnt på det planet. Jag låg där i tempopinnarna och tänkte på hur löpningen skulle bli. Hur fruktansvärt jobbig löpningen skulle bli. Jag var ju redan trött! Kände mig liksom lite sömnig. Föreställde mig hur jag berättade för folk efteråt hur otroligt hemsk löpningen var. Men så kom jag på att jag fortfarande skulle kunna råka ut för nåt haveri på cykeln och inte ens få börja springa, så jag slog bort alla tankarna på löpning och bad lite till cykelguden igen. Ja sådär höll jag på, och trots att jag längtat länge efter att få vara klar, så blev jag nästan överraskad när jag fick syn på växlingsområdet och det var dags att hoppa av cykeln, hade ju inte riktigt vågat föreställa mig att komma såhär långt, så jag blev liksom lite paff!

img_3650.png

VÄXLING 2 – 00:04:00

Tog det återigen lungt, ingen stress, men ingen onödig vila. Småpratade med några tjejer i tältet och vi konstaterade att nu skulle vi hinna i mål även om vi gick! Otroligt skön känsla! Även om jobbet fortfarande skulle göras. Nya strumpor, på med löparskor, bort med gel-flaskan från ryggfickan, på med solskärmen och nummerlappen. Förberedde mig på att det här kommer bli TUNGT. Bestämde mig för att jag skulle få stanna och kissa i första vätskestationen, inte nu, bäst att komma igång och börja beta av kilometrar först. Som jag längtat efter att få börja beta av alla dessa kilometrar!

SPRINGA 42,2 km – 04:52:52 – Min bästa, häftigaste löpupplevelse någonsin.

Planen från coachen var att gå ut i 6:45-tempo och gå i varje vätskestation från början, både för att mentalt dela upp marathonet i kortare intervaller och för att faktiskt få i sig ordentligt med energi och vätska, vilket borde resultera i 7-minutertempo. Jag tänkte också att det rent fysiskt nog var bra med lite återhämtning med jämna mellanrum, även innan man känner att man verkligen måste börja gå. Jag började jogga, tog det lugnt, tittade på klockan och bromsade lite, och kände att…. Herregud! DET KÄNNS JU BRA???!!!!??? Hur är mina ben inte helt mos??? Otroligt kul att kunna börja med en bra känsla, jämfört med i Vansbro, då jag direkt kände att det skulle bli en lååååång löpning. Jag förstod att den här känslan skulle komma att ändras, men var ändå väldigt stolt och glad över att jag kan cykla 18 mil och ändå känna mig pigg när jag börjar springa. Vid första vätskekontrollen kände jag ”oj, redan?!” Hade inte även coachen, utan bara jag, tänkt att jag skulle gå i varje station, hade jag nog i stundens upprymdhet struntat i det och fortsatt jogga, men jag är glad att jag hade en tydlig plan att hålla mig till, för varje liten promenad det där första varvet kändes som en härlig liten present som jag verkligen njöt av. Senare skulle jag komma att längta efter dem lite mer kan man säga…

img_3658.png

Vid varannan kontroll tog jag gel och varannan sportdryck. Vatten i alla också såklart, och lite cola ibland. Hade inte funderat så mycket på exakt vad jag skulle få i mig i varje station, men var medveten om att jag var tvungen att få i mig MYCKET mer energi än i Vansbro där jag bara lyckades peta i mig en gel på 21 km. Detta kändes lagom både kcal-mässigt och illamåendemässigt, det tog emot lite med gelsen men jag tänkte att jag kör på såhär så länge det funkar, och det höll hela vägen. Två ytterligare toalettstopp tog jag, när magen började säga ifrån lite igen, vilket jag också kände att jag kunde unna mig en sån här lång dag.

Löpbanan i Kalmar tycker jag verkligen är lagd på ett bra sätt. Tre varv är lagom, det är greppbart mentalt, och det är sjukt bra att man får springa så mycket inne i stan! Första turen genom stan, innan man gav sig ut på första varvet, var helt otroligt upplyftande. Hade aldrig kunnat ana hur häftigt det är med publiken. Så många vänner och bekanta, och familjen såklart, som skrek mitt namn, och hur grym jag var. Kunde knappt fatta att det var jag som fick ta emot allt det där. Att få springa bredvid målet och få vittring om vad det är som väntar, kändes nästan överväldigande. Trodde kanske att det skulle vara jobbigt att behöva springa förbi det, men det var bara peppande! När jag lämnade Kvarnholmen längtade jag efter att få komma tillbaka dit igen och få mera peppning, men insåg snart att det var ju lika häftigt på resten av banan också! Återigen, särskilt i hemmaklubbens kläder. Jag hade ett leende från öra till öra i princip hela banan! Tills mungiporna gjorde för ont och jag blev tvungen att låta dem vila lite några stunder i taget.

Första varvet kändes så häftigt, att få uppleva allt för första gången. Andra varvet var tyngre. När det kändes tungt i benen tänkte jag att jag behöver inte ta ett enda löpsteg till i hela livet om jag inte vill efter det här, men just nu gör jag någonting otroligt stort som jag aldrig kommer vara med om igen, så det är bäst att jag passar på att göra allt vad jag kan, så länge jag kan! Funktionärer och publik ropade ”du ser så pigg ut!” och ”snyggt löpsteg!” och jag valde att tro dem. Jag kände mig pigg! Och det bara fortsatte att funka, steg efter steg, efter steg. Jag kunde fortsätta i samma tempo hela vägen. DET var mer än jag någonsin hade kunnat drömma om, det längsta jag sprungit innan är 23 km, och aldrig någonsin har jag kunnat springa ens så långt utan att tappa på slutet.

Tredje varvet var fucking-sista-varvet-omg-omg-omg! I huvudet iallafall. Jag ansträngde mig för att memorera varenda fantastisk meter på det där sista varvet. Klart jag var trött i benen, och jag kände av några blåsor, men det kunde jag liksom inte bry mig om. Och jag var heller inte i närheten av så trött som jag var i t.ex. Vansbro. Återigen, jag var så stolt över att jag lyckats disponera krafterna så bra. Vid 38 km började det krampa i baksida lår och vad, och jag tänkte att ahh, nu kommer det alltså, snart kanske jag inte kan springa mer, men vad sjutton gjorde det å andra sidan? Jag var ju typ redan klar! Konstigt nog släppte krampen efter några hundra meter igen. När jag precis gett mig ut på sista varvet insåg jag att jag skulle komma in under 13 timmar om jag höll samma fart hela vägen. Det är inte så viktigt för mig om man kommer precis under eller precis över något visst klockslag, eller överhuvudtaget vilken tid man kommer in på om man klarar att göra en Ironman, men jag märkte ändå att tanken på att komma under 13 kändes lite pirrigt i magen. Och samtidigt lite jobbigt, tänk om jag inte gör det och blir besviken? Jag tvingade mig själv att inte låta det påverka mitt tempo så att jag började springa snabbare, även om det hade gått så ville jag behålla den här behagliga känslan jag hade under löpningen, men det var ju ändå en liten morot för att fortsätta tuffa på och att försöka att inte tappa farten iallafall! Och hur eller hur kändes det helt otroligt att vi snackade om 13 timmar, och inte 14, 15 eller 16! 14 timmar var tiden jag i smyg hade drömt lite om, under 16 timmar var det enda egentliga målet.

Sista kilometrarna sköljde alla känslor över mig och den tidigare nämnda ful-skratt-gråten tog över ansiktet. Det var så otroligt skönt. Känslan jag fantiserat om så länge, men inte vågat känna fullt ut förrän nu. Stoltheten, lyckan, jag-är-bäst-känslan. Otroligt. Blir gråtmild nu igen när jag tänker på det. ”Kristina, you are an Ironman”. Sluttid: 12:53:47. Krama Maria. Få medalj. Eufori!

IMG_3546

Nästan lika svårt som det är att beskriva hur fantastiskt det känns att gå i mål, är det för mig att förklara varför jag egentligen gör det här, men jag tänkte försöka sätta ord på det. Först och främst handlar det om att jag tycker om att simma, cykla och springa, utan den grunden skulle det inte vara aktuellt för mig alls. Jag har verkligen hittat min grej i triathlon, det som ger mig riktiga glädje-kickar. Sen handlar det om att visa för mig själv att jag är kapabel till så mycket mer än jag tidigare trott, att jag är stark och tuff om jag bestämmer mig för att vara det. Jag gör det liksom för att impa på mig själv. Jag blir så otroligt stolt över mig själv, när jag fortsätter kämpa trots att det är riktigt jävla jobbigt, eller när något som var riktigt jävla jobbigt för kanske ett år sedan, nu känns helt okej. Jag märker att jag mår så mycket bättre nu jämfört med tidigare i livet, när jag inte trott på mig själv eller utmanat mig själv på det här sättet. Sen är det ju en sak att inse vad man vill göra och varför, och våga anmäla sig, och en annan sak att hålla igång träningen hela året när motivationen dippar. Där visade det sig att träningen och loppet blev varandras motivation, under året har tänkt ”jag gör det här för att få gå i mål på ironman” och under loppet tänkte jag ”jag gör det här för alla timmarna av träning jag lagt ner under året”. Målgången var lika mycket för den dagens ansträngning, som för hela årets ansträngningar som lett fram till den här dagen.

Jag kommer sakna att kunna äta kopiösa mängder mat. Jag kommer sakna känslan av att jag håller på med någonting stort, att någonting häftigt håller på att hända. Jag kommer njuta av att vara en Ironman, resten av livet.

IMG_3678

Ironman Kalmar 2017 – Race Report

IMG_7456

Jag tror att det är lika bra att skriva en race report medan allt är färskt i huvudet! Annars blir det så lätt att man bara kommer ihåg det härliga och glömmer allt jobbigt. Märker att det redan håller på att hända, såhär ett par dygn efter målgång!

Kom ner till Kalmar i onsdags och åkte direkt till min syster Kristina som bor på Kvarnholmen. Väldigt praktiskt att hon flyttade dit tycker jag! Vi ägnade onsdagen åt att hetsa lite om Kristinas cykel som hon inte fick till växlarna på efter kedjebyte, cykla lite, springa lite och SÅKLART titta på Mini-Tri! Man tror ju att man ska ha huuur mycket tid som helst och bestämmer med ”alla” i förväg att man ska ses och sådär, men sen hinner man inte häften. Varför är det så?

På torsdagen valde jag och Kristina att köra sista delen på cykelbanan med bil (den som går på fastlandet), och jag blev förvånad över hur knivig den var. Insåg att det där med att vara en snabb cyklist inte bara handlar om att orka trycka watt. Det handlar också om placering i kurvor, kunna ta svängarna så mycket som möjligt i tempoställning och VÅGA cykla fort överallt. Den kändes också låååång – precis som alla har sagt innan. Men 6 mil betyder ju runt 2h. Så man ska ju inte tro att det bara är en liten snutt kvar.

På fredagen sa det pang och nervositeten slog ner som en bomb. Eller, jag vet inte om det var mest nervositet eller stress att inte hinna med allt, men jag var ett nervvrak! Jag började dagen dock med simning med Emma i ett spegelblankt Östersjön med soluppgången som sällskap och det var ljuvligt. Jag som verkligen har bävat för simdelen kände mig helt plötsligt sugen på att simma! Häftigt hur det kan ändras av ett par mysiga simpass sista veckan bara! Resten av dagen gick åt till att packa cykelpåsar, fixa till cykeln, träna lite cykel och lite löp (kort, kort, lätt, lätt), checka in alla saker och däremellan också hinna och klara av att äta något. Ingen bra idé att låta bli att äta dagen innan, hur nervös man än är.

IMG_7350

IMG_7344

På kvällen hade pappa i vanlig tävlingsförberedande ordning lagat mat till oss och vi försökte planera morgondagen så gott det gick. Jag skrev listor på vad vi skulle göra på morgonen från att klockan ringde tills att starten gick.

IMG_7366

Lugnet före stormen!

Tävlingsdagen:

På natten sov jag såklart uselt. Inget konstigt med det, och ingenting man behöver bry sig om. Klockan 3:55 ringde i alla fall klockan och det var dags att gå upp. Hörde att det spöregnade och blåste och messade Marcus som jag visste skulle simma vid 4 och frågade om det var mycket vågor. ”Riktigt!!!” skrev han som svar och jag hoppades att han skämtade, men eftersom jag hörde hur vädret var genom det öppna fönstret så förstod jag att han inte gjorde det. Jag och Kristina sa till varandra lugnande att vi kan simma i vågor. Det är ingen fara. Det skulle bara ta lite längre tid. Åt en macka med ost och lite yoghurt med granola till frukost. Kanske dumt med fibrerna från granolan men varför krångla till det? Orkade inte bry mig utan tänkte att jag tycker det är gott. Ska man äta när man inte är hungrig så måste det vara det! Tur att jag åt klockan 4 för ett par timmar senare var jag så nervös att jag mådde illa!

IMG_7368

Gick ner till växlingsområdet lagom till att det öppnade klockan 5 och pumpade däck, satte dit vattenflaskorna, kollade igenom påsarna igen och förberedde att gelsen låg bra i fickorna på de kläder jag skulle byta till efter simningen. Jag hade nämligen bestämt mig för att inte cykla i trisuiten utan i cykelkläder för att undvika skav. Återkommer till skavdetaljen senare… Satte på cykeldatorn och kalibrerade effektmätaren. Tog några djupa andetag. Konstaterade att vinden mojnat och mötte Marcus som bekräftade det. Det var inte alls samma förutsättningar nu som när han hade simmat. Skönt!!!

Simningen – 1h 18 min 13 sekunder

Ställde mig i gruppen för 1:20-simning men ganska långt bak. Ville varken simma över någon, bli sparkad på av bröstsimmare (vilka jag antog skulle stå i 1:20-1:30-gruppen någonstans) eller bli översimmad. Tänkte på att det stod män överallt runtomkring mig och tänkte att de säkert simmar snabbare än jag, men kom sen på att det bara är 17,5% tjejer i hela tävlingen! Så att undvika män verkar svårt. Och varför skulle eg de vara bättre än tjejer i alla fall? Konstigt sätt att tänka av mig. Stod i alla fall kvar.

Kom iväg 07:10 och det kändes ganska bra på en gång. Ibland kom jag lite i kläm men kunde ganska lätt hitta en ny lucka att simma i. Hela simningen flöt på bra! Ibland, framför allt nära vändningarna, så kom alla mer ihop och det blev stökigare, men jag hittade ganska snabbt en mer fri väg en bit ut från bojarna där jag trivdes bättre. Insåg att jag säkert skulle simma lite för långt, men tänkte att det var bättre än att ha en stökig simning. Simningen kändes härlig och rolig vilket jag aldrig trodde, och även om jag såklart ville upp till cykeln så var det inte alls sådär att jag vantrivdes under tiden jag simmade utan jag njöt av tanken att jag nu var igång och gjorde en Ironman-tävling! Kom upp ur vattnet, såg att min klocka inte hade spelat in en meter (någon hade nog kommit åt knappen precis i början) men att den stod på 08:28 vilket måste ha betytt att jag hade simmat på 1:18 någonting! VA FAN!? Bättre än vad jag någonsin kunde ha trott! Bra feeling!

Cykling – 6h 20 min 37 sekunder

Bytte om till cykelkläder och lade någon extra minut på att smörja in väl valda delar med chamois-kräm för att undvika skav. Hade ju ett par minuter ”till godo” nu eftersom jag hade simmat bättre än vad jag trodde ;). Ut på cykeln och sa hej till familjen och fick varning om att den blöta vägbanan var hal. Jag är lite konstig sådär. Jag älskar att cykla mer än något annat, men jag kan ibland vara lite feg, framför allt när jag börjar, om det är medvind, halt, regnigt eller mkt nerför innan jag kommer in i det. Cyklingen började ganska blåsig sydväst ifrån vilket gjorde att det var otroligt mycket medvind/sidvind över till Öland. Jag blev fel. I princip bromsade jag mig hela vägen till Färjestaden. Menmen. Modig kommer jag nog bli efterhand jag med. Väl på Öland kunde jag cykla på och höll min plan om 130 watt. Ibland blev det långa led där det fick bli lite ”intervaller” för att köra om, och inte riskera att åka dit för drafting men i stort sett kunde jag hålla min plan. Jag kände mig stark och glad hela tiden. Inte så farlig blåst om man jämförde med det jag har cyklat i förr.

Tyvärr började jag få ont i magen efter ett par timmar och misstänkte att en stressad kropp inte tålde energin lika bra som jag gör på träning. Började också bli kissnödig. Skit också. Hur kissar man från cykeln? Har ingenting emot att göra det som princip, men hur gör man?! Tänkte att jag kunde försöka på Ölandsbron tillbaka men lyckades inte då heller. Förstörde bara min aeroposition en lång bit istället eftersom jag satte mig upp. Fick gå av cykeln och kissa två gånger! Blev galen av att se dem jag hade cyklat om svischa förbi. Menmen. Bara att cykla om dem igen ;).

Allt fungerade alltså bra. Fick i mig lite mindre energi än tänkt men eftersom energiplanen var ganska generös så påverkade det nog ingenting. cyklade förbi syster Kristina någonstans på Fastlandet och blev glad att hon verkade hålla ihop det bra! Hon var nog glad att jag hade överlevt simningen också och att vi fick se varandra en gång under dagen =).

När cyklingen nästan var klar så ville jag inte sluta cykla. Det var så underbart, inga skav, inga krämpor, härligt ljud från det lånade högprofilshjulet som sa ”klonk, klonk” varje gång jag växlade och spann så fint. VILL HA! Jag tänkte att eftersom cyklingen är så ”lätt” när man pace:ar sig rätt så är det verkligen inget skämt att en ironman-tävling börjar i samma ögonblick som löpningen börjar. Det skulle bli intressant att springa på det här!

IMG_7457

Löpning – 4h 41 min 13 sekunder

Såg återigen familjen vid växlingen till löpning och blev så glad av det! Bytte nu om till trisuiten för att den dels har mitt namn på ryggen – Kul när man får hejarop bakifrån med sitt namn, och bra för att den har halvlång ärm så att jag inte skulle få skav under armarna som jag vet har varit fallet någon annan gång när jag sprungit/gått långt. Tänkte däremot inte att jag skulle kunnat få skav av den lilla puddingen för det var ju inget problem t ex i vansbro. Men en marathon är ett marathon och jag har aldrig någonsin sprungit så långt tidigare. Jag har som längst i livet sprungit halvmara. Inte en meter längre!

fullsizeoutput_48e7

 

Kände mig oförskämt pigg och tuffade på i det tempot som benen ville och tittade inte på klockan. Gick givetvis något för fort i början men inte så mkt så att det var något att bry sig om. Inne i stan såg jag först familjen och bytte några ord med pappa, sen klubbkompisarna och även Emma! Sån energi man får av att se folk man känner! Var så glad och tacksam för funktionärerna som hela tiden använde nummerlappen för att kunna säga namnet när de hejade, tacksam till publiken som gjorde samma sak! Till tjejerna på Ängöleden som ropade att man hade fantastiskt snyggt löpsteg (haha), till de olika trädgårdsfesterna som avlöste varandra med HÖG musik som fick benen att lyftas lite lättare, till mina klubbkompisar som hejade på olika ställen, till alla medtävlanden som pratade och peppade precis överallt, till de personer jag kunde peppa och på så vis bli piggare själv, till mina fötter som bara tuffade på, till rockmusiken som hjälpte mig upp för backen precis innan man vände ”hemåt”, till familjen som hejade som bara de kan, och till min coach som sagt åt mig att INTE bry mig om hastigheten på cyklingen utan BARA effekten så att jag skulle pace’a mig rätt för att orka hela vägen.

fullsizeoutput_48e8

Kände mig överväldigad av att kroppen i alla fall var pigg i början av löpet (man vet ju aldrig) och sa lyckligt”Fantastiskt roligt” på den återkommande frågan om hur det kändes. Det var sant! Jag sprang i ett lyckorus det där första varvet!

Eftersom jag hade fått ont i magen på cykeln och tagit det lite försiktigt med gelsen så var jag lite orolig för löpningen. Vägde för- och nackdelar mellan att få i sig för lite energi vs må dåligt av för mycket. Jag tog en mugg coca cola och en mugg vatten vid varje station första varvet, Kände efter 12-13 km att jag började bli trött och tänkte att jag MÅSTE få i mig mer energi innan det går åt helvete. Började därför på andra varvet att ta en gel enligt ursprungliga planen vid varje station och tänkte att det fick bära eller brista. För att få i mig energi och hålla uppe psyket och orka hela vägen så gick jag i varje vätskestation. Jag sa till mig själv att sålänge jag inte har ont någonstans och är skadad så får jag inte gå mer än så. Trötthet kan jag klara av. Tänkte på kompisar i min ålder som nyligen drabbats av cancer. De gör ett race just nu som är sjukt mycket mer jobbigt än mitt. Jag är frisk. Enda anledning till att jag skulle gnälla nu var trötthet. Lyxproblem alltså. Bara att tuffa på. Och det blev mitt mantra. Tuff, tuff. Trippa fram mellan stationerna, gå, ta en klunk vatten, resten av muggen plus en till över mig, en gel in och sen två glas vatten till över mig.

Tre gånger på löpningen var jag tvungen att uppsöka bajamaja. Behöver inte gå närmare in på det, men tänkte igen på att man inte kan hålla på så när man ska va snabb sen. Är det looperamid som gäller då? Eller får man bara ont i magen av sådan medicin på långa lopp? Kanske bara helt enkelt måste lära kroppen att vara igång länge och att inta energi. Övning ger väl färdighet i alla avseenden.

Sista varvet var kämpigt som det ska va. Längtade efter målet i varje steg och njöt av att veta att det var sista gången jag passerade korsningar, trädgårdar med hejande människor, vätskestationer och andra platser jag kände igen utefter banan. Höll lite sällskap med olika personer några gånger och småpratade lite, men ärligt. Sista varvet var det jobbigt att prata i onödan. Inte att jag var så andfådd eller högt i puls eller så. Utan bara trött liksom. Såg familjen och blev så glad och även om de hävdar att jag inte var så leende sista varvet så var jag faktiskt det 😉 Kanske oftare var en tumme upp än ett skratt dock! Hehe. Såg Inger, Göran och Malin och tänkte att om de inte hade ropat på mig så hade jag inte sett dem. 2-3 km innan målet hade jag tunnelseende!

När jag sprang genom stan sista gången så kom det tårar i ögonen! Jag log så brett jag kunde men det blev mer en konstig grimas tror jag. När upploppet kom så var jag så otroligt överväldigad av alla människor som stod där! Sånt tryck!! Att få välja mål-rakan istället för sista varvet kändes som största lyckan i världen och jag hade en bubblande känsla i magen när jag sprang längs den röda mattan! Såg målporalen och fick höra speakern Björns underbara ord ”You are an Ironman” och tänkte att det var värt varenda liten svettdroppe under året! Började nästan gråta och en funktionär frågade hur det var fatt. Haha. En annan funktionär erbjöd vatten eller coca cola och jag tänkte att jag aldrig mer ville dricka coca cola i mitt liv och tog tacksamt emot vattnet! Firade målgången med att ta medicin. Det enda som påminner mig om lungembolin för 3 månader sedan. Kändes häftigt på något sätt att stå där i målet och ta medicin. Älskade min kropp den sekunden. Hade inte ont någonstans just då och tänkte bara en sak – Jag har sprungit en Marathon! Ja! Det är faktiskt det som känns häftigast!

IMG_7372

Väntade in Kristina som kom i mål en stund senare och fick kramas och skratta tillsammans i ett härligt lyckorus! Hann även se några vänner gå i mål under tiden jag stod där och mitt leende blev bara större och större! Någon skrev att det såg ut som att jag var i himlen och det var ungefär så det kändes!

När vi gick till athletes garden tog jag lite massage på mina höftböjare som hade börjat kännas stela efter en stunds vila och började frysa massor. Jag som hade sett fram emot att chilla där i lyxen mådde illa och ville hem. Haha ovärt. Får ta den där uppdukade buffén ett annat år! För fler Ironman-tävlingar blir det definitivt!

Krämpor då? Inga alls! Knät kändes lite lite på slutet på cyklingen men försvann lika fort igen, fick två blånaglar med tillhörande blodblåsor som nog kommer lossna vilken dag som helst och tyvärr världens skav av trisuitens padding som alltså gav skav under löpningen. Det gör fett ont och jag kommer aldrig att använda den igen. Men förutom det mår jag just nu BRA! Jag är stolt, glad och lycklig och längtar tills att jag får göra det igen!

TACK alla funktionärer, vänner och familj som hejade på plats och hemifrån! Så mycket energi man får av att springa över tidtagningsmattorna och vet att någon faktiskt kollar hur det går för en ute på banan. Är så otroligt glad och tacksam för allt stöd och pepp! Nu kör jag vidare mot fler tävlingar och fler fulldistanstriathlon! Jag älskar triathlon och tydligen också Ironman-distansen! Vem hade kunnat tro det?! LYCKA!!!

IMG_7369

Min triathlonklubb :).

6 dagar kvar, året som gått (Långt inlägg).

img_1134

Känns overkligt men kul! Jag är taggad, har vant mig vid tanken och vill bara ha det gjort nu!

Kort inlägg: Jag har i snitt tränat 10h i veckan, mest cykling, för lite löpning, för lite simning, varit sjuk, varit skadad men tror att jag fixar det ändå.

Långt inlägg:
Jag fick önskan om att specificera lite hur jag har lagt upp träningen inför Ironman Kalmar, så tänkte skriva ett inlägg om just det. Kan börja med att säga att jag ju såklart inte har facit i hand än. Än så länge har jag inte gått i mål. Så se inte detta som något att ta efter eller så. Det är bara lite om hur mitt år har sett ut helt enkelt!

Jag började med triathlon-träning i april 2016, dvs 1 år och 4 månader sedan, dock inte alls med tanken att köra IM redan i år (eller över huvud taget). Och innan dess hade jag tränat andra saker, ,men inte alls på samma sätt. Jag hade tränat crossfit, styrketräning, löpning, spinning mm, men lite i perioder och inte efter ett schema på samma sätt som jag gör nu. Vad jag vill säga med det är att jag såklart hade en grund av rörelse innan, men ändå nu under det här året har märkt att jag är väldigt grön.

Det viktigaste, tror jag, när man sätter upp ett mål och vill träna mycket, vill bli bättre eller bra – Är att först och främst träna för att kunna träna! Det tar tid att få kroppen att hålla för det! Det handlar INTE bara om att ha motivation att träna hårt, eller många timmar, utan det handlar om att vara smart. Att inte få uppehåll i träningen pga sjukdom eller skada. Har jag lyckats då? Hehe.. ja och nej! ALLT kan man ju faktiskt inte förebygga visade det sig.

IMG_3429

Planen som min coach hade var att höja vo2max under vintern och få in volym och mer tävlingslik träning på våren och sommaren sedan. Jag var också lite sugen på att förbättra min löpning så jag ville gärna ha lite löpfokus under hösten vilket han tyckte var en bra idé. Vintern är en bra period för att höja syreupptagningsförmågan, och den träningen måste inte vara grenspecifik. Dvs, när målet främst är att höja en fysisk kapacitet i form av vo2max spelar det inte jättestor roll om man gör det genom löpning, cykling, simning, crosstrainer eller skidor. Sen kan det såklart vara bra ändå att träna det man vill bli bra på. Men ni fattar. Lite löpfokus skulle inte skada cyklingen typ.

Några fasta planer för året var i alla fall satta:
– Persa på millopp i november
– Utö Swimrun maj 2017
– Borås triathlon sprint samt swimrun sprint tidigt i juni 2017
-Vansbro Triathlon i juli 2017
– Ironman Kalmar augusti 2017.

Jag var inställd på att ha ett skadefritt år med gott om tid på mig att bli bättre på alla grenar och vänja kroppen för att kunna springa ett Marathon relativt obehindrat ;).

Hur gick det då?
Jag har här valt att dela upp året i fyra delar, för det är lite så jag ser det i mitt eget huvud, och så blir det inte så splittrat för er att läsa förhoppningsvis…

Hösten, tidig vinter 2016:
Började med att en dag i september spontant cykla 18 mil på en oplanerad träningsrunda. INTE enligt coachens instruktioner och inte enligt mina egna heller egentligen, men jag ”fick feeling”. Resultatet blev efteråt att jag låg på köksgolvet medan jag rostade bröd, för benen (musklerna) värkte så mycket av trötthet att jag inte kunde stå. Jag kunde inte sova sen heller. Haha… Det var skönt för hjärnan att jag gjort distansen men kroppen var INTE redo än, och jag insåg att det skulle komma att krävas mycket träning för att ens kunna tänka tanken på att springa efteråt! Vill tillägga att jag i princip inte intog någon energi under tiden heller, vilket kan förklara en hel del av tröttheten. Idiot kan jag nu säga till mig själv. Men det var ändå kul och jag ångrar det inte ;).

Löpfokuset gick ju rätt mkt åt skogen när jag fick ont i foten och reaktion i ett ben under oktober-november. Raskt strök vi både millopp och Utö Swimrun från planeringen.  Samtidigt fick jag problem med axeln i simningen, så fick faktiskt vila både från löpning och simning i ett par månader. Många hårda trainerpass blev det… inte för inte som jag kallade mig själv för ”miss Trainer” ett tag =). Cyklingen bestod av olika typer av intervaller, ett vanligt återkommande pass var 6x 4 minuter på ökande effekt. Hade såklart lite zon 2-pass också. Allt var inte jobbigt även om jag nu i efterhand minns hösten och vinter 2016 som trainer-intervall-kräksmak-vintern!

Sen vinter och tidig vår 2017:
Hela vintern bestod som sagt av mycket trainercykling, men under tre veckor cyklade jag mycket utomhus. De första var mellan jul och nyår hemma i Sverige då Rapha varje år har en utmaning ”Festive 500” som går ut på att man ska cykla 50 mil under 8 dagar utomhus. Det är människor från hela världen som deltar och eftersom man ska kunna logga träningen med en cykeldator/klocka och ladda upp på Strava så kan man se hur fort andra personer har cyklat, höjdmeter och var osv. Lite coolt! Denna utmaning är ju såklart lite olika svår om man bor i ett land med sommarväder eller typ i Sverige, och beroende på vad man har för cykel och utrustning att tillgå. Jag vet många som cyklar i snöstorm på MTB i Norrland t ex, så mina 50 mil i ett milt Östergötland var liksom egentligen inte så coolt jämfört med det. Minns att det blåste väldigt mycket så att halva rundorna gick typ i 15 km/h i snitt och andra halvan 35 km/h istället på noll ansträngning. Sånt är lite kul, jag gillar variation =).

img_3495

Kort därefter, i mitten av januari åkte jag, syrran Kristina och pappa till Playitas. Åh, vilken vecka! Massor massor cykling, lite simning och lite löpning. Under den här veckan tränade jag 31h, som fördelades på 2,5h simning, 25,5 h cykling och 3h löpning, Det är nog mitt volym-rekord! Men som alla vet är det ju inte bara volym som spelar roll utan vad man gör med den, men jag är nöjd med den här veckan! Jag VILLE ha många och långa cykelpass och det fick jag. Även här cyklade jag 18 mil men med en helt annan känsla efteråt! Jag var pigg och glad och kunde möta upp pappa och syrran och gå och käka på restaurangen efteråt. Inget ligga på golvet och gråta nu inte ;).

fullsizeoutput_3bac

Den tredje veckan var återigen på Playitas men nu med min triathlonklubb Terrible Tuesday. Jag har skrivit om veckan här. Helt underbar vecka återigen med mycket mängd.

Skärmavbild 2017-03-19 kl. 08.33.10

Dessa tre veckor tror jag var bra för mig. Kanske inte nödvändigt egentligen att få in så många långa pass i december och januari, men för motivationen var det fantastiskt och jag tror även att jag fysiskt hade nytta av alla mil på cykeln.

Under våren ökade jag successivt löpningen och fick in några pass runt 14-15 km. Det är egentligen de längsta långpassen jag har gjort i löpningen! Tanken var såklart att få in fler långa pass under sena våren och sommar, men plötsligt blev jag sjuk! Och nu är vi framme vid nästa period:

Sen vår och sommar 2017:
Det är väl framför allt denna period som ni INTE ska härma ;). I april rullade träningen på bra förutom en förkylninsgsvecka. Jag hade bytt coach i slutet av mars och tanken nu var 8v med vo2max-fokus, sen 8 veckor med tröskel/fart och till sist 4 veckor tävlingsspecifikt. Både tävlingarna i Borås och Vansbro skulle vara en del av träningen och vi skulle endast toppa till Kalmar. Mitt schema var nu väldigt enformigt, men det gillar jag! Måndagar vila, tisdagar sim- och cykelintervaller, onsdagar distanssim, torsdagar sim- och löpintervaller, fredagar cykelintervaller, lördagar långlöp och söndagar lång cykel och kort distanslöp. Det funkade bra och successivt ökade långpassen i distans varje vecka.

Allt rullade på, jag var på simcamp med Emma och Oskar första helgen i maj och tänkte ”nu jäklar är jag på g”. Sen PANG så hände ”Lungemboli”. Jag har redan skrivit så mkt om det så läs gärna mina gamla inlägg (här, här och här) om ni mot förmodan inte vet vad jag pratar om. Här var tanken direkt att jag ändå skulle kunna fortsätta träna, eftersom det inte i mitt fall var farligt, utan ”bara” smärtsamt. Men gud vad jag misstog mig. Smärtan var så fruktansvärd att jag var glad om jag kunde andas hyfsat de första veckorna. Trots det så var jag uppe på cykeln redan efter en vecka. Mot bättre vetande ska väl tilläggas. Det gjorde ONT. både vo2max- och tröskel-perioden kom väl av sig kan man säga, och helt plötsligt var antal träningsminuter noll. En utmaning för en som är van vid att kunna träna mycket.

IMG_3428

När jag väl kunde börja träna igen så fick jag kraftigt ont i baksidan av knät och jag blev knäckt. Hur skulle jag nu kunna tävla? Jag hade missat både Vårruset som jag skulle sprungit med min storasyster Sofia, och båda Borås-tävlingarna och var på god väg att missa hela säsongen kändes det som. Några veckor följde med minimal träning. Coachen gjorde schema som jag inte kunde följa, och så höll vi på. Varannan dag skrev jag ”Nu känns det bättre” och varannan dag skrev jag ”Nä, det går inte”. Och tiden gick. En månad efter lungpropparna kunde jag börja simma igen, så simma gjorde jag mer än tidigare och axeln fungerade hyfsat!

En vecka innan Vansbro trodde jag inte att jag skulle kunna köra men eftersom det inte blivit bättre i knät av att vila så kände jag ”fuck it”, nu får det bära eller brista, och så körde jag på! Och det verkade hålla” Så Vansbro genomfördes och det var både det roligaste men också jobbigaste jag har gjort någon gång! Efteråt sa jag ”aldrig i livet att jag kör Kalmar när det här var så jobbigt” och coachen sa samtidigt ”Vad bra, nu när Vansbro gick bra så är ju Kalmar inget problem”. Hm…..

img_5808

Två dagar efteråt var jag i alla fall taggad på att ta mig an mitt livs utmaning: Ironman Kalmar. Så vi sa, att ”kan jag få till 4 veckors kontinuerlig träning nu inför Kalmar så startar jag”.

Och se på f*n: Det har jag fått! Knät är inte helt bra än, men det fungerar och blir inte värre! De sista veckorna har jag i princip inte kört några intervaller att tala om utan de har gjorts på högst halv IM-effekt eller IM-effekt och det är inte speciellt jobbigt om man inte håller på en längre stund. Jag har alltså inte gjort några högintensiva intervaller sedan i april! Haha… jag minns inte hur det är att cykla i mer än 200 watt… Det har varit lite mysigt ;). Istället har det blivit ganska många cykelrundor runt 3-4h, ett par stycken på 5h, flera löppass i distansfart/jogg-intensitet bara för att försöka vänja kroppen vid att springa igen, och relativt mycket simning. eller njä. Inte mycket. Men allt mer än inget är mycket för mig gällande simning. Det kommer aldrig att bli min favoritdel av triathlon ;).

fullsizeoutput_44cb

Så nu känner jag ändå att jag är förberedd så gott det går och vill bara sätta igång!!

Året i siffror från 21 aug 2016 fram tills idag:
Cykling: ca 327h = ca 6,5h per vecka. Längsta pass 7h (18 mil på Playitas) = ca 810 mil (inga fiktiva km på trainer medräknade)
Löpning: ca 78h = 1,5 h per vecka (Längsta pass 21 km halvmara på Vansbro Triathlon)
Simning: ca 75h = Knappt 1,5h per vecka (Längsta pass ow 2500 m)
Plus lite styrketräning, crosstrainer, yoga etc.

Jag borde ha sprungit mer, jag borde definitivt ha simmat mer och längre pass, men jag har gjort det jag har kunnat. Det har jag faktiskt. Axeln hade inte tillåtit längre pass simning och benen hade nog inte tålt mer löpning än vad vi har gjort. Jag har verkligen gjort det jag har kunnat för att stå på startlinjen den 19 augusti.

Totalt enligt trainingpeaks har jag tränat 511h det här året vilket blir ca 10h per vecka. Nu är det ju såklart ett snitt inklusive allt vilket inte säger så mycket, men nog har jag jobbat ganska hårt ändå! Ändå känner jag mig inte självklart ”redo”.

Som jag skrev i början av inlägget behövs det mycket träning för att kunna träna! Mina 500h är ju helt annorlunda mot en mer erfaren persons 500h. Svårt att jämföra timmar mot varandra. Dock är det såklart intressant när man  funderar på ”Skulle jag fixa en ironman?”. Jag har ju, säger jag återigen, ännu inte genomfört en, men jag tror nog att det är viktigt att förstå att det kräver sina träningstimmar för att det ska bli en något sånär behaglig upplevelse. Att det förmodligen kommer att kännas vidrigt stundtals förstår jag. Men hade jag tränat ännu mindre hade det varit ännu värre ;).

Förstår ni att jag ser fram emot cykeldelen på lördag och har skaplig ångest för simning och löpning? ;). Jag som skulle träna massor av löpning och simning och absolut inte vara skadad under året! Ja.. det blir inte alltid som man har tänkt sig…

 

15 dagar, 23h, 30 min, 44 sek…

… Kvar till Dagen D. Börjar väl sakta men säkert inse att jag faktiskt kommer att stå där på startlinjen trots allt! Trodde verkligen inte det för ett par månader sedan. I måndags var jag lite krispig i benen efter två stycken löppass men konstaterade i alla fall att de blev gjorda, och coachen sa ”Det trodde vi inte för 4v sedan”. Nej. Det gjorde vi verkligen inte. Vad sjukt det är, hur saker och ting kan förändras snabbt.

IMG_8775

Såhär stod jag för ungefär ett år sedan. Sjukt vad snabbt tiden har gått! Eller?!

Jag är inte helt hel nu, men är väl inte direkt trasig heller. Skulle nu beskriva tillståndet som skört. Kommer inte ropa hej och skriva nu att jag känner mig stark inför Kalmar, för då kommer jag garanterat att stuka foten på väg ut från lägenheten, eller få nån överansträngning någon mer stans, men jag tror faktiskt att jag kommer att stå på startlinjen, och även kunna gå i mål om inget oförutsett inträffar. Snälla triathlongud – låt mig tävla!!

Ibland kan man ju ha ångest inför något och känna att man verkligen inte vill göra det. Och hade man fått chansen att fly och slippa, så hade man tagit den. Så är det inte nu. Jag är nervös och livrädd. Både för tävlingen i sig men även för att hålla fram tills dess. Varje dag kan jag ju få en ny sjukdom eller skada liksom. MEN jag vill inte ta någon bakdörr och fly. Jag VILL VILL VILL, hur läskigt det än känns!

Vad har jag då för mål?
För det är ju den självklara frågan. Samma person (fiktiv person alltså) som alltid säger ”Bry dig inte om tiden”, frågar nästan alltid i samma mening hur man ändå tänker kring det. Okej då tar vi väl ett varv med det då =).

Simning: Jag har inte simmat 3800 m någon gång under det här året. Jag simmade det en gång förra sommaren. Sedan dess har jag verkligen inte kunnat träna som jag har velat, men ändå fått till en ganska bra sommar. I Vansbro simmade jag på 43 minuter men då var banan 200 m för lång, men enkel. På träning brukar jag hålla ca 2:05/100 m i OW enligt klockan, men då kanske man pausar någon gång osv och sträckan har varit max 2300 m typ. Och en klocka ger ju ingen exakt sträcka, så vad vet jag egentligen? Fasen alltså. Det är svårt att sia. Men en bra dag med bra väder och inga sparkar i huvudet så skulle jag nog kunna simma på 1:20. Men kanske troligare 1:30. Och tar det 1:45 är det väl inte hela världen heller. Jag har ju 2h och 20 min på mig. Jag inte bli besviken på någon tid egentligen, för på riktigt så är jag glad om jag klarar att ta mig igenom simningen om jag har bra krafter kvar till cyklingen. Så jag försöker jobba med tankarna att INTE bli nedslagen och besviken om simningen tar längre tid än önskvärt.

Cykling: Känner mig just nu stark på cykeln och teoretiskt sett borde 6-h gränsen inte vara omöjlig. Men samtidigt så vill jag ha bra med krafter kvar till löpningen och får jag en bra feeling där det känns enkelt så kanske snittet snarare hamnar kring 27-28km/h vilket såklart är mycket längre tid än 6h. Vi får se. Jag vill ha en bra känsla. På träning har jag nu två gånger cyklat 5h, och det har känts BRA! Energin har fungerat klockrent och jag hade gärna fortsatt att cykla en stund till. Knät kommer nog göra ont på slutet men förmodligen ingenting jag inte kan hantera.Men ja, jag vill cykla under 6h. Det är väl för fasen bara att erkänna. vad gör det om jag misslyckas med det? Inte ett skit!

Löpningen: Ja herregud, jag har ingen aning. I Vansbro snittade jag 6:35 min/km typ (tror jag?) med väldigt mkt gång. Jag HOPPAS att jag inte får så mkt kramp som då, men vem vet hur kroppen reagerar? Om jag räknar med att snitta 7 min/km så tar det 5h typ. Jag vill ju såklart inte springa i det tempot, men om jag räknar med att behöva gå och så. I en drömvärld skulle jag springa på 6:15 i snitt (HAHA, som om) och då skulle maran ta 4:22. Det kommer ju inte hända.

Om man då slår ihop det då. 1,5h + 5 min växling + 6:15h + 5 min växling + 5h löp = 12:55h. Ja, kanske. En optimal dag skulle kunna bli 1:20h + 5min + 6h + 5min + 5h = 12:30h.
Hur som helst: Kommer jag få gå i mål och få en medalj oavsett tid så är jag jävligt GLAD! På riktigt!!! 

Eller så går det, fast jävligt långsamt. Jag har ju ingen som helst aning om hur maran kommer att kännas. Och då kanske jag får gå maran, och då kan det ta hur lång tid som helst. Sen kan jag ju få punka med. Ja herregud, man vet ingenting. Man ska verkligen inte tro något om tiderna alltså. Jag vill få erfarenhet och ha en hyfsad känsla i simningen och cyklingen. Maran… ja. Den får genomlidas helt enkelt. Men det är väl det som är grejen i denna sport? Om det vore enkelt skulle ju alla göra det och inte bara ca 2500 st idioter?!?!

(Om jag kommer i mål på 15h 59 min på hero’s hour och får en medalj, så tänk för fasen inte ”Åh, nej, dålig tid – Stackars Maria”. Jag har många vänner som är SJUKT bra, och som gör fantastiska tider – Jag är inte en av dem (…än, hehe). Jag är glad oavsett. Tyck synd om mig om jag måste bryta – Men inte annars. För det kommer inte jag göra!!)

Ja, som sagt är det lite tid kvar. Tränar ”som vanligt” (haha vad det nu är denna säsong), fram till söndag sen drar vi ner mängd. Drar förresten ner mängden på löpningen redan nu då jag känner att jag balanserar på en skör tråd gällande hållbarhet.

Är det någon som är nyfiken på hur träningen fördelats under året så hojta till så kanske jag skriver ett inlägg om det med. Annars hörs vi nog efter Kalmar helt enkelt!! :O.

Kram//Maria

Ugglarpsveckor och Falkenbergs Stadslopp (RR)

Har tillbringat drygt en vecka på Västkusten, närmare bestämt i Ugglarp. Det är helt fantastiskt här och jag är glad att mormor vill åka ner (med oss) varje år och besöka sin barndomsmiljö. Hon växte upp i Slöinge som ligger ett stenkast härifrån och tillbringade hela somrarna här i Ugglarp. Underbart.

När jag åkte ner hit så var tanken mycket cykling och mycket ow-simning. Ordförande i klubben, Mikael Nelker har stuga i grannbyn Haverdal och hävdar att om man kan cykla här så klarar man Kalmar lätt. Hoppas han har rätt! Här finns det underbara vägar som både är vackra och utmanande med vinden som ofta är hård såhär längs med kusten. Jag gillar det! Gamla E6:an går mellan Falkenberg och Halmstad och är perfekt för intervaller, eller långdistans också för den delen. Jag och syrran har lite olika uppfattningar om det där. Jag borrar gärna ner huvudet och kör på samma väg fram och tillbaka i flera timmar, medan hon hellre kör en runda med lite ”roligare” omgivningar. Ja, det är tur att man är olika =).

Idag fick jag feeling och anmälde mig till Falkenbergs stadslopp! Hade egentligen 40 min distanslöp på schemat och skrev till coachen en halvtimme innan start att jag råkat efteranmäla mig. ”Gå och värm upp NU” skrev han, och sa att jag kunde köra 1-2-1-2-1 osv med 1 km lätt och 2 km snabbare. Det gjorde jag, fast utan att titta på klockan, och i och med att banan var ganska knixig och lite upp och ner och hit och dit så syntes det inte så supertydligt på filen sedan. Tror de andra deltagarna tyckte att jag var lite lustig som ändrade tempo hela tiden :P.

Är dock hyfsat nöjd. Bryr mig inte nämnvärt om tiden men det kan ju va bra att ha ett färskt resultat att planera träningen utifrån. Nu vet vi lite vad tröstelpuls och tempo är. Nästa år kanske jag ställer upp igen och kanske kan få till ett bra millopp? Det vore kul! Kan verkligen rekommendera Falkenberg till dig som vill ha ett roligt lopp på semestern då det var bra arrangerat och bra publik som gav mycket energi =).

Är nöjd med träningsveckan. Den landade på 14h 30 min och kommer i princip se likadan ut nästa vecka:

Måndag: 50 min distanslöpning fm + 40 min distanslöpning kväll
Tisdag: 5h distanscykling
Onsdag: 40 min distanslöpning + 1h bassängsimning
Torsdag: 1h 15 min cykelintervaller
Fredag: 45 min bassängsimning + 3h distanscykling
Lördag: Falkenbergs Stadslopp
Söndag: VILA

Kanske undrar någon varför jag inte har simmat något i havet denna vecka? Svaret heter MANETER! Usch och fy och blä! Planerar att åka och hälsa på syrran Kalmar i veckan som kommer, där kommer jag utnyttja havet mer. Men när det är röda maneter som bränns överallt så håller jag mig på land. TYVÄRR!

Skärmavbild 2017-07-29 kl. 16.27.59

Vansbro Triathlon 2017 – Race Report

Det där lyriska inlägget fick komma snabbare än vad jag trodde! Ni som följer mig på instagram har redan läst rätt mkt där, men jag tänkte skriva ihop en klassisk Race Report också. Jag gillar att skriva, och när jag skulle tävla min första triathlon förra året i Stockholm så var jag sjukt nervös och hade jättemycket hjälp av Sara Maiers Race Report från den tävlingen, så kanske jag kan hjälpa någon också?

Hur som helst! Jag hade, lite mot bättre vetande, bestämt mig för att ställa upp i tävlingen trots att knät inte var hundra. Jag var så trött på alla skador och skit och tänkte att det får bära eller brista. Om jag inte vågar träna eller tävla kan jag ändå inte köra Kalmar, så vad är det jag sparar knät till hela tiden? Man har ju hela hösten och vintern på sig att rehaba sen….

Eftersom jag inte egentligen realistiskt sett trodde att jag skulle ta mig runt så var jag inte speciellt nervös, förutom för simningen. Och varför ens för den egentligen? Jag VET att jag inte är lika snabb som de snabba. Jag VET att jag inte är katastrofdåligt heller, jag VET att jag KAN simma sträckan. Jag simmade ju 4000 meter öppet vatten reda förra sommaren. Jag är absolut inte rädd. Nej det handlar inte om det. Är det bara det att jag tycker att det blir tråkigt efter 500 meter? Hm… vet verkligen inte.

Jag, syster Kristina och pappa åkte upp tillsammans, och den sistnämnde var så snäll som körde oss, lagade mat till oss, hejade på oss på flera olika ställen och filmade och tog kort och uppdaterade resten av familjen som var hemma. Jag är så tacksam och rörd över den support och glädje pappa gav i helgen! Kristina och jag slogs om vem som skulle sitta fram på vägen upp som sig bör. Vi är ju ändå systrar.

Väl framme tog vi upp cyklarna och kontrollerade dem, min cykeldator fungerade inte vilket gav mig lite panik, men bestämde sig efter en stund ändå för att den ville vara med i leken (?). Vi hämtade ut våra nummerlappar och tog en sväng till mässan för att köra kolsyrepatroner. Träffade där både tidigare nämnda Sara och Sara som jag snackat med på instagram och Facebook. Så kul! Jag ÄLSKAR sociala medier! Har ni hört det förr?

På kvällen åt vi gott grillat, pratade triathlon tills öronen blödde på pappa och sen sov jag hur bra som helst. What?! Innan tävling?! Jag som aldrig kan sova?!


På morgonen åt jag min vanliga frukost och sen stack jag bort till coachen Marcus och klubbkompisen David som skulle simma på morgonen. Marcus tyckte att det var bra att värma upp på morgonen istället för att va stressad 5 min innan start, och David, som inte skulle tävla, var väl bara galen och ville känna på den iskalla älven, som faktiskt inte var så kall! Jag simmade kanske bara 350 meter, men fick en check på att jag fortfarande kunde simma och att vattnet inte var så kallt som jag trodde. Lite mentalt stärkt gick jag därifrån tillbaka till Husbilen för att göra mig tävlingsklar.


Incheckning av cykel gick smidigt. Jag kom på sen under tiden jag cyklade att jag helt glömt bort att pumpa däcken. Men det säger jag inte högt! Starten närmade sig och jag och syrran gick bort till de andra senior-tjejerna. Åsa Lundström, Sara Svensk, Eva Nyström, Emma Graaf, Mikaela Persson… Där stod de. Och så vi. Ja vad ska man säga? Kände mig ganska liten.


Simning, 43 min någonting
Starten gick och vi var iväg! Kände att jag fick en ganska bra rytm och ganska många hundra meter hade jag flera stycken runt omkring mig, men sedan på väg upp i älven mot den andra bojen så hände något. Tjejen till höger om mig drog ifrån och jag simmade ensam. Ja, inget jag var förvånad över direkt. Hade supersvårt att navigera mot bojen då den låg i skuggan, och förbannade mig själv för att jag inte noggrannare hade memorerat i vilken bro den skulle sitta, vilket brofäste osv osv. Helt plötsligt när jag kanske var 100 meter ifrån den så såg jag bojen, alldeles för långt till vänster för en optimal navigering. Fan. Jaja. inte så mkt att göra åt. Simningen upp längs med bryggorna gick hur smidigt som helst även om jag hela tiden längtade upp, tyckte att det tog en evighet och hela tiden tänkte att jag inte gillar att simma. Hahaha… jag har så sjukt bra inställning! Vill någon gå i mental träning hos mig!? Var uppe som dam nr 62 totalt, vet inte i seniorklassen men kanske hade tre personer bakom mig eller något? Ärnöjd med min fart, snittade 1:55, men simmade tyvärr för långt så fick en tid på 43 minuter någonting.

Glad att jag kom upp någon gång, glad att se pappa, glad att springa förbi David och och glad att äntligen få hoppa på cykeln!

Cykling 2:52:37, 31,3 km/h i snitt.
Var nervös för att knät skulle göra ont när jag började cykla men bestämde mig för att köra på hur det än kändes. Eftersom jag hade bestämt mig under simningen att en IM-simning är på tog för lång så tänkte jag att om jag cyklar riktigt hårt och får jätteont i knät så kan jag ju inte göra Kalmar vare sig jag vill eller inte. Bra. Då slipper jag ju ;). HAHA. INSTÄLLNINGEN – IGEN! Syrran hade simmat snabbare än jag så hon hade ju redan försvunnit. Kom till bron där pappa nu stod och hejade och ett stort leende kom till mig! JAG CYKLAR! JAG TÄVLAR! Det var rätt smalt över den där träbron så jag förstod verkligen att det var omkörningsförbud där!

Första delen till första vändningen kändes trög, skulle hålla 165 watt, märkte att jag låg lite högre men vågade inte minska. Tänkte att jag då aldrig skulle komma upp igen (så ska man nog inte tänka när man följer en effektplan). När jag mötte de ledande tjejerna och började bli omcyklad av de snabba seniorkillarna fick jag tillbaka lite krafter i benen och kände mig stark igen! Shit vad kul det var! Och så härligt att cykla igen! Det var rätt tomt på banan ännu så det var ingen risk att bli fälld för någon drafting direkt. Skönt. De hade varit så otroligt noga med att poängtera hur långt 12 meter faktiskt är på mötet kvällen innan. Bra tycker jag. Hatar fusk! I varvningen låg jag på snitt 166 watt och NP 169 och jag kände mig stark men medveten om att jag hade spänt bågen. Men det var enligt plan. Jag trodde ändå inte att knät skulle hålla att springa med så jag behövde ju inte bry mig om att vara pigg eller så. Min första flaska  starkt blandade sportdryck var redan slut pga värmen och jag fick tag i en ny i langningen. Check på att ha klarat det! Langningen var suverän! Om någon är nervös för det är det inget man behöver vara. Man har en rätt lång sträcka på sig att slänga den tomma flaskan på och många alternativ att ta en ny!


Andra varvet gick bra, men jag fick slita mer för min effekt. Här slutade effekten något lägre pga några ställen där jag tappade det alldeles och därför blev snittet över hela cyklingen 160 istället för planerade 165. Är ändå nöjd. Verkligen med tanke på noll träning sista veckorna! Det lilla jag cyklat har ju varit på typ 100 watt för att se om knät har velat vara med. NP slutade på 163 watt vilket gjorde mig glad! Ingen svår bana att cykla jämnt på, men ändå! Var rätt trött när jag var klar med cyklingen och jag såg faktiskt fram emot att springa lite. Men hur skulle benen kännas egentligen!? Efter cyklingen hade jag tagit in 10 placeringar (alltså av damerna totalt, inte i seniorklassen, vet inte riktigt här, men ett par stycken säkert)men de skulle jag tappa lika säkert igen ;).

Löpning, 2:19:några sekunder
Benen kändes som stockar och låren riktigt pulserade när jag började springa. Insåg att det är såhär man märker att man inte har tränat! Pappa hejade, syrran hade hejat som fasen när jag precis innan andra varvningen cyklade om henne och jag var tacksam för att kroppen var med. Bestämde mig för att jag SKA I MÅL hur långsamt det än går. Hade Marcus ord i huvudet att det kan vara skönt att jogga runt för att få gå i mål. Gå i mål kan vara viktigt mentalt. Jag ville i mål. 5 km gick rätt okej ändå, eftersom jag sniglade mig fram. Gick i varje station, var inte intresserad av mer socker men drack Coca Cola, Sportdryck och vatten ändå eftersom jag visste att jag var tvungen.

Pappa stod överallt och peppade och hejade och jag var SÅ SJUKT TACKSAM även om det kanske inte märktes ;). Var också så otroligt tacksam för alla tävlande runtomkring mig som utnyttjade namnet på ryggen för att kunna ropa ”heja Maria” fast de inte alls kände mig, och de man kände som peppade vid nästan varje möte. Jag mötte många och blev omsprungen av ännu fler (kändes det som) snabba steg, men tittade man i ögonen på personerna så såg man att alla slet. Det var varmt, och jag tror att alla kände av det! Fick mycket energi, eller mest glädje kanske, varje gång jag såg jag fick höra, eller säga ”heja Maria” eller ”Heja TT”! Det här med klubb är ju underbart! Älskar kärleken!

FullSizeRender

Efter ca 8 km så förvandlades den trötta känslan i låren till ren kramp och jag insåg att jag skulle få gå mer än vad jag trodde. Tänkte att jag skulle gå i hundra meter i samband med varje vätskekontroll. Insåg dock rätt snabbt att det var för sällan. Krampen förflyttade sig ner till vaderna, utsidan av vaderna, framsidan av underbenet och till fötterna. Hm. Hur tar man såg framåt då i typ 12 km? Jag tänkte att 900 m jogg och 100 m gång var en bra strategi. Krampade benen ihop alldeles så fick jag gå oftare, eller om det kom en vätskestation, men i princip höll jag min plan med 900+ 100 hyfsat. Visste att långpass kan vara såhär. Segt liksom. Man tycker inte att man kommer någonstans men helt plötsligt så har tiden gått och man är färdig. Jag visste att det skulle vara likadant idag även om det skulle kännas lite tuffare än ett vanligt pass!


Hörde i högtalarna att Åsa hade vunnit och jag var avundsjuk på att hon redan var klar! Hörde också att Marcus kom femma och blev glad för hans skull. Blev dock inte lika glad när jag hörde honom under en av mina överlevnadspromenader ropa ”spring nu Maria”. Jag morrade ”jag har kramp” tillbaka (oklart om han hörde mig) och tänkte ”jävla idiot”. Jag tuffade på och mitt mindset var här lika fantastiskt som under simningen. Blandade tankar om hur awesome jag var, hur jag visste att jag skulle ta mig i mål och hur mycket jag visste att jag INTE vill göra Kalmar med detta utgångsläge! Att vara trött är en sak. Men att inte kunna springa/gå även om man VILL på grund av kramp är en annan. Missförstå mig rätt. Jag VAR sjukt trött. Såklart. Det var ju därför jag fick kramp. Jag tror inte det berodde på misslyckat vätska- och saltintag utan just pga trötthet och chock i musklerna. Inte ett enda långpass eller knappt löppass på två månader. Det SKA ju vara tufft!


Jag fick på riktigt tårar i ögonen när jag sprang upp för den blå mattan och tänkte att det faktiskt är mindre ön två månader sedan jag var där på sjukhuset och behandlades för blodproppar i båda lungorna! Det tar 1-2 månader för kroppen att ta hand om propparna. Och här är jag ändå i mål efter en fucking halv Ironmandistans! 1.9 km simning (2,2 för mig), 90 km cykling, en halvamaraton löpning. Det är LÅNGT! Sex timmars slit och hur mycket äckligt socker som helst senare var jag i mål! Satte mig på mattan där och insåg rätt snabbt att jag skulle ha svårt att ta mig upp! Haha. Benen var färdiga!


Nu efteråt har jag upplevt den värsta träningsvärken någonsin men knät känns faktiskt inte värre! Det är inte bra men inte värre! Så jag är sjukt glad för det med!

Nästa mål är Kalmar även om jag inser att det kommer att bli en fruktansvärd historia. Jag har sagt till coachen att jag vill köra OM jag får till träningen innan och han på riktigt  tror att jag klarar det. Jag skäms inte en sekund för att strunta i starten om det kommer att va ett lidande från början till slut som beror på att jag inte har kunnat träna. Lidande blir det ju förr eller senare ändå. Det förstår jag ;). Men man måste ju inte starta med ett värre utgångsläge än nödvändigt…  Men förhoppningen är att om en vecka kunna träna på fokuserat. Jag behöver springa! Jag behöver fler timmar! Tur att jag har semester om två veckor!!

Jag är så otroligt glad, tacksam och överväldigad nu efteråt! Så otroligt glad för alla som tagit sig tid att kommentera och gratta till min målgång! Ni är så fina allihop! TACK!!!

Vansbro var en fantastisk tävling! Vill verkligen tillbaka! 😀


Bästa supporten hade såklart fixat bubbel!!

Raceweek!

Ja efter mycket om och men så kommer jag i alla fall att starta på lördag! När jag sitter stilla eller inte gör något speciellt som framkallar min smärta i knät så drömmer jag om att kunna cykla på snabbt och då visa att jag KAN cykla. Sen kommer verkligheten isatt och påminner om att jag har ont, och realistiskt sett så tror jag väl att jag kommer köra på hårt i 5 mil (för att jag inte kommer kunna låta bli) och sen få så ont att jag kliver av. Men vi får se. Drömmen lever om att gå i mål även om jag inser att det i sådana fall kommer bli en sugig tid.

När alla andra har tapering och drastiskt dragit ner på antalet träningstimmar så börjar jag äntligen träna igen, och ökar! Haha.. Men varför vara som alla andra? så mycket är det förstås inte. Men lite cykel och sådär. Man ska aldrig underskatta att vara hel. Jag saknar den känslan!

Om jag inte är helt förstörd så börjar rehab redan på måndag. Annars vila först, sen rehab. Eftersom löpning verkar fungera rätt okej men inte cykling så kommer jag att ta en paus från cyklingen, simma mycket, köra styrketräning varannan dag och köpa något kort löp var tredje dag. allt detta om det inte blir värre. När det gäller senskador SKA man belasta, men på rätt nivå så att kroppen kan läka skadan. Hur jag mår på måndag vet jag ju inte än. Bara hoppas att knät mår okej under tävlingen och att mitt huvud inte vill alldeles för mkt så att jag blir helt oförmögen att röra mig sen. Men vi får se.

Jag tycker det är värt att starta på lördag så jag får helt klart skylla mig själv om jag får mer ont. Så var det sagt ;).

Träning av psyke istället för kroppen!

Nu var det ett tag sedan jag skrev, och det är väl för att det helt enkelt inte har funnits så mycket träning att skriva om! Jag mår nu otroligt bra i lungpropp-avseende, så ni behöver inte oroa er! Sedan ungefär en vecka har jag inga som helst symtom kvar utan medicinen och kroppen har nog jobbat på bra tillsammans. Nog om det. Anledningen till att träningen varit minst sagt begränsad är på grund av en överansträngning i knät. Det må låta som ett skämt att drabbas av överansträngd muskel/sena när man har vilat pga sjukhusvistelse men så är det. Jag fick lite lite känning på mitt första pass när jag varit sjuk och det har sedan inte gått över. Troligtvis var det något litet litet som blev värre under ett längre pass några dagar senare då jag missbedömde känningen och inte brydde mig om den. Puckat.

Jag har varit hos naprapater som känt och klämt och de och jag är överens om att det måste vara en hamstringssena (biceps femoris) samt popliteus som är irriterad. Inte så mycket att göra åt förutom att lyssna på kroppen, och hittills har den jublat av styrketräning och gråtit av cykling. Hm. Jag hade ju gärna sett att det var det motsatta förhållandet där ;).

Det här skulle kunna knäcka vem som helst. Först sjuk och sen skadad. Jag har inte tränat enligt schema sedan april egentligen. Coachen har gjort sitt bästa med att göra schema, men jag har verkligen inte kunnat följa det, så nu har det inte varit någon idé. Jag simmar i princip varannan dag (vänsteraxeln vill inte mer än så, och då lyssnar jag på det) och styrketränar varannan dag. Jag har också provat yoga för första gången, vilket jag ska fortsätta att ha som rutin på mina vilodagar. På gymmet här har vi något som kallas för Mojo-Yoga, som var ett koncept jag gillade. Lite blandning mellan rörlighet och styrka och inte så mycket ”flum”. Tvivlar på att jag blir någon ”yogi”, men nog är det nyttigt alltid!

Framåt då? Jo, men jag tänker ändå rätt positivt. Ju längre tid man har ett problem desto mer accepterar man läget tror jag. Jag känner mer och mer att tävlingarna i år är lite ”skit samma” (missförstå mig rätt) och det är att bli hel och stark på lång sikt som är det viktigaste. Jag skulle gärna starta på Vansbro, och åtminstone simma och cykla men det är högst tveksamt eftersom knät inte är riktigt hundra än. Jag kunde cykla 30 minuter igår på linjecykeln i löparskor (för att inte få onödigt drag i hamstrings i tempoställning) utan problem, men att tävla så har jag ingen lust med. Vi får se. Är jag hel den dagen så startar jag nog, annars hejar jag.

Kalmar är ju som tur är lite längre fram och den hoppas jag ju givetvis fortfarande på. Skulle bli sjukt ledsen om jag inte kommer kunna starta där! Men det tänker jag inte så mycket på nu egentligen. Jag vill bara bli hel. Min triathlongrej slutar ju inte efter den här säsongen. Vissa vill ju bara köra en tävling, en IM, och sen vara nöjda och kunna sätta upp medaljen hemma och titta på ibland, men jag vill mer än så! Jag älskar triathlon och vill bli bra på riktigt! Känns lite ironiskt att säga hur bra jag vill bli när jag förmodligen tappat all fitness som jag någonsin haft nu, men jag vill det! Och därför så spelar ju egentligen inte den här säsongen så stor roll.

Jag hoppas att all den träning jag gjorde på hösten, vintern, våren kommer att vara till nytta när jag väl kan börja träna igen, och att jag nästa år kommer vara sjukt stark istället! Jag kommer fortsätta med styrketräningen, yoga och försöka äta och sova bra. Jag vill verkligen att kroppen ska skratta av träning snart, och det tror jag att den kommer!

Det positiva är ju att simningen gått lite framåt av detta! Jag är absolut ingen raket, och det går i myrsteg, men jag blir inte lika trött och några sekunder har jag allt förbättrat mig på mina intervaller. Haha, alltid något :D.

Det hade varit roligt att avsluta detta inlägg med att skriva att jag nu är frisk och hel och ska köra igång igen, men det gör jag inte. Jag tror att det är en bit kvar. Knät gör inte ont-ont, men det är inte helt bra heller. Och jag är ingen sån person som vill träna med smärta. Det är inget kul. Och den här smärtan som jag känner ibland försvinner inte utav träningen utan blir snarare värre, så därför tar jag det lugnt, lyssnar på kroppen och gör det den vill.

Hoppas att jag nästa gång jag skriver, kan vara lyrisk över ett härligt löp- eller cykelpass istället. Det vore på tiden va? Det satsar vi på!

//Maria

Svar på frågor om LE!

Jag har fått ganska många frågor, om min upplevelse om att få blodproppar, från andra som nyligen har drabbats. Jag vill inte att den här bloggen bara ska handla om det, jag börjar bli ganska trött på mig själv som tjatar om det hela tiden! Men samtidigt var det en stor grej i mitt liv som påverkade mig massor, och kan jag hjälpa någon annan genom att dela med mig så kanske det är värt ett inlägg till?

De vanligaste frågorna är ”Varför fick du det?”, ”Hur upptäckte du det?” och ”När var du tillbaka i träning?”.

Haha… den sista frågan visar ju att jag inte är den enda som bryr mig om träning i världen. Såklart inte. Jag vet att jag blev glad när min kompis Natalie (då jag fortfarande var kvar på sjukhuset) frågade mig om när jag fick träna igen. Alla andra bara frågade om hur jag mådde och sen sade till mig ”bry dig inte om träningen nu”. Självklart frågade även Natalie hur jag mådde, men hon förstod också hur viktig träningen var för mig och för mitt välbefinnande! Jag kände verkligen ”ÄNTLIGEN, nån som fattar att jag inte tränar av ångest, eller tvång utan för att jag älskar det”. Hoppas ingen blir ledsen nu, jag vet att ni är många som förstår det, men det var ändå något som jag minns. Att just det meddelandet där och då var härligt på något sätt.

Tar en fråga i taget:

  1. Varför får man blodpropp?

Incidensen av venös tromboembolism (VTE) är ca 1-3 personer av 1000 stycken per år, vilket innebär 1000-3000 personer per år i Sverige om man räknar på att vi är 10 miljoner invånare. Har ekonomen räknat rätt då? Hoppas det! Av det är två tredjedelar djup ventrombos som lossnar och sedan fastnar i lungan. Incidensen är lika för män och kvinnor men något högre bland yngre kvinnor p g a p-piller och graviditet. De vanligaste riskfaktorerna är:

  • Aktiv malignitet
  • Tidigare Djup ventrombos/Lungemboli (det är därför jag ska äta medicin i 6 månader)
  • Infektioner (spec vid samtidig immobilisering)
  • Östrogen/P-piller/graviditet
  • Inflammatorisk tarmsjukdom (speciellt vid skov)
  • Hög ålder (naturlig åldersrelaterad riskökning)
  • Övervikt (BMI > 30)
  • Koagulationsrubbning (hereditära och förvärvade)*
  • Rökning
  • Operation/trauma*
  • Immobilisering (spec i samband med sjukhusvård)
  • Pares (förlamning)
  • Gips nedre extremitet
  • Långa resor (flyg, buss, bil) > 4 tim
  • Övriga situationer med liten vadmuskelaktivitet.

Förekomst av flera riskfaktorer = större risk
(*) Starka riskfaktorer.

När det gäller mig så var det förmodligen p-piller i kombination med en koagulationsrubbning (som ger 5% ökad risk) som var boven i dramat. Den rubbningen kom man fram till efter att blodprover togs och man letade efter det. Det är superenkelt att ta sådana tester, men man screenar inte alla för det då det är så extremt liten risk även om man skulle ha en sådan här faktor. Men om man är osäker på om man vill äta p-piller exempelvis så borde det inte vara så svårt att gå till sin vårdcentral och be dem testa för detta. Om jag hade vetat att jag hade den här ökade risken hade jag nog inte ätit P-piller.

2. Hur upptäcker man blodpropp?

Jag märkte ingenting förutom smärta i vissa lägen samt vid djupa andetag. Smärtan var värst just i axeln faktiskt, och anledningen var ju inte någon skada i axeln, utan det jag kände var refererad smärta från lungan. Jag har även haft ont i höger lunga/bröstkorg men inte alls lika starkt. Detta är det enda symtom jag har haft och det är enligt de jag har pratat med ganska ovanligt.

Uppenbarligen är symtomen väldigt olika från person till person och beroende på hur många proppar det är och hur de sitter etc. Vanligt är iallafall andningskorrelerad bröstsmärta, andnöd, tung andning, pleuritsmärta (pleurit = lungsäcksinflammation), takykardi > 90 (snabb puls), hosta, hemoptys (man hostar blod), och tecken på djup ventrombos. Sen kan det vara påverkan på hjärtat och andra saker i kroppen vid massivare lungemboli men det låter jag bli att ta upp här.

3.När var du tillbaka i träning?

Jag satt faktiskt på cykeln exakt en vecka efter att jag fick propparna, men det var riktigt puckat. Det gjorde stört ont. Det kan jag inte rekommendera. För två dagar sedan, exakt 4 veckor efteråt så körde jag däremot ett ganska tufft intervallpass och kroppen kändes som vanligt. Så i mitt fall kan man väl säga 3-4 veckor. Men det verkar vara sjukt olika!! I ca 1,5 vecka hade jag riktigt ont och då blev ju det väldigt självreglerande hur mkt jag ville/kunde träna. Har man ont av att röra på sig mellan sängen och köket och när man andas så vill man inte träna. Men när det släppte så kände jag mig frisk. I 2-3 veckor kände jag mig svagare i den mån att den effekt i cyklingen som vanligtvis känns lätt kändes jobbigt. annars hade jag nog inte tänkt på det. Jag har alltså haft en väldigt smidig rehab efteråt och att jag inte är hundra procent igång med träningen nu beror på en muskel som bråkar i knät, inte över huvud taget blodpropparna.

Givetvis gäller det att lyssna på kroppen, på läkarna och förstå att kroppen 1-2 månader efter insatt behandling arbetar med att ta hand om och ”förstöra” propparna. Det är ju ett jobb kroppen hela tiden gör och lägger energi på. Men Lungpropp måste uppenbarligen inte vara så himla långdraget om man har lite flyt. Jag vill dock inte förminska det. Det finns de som mår extremt dåligt av väldigt lätt ansträngning efteråt och jag kan tänka mig att det kan ta riktigt lång tid att komma tillbaka beroende på hur många proppar man hade, hur de sitter och hur de har påverkat kroppen. Jag hade helt klart flyt och lite tur. Alla är vi olika, och denna sjukdom verkar vara väldigt olika från person till person.

IMG_3428fullsizeoutput_44cb

På sjukhuset respektive ca 3 veckor efteråt =).