Är du rädd för att cykla i trafiken?

Det är många i min närhet som är rädda för att cykla ute på landsväg och jag tycker det är så tråkigt. Cykla är ju så ljuvligt! Att cykla på en rak fin landsväg är ju drömmen! Eh, för mig i alla fall. Kanske inte för alla. Men att låta bli att cykla ute på våren, sommaren då det är som allra vackrast ute och istället sitta på sin trainer på grund av att man inte VÅGAR cykla ute är ju hemskt tråkigt!

IMG_0658

Är det berättigat att vara så rädd? Kanske! Jag är medlem i några cykelgrupper på Facebook, och även om jag inte är så aktiv i dessa så ser jag ju vad som skrivs, och där delas det information och bilder från olyckor flitigt. Nästan så att jag önskar att de inte gjorde det. Det händer ju tåg,- flyg,- bil,- och bussolyckor också, men inte låter jag bli att köra bil för det? Jag lusläser inte alla nyhetssiter efter olyckor och därför tänker jag inte direkt på det. Min inställning (kanske lite barnsligt men ändock) är att man inte kan gå omkring insvept med bomull i sin lägenhet/villa hela dagarna.

För att få ett bra liv måste man våga utsätta sig för rimliga risker. Och det är ju det där. Vad är rimligt? Jag väljer t ex att inte köra motorcykel för jag vet att jag förmodligen skulle slarva med sikten någon gång och köra ihjäl mig, jag skulle inte hoppa bungyjump eller fallskärm för att jag säkert skulle dö av en hjärtattack om det nu inte vore så att jag vore en av de där få personer vars utrustning går sönder och dö därför. Ja jag vet att många hoppar fallskärm och det går utmärkt, men jag är en feg jävel…

Hur som… cykling… jag har inte varit rädd över huvud taget, förutom när jag legat ner i tempoställning i någon backe, stark vind eller hög fart någon gång, men så fort jag har satt mig upp så har det varit lugnt. Jag har aldrig varit rädd för bilar. Någon gång har någon kört om mig riktigt bult och tanken har flimrat förbi ”tänk om”, men så har jag slagit bort tanken på samma sätt som jag slår bort mina tankar om döden (alltså det finns ingen som är mer rädd för döden än jag – blir ångestfylld bara av att skriva den här meningen), och tackar för att jag är så bra på att förtränga otäcka saker.

IMG_3429

Nu när jag äter blodförtunnande medicin, och läkaren var väldigt tydlig med att jag inte får köra MTB, downhill, boxas eller göra andra närkontaktsporter  så har något hänt. Jag ser olyckor överallt! När hon (läkaren) sa det, så tänkte jag först ”vadå MTB, det är väl inte så farligt”, och sen har jag inte sett något annat än vurpor, trasiga cyklar, blåmärken och stygn på instagram. Jag har läst om olyckor på landsvägar, om krascher i cykelklungor och tänkt att jag aldrig mer ska cykla linjecykel i grupp. Varför över huvud taget cykla med EN kompis när man kan cykla ensam tänker jag? Helt plötsligt finner jag mig själv rädd på min cykel. Spänd liksom. Varför då? För att jag KANSKE skulle kunna vara med i en olycka och därför ha större risk att dö på grund av den här, för mig, nya medicinen? Det är ju orimligt att hålla på att tänka så! Jag ville väl inte krocka innan heller? Det är väl rätt stor risk att dö om man blir påkörd av en bil oavsett hur trögflytande ens blod är? Den här risken har jag ju kalkylerat med tidigare.

Varför vara rädd nu?

IMG_3734

Helt plötsligt kändes det som att de mötande bilarna körde på min sida, som att de som körde om slickade min axel, som att långtradaren som körde om sladdade in framför mig för att hinna innan sitt möte (det var iofs ett faktum, inte en känsla – idiot!) och som att alla vägar hade trasiga livsfarliga partier.

Självklart är det dock ingen skillnad nu på den faktiska trafiksituationen mot tidigare. Det sitter i huvudet. Och är man rädd själv spänner man sig och blir en trafikfara. Man blir ju en sämre cyklist helt klart!

Jag har ytterligare en risk att räkna med nu, min medicin, och jag blev liksom förvånad över att det påverkade mig. Jag trodde inte det. Det är ju inte så att jag har varit med om en cykelolycka – DÅ förstår jag om man blir rädd!! Jag förstår dock att mina vänner, ffa de i sthlm, är rädda för att cykla ute. Det är vidrigt med jobbig traffik och jag har förstått att bilisterna i Sthlm är värre än här. Eller, de är ju fler, så självklart kan man stöta på fler rötägg då. Men  jag har aldrig varit rädd!

fullsizeoutput_42a1

Jag tror att man måste utsätta sig för den här typen av rädsla för att komma över den. Min första cykelrunda efter att jag kom hem från sjukhuset var vinglig och jobbig (inte bara för att jag hade ont alltså), men cykelrundan på 4h i lördags var helt underbar! Partier fanns absolut där rädslan kom över mig igen i samband med ett möte i en smal kurva el liknande, men det gick över ganska fort. Bara genom att cykla ute nästan varje dag i en vecka så försvann den där nytillkomna rädslan och jag kände mig som vanligt. I det här läget tror jag lite KBT är det som gäller. Att utsätta sig för det som är läskigt igen, och igen och igen.

För hur kul är det att hålla på med en underbar sport som triathlon eller cykling om 80% av cyklingen skall ske på trainern?

Man lär så länge man lever?

Kanske är det så!

Förra veckan fick jag in 0 minuters träning pga de där propparna i lungorna ni vet?

Skärmavbild 2017-05-21 kl. 09.55.36

Den här veckan har jag fått in 10h! Okej, inte alls träning med kvalitet eller ens något smart upplägg, men ändå! Kroppen har fått röra sig och själen är lycklig! Jag har inte haft något schema den här veckan för jag hade så ont i början så jag sa till min coach att jag hör av mig när jag kan köra igen. Sen var jag på återbesök och fick veta att jag inte skulle träna hårt på en månad. Så egentligen kanske jag inte behöver något schema, det blir ju distans varje dag. Men jag VILL ändå ha schema, så jag i alla fall kan låtsas att jag gör något meningsfullt ;).

Skärmavbild 2017-05-21 kl. 09.57.09

Idag blir det nog vila från konditionsträning men lite styrketräning istället.

Sen upptäckte jag att det faktiskt är svårt att köra lugnt utan schema! Likväl som jag behöver någon som säger att jag ska köra en viss watt i en intervall behöver jag någon som säger ”håll dig under den här effekten”. Flera dagar cyklade jag faktiskt, i ärlighetens namn, lite för hårt. Jag ville liksom vara där jag slutade innan jag blev sjuk, och tänkte att om jag ändå bara kör distans och aldrig behöver ha extra energi till intervallerna, så behöver jag ju inte köra så lugnt som jag normalt gör på mina lugna långpass? Distans är ju ett ganska vitt begrepp… Så istället för 140 w som brukar va standard på uppvärmning och lång distans för mig nu för tiden så tänkte jag att jag ska ha 150 i snitt. Brukar ändå kännas lätt det med. Dock kändes det INTE lätt nu. Inte alls. Och bara för att jag är så satans envis så körde jag ju på och insåg efteråt att jag var rätt trött. Dessutom blev visst ett pass progressivt varje mil från 150 till 170 bara för att jag var sur på att va trött. Typ..Hmm… logiskt? Vad skulle jag bevisa för mig själv liksom? Att jag kunde cykla i 170 watt? Idiot.. det vet jag ju redan att jag egentligen kan vilken dag som helst utan att egentligen bli trött… Vad hjärnan är töntig ibland?

IMG_3633

Sen är ju frågan varför jag blir mer trött och att pulsen blir högre på en tidigare lätt effekt. Är det bar dålig form till följd av sjukdom och förlorad träning, eller är kroppen upptagen med att ta hand om propparna? Svårt att veta, och det lär väl märkas framöver. Kan bara acceptera det just nu minnas att det inte alltid har varit så. Jag har inte alltid varit i så dålig form som nu =).

Men.. till mitt försvar till veckans något för tuffa distans som jag berättade om, måste jag ändå säga att jag har mått otroligt bra efter varje träningspass, jag är övertygad om att andningen nu nästan är helt normal tack vare att jag har fått ventilera ordentligt.. och 150-160-170 i effekt är fortfarande inte intervallhårt.. Så bli inte arga på mig!

IMG_3721.JPG

Men igår! Då var jag duktig minsann! Tänkte att jag skulle ut och mys-cykla och INTE bry mig om effekten alls, utan BARA ha en skön känsla i kroppen, och jag skulle inte bli andfådd. Eller lite sådär ni vet, men inte trött-trött. Så på 4h 5 min kom jag 10,5 mil och höll 118 i snitteffekt tror jag. 131 i NP. Det var liksom lagom. Det var underbart hela tiden, inte en enda gång kände jag att jag längtade hem pga trötthet, utan jag hade lätt kunnat vara ute ett par timmar till. Så himla skönt =). Testade en ny runda som var hur vacker som helst! Jag som inte trodde att det fanns några bra vägar öster om Mjölby… Tur att jag hade fel! Blev 696 höjdmeter på rundan så lite backar finns det ju i Östergötland ändå!

Skärmavbild 2017-05-21 kl. 09.37.24

Som ni ser så är det ett par gånger som jag cyklade fel och fick vända… Bland annat när jag kom in på en grusväg med världens hål i marken.. jag vågade inte lita på att den skulle ta slut snart. Och här lyssnade jag faktiskt på läkaren som sa att jag inte får cykla MTB ;).

Skärmavbild 2017-05-21 kl. 09.51.46

Bildbevis på att jag tog det lugnt! 118 i snitteffekt, 140 snittpuls, långsam kadens för att jag helt enkelt inte ville cykla med tryck utan chillade rätt bra… Tempot säger inte så mkt. Hade lika gärna kunnat va 23 eller 28 beroende på backar/vind osv. Men jag kan nog vänja mig vid att mys-cykla såhär! Lukta på lite blommor, fota lite kor, testa lite väg hit, lite väg dit, stanna för att köpa glass osv osv… Kommer va svårt att gå tillbaka till fokuserade intervaller sen ;).
Skärmavbild 2017-05-21 kl. 09.38.31

En kväll tog jag ut min linje för att fincykla lite, och då testade jag loopen ovan. Mätte den till 14 km så det kan ju va perfekt för tröskelintervaller sen (om det nu blir några sådana i sommar sen)! Helt raka vägar med ganska lite trafik! Peerfekt!

Tack Lungpropparna för att jag nu fått se mig om lite 😉

Liten lägesrapport!

Jag är lite fundersam över hur jag ska fortsätta blogga om min sjukdom/skada (vad fasen räknas det som egentligen? Sjukdom va?). Jag vill inte att det ska bli en följetong i gnäll, men inte heller förminska problemen. Självklart var det inte bara att promenera ut från sjukhuset och fortsätta livet som förut. Eller JO. Livet fortsätter som förut. Livet ÄR inte träning ;). Men givetvis måste det få märkas att något har hänt.

För det första så gjorde det ondare efter att jag hade kommit hem än på sjukhuset. Inflammationen som ger smärtan hade säkert inte nått sin peak där på sjukhuset, så jag ångrade bittert första natten hemma att jag sagt att det blev bra med alvedon som smärtlindring. Dagen efter hemgång ringde jag läkaren som jag haft på avdelningen, som fick skriva ut ett morfinliknande preparat i tillägg. Inte för att den tog bort smärtan helt men det blev definitivt stor skillnad.

Sen det här med andningen. Den beror ju på smärtan så det hör ju ihop. Såååå frustrerande att inte kunna andas! Ibland vill ju kroppen reflexmässigt ta ett djupare andetag och andas in sådär snabbt, och aj som fan vad det hugger till då. Tänk er en kniv som sticks in mellan ett par revben eller i axeln och sen att muskeln krampar runt den vassa kniven. Likadant vid hosta, skratt, gråt och gäspningar. Även om jag mår bra till störst del, och vet att ingenting är farligt så är den här smärtan lamslagande. Jag har aldrig varit med om något liknande. Är SÅ tacksam för att jag ”bara” har smärtan som problem. Den kommer ju att gå över!

Många undrar hur lång tid det kommer ta innan det går över och det undrar jag med. Ingen vet. Det enda man vet är att smärtan beror på inflammationen som beror på proppen och infarkten i lungan (jaen liten del av lungan har faktiskt dött, men lungan har sån överkapacitet så det gör inget. Jag och syrran ska ha minnesstund med champagne vid tillfälle. Den var ju så snäll mot mig sålänge det varade 😉 ). Men jag hoppas inte att det kommer göra ont så länge som proppen är kvar, för den kan det ju ta 1-2 månader att ta hand om… Nä.. Det har jag INTE planerat, men det tror inte läkarna heller. Men vi får se. Inatt kunde jag faktiskt sova på bara alvedon igen så det går absolut åt rätt håll! =)

Igår och idag har jag även varit ute och gått och det har varit skönt även om det mest gör och och är jobbigt :P. Haha aldrig är man nöjd va? Min andning bestämmer tempot och båda promenaderna har gått i hela 3,1 km/h i snitt. Haha. Tror dock att det är bra för lungorna att tvingas ventilera lite mer även om det gör ont och även för resten av kroppen att få röra sig lite. Är som sagt inte orolig för nya proppar men rörelse är ju helt klart bättre än inaktivitet. Dock blir jag väldigt trött så antar att kroppen får jobba rätt hårt, både med att läka, ta hand om propparna och att arbeta med det jag ber den om.

Det är rätt snäll kroppen ändå! Jag tror dock att när jag väl är smärtfri så kommer jag vara som vanligt fast i usel form. Men det blir ju en rolig utmaning för coachen att ta tag i då ;).

Framöver då?
Imorgon är det ju Vårruset som jag var anmäld till. Behöver jag säga att det är inställt? Haha på sjukhuset trodde jag faktiskt att jag skulle kunna springa, fast lugnt. Rätt naiv tjej.

Den 10-11 juni är det två dagars tävlingar i Borås och de hoppas jag faktiskt fortfarande att jag ska kunna vara med på. Verkligen i lugnt tempo och bara på skoj, men vi får se. Smärtan avgör. Triathlonsprinten framför allt är ju väldigt kort så bara jag är frisk så skulle jag ju kunna ta mig runt. Men det är 4 veckor kvar och det är ingen idé att spekulera. Men kan jag träna då så kan jag lika gärna tävla.

Många som har tävlat på Mallis och i Frankrike i helgen! Kul att följa! Shit så sugen man blir på att tävla! Ironmancirkusen lockar definitivt fortfarande 😀 Tur att jag har Kalmar att dagdrömma om :).

Puss & Kram//Maria

IMG_3481

IMG_3484IMG_3486

IMG_3499

IMG_3500

Har du varit inaktiv på senaste tiden?

När jag var på akuten frågade läkarna om jag hade varit inaktiv på sistone. Typ sängliggande sjuk eller extremt lång flygresa eller så. Och jag skrev i mitt förra blogginlägg att jag funderade på hur stilla jag är om dagarna egentligen. Detta är schemat för den senaste månadens träning. Tror inte att inaktivitet är en anledning till min blodpropp i alla fall, eller vad tror ni?

Skärmavbild 2017-05-12 kl. 21.04.50

Puss & kram // Maria

Propp i lungan, är inte det bara andra som får?

Det blir inte alltid som man har tänkt sig… Att drabbas av Lungemboli när man är 30 år, frisk, tränar 10-12 h/vecka, inte röker, inte har någon i släkten som har haft detta samt inte har flugit långt eller varit sängliggande på sistone. Det känns rätt skumt. Ni som följer mig på instagram vet ju redan om det, men för er andra så kan jag ju berätta att jag fick två (!) proppar i lungorna i måndags kväll. Varför skriver jag det i bloggen då kan man undra, eller på instagram? Är inte det sånt som man håller privat? Måste man skrika ut varenda krämpa eller upp- och nedgång? Det här är nog väldigt olika från person till person vad man anser om sociala medier, och hur öppen man kan/bör/ska vara.

Det normala är kanske att hålla det lite inom familjen, och inte skriva en lång blogg om det. Men varför då? Det är ju inget hemligt. På något sätt tror jag att det är ett sätt för mig att bearbeta händelsen i huvudet, och att få ventilera lite. Klart att jag inte skriver allt i bloggen direkt men det här har blivit en träningsblogg med många personliga tankar och jag tycker nog detta hör dit. Det påverkar ju just nu helt klart min träning. Mycket rött i schemat… Dessutom så är tydligen detta är rätt knepig diagnos att ställa, och om jag, som frisk ung, kvinna drabbas så kan ju vem som helst av er träningsnördar också göra det. Kanske kan vara bra att lyfta det lite och påminnas om att man är rätt liten i en stor värld ändå? Ingen är safe för allt, hur mycket kokosfett, ingefära eller d-vitamin man än äter…

Kort version: Fick ont i höger bröstkorg och axel i måndags, åkte in till akuten i tisdags kväll. Diagnostiserades med två proppar i lungan på natten och var kvar på sjukhuset till kvällen därpå. Har nu ont men mår i övrigt bra. Smärtstillande medicin är guds gåva till mänskligheten.

Lång version: I måndags kom smärtan diffust. Lite stickande sådär kring revbenen på höger sida samt djupt inne i axeln. Tänk er lite ”håll”. Ibland kan man ju få ont någonstans helt oprovocerat, utan förklaring som sen går bort. Det trodde jag detta var. Någon låsning kanske, eftersom jag tagit det rätt lugnt efter simkursens avslut på söndagen. Låg typ hela söndagseftermiddagen i soffan eftersom jag kände mig lite förkyld. Men knappast en eftermiddags vila som räknas som långvarig inaktivitet som kan ge upphov till blodpropp va?!

Nåväl. Efter ett par timmar märkte jag att det gjorde riktigt ont. När jag lade mig i sängen och skulle sova så tänkte jag att något verkligen var lite skumt ändå. Men jag tänkte också att jag väl var lite förkyld och något virus hade satt sig på muskler som ev var trötta efter simlägret eller så. Jag sov rätt dåligt men vaknade på morgonen och gick till jobbet. På kvällen hade jag fortsatt ont och var lite orolig över vad smärtan kom ifrån. Åt middag med mamma och hade tänkt att pappa skulle få klämma och känna lite när han kom hem lite senare. Var rätt mätt (efter världens godaste wrap med pulled pork) och tänkte lägga mig på golvet för att sträcka ut lite. Ni vet, ibland är det ju asskönt att lägga sig på ett hårt golv :D. Meeeeen det var inte så skönt. Innan jag ens hunnit lägga ner ryggen på golvet kändes det som en kniv skar rakt genom axeln (och revben till viss del) och jag skrek rakt ut och började gråta. När jag grät och andades häftigare gjorde det ännu ondare och nu blev jag rädd. Vad händer? Ska det göra så ont att få muskelinflammation, och varför bara på höger sida? Pappa hade sagt kvällen innan när jag ringde att jag såklart skulle åka in om jag inte stod ut och var orolig, men jag tyckte ju inte att det var någon påverkan på andning och så, så jag hade ju inte riktigt övervägt det. Ringde läkarsyrran och frågade ”får man verkligen åka in till akuten om man inte är döende”? Kände mig lite som en fjant som ville åka in bara för att jag hade ont i ett par muskler. Herregud, läkarna har väl annat att göra än att leka naprapater. Hur som helst så sa hon att det ju kan vara något med lungan och då är det ju faktiskt viktigt att kolla upp det. Jag tvivlade men tänkte att jag väl ändå kunde bli en sån där person som tar upp tid på akuten för viktigare människor. Kanske kunde de skriva ut någon starkare smärtlindring än NSAID? Jag frågade mamma om hon kunde köra mig och så åkte vi in.

Alltså detta blir ju en roman nu. Ni som inte orkar läsa, gå in på min instagram istället och läs den korta versionen och se min ”dagens outfit” från sjukhuset ;).

IMG_3408

Klassisk ”kanyl-i-arm”-bild från Akuten.

Väl där så fick jag först beskriva mina problem för en undersköterska, sen en sjuksköterska, sen en första AT-läkare och sen en ytterligare AT-läkare. De ska nog i turordning sålla mellan vilka patienter som faktiskt har på akuten att göra och vilka som får söka sig till sin vårdcentral dagen därpå istället. Jag väntade hela tiden på att de skulle be mig att gå men av någon anledning fick jag stanna kvar. De tog anamnes (dvs man beskriver sitt problem), klämde och kände, kollade puls, blodtryck, tempen men hittade ingenting. Allt var perfekt. Hur beskriver man att man har så ont så att det svartnar för ögonen ibland men inte just då? Att man kan sitta/ligga på den där britsen och lyfta armen åt alla möjliga håll, och trycka jättehårt på alla muskler och ingenting framkallar någon smärta alls? Jag kände mig som en hypokondriker deluxe. Inte för att de sa det till mig. Absolut inte. Utan för att de ju inte hittade någonting. Jag bara satt ju där och mådde bra – fast ändå inte.

IMG_3412

Trött tjej på Akuten…

Till slut när AT-läkare nummer två skulle undersöka så hände något. Han började knacka på revbenen (ja han knackade men det kändes som att han dunkade med en slägga) och helt plötsligt så gick det som en stöt och en stråle av smärta sköt upp genom bröstkorgen. Helt plötsligt fann jag mig själv storgråtande och hyperventilerandes. Har sällan känt sån smärta. ”Hoppsan”, sa han. ”Det där behöver vi nog inte göra om, jag går och pratar med min handledare”. Misstanke om gallsten kom upp. Ja det vore ju en förklaring såklart. Snart kom en röntgenläkare (snygg såklart, typiskt när man ligger där rödgråten och risig i håret) och ville ultraljuda lungorna och gallblåsa, lever och det området. Ja. Där låg jag på en brits i en korridor på akuten och flashade brösten. Ja man kan nämligen inte ultraljuda genom kläderna. Tur att man inte är så pryd. Och att det var mitt i natten så att det typ var tomt där. Som om jag är så jäkla pryd ändå. Vård går faktiskt före sån eventuell blyghet. Har förresten fått höra av en säker källa att alla röntgenläkare är snygga. Så nu vet ni det om ni är singlar och har planerat vad ni ska bli sjuka i ;).

Han hittade i alla fall ingenting på ultraljudet utan allt såg bra ut. Det var ju bra såklart. Men återigen kom känslan – Tror de att jag hittar på? Och om det inte är något som de hittar, varför gör det så ont då? Han sa att smärtan även skulle kunna bero på en liten propp i lungan men det var väl kanske inte jättetroligt. Men lika bra att kolla upp. Så nu skulle det tas blodprov där något värde kunde ge en indikation på om det skulle kunna vara det. Om det värdet var högt så sa det egentligen ingenting men däremot om det var lågt kunde man definitivt säga att det INTE var en propp. Efter knappt en timme kom svaret att värdet var högt. Här någonstans bytte pappa av mamma som Maria-vakt så att mamma kunde åka hem och sova. Har jag sagt att jag har världens bästa föräldrar?? Nu skulle vi röntga och de sprutade in kontrastvätska. Om ni har gjort det så vet ni att det känns som att man kissar på sig fast man inte gör det. Skumt. Det tog typ 2 minuter att göra den där röntgenundersökningen (sjukt coolt?) men jag hann i alla fall avhandla lite garmin-klockor med killen som jobbade där. Man kan alltid prata triathlon med folk – underbart!!

Efter någon halvtimme hade röntgenbilderna hunnit åka till Sidney, blivit bedömda och kommit tillbaka och de visade faktiskt två proppar i lungorna. Under den här tiden jag hade väntat hade jag haft väldigt ont och tydligen blir man (jag?) rätt känslosam när man har ont, så när jag fick beskedet så började jag gråta. Tidigare hade jag börjat gråta för att jag fick ett par alvedon. Ha ha.. Jag visste inte riktigt vad jag skulle känna. Skönt på ett sätt att inte ha ”hittat på” smärtan, eller att de som hela tiden hävdar att jag tränar för hårt skulle få vatten på sin kvarn att det var därför. Men samtidigt – propp i lungan. Vad betyder det egentligen? Det får ju bara andra? Liksom. Det låter ju allvarligt.

Fick berättat för mig att jag skulle läggas in och att de nu skulle påbörja behandling med blodförtunnande och att personalen på avdelningen skulle påbörja en utredning om varför. P-piller var ju en grej. Men i övrigt? Visst kan jag vila rätt hårt när jag vilar.. kan lätt ligga i soffan 4h utan att resa på mig. Och jag avskyr ju vardagsmotion. Är jag så lat så att jag har givit mig själv en propp i lungan? Hur mycket är jag stillasittande om dagarna egentligen? Tankarna snurrade. Hela tiden var sjukvårdspersonalen runt omkring och var så himla snälla. De pratade med såna där lugna och trygga röster som bara de gör, och pappa frågade läkarna och syrrorna såna där läkarfrågor som jag inte förstår och det kändes bra att han var där också. Lilla pappa. Nu med en dotter med Lungemboli. Vad fan? Det måste kännas jättekonstigt?! Kom på att det är den 10 maj och det är den 12 maj om två dagar. Momsen ska ju deklareras! VET att man ”får” vara sjuk och att det är onödigt att stressa upp sig för jobb/skola, men liksom… jag hade ju inte tid med det här. När andra säger så så tänker jag bara ”vadå, har inte tid, TA dig tid, det är din kropp vi snackar om”, men jag har ju inte tid på riktigt. Det är ju annorlunda för mig. Eller?

IMG_3418

Snygg va?!

Konstigt nog tänkte jag inte alls på tävlingarna. Var så övertygad om att det kommer att lösa sig. Inget fel på hjärtat var mitt mantra i huvudet. Då måste det ju vara lugnt? 100 % syresättning hela kvällen. Det måste ju vara bra? Gällande blodproppar så SKA man ju röra sig. Det löser sig tänkte jag. Bara jag får fortsätta min träning. Jag älskar att träna. Det handlar inte om att inte kunna vila, men jag mår SÅ mycket bättre om jag får göra det jag tycker om.

Tänkte att jag ju är en väldigt rolig adept för min coach också. Världens gnälligaste tjej. Först ont i höften uns, sen förkyld en vecka, sen rädd för att axeln ska bråka i simningen och sen PROPP I LUNGAN. Va fan?! Hade ju precis fått nytt schema. Suck. Det får vänta.

Väl på avdelningen hände inte så mkt. Försökte sova lite. snack med läkarna dagen efter om varför jag fått detta och vi kom väl egentligen inte fram till något. P-pillerna är nu bortplockade i alla fall och jag får lösa min PCOS på något annat sätt. Har tagit blodprover som kan visa om jag har en gen som gör att blodet koagulerar lite lättare. Då kan man ju se två riskfaktorer i alla fall istället för bara en. Vi får se. Man får väl helt enkelt inte förklaringar till allt här i livet. Nu väntar 6 månader med blodförtunnande läkemedel och därför ber jag ödmjukast till alla bilister – Snälla, kör inte på mig när jag är ute och cyklar. Det vore tråkigt att förblöda vid vägkanten.

IMG_3428

Ser ut som ”Maria 90 år” innan hemfärd =)

Ang träningen: Oroa er inte. Jag har ingen stress pga tävlingar eller träningen i sig. Jag ÄLSKAR min träning. Jag gör den inte alls på något destruktivt vis. Jag längtar eftersom jag älskar det. Läkarna har sagt att det är helt ofarligt för mig att träna och pressa mig hårt sålänge det känns bra. Läs: Helt ofarligt. Man KAN såklart efter att ha haft propp i lungan ha påverkan på hjärta och så, och då jobbar man ju såklart i ett helt annat läge. Men det gäller inte mig. De har haft EKG-övervakning många timmar på sjukhuset, tagit blodtryck, puls och kollat syresättning hur många gånger som helst och allt är bra. Nu har jag ont som satan, vilket beror på att proppen sitter ytligt och ger inflammation i lungsäcken vilket ger smärta. Och då gör ju såklart det att inte träning är på kartan i alla fall. Just nu är jag glad om jag kan andas djupt eller över huvud taget utan stark smärta. Så oroa er inte. Jag kommer absolut jobba med min kropp. Inte emot den. Den dagen jag tränar, vilket jag hoppas kommer snart, kommer det bara vara bra för mig.

IMG_3429

Lyxigt med halsband va? 😉

Kom ihåg att blodproppar får man av inaktivitet, inte tvärt om. Rörelse och träning är en del av behandlingen. Att få hjärtinfarkt eller liknande är helt annat. Blanda inte ihop dessa.

Kom också ihåg att bara för att man känner sig vältränad och igång så kan man drabbas av sjukdomar. Man är aldrig safe. Jag blev irriterad och stressad över en liten förkylning, men inser nu att sånt inte spelar någon roll. Jag är faktiskt inte orolig över att kunna delta varken i Vansbro eller Kalmar men har såklart redan nu reviderat målen. Jag vill kunna genomföra. Och förhoppningsvis kunna träna massor innan. Det är målet nu. Jag vill kunna leva mitt liv som jag vill leva det. Och det kommer jag att kunna. Men om jag springer i 5:30, 6- eller 6:30 -tempo är totalt ointressant. Jag har hur många år som helst på mig att bli bra. Jag har tid, men jag har bara ett liv och en kropp. Och tack vare att jag var en jobbig, hypokondrisk tjej som inte ville ha ont så fick jag snabb hjälp och en lindrig variant av propp i lungan.

Tack livet! Tack vården! Tack alla awesome personer som jobbar inom vården. 

Vet ni förresten att specialistläkaren på akuten var den enda leg. läkaren som jag träffade på hela dygnet? I övrigt var det bara undersköterskor, sjuksköterskor, sjuksköterskestudenter och AT-läkare och kandidater. SÅ duktiga allihop. AT-läkartjejen som behandlade mig på avdelningen hade ju givetvis en överläkare i bakgrunden som jag förmodar att hon bollade med, men hon själv skötte ju all kommunikation med mig. Och SÅ bra dessutom! Det är häftigt. Jag kände mig verkligen väl omhändertagen och dessa personer var rätt personer på rätt plats helt klart. Mycket möjligt att det är så att personalen inom vården går på knäna, och att det är brist på personal – men de som jobbar gör det riktigt, riktigt bra!

Sammanfattning april

Så har en fantastisk vårmånad kommit till ända. Eller? Fantastisk vår? Nja…. Måste säga att jag är lite besviken! Vet inte om jag drömde att det snöade inatt, eller om det gjorde det, men det känns inte helt orimligt. Dock tror jag inte att det var så. Men det är ju kallt! Igår kväll var jag ute och cyklade och det var soligt och vackert – Men kallt! Alltså! Nog för att det brukar vara rätt kyligt på Valborg men det brukar ju ha varit vårvarmt innan. Förra året var jag rejält solbränd vid den här tiden eftersom jag var mkt ledig och kunde ligga och sola lite på dagen. Det hade ju inte gått nu även om jag hade haft tid. Kallt, kallt, kallt. Aja nu har jag gnällt av mig lite.. ska väl skriva om lite roligare saker nu innan ni stänger ner sidan ;).

fullsizeoutput_4314

I april har träningen förändrats lite. Jag har haft i princip likadana veckor hela tiden, med skillnaden att intervallpassen har blivit tuffare för varje vecka (fler intervaller av samma sak) och distanspassen något längre i tid. Jag har kört cykelintervaller på tisdagar och fredagar där båda passen har varit korta och intensiva med fokus på vo2max. Det gäller även löpintervallerna som jag har kört på torsdagarna. Tuffa och jävliga men förhoppningsvis effektiva. Sen har jag simmat precis likadant varje vecka och det är lite kul för att man då kan jämföra passen från vecka till vecka. En utmaning är att våga simma riktigt långsamt i zon 1 och 2 och klara av att ta i lite mer i zon 4. Jag tycker att jag märker skillnad nu av att jag har simmat mer än innan. Fått upp kontinuiteten lite bättre, men är fortfarande långsam och det är svårt. Ffa tycker jag att det är svårt tekniskt i zon 2. Efter ett par längder känns det som att jag tappar tekniken helt och ska sjunka till botten. Det blir väl förhoppningsvis bättre och bättre det med!

Ända sedan jag köpte tempocykeln har det varit en kamp att hitta rätt sadel, igen, och det är SÅ jobbigt! Det är dyrt dessutom. Även om man får lämna tillbaka till säljaren så kostar ju frakten och ska man sälja vidare så får man ju inte riktigt det man gav. Jag köpte i  vintras en Specialized Sitero eftersom jag gillar min racersadel från Specialized. Dock gillade varken jag eller Björn den under min bikefit. Den gick fetbort. Sålde den vidare till en kille via Facebook.

Köpte istället en ISM Adamo PN 1.1 som kändes jättebra under min bikefit (Björn hade med sig en sådan) men sennhar det varit tandgnissel vill jag lova. Att sitta som man ”ska” på en tempo, långt fram med trycket mer fram (även om det hamnar rätt – på benen och inte på mjukdelar) fungerar inte för mig efter en stund. Jag står inte ut med hårt. Vissa dagar känns det ok från början men olidligt efter en stund och vissa dagar känns det katastrof från början. Som att jag har blodkärl på fel ställen typ som kläms och jävlas. Jag vet inte. Jag förstår inte vad det är för fel på mig som gör att jag inte klarar av att vänja mig vid det. Det går bara inte. Testade att flytta sadeln lite fram så jag kunde få mer stöd över större yta och då kändes det lite bättre. Förstörde väl bikefiten helt och hållet i och med det, men kände ”skit samma” bara jag kan cykla utan att få ont. Var dock inte helt nöjd efter min långa runda förra helgen. Vill ju inte att det ska göra ont efter 2-3-4 h. 4h kanske känns superlångt för någon men jag vill kunna cykla 6-7h på träning och njuta av det! Har provat att sätta tillbaka min gamla racersadel men det är svårt att få till den på en tempo och det blir tryck av den med, fast på annat sätt. Suck!

Såg till slut en annan modell av ISM med samma mjuka stoppning som PN (en modell som är gjord för pendling och city-cykling… inte träning.. ha ha ha, typiskt mig att vilja ha en sån), och den hette PR 2.0 och fanns hos Lena på LeWa Sport i Motala. Jag vet att hon lånar ut sadlar och hon var snäll och skickade hem den till mig. Provade på mitt intervallpass igår och där kanske jag har kommit något på spåret! Hoppas det! Den är betydligt mjukare än PN faktiskt och lite bredare bak. Så jag tänker att jag lite får det jag gillade i min lithia-sadel fast med öppningen fram och då alltså bättre för tempoställning. Ska inte ropa hej, det har jag gjort förr och sen har det gått åt helvete, men tror detta är den bästa hittills i alla fall! Ska sälja min PN till en kille här i krokarna och går väl då back med 500 spänn typ eftersom han inte betalar hela summan jag köpte den för och denna PR är dyrare. Såklart den är ;).

Just det. Beställde såklart hem en sadel från Norge som jag blev tipsad av i ren desperation och jag behövde bara sätta mig på den på trainern i 5 minuter innan jag kunde dissa den. Jaha där förlorade jag några till hundralappar i frakt och dålig kurs. Haha man kan inte säga att jag inte försöker i alla fall!

img_5900

Men träningen då? Trainern har ju fått åka fram igen ;). Yeeey… eller nåt 😛 Men jo, det har varit rätt bra att ha exakt likadana veckor faktiskt. Någon kanske skulle bli uttråkad, men jag tycker det är skönt med rutiner. Jag vet då vad jag kan förvänta mig för känsla under passen och vad de kräver av mig. Sista veckan nu med många intervaller var riktigt tuff, framför allt när jag tappat en vecka av sjukdom innan med. Tror verkligen att det gjorde sitt alltså. Har känt mig så trött efter det och den här veckan har benen verkligen känts påverkade av träningen på ett annat sätt än vad de brukar. Igår när jag cyklade så kändes det nästan som att vaderna skulle krampa ibland och det har nog aldrig hänt. Och det handlar inte om någon brist på salter, utan jag får såna känningar när jag är trött.

Idag ska jag springa långt och imorgon cykla långt och sen får jag vila på måndag! Kan lova att jag kommer ta det riktigt lugnt i helgen. Kommer inte bli någon snabb löp eller cykel här inte. Fokuserar på att det ska va långpass och inte behöver vara fråga om någon hög puls. Benen är trötta och det måste de få va!

Har dock en känsla av hopp i kroppen! En känsla av att kroppen utvecklas fast jag inte direkt märker det just nu! Jag tror på processen och att tålamod är nyckeln. Jag vet att jag jobbar på bra, jag gillar min vilodag varje måndag (det trodde jag inte att jag skulle göra) och jag inser att man inte blir bra över en natt. Kan ni påminna mig om det nästa gång jag får panik och vill ha resultat?

April kommer att landa på ca 11h löpning, knappt 25h cykling och drygt 8h simning. Rätt bra med tanke på att 6 dgr försvann helt pga förkylning. Allt har såklart inte med timmarna att göra heller. Då vore väl alla ambitiösa idioter som jag OS-vinnare redan.

Ha det gott och ha en trevlig långhelg!

//Maria

Skärmavbild 2017-04-29 kl. 08.27.04

Tillbaka! :D

Maria

Det är så härligt att se en helt grön vecka i schemat igen, efter nästan en hel veckas sjukdom! Ni som följer mig på instagram vet att det inte har känts helt enkelt den här veckan och det har varit tuffare att genomföra passen än vad jag trodde, men jag antar att det är så det är att komma tillbaka efter förkylning. Jag har i princip varit förskonad från sjukdagar under det här året så jag hade liksom glömt det.

Framför allt löpningen har känts otroligt tung! Ni vet när benen känns som bly hur långsamt man än springer! 30 km blev i alla fall sprungna under veckan, och jag hoppas att trägen vinner i slutänden! Nu har jag vila idag vilket känns otroligt skönt faktiskt! Jag har aldrig tidigare velat ha en fast vilodag i veckan, men nu när jag har det så älskar jag det! Både för att ladda om mentalt men också för att jag tror att kroppen behöver det. Iofs kan jag nästan känna mig ännu tröttare efter en vilodag, men som sagt – kroppen mår nog bra av vilan. Nu väntar en veckas hårt arbete och sedan är det faktiskt lite återhämtning veckan efter. Så nu jäklar är det bara att kämpa igenom passen! Fixar jag inte alla tänkta watt eller farter så får det väl vara så, men jag ska banne mig inte bryta något pass och jag ska göra mitt allra bästa.

Bring it!

Klassiskt ”Gå-ur-för-hårt-pass”

Ibland är man mer korkad än annars. T ex som när man ska starta upp träningen efter sjukdom. Kanske inget konstigt att gå på schemat enligt plan om man är 100% säker på att man är helt bra, men ärligt talat igår var känslan i kroppen något osäker. Hostan var kvar, lite rossligt och sådär men jag var PIGG. Så jag tänkte att det fick bära eller brista. Simning på morgonen, och skulle jag känna mig sämre under dagen skulle jag hoppa cyklingen. Om inte, så skulle jag köra enligt plan.

Om du redan har koll på hur en Wahoo Kickr-trainer funderar så kan du hoppa över följande stycke:
Eftersom jag har en trainer där man tar av hjulet och sätter kedjan på trainerns kassett så kör jag alltid med ERG-mode. Jag växlar inte själv. Detta för att jag inte har justerat växlarna efter trainerns kassett. Den bråkar rätt mkt när jag ska växla. När jag kör med det som kallas ERG ger trainern mig motståndet oavsett vilken växel jag har i, oavsett vilken kadens jag trampar i. För att det ska funka så måste man såklart berätta för trainern vilket motstånd man vill ha. Antingen kan man använda en app som man ändrar manuellt, men det är rätt jobbigt när man ska köra korta intervaller. Jag har alltså köpt prenumeration på Trainingpeaks där jag kan göra pass och sen skicka det till trainern via bluetooth. Då behöver jag bara trycka på start en gång och sen ändra motståndet vid behov om jag vill ha mer eller mindre än vad jag trott när jag skapade passet. Detta låter ju superenkelt och bra! Det är det! Om det inte vore så att jag tränar efter effekt uppmätt av min egen wattmätare och inte trainerns. Alla mäter nämligen lite olika. Min trainer kan t ex påstå att jag cyklar i 150 watt men min egen mätare säger 140. Då måste jag ju höja trainerns effekt tills det visas 150 på min egen cykeldator. Om det nu är 150 jag vill ha förstås. Nu kan jag jämföra trainerpassen med de pass jag kör ute och I love it! Sen är det sjukt mycket jobbigare inne p.g.a. olika saker men det tar vi en annan gång.

Igår iaf så hade jag gjort passet innan men var medveten om att jag kanske skulle behöva ändra. Efter start så märkte jag att om jag hade 106% av tänkt effekt på trainerroad så blev det rätt på min cykeldator under uppvärmningen. Bra. Sen när jag kom till intervallerna så märkte jag att det blev lite för högt. Både i jobbet och i arbetsvilan. Och här gjorde jag mitt misstag. Jag är så van vid att intervallerna känns hyfsat enkla utomhus så jag tänkte ”jag kör på”. Det skulle jag INTE ha gjort. Efter några stycken kändes det som att jag riktigt tagit mig vatten över huvudet och det blev en kamp att klara dem över huvud taget. Och JAG GJORDE DET INTE HELLER! Jag tyckte när jag såg på cykeldatorn under tiden som att det såg ut som att jag fixade snitteffekten på alla, men troligtvis i dimman så slutade jag trampa några sekunder innan intervallklockan slog om, och snittet rasade. Helvete! Men jag tror ändå det blev ett bra pass och så mycket failade jag inte med trots allt.

Men kolla passet: Visst är det rätt tydligt att jag är stark i början, och sen får kämpa mer och mer? Effekten blir mer och mer ojämn och sänks tillsammans med kadensen, samtidigt som pulsen stiger. Nästa vecka ska jag vara smartare och jag hoppas verkligen att jag kan köra dem ute igen!

IMG_2512

Maria slängas sen

Mitt första år med triathlon – Reflektioner!

Mot första år med Triathlon! Wow så mycket som har hänt det här året om man tänker efter! Och det gör man ju! Framför allt när man är hemma och är sjuk sedan några dagar och inte har något annat att göra än att kolla om serier på Netflix, spela tetris och surfa på faccebook och instagram.

Jag har skrivit om det förut säkert här men också på instagram, men äh, vi kör igen! Hade en jättebra röd tråd i huvudet, men den försvann någonstans på vägen:

IMG_6831

För ett år sedan skaffade jag min första coach. Jag har kört med olika Personliga Tränare innan på gym där jag jobbade. Jag själv är ju också PT, så jag har ju tränat ganska seriöst innan, fast helt andra saker och inte lika många timmar. Men då var det alltid fokus på viktnedgång eller fettprocent. Kanske egentligen inte helt uttalat från mig, men det blev ju alltid så. Och även om jag förnekade det verbalt så var det ju det jag ville. Nu var fokuset ett annat. Jag gillade mig själv, hade inga problem med min kropp, men jag ville lära mig triathlon!

Jag har alltid känt mig dålig på konditionsträning. Jag har alltid kommit bland de sista i skolan när vi har sprungit spåret, när jag orienterade som barn vann jag endast priser om det var sådana som lottades ut eller om jag var typ reserv i ett övrigt bra lag ;). Jag har ibland ändå gillat att springa men aldrig på några bra tider och jag har känt att jag ”bara är en sån som inte har det i mig”.

Men så tänkte jag ju i alla fall att det här med triathlon ju verkade kul, men hur gör man?! Det är tre grenar, varav en som jag inte kunde alls. Simning såklart. Hur sätter man ihop det? Hur långt och mycket ska man cykla? Ska man alltid cykla långt eller ska man varva med Spinning kanske? Och hur hittar man en bra sadel? Ja alla frågor har jag inte svar på än, speciellt inte den sista gällande tempocykel… Men jag insåg i alla fall rätt snabbt att jag ville ha hjälp.

IMG_0765

Visst kan man köra på på egen hand och säkert få jättebra resultat, men jag älskar att ha en coach. Ha någon att bolla med, diskutera med, ha någon att ställa alla dumma frågor till och ha någon att förtvivlat gnälla till när allt känns botten. För JA. Det är lite det jag använder en coach till också ;). Kanske inte alla coacher skulle vilja ha mig som adept. Haha. Men jag är i alla fall rätt ambitiös till att göra passen som jag får tilldelat mig ;).

Kanske för att jag är såpass utbildad som jag är (även om jag typ har glömt allt nu), men jag vill alltid veta varför. Om jag får ett schema med olika typer av pass så vill jag veta varför coachen har satt in just dem. Varför ska intervallen vara x minuter lång, och varför ska effekten i vilan vara på den intensiteten och inte högre eller lägre? Allt sånt ska en coach kunna svara på. Får man bra svar så vet man ju att coachen har tänkt till och då kan man lita på sin coach. Det är a och o. Vem ska man välja som coach då?? Någon man litar på till 100% skulle jag vilja säga. Börjar man tvivla på upplägget så måste man bestämma sig. Ge det mer tid, ha tålamod, eller fundera på en annan coach eller lösning? Inte byta eller ge upp för att man har en tuff period. Det kan ju alla ha. Säkerligen även Åsa Lundström eller Jan Frodeno. Men har man under en längre period inte riktigt 100% tillit till sitt schema och börjar vilja ändra på saker så är det nog dags att ta sig en funderare. Sen kan man ha världens bästa coach men kanske ett otåligt huvud som behöver en förändring. Bara för att man ändrar från en coach till en annan eller kanske slutar med coach och kör själv så behöver ju inte det betyda att coachen är dålig. absolut inte! Det kan ju bara vara så att man behöver en nytändning eller lite ny luft bara. En coach kanske är helrätt under en period och en annan kan tillföra något ytterligare i nästa. Det är bara man själv som atlet som vet vad man motiveras av.

Ja nu kom jag bort från ämnet :D. Som nybörjare började jag alltså från ena dagen till den andra träna triathlon ganska seriöst! Världens mest ambitiösa nybörjare brukar jag kalla mig själv! Men det är roligt att vara ambitiös! Tycker jag alltså. Man måste hitta det sätt att leva som passar en själv. Om jag gör ett pass som någon annan har bestämt åt mig så känns det liksom lite mer viktigt än om jag hade planerat det själv. Även om jag hade gjort passet lika dant. Det där psyket ni vet. Det är en stor del i resultatet helt klart!

14125743_584943165000841_4419563236651622830_o

Under det här första året har jag hunnit med 4 tävlingar. 2 st Swimrun (det får räknas in, typ alla triathlonnördar har ju deltagit i ett swimrun eller två), ett kort i Sthlm och sen Ångaloppet. Sen blev det visst 4 helt fantastiskt roliga triathlontävlingar också! Den första var Stockholm Triathlon den 3 juli där jag deltog i motionsklassen på Olympisk Distans. Åh så nervös jag var! Jag anmälde mig typ en vecka innan och köpte en trisuit i Kalmar när jag var och hälsade på syrran. Vi var så nervösa och peppade på samma gång. Vi hade samma startgrupp och kunde checka in cyklarna och starta tillsammans. Det kändes roligt och tryggt. Dagen innan var det rätt stökigt vatten på Riddarfjärden och jag övervägde att springa och gömma mig tills hela tävlingshelgen var över, men lyckligt nog så blev det lugnt och fint tills vi skulle starta =). Det var nog den roligare tävling jag har gjort! Sjukt jobbigt på löpet, men såååå rolig cykling! Jag älskar att cykla!

Man lär sig mycket på att tävla. Hela processen med att växla t ex. En bra plan för växlingen mellan simning och cykling kan vara såhär:
– När du springer upp från vattnet, drag direkt ner dragkedjan i våtdräkten, ta sedan av badmössan och glasögon med ena handen och med andra handen börja dra av överdelen. Du kommer alltså att dra in mössan och glasögonen i ena ärmen på våtdräkten och det är perfekt. Då är de på plats och du behöver inte tänka på dem mer.
– När du kommer fram till din cykel (för guds skull, se innan ut ett riktmärke för var den står, i stressen kommer du inte alls ha sådär bra minne som du trodde att du hade, och även om din cykel är den vackraste av dem alla så kan den gömma sig i mängden), så drar du ner resten av våtdräkten och trampar av dig den.
– Torka av fötterna lite om de har blivit grusiga, ta på cykelskor (med eller utan strumpor, jag gillar att ta på strumporna först när jag ska springa då har de torkat till lite under cyklingen), på med hjälm, nummerband runt magen, ta cykeln och spring iväg. Det behöver inte vara krångligare än så!

Alla proffs och många snabba AG’s (Age Groupers, det kallas vi vanliga dödliga som tävlar i åldersklass och inte i proffsklass) springer barfota med cykeln medan skorna är fastsatta på pedalerna. Men jag skulle inte våga göra det. Vill man träna på det och tjäna några sekunder så gört! Det ser ju coolt ut! Det ser dock mindre coolt ut att ramla. Just saying.

När jag kom i mål i Sthlm var jag så jäkla stolt och lycklig och att få dela den stunden med Syrran var helt fantastiskt! Jag hoppas verkligen att vi båda kommer i mål i Kalmar på ett bra sätt och att jag får göra om det då!

IMG_8116

Nästa tävling var en Sprint i Gammalkil, följt av en sprint i Björsäter, och sedan avslutades säsongen med en Olympisk utanför Linköping i Ljung. Den vann jag faktiskt, men så var vi ju bara två stycken i min klass också ;). Hela den här sommaren gav sjukt mycket mersmak och jag ville ha mer-mer-mer!

När vi anmälde oss till Kalmar hade jag hjärtat i halsgropen och undrade vad jag gav mig in på, men tänkte ändå att det är många som klarar att komma runt. Många som gör det utan coach, utan så mycket träningstid och utan så mycket kärlek till cyklingen som ändå är den gren som tar längst tid. Det kan gå!

Där var ju tävlingssäsongen över, men alla som tränar mer eller mindre seriöst vet ju att det inte slutar där! Sen följer ändlösa trainerpass, löppass på band eller bana, löprundor i snömodd och is och många längder i bassängen inomhus. Utan att överdriva så kan man verkligen säga att triathleter som bor i Sverige sliter rätt bra under vinterhalvåret! Även om man gillar spinning t ex så är det STOR skillnad på att sitta på trainern i flera timmar och göra motsvarande tid utomhus. Det är stor skillnad på att simma under en solig himmel mot att trängas i bassängen med sprattlande barn, arga tanter och sparkande bröstsimmare. Det är stor skillnad på att klä på sig tre lager kläder mot ett bar små shorts och sticka ut och springa en varm sommarkväll.

Men så kommer våren och helt plötsligt inser man att det har gått ett år sedan man började!

Förutom träningen som jag förälskat mig i så är jag så glad för alla nya vänner jag har fått! Och vet ni? Det är tack vare saker som den här bloggen, Facebook och instagram! Jag älskar det! Man börjar följa någon inspirerande person på instagram, svarar på någon fråga i en facebookgrupp, kommenterar någon text, och plötsligt undrar man ”har vi blivit kompisar nu?” Och sen ses man på en löprunda eller i ett annat sammanhang och märker att man har skitkul! Jag har fått så många vänner det här året tack vare sociala medier och det är så fantastiskt!

Här i Mjölby finns typ inga triathleter. Jag vet ett par stycken, men trots att vi bor nära är det svårt att få tid att ses eller att träna ihop. Jag är så tacksam över mina nya triathlon-vänner runt om i Sverige och vet att det inte hade varit hälften så kul utan dem! Jag älskar att man kan surfa runt och se härliga träningsbilder och få inspiration och kunna peppa andra. Det är kul! Tänk vad annorlunda det hade varit utan internet. Jag hade absolut gillat att cykla lika mycket, men hade jag fått lika mycket inspiration? Nä, verkligen inte.

Från att ha haft en cykel i ett hörn som jag inte riktigt visste vad jag tyckte om, så har jag tre cyklar i min 42 kvm stora lgh (okej endast 2,25 som är min), två våtdräkter, hur många badmössor, simglasögon och träningskläder som helst. Jag är med i en triathlonklubb med elitmedlemmar som är säkra kort till Kona varje år och som ger mig så mycket inspiration så att jag får gåshud!

Det är så ”roligt” att en del vänner frågar ”Vad ska du göra i helgen? Ska du inte göra något kul?”. Joo svarar jag… jag ska cykla! Och tittar lyckligt upp mot den som frågade. Motfrågan kommer ju givetvis direkt ”Jo men något kul alltså, något som inte är träning, någonting annat”. Och jag förstår grejen. Jag vet många trathleter som också menar att de är lediga när de inte tränar och passar på att göra andra roliga saker. Men för mig ÄR ju TRÄNINGEN det där roliga! Om man inte är Proffs så har man ju en annan sysselsättning runt 40h i veckan. Då har man ju en begränsad tid sedan att göra andra saker på. Mitt bästa val ÄR att träna. Jag älskar att veta att jag har 5 h träning framför mig en söndag. Det är den bästa känslan i världen! Klart det är roligt med AW, med bio, med konserter osv, men hur mycket pengar har man som student att göra de där grejerna ändå? Jag älskar det liv jag har valt! Annars skulle jag ju inte ha valt det :).

Det är så svårt att förklara det där för någon som inte har upplevt kärleken till det utan eventuellt tränar för att de borde och inte för att de älskar det. Jag skulle aldrig cykla en 3-4-timmarsrunda om jag inte tyckte om det. Så den dagen jag tröttnar, så slutar jag nog med Triathlon.

Dock tror jag att det dröjer. Om någon har orkat läsa ända hit så blir jag chockad, men önskar dig en fin dag <3.

IMG_0696