6 dagar till race!

En knapp vecka är det kvar till min tredje Ironman-tävling och förhoppningsvis sitter jag om 7 dagar i en finishertröja med medaljen runt halsen och äter glass på nån mysig glassbar i Cervia, Italien :).

För ett år sedan anmälde jag mig till två Ironman-tävlingar den här sommaren och var sugen på en riktig utmaning, och träna fokuserat och hårt till det. Sedan gick det inte riktigt som jag tänkt mig. Jag ska inte bli långrandig här, för det är ju knappast bara jag som har haft mer eller mindre problem under ett träningsår. Det enda man kan göra är ju att göra det bästa man kan av sin egen situation, och det har jag försökt :). Jag fick väldigt bra träning några månader under våren och försommaren, och i alla fall på kortare distanser så har kroppen svarat riktigt bra på tävlingar. Detta trots färre timmars träning än förut! Det tackar jag mina tidigare träningsår för =). Ackumulerad träning är inte dumt alltså!

Nu är bara frågan om gamla meriter räcker till ett helt Ironman? Förra veckan när jag på jobbet svarade på frågan hur lång tävlingen är så möttes jag av tystnad. Uppspärrade ögon och tystnad! Haha.. ja… ”men det låter värre än vad det är”.. försökte jag förklara. För det är det väl? Ett steg i taget så är man ju i mål till slut!

Hur känns det då nu, med en vecka kvar? Det känns kul! Jag har lånat ett par snabba, högprofils-hjul som gör att jag nu är rädd för vinden mer än distansen, hehe… det gäller ju att ha nåt att göra där under timmarna så att foka på att parera eventuell vind är väl bra aktivitet? Simningen känns stabil och bra! Är inte alls säker på att jag är snabbare än förra året, framför allt inte i salt vatten (mår väldigt lätt illa av det), men den känns stabil. Löpningen känns faktiskt bättre än förra året. Tror jag. Eller jo. Jo det gör den. Så kanske, kanske, om jag inte bränt ut benen för mycket på cyklingen så kanske det kan bli ett lyft på maran? Det är rätt mycket att be om när cykelbenen är betydligt svagare än förra året, men försöka måste man ju!

Framför allt känns det väldigt roligt att åka till Italien, och dela upplevelsen med mamma =). Jag finns att följa på Instagram såklart med mer uppdateringar och lär återkomma med en race report efter sen! Wish me good luck?!

IMG_7185

Hur man överpresterar på race!

1_m-100828066-DIGITAL_HIGHRES-2194_004663-18385943

Haha, sjukt kaxig rubrik. Men man jämför ju med sig själv och med ordet ”överprestera” menar jag såklart att man ska jämföra med sina egna träningsresultat.

Jag har hittills överpresterat på varenda tävling jag har gjort tror jag. Inom triathlon då. Jag har persat nästan varje gång (det lär väl ta slut snart, haha), och fått mycket bättre resultat än jag har kunnat tro utifrån mina siffror på träning.

Hur har det gått till då?! Här kommer några delar som jag tror har haft betydelse för mig:

  1. Tänk som ett pro! Detta kommer lysa igenom alla punkter som jag kommer att ta upp. Man kan inte vara f ö r nördig om man vill prestera sitt allra bästa. Hur töntigt det än kan kännas att va proffsig när man är mycket långsammare än de, så är det otroligt värdefullt att härma väl valda delar av de som har mer erfarenhet och kunskap.
  2. Träna och tävla med effektmätare på cykeln. Egentligen tror jag effektmätaren är mer värdefull på långa tävlingar än på träning. Träning kan man nog komma otroligt långt på genom att köra intervaller så hårt man kan, och lugna långa pass så lugnt man kan. Men att ta hjälp av denna objektiva mätning för att lägga sig på rätt nivå är ovärdeligt. Att inte mesa i medvind för att det ”ändå” går snabbt (det hade kanske gått ännu snabbare om man faktiskt tryckt på lite), att inte köra för hårt upp för backar så att man bränner ut sig, att inte köra för hårt i motvind för att det känns så otroligt långsamt! Osv. Jag vet inte huuuuuur många gånger jag har hört ”jag cyklade så snabbt den sträckan” eller ”jag höll bara 15 km/h det partiet och  kände mig så kass”. Asså hastigheten ett visst parti av en runda spelar INGEN roll! Varken om den är snabb eller långsam.. Man kan cykla i 40 km/h i flera mil på Fuerteventura, eller i Östergötland för den delen, om vinden ligger rätt, eller man kan ligga i fucking 7 km/h och tänka att man är sämst som inte kommer framåt, men så ser man på effektmätaren att man faktiskt håller höga siffror och att effekten liksom ”äts upp” av dålig asfalt, seg uppförsbacke i kombination med motvind osv! Att då VETA att man presterar en hög effekt fast det går långsamt gör att man inte tappar modet utan vågar hålla sin plan och dessutom känna sig stark i det! Är ni med på hur jag menar? Hade jag inte haft effektmätare så hade jag g a r a n t e r a t missbedömt hur fort eller långsamt jag skulle ha cyklat på typ alla mina tävlingar.
  3. Ta in energi! Ta in energi. TA IN ENERGI! Man fåååååår inte glömma! Okej nu kommer det va några som läser det här som kör race helt utan energi, och bara på vatten. Och tycker det är toppen och vill göra det. Ja men gör det i så fall! 🙂 (Men med allra största sannolikhet skulle det gå ännu snabbare om ni hade intagit energi). Mer energi in, eller snarare mer upptag, betyder högre effekt ut. Så är det bara. Sätt alarm på cykeldatorn som påminner varje kvart t ex. Själv tar jag in energi var femte- var tionde minut och har räknat ut exakt hur mycket kolhydrater jag vill få i mig totalt på loppet och hur många flaskor/gels det motsvarar. Jag dricker vatten (med salt) mycket efter törst men energin tar jag in oavsett hur jag känner mig. Är det ett varmt race så blandar jag sportdrycken ”lösare” eller kompletterar med mer annan vätska för att få ett högre intag, och är det en kall dag så blandar jag den hårdare så att jag inte måste dricka 3 liter för att få i mig energin med resultatet att jag vill kissa var 5:e minut. Planering är nyckeln här! Mår jag illa så tar jag energi ändå eftersom jag vet att det bara blir värre om jag inte gör det. På en Ironman-mara tror jag ingen tycker att gels eller sportdryck är gott. Det handlar inte om det. Det handlar mer om att kunna må så lite dåligt som möjligt 😉 Haha! På träning kör jag ofta utan energi och typ aldrig på pass som är under 3h. Men på tävlingslika pass, långa långpass och race – alltid.
  4. Ät inte energi – drick den. Betydligt enklare för kroppen att ta upp och minskar risk för problem med magen.

 

Är det ”tråkigt” att dricka sportdryck? Är det ”tråkigt” att cykla efter effekt och inte på känsla? Är det ”tråkigt” att planera så noga? Ja kanske det. Man får tycka det. Men det är inte att ha som mest roligt detta inlägg handlar om 😉 . För att prestera så måste man nog va lite tråkig :). Sen kan de med otrolig styrka och talang gå utanför det, och göra de där extra bra resultaten som kanske bara kommer om man går utanför boxen och lyckas med det omöjliga. Men för de flesta andra så tror jag att det är tråkighet och planering som ger resultat :).

Vad tror du?

Jag menar inte alls att vara kaxig med detta inlägg. Jag har otroligt mycket mer att lära och hoppas jag har mkt utveckling kvar :). Men jag har ändå gått från att va total nybörjare på triathlon- och konditionsidrott år 2016 till att göra skapliga resultat (som motionär) nu 2019 och hunnit göra Vansbro medeldistans 2 gånger, Borås medeldistans 2  gånger, Jkpg Halv IM en gång och Kalmar Ironman 2 gånger. Så lite erfarenhet har jag skaffat mig i alla fall 🙂 Även om det är långt ifrån lika mycket som mina vänner som har gjort 10-20 stycken. Hehe. Men jag tror faktiskt att de skulle hålla med mig om punkterna ovan..

Någon kommentar eller fundering?

Vansbro Triathlon 2019

Klistrar in min race report från Instagram här, så att allt finns sparat på samma ställe. Så ni som inte följer mig på instagram, här kommer en rapport! 🙂

fullsizeoutput_2201

DCIM102GOPROG0147742.JPG

Simning ⏱ 1930m, 32 min 52 sek
.
🏊🏻‍♀️ Vädret kunde inte vara bättre igår! Omväxlande sol och moln och lagom varmt, vattnet var någonstans runt 16,5 -17 grader! Stämningen var på topp och det var härligt att stå och vänta på starten bland mina klubbkompisar 😍. Det sista vi gjorde när startskottet ljöd var att klappa varandra på axlarna och önska varandra lycka till!
.
Starten är precis som vid Ironman Kalmar, dvs självseedning i en lång rad och tiden startar precis vid vattnet, vilket minimerar trängsel och hets. Bra @vansbrosimningen !!
.
Första ca 100 m simmades uppåt till en boj där man vände för att simma ca 1 km medströms ner till en bro innan man skulle följa bryggorna hela vägen upp igen! Jag hade fått tipset att simma mitt i älven på vägen ner för att utnyttja strömmen, och nästan slicka bryggan på vägen upp för att det var minst strömmar längs mot kanten, och det gjorde jag verkligen 🤩. Simningen kändes riktigt bra! Första biten surfade jag liksom bara med alla andra, men efter man vänt och älven är rätt bred så spreds alla ut rätt mycket och det var inte så lätt att hitta bra fötter. Lite svårt att navigera när punkten man ska simma mot är en kilometer bort, men tror ändå jag simmade rätt bra linje! Enligt min klocka var det 2 km och det är väl ungefär det som alla andra har mätt också, men det skulle också innebära att jag simmade på 1:33min/100 vilket låter lite väl fantastiskt?! Upp kom jag i alla fall och hörde av speakern att jag då var 5:e dam upp ur vattnet vilket gjorde mig sååååå glad!!!

.
Jag är sjukt glad för alla simpass med @human_ambition både inne och ute som betytt massor senaste månaden😍 träning i kombo med bästa utrustningen från @coltingwetsuits är ett vinnande koncept 😍 glasögonen var 👌🏻!
.
Sist men INTE minst var det härligt att se pappa @tommy.andersson.longdococh mamma @karinfinnved gå vid sidan och heja på hela vägen när jag simmade vid bryggorna! Redan där förstod jag att det skulle bli en tuff dag även för supporter teamet 🤩 ingen rast igen ro… 😃

fullsizeoutput_21f8

Cykling:
.
⏱90km, 2h 36 min, 34,5 km/h
🔥 179 watt/181 NP
🥤 Knappt tre flaskor maurten 320
.
🚴🏼‍♀️ Efter en rätt snabb växling där jag hann säga hej till @aifos_k 😍 så var jag ute på cykeln som fyra tror jag. Jag hade ingen koll på vilka som var före och visste att Sara skulle cykla om, frågan var bara när 🤪! Hade tänkt cykla offensivt, o tänkt att jag kunde klara 190 snittwatt eftersom NP i Borås var 193. MEN, det är uppenbarligen, som jag har hört, inte bara enkelt att tävla på en helt platt bana. Man får aldrig den där microvilan som vid mer backiga landskap. Det går såklart fort, och är ju snällt på ett sätt med få höjdmeter, meeeeen man får ju aldrig sluta trampa, för sekunden man gör det är både farten och effekten off! Man matar och matar, och jag ä l s k a r det! Men det var lite tuffare än jag tänkt att köra på den effekten. I Borås fick jag ju vila i varenda nerförsbacke pga min feghet 🤣.
.
Eftersom det var rätt varmt och jag var törstig så drack jag min första flaska maurten alldeles för fort. Jag är ju rätt van vid att inta energi men kände lite magknip vilket gjorde mig nervös och lite irriterad på mig själv 😅, så reviderade målet till 180-185. Förstod efter ett tag att jag låg etta fast jag bara trodde jag kört om en tjej (hon som senare blev tvåa) och skrattade lite åt hur sämst jag är på att se skillnad på killar och tjejer i race. Alla ser ju likadana ut 🤣. Någonstans innan andra vändningen tillbaka körde @sarands om och jag tänkte för mig själv att jag inte skulle ha en chans att hänga på den farten så lika bra att bara köra mitt race och inte lockas att köra för hårt igen. Jag kände hela tiden att jag fick jobba, det var inte alls lätt att hålla min plan, och jag var faktiskt lite nervös för löpningen! Drack i alla fall min energi enligt plan och hoppades att jag inte gått ut för hårt! När jag rullade in till t2 efter 2:36 min så var det en lycklig Maria! Cykla under 2:40 va 😍 det låter ju liksom föör bra 🤩🎉! Pappa hade släpat ut team-flaggan till vändpunkten och det var helt fantastiskt att se dem där på mitten! När man är trött är det ju SÅ mycket värt med supporten på sidan tycker jag ❤️

fullsizeoutput_21f6

fullsizeoutput_21ef

Löpning 🏃🏼‍♀️
⏱21,1 km, 1:53:17
🥤 3,5 gels + sportdryck, vatten i mugg
.
Efter Borås kände jag av en sena och har därför varit väldigt försiktig med löpningen under juni. Jag har sprungit 5 gånger och det längsta passet 45 min. Jag hade därför inte så stora förhoppningar om ett bättre resultat än då utan var nöjd om jag gjorde ca 1:55
.
Efter cyklingen var jag trött i benen och lite ”mätt” på energi och den stod mig liksom lite upp i halsen. Dock så VET jag att det bara blir sämre av att strunta i energin, så tvingade i mig en gel efter ca 3 kilometer. Benen var tunga och det kändes som att jag sprang i sirap! Sjukt förvånad när jag ibland tittade till på klockan och såg att tempot låg mellan 5:20-5:30-fart!! Brottandes hela tiden med min mentala inställning, det kändes tungt ! Mamma och pappa var lite överallt och det var så himla skönt att se dem :). Visste att jag låg tvåa men att jag snart skulle bli omsprungen (man möter de som ligger efter och hon såg stark ut), men det var rätt tomt efter henne! Tänkte att en tredjeplats skulle va så coolt! Tänkte dock också att jg absolut inte kunde öka farten så hoppades att de efter ev oxå var trötta 🤪.
.
Här var det så sjukt bra att ha kört IM innan, långa långpass på cykel osv. Jag VET att känslan går upp och ner under såna här lopp och att det inte kommer va kämpigt om 10 min bara för att det är det just nu. Jag tänkte också, att om jag hållit igång i 4h, och sprungit i denna fart i ca 50 min redan, så vore det sjukt orimligt att inte kunna hålla den farten en timme till. Kroppen borde ju rent logiskt i fråga om energisystem kunna fortsätta tuffa på hur jobbigt det än är?!
.
Och det kunde den! SÅ UNDERBART att springa i mål! På triathlon-halvmara-pers 😍 Var så trött, så lycklig, så hög på triathlon! När pappa sa tid 5:05 tänkte jag att det inte var sant, och jag kommer aldrig ner från rosa molnet igen 😍
Mål nu: springa smart och hållbart så jag kan kapa 10 min på löp, sen sub 5 🤪 hur omöjligt kan det va?! 🤩🤩

fullsizeoutput_21fb

Veckan innan race – Börjar det komma pirr i magen?

60340645_2111163018982542_1444549414638059520_o

Jo men det verkar som att det gör det hos rätt många 🙂 Och så även hos mig! Var och varannan dag kan man på Facebook-gupper likt ”triathlontjejer” läsa nervösa funderingar kring tävlingsdagen och dagarna dessförinnan. Jag tänkte därför skriva ner lite tips och råd så kanske någon blir lite lugnare!

Om du, liksom jag har kört några tävlingar förut så har du säkert redan nu medvetet eller omedveten några specifik rutiner du gör veckan innan race. Nu är det dags att komma på vilka de är! Tack vare att jag så länge har kört med coach så har jag en vältestad träningsrutin innan tävlingsdagen vilket gör mig trygg. Jag behöver inte fundera på hur benen känns idag, måndag, för jag vet att de i helgen kommer att kännas bra. Jag vet att jag med dessa pass kommer hinna återhämta mig samtidigt som jag får en formtopp, för det har fungerat tidigare. Fundera, kanske du tidigare har testat ett visst mönster. Gick det bra, eller inte? Och varför i så fall tror du?

IMG_0110

Mitt upplägg rent träningsmässigt sista veckan brukar i regel se ur såhär:

Måndag: Vila som vanligt
Tisdag: cykelinintervaller 4×4 min på tröskeleffekt/intensitet. Obs förväxla inte dessa med så kallade Norska vo2max-intervaller. De är på mycket högre intensitet. Tröskel är betydligt lägre intensitet men ändå rejält högre än tävlingsfarten.
Onsdag: Öppet vatten-sim eller 30 min bassängsim. Några intervaller är okej och t o m bra men inget monsterpass!
Torsdag: 20-30 min lätt löp
Fredag: Förmodligen är du idag på tävlingsplatsen. Här kand det vara skönt att cykla en lätt runda och känna på cykeln (framför allt om den varit nedpackad) samt om möjligt simma hela eller delar av banan. Om möjligt vid samma tidpunkt som tävlingen går så man får en känsla för hur solen påverkar sikten.

Lördag: RACE DAY!

Mat
Förutom träningen så brukar jag äta lite mer andel kolhydrater än vanligt veckan innan men jag är ingen sån som väger och mäter kolhydraterna. Det finns såklart gram/kg kroppsvikt att förhålla sig till om man vill vara nördig, men jag pallar inte. Jag väljer typ pasta/ris istället för broccoli till köttfärssås, en extra macka till frukosten, mer andel banan än ägg i bananpannkakan osv. Efter typ onsdagen så drar jag även ner på fibrerna och den här gången (jag tävlar Vansbro på lördag) så tänkte jag även dricka rödbetsjuice. Det är fruktansvärt äckligt men jag vill testa :). Dagen innan har jag de senaste 3 tävlingarna ätit pizza. Det är nog inte det bästa med tanke på hög andel fett men det har fungerat toppen så fortsätter nog med det :D.

Under själva tävlingen är det verkligen olika vad folk gillar att äta/dricka, men generellt är det väl så att  kroppen har lättare att ta upp flytande energi än fast föda. Om du inte gillar att springa på bajamaja förstås 😉 Så därför: om du vill prestera och troligtvis kommer köra på i lite högre intensitet eller under en lång tid: Satsa på sportdryck och gels. Om du vill äta – gör det på cykeln. Oftast beror en bråkande mage på att den inte är van vid att man intar energi under tiden man tränar, att den inte är van vid att springa länge, eller att man kör på för hög intensitet mot vad den klarar av vid intag av energi. Allt är en träningssak. En person kan klara av 120 gram kolhydrater i timmen medan någon annan som är ovan inte klarar av hälften. Man får prova sig fram och öva upp detta.

Men hur som helst att inta energi är en fördel om du Ska hålla på länge. Så om du är ovan och osäker så satsa på att ta energi i stationerna, eller om du har med eget, och sänk intensiteten lite efter om det känns lite konstigt. Oftast kan man ”backa av” lite i intaget och sen ta igen.

Var INTE rädd för att ta in energi! Det är viktigt om man ska kunna prestera! Det går såklart att köra på fettdrift och vatten också men det tycker jag inte är lika kul, för det går inte lika snabbt =).

IMG_8912

Packning
Det kan såhär några dagar innan vara smart att gå igenom sin tävlingsutrustning för att se om man har allting, ifall man behöver köpa något eller låna.

Däck: Nya däck är nice, inte bara för att minska risken för punktering utan för att de även är mycket snabbare än dina gamla slitna! Jag som inte har bytt sedan IM Kalmar 2018 räknar med att flyga fram i Vansbro nu eftersom jag ska byta imorrn =). Se även till att du har extra slang, liten pump eller kolsyrepatron och däckavtagare med.

Tävlingsdräkt
Antingen har man en så kallad trisuit som är en hel dräkt med lite padding i som man både simmar, cyklar och springer i, eller så har man en tvådelad. Inget av det är rätt eller fel utan det är tycke och smak. Båda varianterna bär man under våtdräkten redan från start. Fördelen med heldräkt är att den sitter där den ska, är ”snabb” rent aerodynamiskt och jäkligt snyggt enligt mig ;). Fördelen med tvådelat är att man lätt kan smita in på en bajamaja om det behövs. Dock blir det ofta en glipa i ryggen där man kan bränna sig av solen samt kan glida upp/ner beroende på märke, modell och vad man har för kropp såklart. Jag själv kör med heldräkt och gillar det.

Simglasögon: Har du bestämt vilka du ska ha? Behöver du imskydd eller är de helt nya och fräscha?

Badmössa: Ett hett tips är att ta med en extra badmössa att ha under tävlingsbadmössan. Dels för att de man får på tävling ofta är tunnare och av sämre kvalitet och därför lätt går sönder, men också för att man då kan ha glasögonen utanpå den understa mössan men innanför tävlingsbadmössan och därför garanterat sitta på plats, men också för att det blir lite varmare!

Strumpor eller inte: Jag brukar själv inte cykla i strumpor om det inte är blött och kallt. Jag tycker fötterna torkar till lite under cykeldelen och fått för mig att det då är lättare att få på strumporna i t2 istället för t1. Jag tycker också att man håller fötterna så stilla i skorna när man cyklar så att det inte är obekvämt ändå. Men detta är givetvis tycke och smak. Någon funderade på om man behöver byta strumpor mellan cyklingen och löpningen och det tycker jag absolut inte. Mina strumpor var superblöt efter cyklingen i Borås men det störde mig inte det minsta när jag sprang.

Krimskrams: Ta gärna med eget fotledskardborreband till chipet som är mjukt. På IM-tävlingar får man sådana mjuka, men annars finns det att köpa. Nästan alla andra tävlingar skickar med hårda kardborreband till chipen och de kan skava något fruktansvärt! Vaselin kan va bra att smörja vid nacken för att motverka skav men även vid hand-leder och fotleder för att våtdräkten ska glida av lätt. Är väl viktigast på tävlingar med lång löpning till t2, typ som det är i Jkpg. Normalt sett glider våtdräkten av väldigt lätt ändå när man är blöt tycker jag. Hur som helst är det i alla fall inget att oroa sig för 🙂

IMG_0791

 

Uppvärmning på tävlingdagen

Det här är väldigt olika hur folk gör! Jag gillar inte att stressigt 15 min innan start ”simma in” medan det för någon annan är superviktigt. Om det är varmt värmer jag inte upp så mkt, framför allt inte om det är en lång tävling, men i Borås när det var superkallt så sprang jag lite i våtdräkten 5 min innan start.

Ett par gånger har jag varit uppe tidigt på morgonen och simmat vilket har varit skönt mentalt. Då har man redan checkat av vattnet liksom och slipper vara nervös för det. Dock är det kanske att föredra när det är fint väder samt en sen starttid.

LÄS PM/ATHLETES GUIDE
Detta kan inte sägas nog många gånger! Det står typ alltid massor av information här som är bra att veta. Mycket generell info som alltid gäller, men som är bra att påminnas om, men även sådant som gäller specifikt för den tävlingen som är aktuell. Många nervösa funderingar kan lugnas av att läsa arrangörens information! :). Man blir även lite härligt pirrig och förväntansfull av att läsa sånt tycker jag. Då känner man liksom att det närmar sig!

Är det någon som har någon fundering kring ovan eller något att tillägga så får ni hemskt gärna skriva en kommentar eller meddelande på minsta (mfinnved) :).

 

Lycka till!!

Snart tävlingsdags!

IMG_7185

Om exakt tre dagar så har jag nästan precis gått mål i Borås triathlon. En riktigt kuperad medeldistanstävling som Jonas Colting har startat upp. Det märks att han har tävlat mkt i sina dagar, det är en riktigt välarrangerat arrangemang. Jag gillar det, jag gillar ordning och reda ;). Haha!

Detta är den första triathlon-tävlingen sedan Kalmar i augusti förra året, och det är såklart lite pirrigt just därför. Jag har sprungit ett enda litet kort brick-löp (dvs löpning direkt efter cykling), och har ingen aning om hur det kommer att kännas att springa en halvmara på trötta ben. Snarare har jag de senaste löppassen varit positivt överraskad över hur bra löpningen känns, så jag lär få en smärre chock!

Jag körde detta race även förra året och det blir nog ytterligheter sett till vädret i alla fall. Då var det över 30 grader varmt och rekordvarmt även i den normalt kalla sjön. I år har sommaren ännu inte riktigt kommit igång och det är riktigt kallt i luften. Så även i sjön. För två dagar sedan skrev arrangören på sin Facebook-sida att det var 13 grader i vattnet . Brrr….. Reglerna säger att det blir förkortat sim om temperaturen understiger 14 grader. Jag vill verkligen att det ska bli fullängds-simning, men jag har inte ett dugg sug efter att simma nästan 2 km i 13-14-gradigt vatten.

Förresten är det nog OK att simma i kallt vatten om det är fin väder när man börjar cykla, det som ”skrämmer” mig lite är att cykla 9 mil kall och blöt från simningen om det är kallt och regnigt väder. För då lär man ju typ aldrig bli varm. Vi får helt enkelt hoppas att vädret skärper till sig och levererar åtminstone 15 grader i vattnet och uppehåll. Vi får se =).

Distansen är 1900 m simning, 9 mil cykling och 21,1 km löpning.

Jag känner mig faktiskt hyfsat förberedd. Mycket bättre i form än vad jag hade trott för en månad sedan. Därför önskar jag i alla fall tangera mitt resultat från förra året. Jag vill förresten slå det. Men tangera är också okej. Kanske. Eller? Hm…

Är osäker på simformen. Den får bli som den blir. Cyklingen kändes dålig igår men bra totalt sett senaste veckorna så där vill jag hålla lite högre watt än förra året. I löpningen vill jag nog köra på lite snabbare också faktiskt. Kanske 1:57? Förra året tror jag att jag sprang någonstans över 2h. Men då var det ju också asvarmt!

37 min – 3h – 1:57. Det funkar va?

Ner åker jag med Natalie fredag förmiddag, och vi ska bo hos Lina. Det blir amazing!

IMG_7599IMG_6631

Kungsholmen Runt – Race Report!

60340645_2111163018982542_1444549414638059520_o

Kungholmen Runt är ett lopp som precis som det låter (konstigt nog, hö hö) går runt Kungsholmen! I år hade man ändrat något på banan så att den i princip är platt som en pannkaka vilket bäddar för snabba tider. Starten går vid Rålambshovsparken och så skriver man först mot Stadshuset, över vägen och följer vattnet hela vägen längs Kungsholmsstrand mot Hornsbergs Strand där man svänger in från vattnet, gör en liten knix-grej runt Fredhäll för att sedan springa sig tillbaka till parken. Milloppet är slut där, medan halvmaran går ett exakt likadant varv till för att avslutas med en extra sväng runt parken för att få in den sista kilometern. För en halvmara är ju faktiskt inte 20 km utan 21. Vilket jag lite lämpligt glömde bort, men det kommer jag till sen…

 

Jag hade egentligen inte haft en tanke på att springa det här loppet. Jag trodde inte att jag skulle hinna förbereda mig för en halvmara så tidigt på säsongen med tanke på den kassa vintern jag har haft. Jag var liksom nöjd med att vara igång och träna! Men så fick jag ju till ett superbra långpass på spontana 20 km i skogen med min kompis Susanne, och även 17 km i Hagaparken på Wings for Life och hit plötsligt när jag satt i soffan, på fredagkvällen kl 22 och funderade på vad jag skulle springa för runda dagen efter, att jag  kanske kunde göra Susanne sällskap på tävlingen!

Jag skrev till henne att jag var lite sugen på att efteranmäla mig och eftersom hon verkade tycka det vore så kul med sällskap så blev jag ännu mer peppad! Susanne hade pratat om att försöka springa under 1h 50 min (vilket innebär 5 min 14 sek per km) och det tänkte jag nog säkert var rimligt för henne men absolut inte för mig. Inte för att prata ner mig själv, sånt är ju fjantigt.. men för mig är 2h en gräns. Det är liksom ”bara andra” som springer snabbare än så. Jag tror att typ alla mål är görbara, men inte förrän man tror på dem själv. Och för att tro på det så måste man ju först väcka tanken. Och sen tanken har inte väckts hos mig. Förrän nu då. Eftersom Susannes dröm-men-ändå-realistiska-mål vad just sub 1:50 så tänkte jag att det kunde bli mitt på-skoj-mål också. Jag bestämde mig för att göra henne sällskap sålänge jag pallar, och helt utan prestige, eller press sänka farten om det inte går eller bryta om kroppen inte vill. Jag var lite orolig för att jag inte skulle fixa ett till rätt långt pass på kort tid. Men jag ville testa.

På morgonen lyxade jag till det med en fralla från bageriet som ligger granne och sen kände jag mig mentalt kolhydratladdad! haha! Tog med mig 4 gels (4x20gram kolhydrater) och mötte upp Julia, som skulle springa 10k, med sambo Ted för att gemensamt cykla till starten. Där träffade jag Susanne och Adam med hela familjen =). Adam skulle gå för sub 35 på milen. Galet snabbt, och såklart fixade han det!

Jag tog det ganska lugnt, efteranmälde mig, letade efter bajamajorna och nålade fast nummerlappen rakt och fint. Nere på magen, för jag fick lära mig att det är mer pro att ha den där än uppe å bröstet. Sånt är viktigt ;). Det var runt 15 grader (max?) och omväxlande sol o moln så rätt perfekt springväder. Jag hade shorts och linne vilket var helt perfekt!

Vi  bestämde oss för att försöka hålla 5:14-fart hela tiden i princip. Kanske ngt långsammare i den lilla lilla backen som skulle komma efter ca 6-7 km, men iaf inte springa för snabbt i början. Det gjorde vi ju såklart ändå. Det är ju helt omöjligt att låta bli?! Ganska snabbt tror jag både jag och Susanne kom in i ansträngande intensitet för vi pratade inte så mkt. Eller jo, lite, men rätt korta meningar liksom. Jag hade tänkt att ta energi först efter 5 km ungefär men eftersom första vätskekontrollen kom efter drygt 3 km så tog jag min gel i samband med den så att jag kunde dricka lite. Det var nog bra. Det här med att inta energi vid hård träning/race är ju sånt sjukt Life hack alltså! Jag märkte rätt snabbt att min klocka mätt lite fel i början för den var lite för snäll helt klart. tror den varnade 140 m för tidigt innan varje ny km. Kanske inte låter så mkt, men det är det! Jag kollade på klockan rätt ofta för att de totaltiden, eftersom min energiplan var uppbyggd efter tid, men även för att stämma av tempot. Och jag tycker det är SÅ svårt att springa efter klocka och fart! Om man bara kollar till en gång så kanske den säger att man springer i 6 min/km och så blir man nedslagen, när den i själva verket var lite ”efter” eller seg eller något, och man faktiskt springer fortare. Svårt det där. Efter ett tag tyckte jag ändå att jag kom in i en känsla för rätt tempo. Det va liksom hela tiden på den där gränsen att det var jobbigt men kontrollerat. De studier jag kände att det var lite för hårt egentligen, och jag visste att det inte skulle hålla hela vägen om vi fortsatte så, så hade vi sprungit för snabbt en stund. Susanne rapporterade sina km-tider och det var så himla bra och härligt att göra det tillsammans med någon. Att veta att sin kompis har samma mål, samma tanke med loppet och förmodligen ungefär samma känsla i kroppen.

Sen är det så intressant med långdistans, att det går så upp och ner. En stund kan det kännas HUR jobbigt som helst, för att några minuter senare kännas svinbra. Och tvärt om. Det har jag många gånger upplevt i cyklingen också. Och det är ändå ganska härligt att ha lärt sig det, för man behöver då inte bli rädd under de där stunderna som det är jobbigt. För man VET att det kommer att gå över sen.

IMG_7797

Efter ett varv så stod Adam och väntade på oss, och sprang med en bit. Han fotade o filmade, bjöd på vatten och tekniktips =) Himla bra att få lite ny energi av någon som sprang baklänges och typ sjöng framför en ;). Haha. Nä men det va svinbra. Andra varvet var såklart tyngre och den sträckan när man springer länge Kungsholms Strand var SÅ tung! Där upplevde jag att Susse var superstark och jag undrade verkligen om jag skulle fixa tempot hela vägen.

IMG_7804

Efter typ 17 km sa plötsligt Susanne att hon inte fixade tempot och att vi nu sprang långsammare än vårt mål och att hon tyckte att jag skulle springa på. Eftersom jag då lika plötsligt hade återfått mina krafter och kände mig pigg så lät jag benen trumma på. Jag tänkte nog hela tiden att S skulle komma ifatt snart. Benen kändes ofattbart pigga och det var sån häftig känsla att vid ca 19 km kunna springa och le och heja på de andra och bara njuta! ”Jag springer! Jag springer bra!” tänkte jag självgott och lyckligt =). Tyvärr hade jag inte riktigt hjärnan med mig på slutet dock. När det var ca 1,5 km kvar så fick jag för mig att det snarare var 500m kvar för jag hade inte koll på den sista biten runt parken. Och där började jag känna hur vaderna började krampa lite. Ingen fara, tänkte jag och sprang på. Jag ökade t o m tempot eftersom det är en så härlig känsla att spurta i mål! Till min fasa såg jag när det var, enligt min hjärna, 50 meter kvar, att de inte alls var 50 meter. kvar utan stod en skylt att man skulle fortsätta åt höger. Men målet var ju till vänster! HJÄLP! Insåg där och då att det var en kilometer till att springa och där var krampen ett faktum! Det var inte sån kramp som jag hade i Vansbro, att jag var tvungen att stå still, tack gode gud, men jag hade liksom ingen kontroll på fötterna! Musklerna på sidorna om vaderna kontraherade lite som de själva ville och jag försökte springa med helt ”platt” fot för att jobba så lite som möjligt med vaderna. I varje steg visste jag faktiskt inte om fötterna skulle bära när jag satte ner dem, för jag hade liksom ingen kontroll. Konstig känsla. Här gick såklart tempot ner, men jag sprang på och ville där och då endast gå i mål! Här var det inte längre tal om spurt utan endast låta bli att stanna och inte kunna ta mig framåt de sista metrarna! Haha!!

Till slut var jag i alla fall framme vid målrakan och jag förstod att benen var säkra! Och när jag såg på klockan så såg jag även att jag fixat målet att springa under 1h 50 min! Så coolt!! Strax efter kom Susanne och vi kunde glädjas med varandra :). Så häftigt! Vi båda har upplevt oss själva som de där långsamma som inte kan bli snabba, men nu har pressat ordentligt båda två! Jag tror hon pressade med en halvtimme sedan sista officiella halvmaratiden! Så coolt! Och om man inte räknar min JKPG 70.3 som halvmara så pressade jag nog med 23 minuter sedan Linköpings halvmara tror jag. Har för mig att jag sprang på 2h 12 minuter då eller något sånt. Cooolt att man kan utvecklas!

IMG_7813

IMG_7812

Jag är så glad för att jag fick så bra lopp nu, det är ett sånt härligt kvitto att träningen jag har gjort sedan jag kunde börja träna i mars har fungerat! Jag har fokuserat på kontinuitet och volym, och på sistone lite intervaller. Fina duktiga kropp! Fina duktiga bästa benen!!

Riktigt bra race, och vet ni vad det bästa var?! ÖL och BULLE i mål! OH LA LA!!! Bästa bästa. Så himla gott!

CB260B50-3E48-4CD0-9E88-D0CD1E37DF36

Nästa mål blir 1h 45 minuter såklart. Undrar när jag löser det?! 🙂

Upp och ner, ner och upp

IMG_6411

Det är inte lätt med kontinuiteten den här våren, det ska gudarna veta! Ena veckan känner jag mig superbra, pigg och glad, för att sen veckan efter va sådär lite risig igen. Dock ser jag ändå ljuset i tunneln och har absolut fått in många bra pass efter nyår ändå.

Nu när jag bor i Stockholm så blir det äntligen träning tillsammans med kompisar! Har längtat efter det!! Jag längtar inte efter massa AW med vin (även om jag gillar vin och det också är trevligt), utan det är såhär jag vill umgås med folk! Träna tillsammans!

På onsdagarna har TT simträning kl 21 på Eriksdalsbadet med Micke Rosén på kanten, och på söndagarna har vi ingen tränare men däremot flera bokade 50-metersbanor. Björn gör passen och alla kör samma. Det är helt fantastiskt kul tycker jag! Än så länge har jag inte kört hela passen eftersom de är lite långa än så länge, men fick i alla fall ihop 3000 meter i söndags. En bra start på dagen =). Nu när jag försöker hålla nere timmarna lite (pga alla förkylningar, vill inte överanstränga mig) så räcker det med de två simpassen i veckan. Men sen skulle jag gärna vilja få in två till. Men vi får se!

Min cykling gör jag antingen på trailern hemma, på Sats Odenplan (spinningsalen) eller med klubben på L’echelon där vi har långa cykelpass tillsammans. Så himla kul att bli inspirerad av alla klubbkompisar. Visste ju redan innan hur starka de var men jag blir ändå om möjligt, mer motiverad att bli bra jag med! Har faktiskt bara cyklat på trailern två gånger här hemma. Vill helst undvika det om möjligt med tanke på grannar och så, men det är ju bra att den finns. Nu spelar heller inte exakt watt så stor roll när jag mest kör distans och försöker få in en kontinuitet!

Löpningen är så himla härlig här i Stockholm. Måste lära mig hitta skogarna här i närheten, men innan jag har gjort det så njuter jag av vattnet längs djurgårdskanalen =). Känns som en bra runda som är lättillgänglig och mysig. Gillar även att det är så nära att springa till Söder eller Kungsholmen och så. Klassiska löpstråk här i Sthlm :).

Planen framåt då?

De närmsta tävlingarna är Borås 1 juni och Ironman Irland 23 juni. Om de ska funka så behöver jag kontinuitet fram tills dess!

Den 14 mars åker klubben, inklusive mig själv, till Fuerteventura och fram tills dess och där kommer jag inte köra några intervaller alls (förutom olika farter i simningen) utan bara fokusera på distans och kontinuitet. Vill gärna få en hyfsad volym på Fuerte, men inget galet hetspass i 4 h direkt.

Sen i april och mat vill jag få in lite kvalitet igen. Hoppas hoppas det går! Annars blir det ju spännande att se hur bra ett par tävlingar kan gå med sjukt lite träning ;). Nåja. 16 veckor kvar säger Trainingpeaks. Lite kan man ju hinna med. Eller?

Vad har hänt sedan sist?

Nu är jag i Stockholm. Sist jag skrev så bodde jag fortfarande i Mjölby, och sedan dess har jag hunnit flytta, byta jobb, samt varit på träningsresa i Egypten igen!

Det är samma typ av jobb som tidigare, men såklart ny adress, nya chefer, nya kollegor, nya kunder och nymailadress och telefon. Mycket nytt. Men det känns fint och bra. Jag gillar att bo i Stockholm :).

Jag kunde börja träna lite smått veckan innan Egypten och det var en flåsande blåsbälg som sprang ett par gånger träningsvecka 1. Galet otränad jag kände mig, riktigt deppigt. Hoppas så himla mycket att jag resten av våren får vara frisk!

Pratade lite med Björn under resan nu, och vi bestämde att jag kör februari själv, med lugn träning, ca 6-7-8 h i veckan, och försöker få till en kontinuitet igen. SEN, i mars så kör vi igång och då med fullt fokus mot Borås och Irland. Om jag blir sjuk igen och det blir tidsbrist så hoppar jag Borås, men den borde inte vara någon fara med om jag kan träna fr o m nu,

Kalmar är sedan tidigare framflyttad till 2020, vilket såklart känns trist men rätt. Om jag känner mig i fantastisk form i augusti så finns det många andra tävlingar jag kan köra. Kanske Sala t ex. Att kvala till Kona i år är jag ändå inte tillräckligt bra för (än, hehe), och har heller inte råd i år. Så till skillnad från de flesta andra av mina klubbkompisar behöver jag inte ha Hawaii i beaktningen när jag gör min plan för året :).

Som vanligt efter en träningsresa så fantiserar jag om att ha ett helt digitaliserat arbete där man kan jobba me en dator från vilken plats i världen som helst. Då skulle jag LÄTT bo utomlands under vinterhalvåret. Fram tills dess så bokar jag träningsdejter med vänner i spinningsalar, och trängs med resten av Sthlm på Eriksdalsbadet 😛 Behöver jag säga att jag längtar till maj?

Puss!

Upp och ner, ner och upp!

Jag hann inte mer än att skriva mitt gnäll-inlägg om den rådande förkylningen så åkte jag på MAGINFLUENSA! Så himla sjukt. Eller sjukt och sjukt, men inte sååå ofta man får det direkt, och ingen i min närhet har drabbats heller. Kan väl säga som så att det var ett hemskt dygn innan det långsamt lättade av lite. När jag va liten så tyckte jag det värsta som fanns var att kräkas. Det gör jag inte längre. Illamåendet innan är mycket, mycket jobbigare. Men nu är det över för den här gången. Hoppas det dröjer många år till nästa gång!

Tänkte att förkylningen garanterat kommer vara förbi när magen är bra, men nä. Här sitter jag hyfsat pigg igen men har skitont i halsen. Har varit och tagit alla möjliga prover och de visade ingenting förutom lite högre vita blodkroppar än normalt. Dvs normalt när man är sjuk. Ja så det är väl helt enkelt så att jag behöver lite mer tålamod bara. Om jag ändå inte har tränat på 3 veckor så gör väl inte en vecka till varken till eller ifrån.

Även om det känns som att det aldrig någonsin kommer att gå över, halsontet, så vet jag ju rent intellektuellt att det kommer det. Hoppas snart! Längtar tillbaka till träningen!

Är det okej att va deppig över en förkylning?

Nej. Det är det inte. Inte är det finns så mycket elände i världen som det gör. Barn svälter, människor får cancer, gubbar gifter sig med 12-åriga flickor och gud vet vad. Nej. Det är f-n inte okej att gnälla över en förkylning.

Trots det, så är det precis det jag gör. Jag är så himla deppig. Inte deppig i den bemärkelsen att jag jämför det med dem som är deppiga ”på riktig” som behöver behandling. Men deppig på det sättet att jag grät (asså kom igen!) när jag kom hem från jobbet idag och pappa frågade hur jag mådde (ja jag bor tillfälligt hos mina föräldrar, det gör mig tydligen blödig)….

Jag blir deppig över att jag är deppig och på att jag inte bara kan ”tagga till” och tänka positivt.. Jag kunde det i två veckor, men nu när jag är inne på den tredje så lyckas jag inte. Helt garanterat kommer jag imorrn ångra att jag publicerade det här blogginlägget av den anledningen att jag kommer att tänka att jag vill va en sån där person som sprider positiv energi, är glad, gör andra träningssugna och peppade.

Jag VILL inte va en sån där person som bara gnäller hela tiden. Och ändå är det precis det jag blir ju mer jag tänker att jag inte ska bli det.

Det går helt enkelt väldigt fort att tappa sin identitet. Min identitet gick för ganska många  år sedan från hästtjej, till något oklart som jag inte mådde bra av, till att bli triathleten Maria, och jag har älskat varenda sekund. Jag älskar varenda sekund. Men nu i 2,5 månad har jag varit förkyld med undantag för två kortare perioder då jag kunde komma igång lite, men rätt snabbt kom virusen tillbaka. Nu är jag inne på vecka tre, och återigen: Det är inte synd om mig, men jag är less.

Många tänker nog att det är lite stört att hänga upp sig så mycket på träning och att det är nyttigt att lära sig må bra utan. Men jag håller inte med. Det beror ju på varför man tränar. Jag älskar att träna. Det är mitt största intresse. Jag älskar att ha en coach och jag älskar att göra jobbet. Jag saknar det så himla mycket! Jag skriver och gnäller och skäms samtidigt för det.

Men, om något positivt ska komma ur detta gnäll så är det kanske att jag inser (igen) hur mycket jag älskar det, och att man aldrig ska ta det för givet. Om några veckor är jag ju (förhoppningsvis) igång igen och kan då njuta av det bästa jag vet. Många andra har ju inte samma lyx. Jag vet det. Jag är så sjukt lyckligt lottad som bara är förkyld. Så varför är jag så ledsen? Ja, ni får tycka att jag är patetisk.

Fina triathlonträning jag saknar dig.