En tävlingsresa till Italien!

Hej på er!

Det var inte igår jag skrev här, jag vet.. Och nu när jag fick lite feeling så såg jag att jag redan hade ett orentligt utkast från tävlingen som jag skrev om i mitt senaste inlägg- och trots att det är 12,5 månader sedan (!) så kändes det fel att inte posta det. Så Här kommer en race report från Ironman Italien 2019!

…skrivet 2019-09-30

Den största lyckan är ändå att jag fick bekräftelsen att jag älskar triathlon och att lyckan ändå inte sitter enbart i tider och personbästa, även om det också är kul!

Tisdag 17 september 2019

Tisdag morgon kl 06:20 skulle flyget till Venedig lyfta. Tävlingsplatsen var Cervia, vilket är en liten stad i nordöstra Italien som ligger ca 17 mil söder om Venedig och 10 mil öster om Bologna. Det finns alltså två alternativ att flyga, SAS till Bologna eller Norwegian till Venedig. Jag valde det senare eftersom jag fått tipset att passa på att ta ett en natt i Venedig innan flyget hem. Jag är glad för det av flera anledningar, dels för att Venedig var väldigt kul att se (så otroligt mysigt och häftigt), dels för att det tydligen nästan var helt omöjligt att få med cykelväskorna på SAS-flighterna, och dels för att flera personer väl framme inte fått med sitt bagage (på tidigare nämnda flight) och fick låna ihop utrustning i panik dagen innan race. Nej, det kändes inte alls lockande.

Jag mötte upp mamma på Arlanda på måndagen efter jobbet, och sov en natt på Rest And Fly. Man bokar ett spartanskt övernattningsrum, där man bäddar sängen själv, och får nyttja det i max 10 timmar. Billigt, enkelt bra. Skönt på morgonen att kunna sova några timmar till istället för att ta taxi klockan 3:30 :).

När vi kom fram sken solen och vi hämtade ut hyrbilen som vi bokat hemifrån. Blev uppgraderade (gratis) till en större Fiat istället för Golfen då kvinnan i disken blev förskräckt när hon såg min cykelväska. Även fast jag försäkrade henne om att jag hade en likadan bil hemma själv och visste att allt skulle få plats, såg hon väldigt skeptisk ut och gav mig nycklarna till den större bilen. Tackar, tackar :).

Bilresan ner gjorde vi längs kusten istället för på Motorvägen. Vi hoppades på att se lite vacker natur, men i ärlighetens namn var det nog inte så mycket roligare än en motorväg. Ändå en trevlig resa och det kändes som att vi befann oss i en typiskt italiensk gammal film när vi stannade för att äta pasta på en restaurang mitt ute i ingenstans där ingen pratade engelska!

När vi kom fram till Cervia och vårt boende var det samma sak där. Ingen kunde engelska (det visste jag innan), men lyckligtvis så kommer mamma ihåg lite Franska från skoltiden, och kunde göra sig förstådd med kvinnan som lämnade över nycklarna till lägenheten. Annars så hade vi ju fått använda google translate betydligt mer! Jag stod mest och log. Haha. Fattade ingenting av vad de sa. Hur kan det vara så att mamma kommer ihåg så mycket franska från skolan, och jag inte kommer ihåg ett ord?!

Boendet var toppen, förutom att de, trots att de visste att vi var två personer (mor och dotter, inte ett nygift par) hade bäddat i en dubbelsäng med ett gemensamt lakan/täcke. Nog för att jag älskar min mamma men jag vill helst inte trängas under samma täcke hela natten… Likadant gjorde de på hotellet som vi bokat i Venedig sista natten. Jag menar varför? VARFÖR? Är det bara vi svenskar som gillar att sova i egen säng eller i alla fall med EGET täcke?! Är det jag som är konstig här?

Hur som helst. Bra fräscht boende som låg nära kanalen och alla (lågsäsongs-öppna) restauranger och bara (inte så bara efter racet vill jag tillägga, men kommer till det) 1,5-2 km till tävlingsområdet.

Nästan direkt gick vi ner till stranden för att simma lite. Eller jag i alla fall. Mamma gick i och doppade sig och förkunnade minsann att det var så varmt och skönt i vattnet och att man absolut inte frös när man gick i. Jag tog på mig min våtdräkt, gick i och tyckte nog minsann visst att det var lite kallt om fötterna i början. Jag är sån sjuk mes när det gäller vattentemperatur och kyla i allmänhet. Det var ganska blåsigt och vågigt så jag simmade lite så länge. Det var i alla fall skönt att röra på sig lite. På kvällen åt vi Pizza och givetvis blev det ett Quattro Formaggio för mig. Alltså v ä r l d e n s bästa pizza. Ost liksom – OST!

Nu kanske jag inte kan skriva såhär ingående om varje dag, för då lär ju ingen orka läsa ens till sim-delen av tävlingen. Men jag tycker det är roligt att tänka tillbaka och minnas sedan om ett år eller två. Då är det roligt att ha saker nedskrivet som man annars hade glömt bort!

(Tillägg 2020-10-17: Ja, det ÄR roligt att läsa och minnas 12 månader efteråt!)

Onsdag 18 september 2019

Enligt väderapparna skulle det bli regn, och mer eller mindre storm, så jag försökte vara snabb ut med cykeln på förmiddagen. Det blev inte så tidigt eftersom jag skulle packa upp cykeln och leta efter en cykelpump med mera, men innan lunch hade jag i alla fall laddat nercykelbanan till min garmin och kunde trampa iväg. Eftersom tävlingen till stor del skulle gå på en motorväg så kunde man inte provcykla hela banan, och jag var heller inte så intresserad av att cykla så långt. Istället tänkte jag att 1-2h kunde vara lagom. Cykelbanan går ett par kilometer på gatorna i stan för att ta sig ut och sedan är man ganska snabbt ute på en landsväg. Vägen var fin, asfalten var helt okej, men det var otroligt smal väggren. Ingen alls faktiskt. Och vägen var ganska starkt trafikerad. Därför var det inte supermysigt att cykla utan jag längtade lite efter att få vända tillbaka mot stan. Bilisterna var dock duktiga på att hålla ut, och sakta ner skapligt, så det var aldrig någon fara egentligen. Mer att man inte riktigt kunde slappna av. Vägen går väldigt vackert genom öppna landskap och det var härligt att känna varm vind mot huden igen! Jag älskar sommaren, ÅH vad jag älskar sommaren!

På eftermiddagen blåste det upp ordentligt men regnet kom aldrig. Däremot såg vi på en app som mamma har, som visar blixtnedslag i realtid, att det var ett rejält oväder ute till havs, samt söder och norr om Cervia. Inte alls konstigt att det hade blåst upp ordentliga vågor på havet alltså, och att det var helt andra vindar än när vi kommit dagen innan.

Torsdagen den 19 september 2019

På torsdagen var planen att tidigt simma tillsammans med Linda, Dominic och Susanne så vi gick upp okristligt tidigt för att vara på stranden strax efter sju. Det var väl mer eller mindre ett skämt att simma dock. Vi simmade väl ca 300 meter innan vi gav upp. Ingen av oss var egentligen rädda för vågorna, men vi hade nog alla en stor respekt för vatten. ett par av de andra hade sysslat lite med surf och liknande sporter tidigare och var nog hyfsat duktiga på att läsa vatten och jag känner inte så. Jag har en enorm respekt för de krafter som vatten har. Jag tycker inte det är otäckt med vågor, utan bara kul. Dock tycker jag det är lite läskigt när man inte märker hur strömt vatten är och hur snabbt man faktiskt kan glida iväg mycket längre ut än vad man tror. När man inte heller har några bojar att förhålla sig till är det ju väldigt svårt att avgöra om man är 200 eller 700 meter ut. Vi gick upp rätt snabbt.

Resten av dagen tog jag det lugnt och åkte till San Marino med mamma. Väldigt trevlig utflyktsmål, och jag är glad att vi åkte dit. Jag vet inte om jag någonsin sett sådan utsikt som från det berget! Liksom, så vackert åt alla håll! Väl värt ett besök!

Flera gånger under resan tänkte jag, och sa (och menade det) att det verkligen inte spelar någon roll hur tävlingen går, resan var så himla härligt ändå! Jag hade först tänkt att åka ensam, men är SÅ glad att jag fick mamma att åka med. Det är roligare att dela upplevelser med andra-helt klart!

Fredagen den 20 september

Fredagen förflöt utan några större bekymmer. En kort kort cykeltur för att bestämma höjd på sadeln (har ändra flera gånger pga olika byxor och avslastning av böld osv osv), en kort löprunda runt kvarteret och en sen lunch innehållandes pizza. Tänkte egentligen bara äta makaroner med ketchup men det lät för tråkigt när vi ändå var i ITALIEN! Har faktiskt ätit pizza dagen innan alla lopp som har gåt bra, så jag bestämde mig för att det var ett vinnande koncept!

Klockan 10 skulle det vara testsimning av banan, vilken sköts upp till kl 14. Ingen kommentar om varför kom, men det räckte med en snabb titt på vattnet för att förstå att det var för stökigt. Klockan blev 14, och inga bojar syntes till. Rätt som det var såg vi en vattenskoter som var påväg ut med en hörnboj. Den växlade häftigt mellan att vara vågrät och lodrät om vartannat och ofta såg man den inte alls för vågorna framför. Samtidigt som de kämpade med att få ut bojarna så kom ett mail där det stod att testsimningen av banan var inställd. Jahaja. Här kände vi nog alla oss rätt säkra på att simningen skulle bli kraftigt förkortad eller inställd. På kvällen gick jag och mamma en kort promenad till stranden och så himla glad jag blev när jag såg att vågorna efter tre dagars envist stormande hade lättat lite! Kände mig plötsligt väldigt säker på att tävlingen skulle innehålla simning ändå, och blev så himla glad! Det hade varit ett sånt antiklimax att inte få simma när man ändå har tränat för det ett helt år. Alla dessa längder fram och tillbaka under året. De måste få betyda något!

Jag gick och lade mig på kvällen, med öronpropparna istoppade ordentligt och med en väldigt härlig känsla i kroppen. Snart- Snart skulle jag få tävla igen!

Lördagen den 21 September – RACE DAY!

Klockan ringde vid 4, egentligen lite tidigare än nödvändigt, men det värst som finns när man ska tävla är ju att bli stressad, och jag ville äta en liten frukost. Det var rätt kallt ute, 11 grader och kolsvart. Det kändes dock väldigt lugnt ute så magkänslan sa att vattnet också var lugnt, vilket det ju också var. Efter att ha tittat till cykeln, satt på flaskorna med energi, pumpat däcken och startat cykeldatorn så gick vi ner mot athletes garden för att lämna påsen med överdragskläder och vidare till stranden. I påsen lade jag för övrigt bara ett par tofflor och min mobil. Känns skönt att bo så nära så man kan dusch ”hemma”, men oj vad trött man kan bli på sina löparskor efter målgången :). Klockan var nu bara strax innan 6 och den där stunden fram till starten var så sjukt kall! På riktigt stod jag och hackade tänderna! Helt sinnessjukt.. Som tur var så var det varmt i vattnet, så man visste ju att man skulle bli varm så fort man började röra på sig.

I startfållan träffade jag först en svensk kille, som kom fram och småpratade lite då han såg min Colting Wetsuit och därför med all rätt antog att jag var svensk, och sedan dök Linda upp 🙂 Hon hade tårar i ögonen och var så känslofylld inför sin första start och jag blev så glad av att stå där bredvid henne. Ironman är verkligen något fantastiskt. Det ger så mycket känslor att tävla i så många timmar.

Simningen gick helt okej. Lite ruffigt och stökigt, vet inte om det hade med lite vågor att göra eller att det nästan uteslutande var män i min ”startgrupp”, men det kändes skönare att ligga i ytterfil, riskera att simma lite långt men att få simma fritt. Och simma för långt gjorde jag.. över 4000 m enligt klockan, och även om inte den stämmer exakt så såg jag hela tiden hur jag låg på tok för långt utanför bojarna.

Tillägg 2020-10-17: Nu hade jag visst inte skrivit mer, så får väl försöka minnas nu i efterhand helt enkelt!

Växlingen til cykeln förflöt smidigt. Italien har ett väldigt långt växlingsområde, men välorganiserat och tydligt. Ut på cykeln, genom ett par svängar och rondeller och sedan var jag på landsvägen – som idag var helt tömd på trafik! Jag hade fått låna snälla Julias hjul med 80 mm profil både fram och bak, och var sjukt nojig över vindarna – men det kändes bra! Det var om jag inte minns helt fel vindstilla, eller åtminstone väldigt svag vind inåt landet. Cykelbanan går som ett T med en liten knorr på ;). Först ut på en landsväg, ut till en Motorväg som man kör upp på och det är den man håller dig på mestadels sedan under loppet. I ena änden gör man dock en avstickare igen ut på en mindre landsväg och upp för ett berg in i en by och ner igen. Det kändes som en cykeltävling, typ tour the France när man fick köra igenom den byn. Så himla mycket folk vid sidan om en smal väg mellan pittoreska stenhus. Magiskt. Som vanligt så bromsade jag mig ner genom backen, och njöt på motorvägen. Haha. Både Linda och Dominik hade simmat snabbare än jag, och jag tror inte jag mötte dem någon gång som jag såg på cyklingen, men Susanne cyklade om mig efter ett tag. Starka kompisar det där :).

Jag tyckte mycket om cykelbanan. Lite lagom ”tråkig” med dess motorväg och raka vägar, men sen ändå lite variation och ”knorr” med backen. Kul!

Efter ca 5h 30 min var jag inne i t2 igen och efter ett snabbt besök på dagens enda fräscha bajamaja (asså det var SÅ äckligt sedan – vi pratar inte mer om det) så tassade jag ut på löpningen. Hade stor respekt för den, då det var 4 varv och jag tänkte att det skulle bli väldigt jobbigt mentalt. Det var såklart jobbigt, på alla sätt och inte bara mentalt – Men det där med 4 varv var inte så dumt ändå. När det är en varvbana så får man ju chans till mer publik, och är det ett extra bra gäng som hejar på ett ställe så får man ju chans att låta sig peppas flera gånger!

Det var en varm dag, och om jag inte minns helt fel, igen, så gick ungefär halva banan i skugga och halva i sol. Den är pannkaksplatt och faktiskt ganska mycket publik. Inte som i Kalmar, men det var vänliga ansikten lite överallt. Det var första gången jag tävlade utomlands, och lite speciellt var det ju att höra folk heja på andra språk som man inte förstår – Men man förstår ändå exakt vad de säger. Härligt med leenden och kroppsspråk!

Jag vet inte hur jag kunde missa dem, men det dröjde faktiskt två varv innan jag fick syn på mamma och resten av support-skaran längs med banan. När jag sprang förbi mamma så blev jag så överväldigad av glädje så jag sprang fram till henne och gav henne en kram! Så här långt in i en tävling – ca 9h? så har nog de flesta ganska nära till alla känslor. 

Efter 10h 59 minuter fick jag så äntligen springa över mållinjen, upp läng en lååååång röd matta, på stranden mot ett häftigt pers som gav mig en magiska tiden Sub 11h! Så häftig känsla! Det allra häftigaste med detta var att vara i ett annat land, ändå ha världens bästa support med mig (tack tack mamma för att du följde med!!) och sen framför allt känna att Ironman var häftigt och kul! Jag hade varit så otroligt nervös innan att det inte skulle vara så kul, då det inte hade nyhetens pirr och behag längre. Men så var det inte. Otrolig känsla!

Efteråt så gick jag och mamma långsamt tillbaka och här gjorde jag dagens största misstag. Tänkte ”Jag hämtar cykeln sen”. Klipp till ”sen”: Jag låg på sängen, åt lite på kanten av en brödbit och mådde otroligt illa. Efter en sitt-dusch var jag lycklig men fruktansvärt illamående. Världens bästa mamma fick återigen rycka in och gå och hämta cykeln och mina påsar. TACK igen för det – räddaren i nöden ;).

Mina minnen såhär ett år efteråt var att det var en magisk tävling på en fantastisk plats. Jag vill SÅ gärna åka tillbaka och göra denna tävling igen! Hoppas så att Corona-skiten försvinnner så småningom så att man kan resa och umgås i stora grupper igen om ett tag. Jag kan verkligen rekommendera denna tävling som både är väldigt trevig i sig, men också är belägen på ett så perfekt semestermål!

Tack kroppen för att min senaste Ironman är ett så härligt minne!

6 dagar till race!

En knapp vecka är det kvar till min tredje Ironman-tävling och förhoppningsvis sitter jag om 7 dagar i en finishertröja med medaljen runt halsen och äter glass på nån mysig glassbar i Cervia, Italien :).

För ett år sedan anmälde jag mig till två Ironman-tävlingar den här sommaren och var sugen på en riktig utmaning, och träna fokuserat och hårt till det. Sedan gick det inte riktigt som jag tänkt mig. Jag ska inte bli långrandig här, för det är ju knappast bara jag som har haft mer eller mindre problem under ett träningsår. Det enda man kan göra är ju att göra det bästa man kan av sin egen situation, och det har jag försökt :). Jag fick väldigt bra träning några månader under våren och försommaren, och i alla fall på kortare distanser så har kroppen svarat riktigt bra på tävlingar. Detta trots färre timmars träning än förut! Det tackar jag mina tidigare träningsår för =). Ackumulerad träning är inte dumt alltså!

Nu är bara frågan om gamla meriter räcker till ett helt Ironman? Förra veckan när jag på jobbet svarade på frågan hur lång tävlingen är så möttes jag av tystnad. Uppspärrade ögon och tystnad! Haha.. ja… ”men det låter värre än vad det är”.. försökte jag förklara. För det är det väl? Ett steg i taget så är man ju i mål till slut!

Hur känns det då nu, med en vecka kvar? Det känns kul! Jag har lånat ett par snabba, högprofils-hjul som gör att jag nu är rädd för vinden mer än distansen, hehe… det gäller ju att ha nåt att göra där under timmarna så att foka på att parera eventuell vind är väl bra aktivitet? Simningen känns stabil och bra! Är inte alls säker på att jag är snabbare än förra året, framför allt inte i salt vatten (mår väldigt lätt illa av det), men den känns stabil. Löpningen känns faktiskt bättre än förra året. Tror jag. Eller jo. Jo det gör den. Så kanske, kanske, om jag inte bränt ut benen för mycket på cyklingen så kanske det kan bli ett lyft på maran? Det är rätt mycket att be om när cykelbenen är betydligt svagare än förra året, men försöka måste man ju!

Framför allt känns det väldigt roligt att åka till Italien, och dela upplevelsen med mamma =). Jag finns att följa på Instagram såklart med mer uppdateringar och lär återkomma med en race report efter sen! Wish me good luck?!

Hur man överpresterar på race!

Haha, sjukt kaxig rubrik. Men man jämför ju med sig själv och med ordet ”överprestera” menar jag såklart att man ska jämföra med sina egna träningsresultat.

Jag har hittills överpresterat på varenda tävling jag har gjort tror jag. Inom triathlon då. Jag har persat nästan varje gång (det lär väl ta slut snart, haha), och fått mycket bättre resultat än jag har kunnat tro utifrån mina siffror på träning.

Hur har det gått till då?! Här kommer några delar som jag tror har haft betydelse för mig:

1. Tänk som ett pro! Detta kommer lysa igenom alla punkter som jag kommer att ta upp. Man kan inte vara f ö r nördig om man vill prestera sitt allra bästa. Hur töntigt det än kan kännas att va proffsig när man är mycket långsammare än de, så är det otroligt värdefullt att härma väl valda delar av de som har mer erfarenhet och kunskap.
2. Träna och tävla med effektmätare på cykeln. Egentligen tror jag effektmätaren är mer värdefull på långa tävlingar än på träning. Träning kan man nog komma otroligt långt på genom att köra intervaller så hårt man kan, och lugna långa pass så lugnt man kan. Men att ta hjälp av denna objektiva mätning för att lägga sig på rätt nivå är ovärdeligt. Att inte mesa i medvind för att det ”ändå” går snabbt (det hade kanske gått ännu snabbare om man faktiskt tryckt på lite), att inte köra för hårt upp för backar så att man bränner ut sig, att inte köra för hårt i motvind för att det känns så otroligt långsamt! Osv. Jag vet inte huuuuuur många gånger jag har hört ”jag cyklade så snabbt den sträckan” eller ”jag höll bara 15 km/h det partiet och  kände mig så kass”. Asså hastigheten ett visst parti av en runda spelar INGEN roll! Varken om den är snabb eller långsam.. Man kan cykla i 40 km/h i flera mil på Fuerteventura, eller i Östergötland för den delen, om vinden ligger rätt, eller man kan ligga i fucking 7 km/h och tänka att man är sämst som inte kommer framåt, men så ser man på effektmätaren att man faktiskt håller höga siffror och att effekten liksom ”äts upp” av dålig asfalt, seg uppförsbacke i kombination med motvind osv! Att då VETA att man presterar en hög effekt fast det går långsamt gör att man inte tappar modet utan vågar hålla sin plan och dessutom känna sig stark i det! Är ni med på hur jag menar? Hade jag inte haft effektmätare så hade jag g a r a n t e r a t missbedömt hur fort eller långsamt jag skulle ha cyklat på typ alla mina tävlingar.
3. Ta in energi! Ta in energi. TA IN ENERGI! Man fåååååår inte glömma! Okej nu kommer det va några som läser det här som kör race helt utan energi, och bara på vatten. Och tycker det är toppen och vill göra det. Ja men gör det i så fall! 🙂 (Men med allra största sannolikhet skulle det gå ännu snabbare om ni hade intagit energi). Mer energi in, eller snarare mer upptag, betyder högre effekt ut. Så är det bara. Sätt alarm på cykeldatorn som påminner varje kvart t ex. Själv tar jag in energi var femte- var tionde minut och har räknat ut exakt hur mycket kolhydrater jag vill få i mig totalt på loppet och hur många flaskor/gels det motsvarar. Jag dricker vatten (med salt) mycket efter törst men energin tar jag in oavsett hur jag känner mig. Är det ett varmt race så blandar jag sportdrycken ”lösare” eller kompletterar med mer annan vätska för att få ett högre intag, och är det en kall dag så blandar jag den hårdare så att jag inte måste dricka 3 liter för att få i mig energin med resultatet att jag vill kissa var 5:e minut. Planering är nyckeln här! Mår jag illa så tar jag energi ändå eftersom jag vet att det bara blir värre om jag inte gör det. På en Ironman-mara tror jag ingen tycker att gels eller sportdryck är gott. Det handlar inte om det. Det handlar mer om att kunna må så lite dåligt som möjligt 😉 Haha! På träning kör jag ofta utan energi och typ aldrig på pass som är under 3h. Men på tävlingslika pass, långa långpass och race – alltid.
4. Ät inte energi – drick den. Betydligt enklare för kroppen att ta upp och minskar risk för problem med magen.

 

Är det ”tråkigt” att dricka sportdryck? Är det ”tråkigt” att cykla efter effekt och inte på känsla? Är det ”tråkigt” att planera så noga? Ja kanske det. Man får tycka det. Men det är inte att ha som mest roligt detta inlägg handlar om 😉 . För att prestera så måste man nog va lite tråkig :). Sen kan de med otrolig styrka och talang gå utanför det, och göra de där extra bra resultaten som kanske bara kommer om man går utanför boxen och lyckas med det omöjliga. Men för de flesta andra så tror jag att det är tråkighet och planering som ger resultat :).

Vad tror du?

Jag menar inte alls att vara kaxig med detta inlägg. Jag har otroligt mycket mer att lära och hoppas jag har mkt utveckling kvar :). Men jag har ändå gått från att va total nybörjare på triathlon- och konditionsidrott år 2016 till att göra skapliga resultat (som motionär) nu 2019 och hunnit göra Vansbro medeldistans 2 gånger, Borås medeldistans 2  gånger, Jkpg Halv IM en gång och Kalmar Ironman 2 gånger. Så lite erfarenhet har jag skaffat mig i alla fall 🙂 Även om det är långt ifrån lika mycket som mina vänner som har gjort 10-20 stycken. Hehe. Men jag tror faktiskt att de skulle hålla med mig om punkterna ovan..

Någon kommentar eller fundering?

Vansbro Triathlon 2019

Klistrar in min race report från Instagram här, så att allt finns sparat på samma ställe. Så ni som inte följer mig på instagram, här kommer en rapport! 🙂

Simning ⏱ 1930m, 32 min 52 sek
.
🏊🏻‍♀️ Vädret kunde inte vara bättre igår! Omväxlande sol och moln och lagom varmt, vattnet var någonstans runt 16,5 -17 grader! Stämningen var på topp och det var härligt att stå och vänta på starten bland mina klubbkompisar 😍. Det sista vi gjorde när startskottet ljöd var att klappa varandra på axlarna och önska varandra lycka till!
.
Starten är precis som vid Ironman Kalmar, dvs självseedning i en lång rad och tiden startar precis vid vattnet, vilket minimerar trängsel och hets. Bra @vansbrosimningen !!
.
Första ca 100 m simmades uppåt till en boj där man vände för att simma ca 1 km medströms ner till en bro innan man skulle följa bryggorna hela vägen upp igen! Jag hade fått tipset att simma mitt i älven på vägen ner för att utnyttja strömmen, och nästan slicka bryggan på vägen upp för att det var minst strömmar längs mot kanten, och det gjorde jag verkligen 🤩. Simningen kändes riktigt bra! Första biten surfade jag liksom bara med alla andra, men efter man vänt och älven är rätt bred så spreds alla ut rätt mycket och det var inte så lätt att hitta bra fötter. Lite svårt att navigera när punkten man ska simma mot är en kilometer bort, men tror ändå jag simmade rätt bra linje! Enligt min klocka var det 2 km och det är väl ungefär det som alla andra har mätt också, men det skulle också innebära att jag simmade på 1:33min/100 vilket låter lite väl fantastiskt?! Upp kom jag i alla fall och hörde av speakern att jag då var 5:e dam upp ur vattnet vilket gjorde mig sååååå glad!!!

.
Jag är sjukt glad för alla simpass med @human_ambition både inne och ute som betytt massor senaste månaden😍 träning i kombo med bästa utrustningen från @coltingwetsuits är ett vinnande koncept 😍 glasögonen var 👌🏻!
.
Sist men INTE minst var det härligt att se pappa @tommy.andersson.longdococh mamma @karinfinnved gå vid sidan och heja på hela vägen när jag simmade vid bryggorna! Redan där förstod jag att det skulle bli en tuff dag även för supporter teamet 🤩 ingen rast igen ro… 😃

Cykling:
.
⏱90km, 2h 36 min, 34,5 km/h
🔥 179 watt/181 NP
🥤 Knappt tre flaskor maurten 320
.
🚴🏼‍♀️ Efter en rätt snabb växling där jag hann säga hej till @aifos_k 😍 så var jag ute på cykeln som fyra tror jag. Jag hade ingen koll på vilka som var före och visste att Sara skulle cykla om, frågan var bara när 🤪! Hade tänkt cykla offensivt, o tänkt att jag kunde klara 190 snittwatt eftersom NP i Borås var 193. MEN, det är uppenbarligen, som jag har hört, inte bara enkelt att tävla på en helt platt bana. Man får aldrig den där microvilan som vid mer backiga landskap. Det går såklart fort, och är ju snällt på ett sätt med få höjdmeter, meeeeen man får ju aldrig sluta trampa, för sekunden man gör det är både farten och effekten off! Man matar och matar, och jag ä l s k a r det! Men det var lite tuffare än jag tänkt att köra på den effekten. I Borås fick jag ju vila i varenda nerförsbacke pga min feghet 🤣.
.
Eftersom det var rätt varmt och jag var törstig så drack jag min första flaska maurten alldeles för fort. Jag är ju rätt van vid att inta energi men kände lite magknip vilket gjorde mig nervös och lite irriterad på mig själv 😅, så reviderade målet till 180-185. Förstod efter ett tag att jag låg etta fast jag bara trodde jag kört om en tjej (hon som senare blev tvåa) och skrattade lite åt hur sämst jag är på att se skillnad på killar och tjejer i race. Alla ser ju likadana ut 🤣. Någonstans innan andra vändningen tillbaka körde @sarands om och jag tänkte för mig själv att jag inte skulle ha en chans att hänga på den farten så lika bra att bara köra mitt race och inte lockas att köra för hårt igen. Jag kände hela tiden att jag fick jobba, det var inte alls lätt att hålla min plan, och jag var faktiskt lite nervös för löpningen! Drack i alla fall min energi enligt plan och hoppades att jag inte gått ut för hårt! När jag rullade in till t2 efter 2:36 min så var det en lycklig Maria! Cykla under 2:40 va 😍 det låter ju liksom föör bra 🤩🎉! Pappa hade släpat ut team-flaggan till vändpunkten och det var helt fantastiskt att se dem där på mitten! När man är trött är det ju SÅ mycket värt med supporten på sidan tycker jag ❤️

Löpning 🏃🏼‍♀️
⏱21,1 km, 1:53:17
🥤 3,5 gels + sportdryck, vatten i mugg
.
Efter Borås kände jag av en sena och har därför varit väldigt försiktig med löpningen under juni. Jag har sprungit 5 gånger och det längsta passet 45 min. Jag hade därför inte så stora förhoppningar om ett bättre resultat än då utan var nöjd om jag gjorde ca 1:55
.
Efter cyklingen var jag trött i benen och lite ”mätt” på energi och den stod mig liksom lite upp i halsen. Dock så VET jag att det bara blir sämre av att strunta i energin, så tvingade i mig en gel efter ca 3 kilometer. Benen var tunga och det kändes som att jag sprang i sirap! Sjukt förvånad när jag ibland tittade till på klockan och såg att tempot låg mellan 5:20-5:30-fart!! Brottandes hela tiden med min mentala inställning, det kändes tungt ! Mamma och pappa var lite överallt och det var så himla skönt att se dem :). Visste att jag låg tvåa men att jag snart skulle bli omsprungen (man möter de som ligger efter och hon såg stark ut), men det var rätt tomt efter henne! Tänkte att en tredjeplats skulle va så coolt! Tänkte dock också att jg absolut inte kunde öka farten så hoppades att de efter ev oxå var trötta 🤪.
.
Här var det så sjukt bra att ha kört IM innan, långa långpass på cykel osv. Jag VET att känslan går upp och ner under såna här lopp och att det inte kommer va kämpigt om 10 min bara för att det är det just nu. Jag tänkte också, att om jag hållit igång i 4h, och sprungit i denna fart i ca 50 min redan, så vore det sjukt orimligt att inte kunna hålla den farten en timme till. Kroppen borde ju rent logiskt i fråga om energisystem kunna fortsätta tuffa på hur jobbigt det än är?!
.
Och det kunde den! SÅ UNDERBART att springa i mål! På triathlon-halvmara-pers 😍 Var så trött, så lycklig, så hög på triathlon! När pappa sa tid 5:05 tänkte jag att det inte var sant, och jag kommer aldrig ner från rosa molnet igen 😍
Mål nu: springa smart och hållbart så jag kan kapa 10 min på löp, sen sub 5 🤪 hur omöjligt kan det va?! 🤩🤩

Veckan innan race – Börjar det komma pirr i magen?

Jo men det verkar som att det gör det hos rätt många 🙂 Och så även hos mig! Var och varannan dag kan man på Facebook-gupper likt ”triathlontjejer” läsa nervösa funderingar kring tävlingsdagen och dagarna dessförinnan. Jag tänkte därför skriva ner lite tips och råd så kanske någon blir lite lugnare!

Om du, liksom jag har kört några tävlingar förut så har du säkert redan nu medvetet eller omedveten några specifik rutiner du gör veckan innan race. Nu är det dags att komma på vilka de är! Tack vare att jag så länge har kört med coach så har jag en vältestad träningsrutin innan tävlingsdagen vilket gör mig trygg. Jag behöver inte fundera på hur benen känns idag, måndag, för jag vet att de i helgen kommer att kännas bra. Jag vet att jag med dessa pass kommer hinna återhämta mig samtidigt som jag får en formtopp, för det har fungerat tidigare. Fundera, kanske du tidigare har testat ett visst mönster. Gick det bra, eller inte? Och varför i så fall tror du?

Mitt upplägg rent träningsmässigt sista veckan brukar i regel se ur såhär:

Måndag: Vila som vanligt
Tisdag: cykelinintervaller 4×4 min på tröskeleffekt/intensitet. Obs förväxla inte dessa med så kallade Norska vo2max-intervaller. De är på mycket högre intensitet. Tröskel är betydligt lägre intensitet men ändå rejält högre än tävlingsfarten.
Onsdag: Öppet vatten-sim eller 30 min bassängsim. Några intervaller är okej och t o m bra men inget monsterpass!
Torsdag: 20-30 min lätt löp
Fredag: Förmodligen är du idag på tävlingsplatsen. Här kand det vara skönt att cykla en lätt runda och känna på cykeln (framför allt om den varit nedpackad) samt om möjligt simma hela eller delar av banan. Om möjligt vid samma tidpunkt som tävlingen går så man får en känsla för hur solen påverkar sikten.

Lördag: RACE DAY!

Mat
Förutom träningen så brukar jag äta lite mer andel kolhydrater än vanligt veckan innan men jag är ingen sån som väger och mäter kolhydraterna. Det finns såklart gram/kg kroppsvikt att förhålla sig till om man vill vara nördig, men jag pallar inte. Jag väljer typ pasta/ris istället för broccoli till köttfärssås, en extra macka till frukosten, mer andel banan än ägg i bananpannkakan osv. Efter typ onsdagen så drar jag även ner på fibrerna och den här gången (jag tävlar Vansbro på lördag) så tänkte jag även dricka rödbetsjuice. Det är fruktansvärt äckligt men jag vill testa :). Dagen innan har jag de senaste 3 tävlingarna ätit pizza. Det är nog inte det bästa med tanke på hög andel fett men det har fungerat toppen så fortsätter nog med det :D.

Under själva tävlingen är det verkligen olika vad folk gillar att äta/dricka, men generellt är det väl så att  kroppen har lättare att ta upp flytande energi än fast föda. Om du inte gillar att springa på bajamaja förstås 😉 Så därför: om du vill prestera och troligtvis kommer köra på i lite högre intensitet eller under en lång tid: Satsa på sportdryck och gels. Om du vill äta – gör det på cykeln. Oftast beror en bråkande mage på att den inte är van vid att man intar energi under tiden man tränar, att den inte är van vid att springa länge, eller att man kör på för hög intensitet mot vad den klarar av vid intag av energi. Allt är en träningssak. En person kan klara av 120 gram kolhydrater i timmen medan någon annan som är ovan inte klarar av hälften. Man får prova sig fram och öva upp detta.

Men hur som helst att inta energi är en fördel om du Ska hålla på länge. Så om du är ovan och osäker så satsa på att ta energi i stationerna, eller om du har med eget, och sänk intensiteten lite efter om det känns lite konstigt. Oftast kan man ”backa av” lite i intaget och sen ta igen.

Var INTE rädd för att ta in energi! Det är viktigt om man ska kunna prestera! Det går såklart att köra på fettdrift och vatten också men det tycker jag inte är lika kul, för det går inte lika snabbt =).

Packning
Det kan såhär några dagar innan vara smart att gå igenom sin tävlingsutrustning för att se om man har allting, ifall man behöver köpa något eller låna.

Däck: Nya däck är nice, inte bara för att minska risken för punktering utan för att de även är mycket snabbare än dina gamla slitna! Jag som inte har bytt sedan IM Kalmar 2018 räknar med att flyga fram i Vansbro nu eftersom jag ska byta imorrn =). Se även till att du har extra slang, liten pump eller kolsyrepatron och däckavtagare med.

Tävlingsdräkt
Antingen har man en så kallad trisuit som är en hel dräkt med lite padding i som man både simmar, cyklar och springer i, eller så har man en tvådelad. Inget av det är rätt eller fel utan det är tycke och smak. Båda varianterna bär man under våtdräkten redan från start. Fördelen med heldräkt är att den sitter där den ska, är ”snabb” rent aerodynamiskt och jäkligt snyggt enligt mig ;). Fördelen med tvådelat är att man lätt kan smita in på en bajamaja om det behövs. Dock blir det ofta en glipa i ryggen där man kan bränna sig av solen samt kan glida upp/ner beroende på märke, modell och vad man har för kropp såklart. Jag själv kör med heldräkt och gillar det.

Simglasögon: Har du bestämt vilka du ska ha? Behöver du imskydd eller är de helt nya och fräscha?

Badmössa: Ett hett tips är att ta med en extra badmössa att ha under tävlingsbadmössan. Dels för att de man får på tävling ofta är tunnare och av sämre kvalitet och därför lätt går sönder, men också för att man då kan ha glasögonen utanpå den understa mössan men innanför tävlingsbadmössan och därför garanterat sitta på plats, men också för att det blir lite varmare!

Strumpor eller inte: Jag brukar själv inte cykla i strumpor om det inte är blött och kallt. Jag tycker fötterna torkar till lite under cykeldelen och fått för mig att det då är lättare att få på strumporna i t2 istället för t1. Jag tycker också att man håller fötterna så stilla i skorna när man cyklar så att det inte är obekvämt ändå. Men detta är givetvis tycke och smak. Någon funderade på om man behöver byta strumpor mellan cyklingen och löpningen och det tycker jag absolut inte. Mina strumpor var superblöt efter cyklingen i Borås men det störde mig inte det minsta när jag sprang.

Krimskrams: Ta gärna med eget fotledskardborreband till chipet som är mjukt. På IM-tävlingar får man sådana mjuka, men annars finns det att köpa. Nästan alla andra tävlingar skickar med hårda kardborreband till chipen och de kan skava något fruktansvärt! Vaselin kan va bra att smörja vid nacken för att motverka skav men även vid hand-leder och fotleder för att våtdräkten ska glida av lätt. Är väl viktigast på tävlingar med lång löpning till t2, typ som det är i Jkpg. Normalt sett glider våtdräkten av väldigt lätt ändå när man är blöt tycker jag. Hur som helst är det i alla fall inget att oroa sig för 🙂

 

Uppvärmning på tävlingdagen

Det här är väldigt olika hur folk gör! Jag gillar inte att stressigt 15 min innan start ”simma in” medan det för någon annan är superviktigt. Om det är varmt värmer jag inte upp så mkt, framför allt inte om det är en lång tävling, men i Borås när det var superkallt så sprang jag lite i våtdräkten 5 min innan start.

Ett par gånger har jag varit uppe tidigt på morgonen och simmat vilket har varit skönt mentalt. Då har man redan checkat av vattnet liksom och slipper vara nervös för det. Dock är det kanske att föredra när det är fint väder samt en sen starttid.

LÄS PM/ATHLETES GUIDE
Detta kan inte sägas nog många gånger! Det står typ alltid massor av information här som är bra att veta. Mycket generell info som alltid gäller, men som är bra att påminnas om, men även sådant som gäller specifikt för den tävlingen som är aktuell. Många nervösa funderingar kan lugnas av att läsa arrangörens information! :). Man blir även lite härligt pirrig och förväntansfull av att läsa sånt tycker jag. Då känner man liksom att det närmar sig!

Är det någon som har någon fundering kring ovan eller något att tillägga så får ni hemskt gärna skriva en kommentar eller meddelande på minsta (mfinnved) :).

 

Lycka till!!

Snart tävlingsdags!

Om exakt tre dagar så har jag nästan precis gått mål i Borås triathlon. En riktigt kuperad medeldistanstävling som Jonas Colting har startat upp. Det märks att han har tävlat mkt i sina dagar, det är en riktigt välarrangerat arrangemang. Jag gillar det, jag gillar ordning och reda ;). Haha!

Detta är den första triathlon-tävlingen sedan Kalmar i augusti förra året, och det är såklart lite pirrigt just därför. Jag har sprungit ett enda litet kort brick-löp (dvs löpning direkt efter cykling), och har ingen aning om hur det kommer att kännas att springa en halvmara på trötta ben. Snarare har jag de senaste löppassen varit positivt överraskad över hur bra löpningen känns, så jag lär få en smärre chock!

Jag körde detta race även förra året och det blir nog ytterligheter sett till vädret i alla fall. Då var det över 30 grader varmt och rekordvarmt även i den normalt kalla sjön. I år har sommaren ännu inte riktigt kommit igång och det är riktigt kallt i luften. Så även i sjön. För två dagar sedan skrev arrangören på sin Facebook-sida att det var 13 grader i vattnet . Brrr….. Reglerna säger att det blir förkortat sim om temperaturen understiger 14 grader. Jag vill verkligen att det ska bli fullängds-simning, men jag har inte ett dugg sug efter att simma nästan 2 km i 13-14-gradigt vatten.

Förresten är det nog OK att simma i kallt vatten om det är fin väder när man börjar cykla, det som ”skrämmer” mig lite är att cykla 9 mil kall och blöt från simningen om det är kallt och regnigt väder. För då lär man ju typ aldrig bli varm. Vi får helt enkelt hoppas att vädret skärper till sig och levererar åtminstone 15 grader i vattnet och uppehåll. Vi får se =).

Distansen är 1900 m simning, 9 mil cykling och 21,1 km löpning.

Jag känner mig faktiskt hyfsat förberedd. Mycket bättre i form än vad jag hade trott för en månad sedan. Därför önskar jag i alla fall tangera mitt resultat från förra året. Jag vill förresten slå det. Men tangera är också okej. Kanske. Eller? Hm…

Är osäker på simformen. Den får bli som den blir. Cyklingen kändes dålig igår men bra totalt sett senaste veckorna så där vill jag hålla lite högre watt än förra året. I löpningen vill jag nog köra på lite snabbare också faktiskt. Kanske 1:57? Förra året tror jag att jag sprang någonstans över 2h. Men då var det ju också asvarmt!

37 min – 3h – 1:57. Det funkar va?

Ner åker jag med Natalie fredag förmiddag, och vi ska bo hos Lina. Det blir amazing!

Kungsholmen Runt – Race Report!

Kungholmen Runt är ett lopp som precis som det låter (konstigt nog, hö hö) går runt Kungsholmen! I år hade man ändrat något på banan så att den i princip är platt som en pannkaka vilket bäddar för snabba tider. Starten går vid Rålambshovsparken och så skriver man först mot Stadshuset, över vägen och följer vattnet hela vägen längs Kungsholmsstrand mot Hornsbergs Strand där man svänger in från vattnet, gör en liten knix-grej runt Fredhäll för att sedan springa sig tillbaka till parken. Milloppet är slut där, medan halvmaran går ett exakt likadant varv till för att avslutas med en extra sväng runt parken för att få in den sista kilometern. För en halvmara är ju faktiskt inte 20 km utan 21. Vilket jag lite lämpligt glömde bort, men det kommer jag till sen…

 

Jag hade egentligen inte haft en tanke på att springa det här loppet. Jag trodde inte att jag skulle hinna förbereda mig för en halvmara så tidigt på säsongen med tanke på den kassa vintern jag har haft. Jag var liksom nöjd med att vara igång och träna! Men så fick jag ju till ett superbra långpass på spontana 20 km i skogen med min kompis Susanne, och även 17 km i Hagaparken på Wings for Life och hit plötsligt när jag satt i soffan, på fredagkvällen kl 22 och funderade på vad jag skulle springa för runda dagen efter, att jag  kanske kunde göra Susanne sällskap på tävlingen!

Jag skrev till henne att jag var lite sugen på att efteranmäla mig och eftersom hon verkade tycka det vore så kul med sällskap så blev jag ännu mer peppad! Susanne hade pratat om att försöka springa under 1h 50 min (vilket innebär 5 min 14 sek per km) och det tänkte jag nog säkert var rimligt för henne men absolut inte för mig. Inte för att prata ner mig själv, sånt är ju fjantigt.. men för mig är 2h en gräns. Det är liksom ”bara andra” som springer snabbare än så. Jag tror att typ alla mål är görbara, men inte förrän man tror på dem själv. Och för att tro på det så måste man ju först väcka tanken. Och sen tanken har inte väckts hos mig. Förrän nu då. Eftersom Susannes dröm-men-ändå-realistiska-mål vad just sub 1:50 så tänkte jag att det kunde bli mitt på-skoj-mål också. Jag bestämde mig för att göra henne sällskap sålänge jag pallar, och helt utan prestige, eller press sänka farten om det inte går eller bryta om kroppen inte vill. Jag var lite orolig för att jag inte skulle fixa ett till rätt långt pass på kort tid. Men jag ville testa.

På morgonen lyxade jag till det med en fralla från bageriet som ligger granne och sen kände jag mig mentalt kolhydratladdad! haha! Tog med mig 4 gels (4x20gram kolhydrater) och mötte upp Julia, som skulle springa 10k, med sambo Ted för att gemensamt cykla till starten. Där träffade jag Susanne och Adam med hela familjen =). Adam skulle gå för sub 35 på milen. Galet snabbt, och såklart fixade han det!

Jag tog det ganska lugnt, efteranmälde mig, letade efter bajamajorna och nålade fast nummerlappen rakt och fint. Nere på magen, för jag fick lära mig att det är mer pro att ha den där än uppe å bröstet. Sånt är viktigt ;). Det var runt 15 grader (max?) och omväxlande sol o moln så rätt perfekt springväder. Jag hade shorts och linne vilket var helt perfekt!

Vi  bestämde oss för att försöka hålla 5:14-fart hela tiden i princip. Kanske ngt långsammare i den lilla lilla backen som skulle komma efter ca 6-7 km, men iaf inte springa för snabbt i början. Det gjorde vi ju såklart ändå. Det är ju helt omöjligt att låta bli?! Ganska snabbt tror jag både jag och Susanne kom in i ansträngande intensitet för vi pratade inte så mkt. Eller jo, lite, men rätt korta meningar liksom. Jag hade tänkt att ta energi först efter 5 km ungefär men eftersom första vätskekontrollen kom efter drygt 3 km så tog jag min gel i samband med den så att jag kunde dricka lite. Det var nog bra. Det här med att inta energi vid hård träning/race är ju sånt sjukt Life hack alltså! Jag märkte rätt snabbt att min klocka mätt lite fel i början för den var lite för snäll helt klart. tror den varnade 140 m för tidigt innan varje ny km. Kanske inte låter så mkt, men det är det! Jag kollade på klockan rätt ofta för att de totaltiden, eftersom min energiplan var uppbyggd efter tid, men även för att stämma av tempot. Och jag tycker det är SÅ svårt att springa efter klocka och fart! Om man bara kollar till en gång så kanske den säger att man springer i 6 min/km och så blir man nedslagen, när den i själva verket var lite ”efter” eller seg eller något, och man faktiskt springer fortare. Svårt det där. Efter ett tag tyckte jag ändå att jag kom in i en känsla för rätt tempo. Det va liksom hela tiden på den där gränsen att det var jobbigt men kontrollerat. De studier jag kände att det var lite för hårt egentligen, och jag visste att det inte skulle hålla hela vägen om vi fortsatte så, så hade vi sprungit för snabbt en stund. Susanne rapporterade sina km-tider och det var så himla bra och härligt att göra det tillsammans med någon. Att veta att sin kompis har samma mål, samma tanke med loppet och förmodligen ungefär samma känsla i kroppen.

Sen är det så intressant med långdistans, att det går så upp och ner. En stund kan det kännas HUR jobbigt som helst, för att några minuter senare kännas svinbra. Och tvärt om. Det har jag många gånger upplevt i cyklingen också. Och det är ändå ganska härligt att ha lärt sig det, för man behöver då inte bli rädd under de där stunderna som det är jobbigt. För man VET att det kommer att gå över sen.

Efter ett varv så stod Adam och väntade på oss, och sprang med en bit. Han fotade o filmade, bjöd på vatten och tekniktips =) Himla bra att få lite ny energi av någon som sprang baklänges och typ sjöng framför en ;). Haha. Nä men det va svinbra. Andra varvet var såklart tyngre och den sträckan när man springer länge Kungsholms Strand var SÅ tung! Där upplevde jag att Susse var superstark och jag undrade verkligen om jag skulle fixa tempot hela vägen.

Efter typ 17 km sa plötsligt Susanne att hon inte fixade tempot och att vi nu sprang långsammare än vårt mål och att hon tyckte att jag skulle springa på. Eftersom jag då lika plötsligt hade återfått mina krafter och kände mig pigg så lät jag benen trumma på. Jag tänkte nog hela tiden att S skulle komma ifatt snart. Benen kändes ofattbart pigga och det var sån häftig känsla att vid ca 19 km kunna springa och le och heja på de andra och bara njuta! ”Jag springer! Jag springer bra!” tänkte jag självgott och lyckligt =). Tyvärr hade jag inte riktigt hjärnan med mig på slutet dock. När det var ca 1,5 km kvar så fick jag för mig att det snarare var 500m kvar för jag hade inte koll på den sista biten runt parken. Och där började jag känna hur vaderna började krampa lite. Ingen fara, tänkte jag och sprang på. Jag ökade t o m tempot eftersom det är en så härlig känsla att spurta i mål! Till min fasa såg jag när det var, enligt min hjärna, 50 meter kvar, att de inte alls var 50 meter. kvar utan stod en skylt att man skulle fortsätta åt höger. Men målet var ju till vänster! HJÄLP! Insåg där och då att det var en kilometer till att springa och där var krampen ett faktum! Det var inte sån kramp som jag hade i Vansbro, att jag var tvungen att stå still, tack gode gud, men jag hade liksom ingen kontroll på fötterna! Musklerna på sidorna om vaderna kontraherade lite som de själva ville och jag försökte springa med helt ”platt” fot för att jobba så lite som möjligt med vaderna. I varje steg visste jag faktiskt inte om fötterna skulle bära när jag satte ner dem, för jag hade liksom ingen kontroll. Konstig känsla. Här gick såklart tempot ner, men jag sprang på och ville där och då endast gå i mål! Här var det inte längre tal om spurt utan endast låta bli att stanna och inte kunna ta mig framåt de sista metrarna! Haha!!

Till slut var jag i alla fall framme vid målrakan och jag förstod att benen var säkra! Och när jag såg på klockan så såg jag även att jag fixat målet att springa under 1h 50 min! Så coolt!! Strax efter kom Susanne och vi kunde glädjas med varandra :). Så häftigt! Vi båda har upplevt oss själva som de där långsamma som inte kan bli snabba, men nu har pressat ordentligt båda två! Jag tror hon pressade med en halvtimme sedan sista officiella halvmaratiden! Så coolt! Och om man inte räknar min JKPG 70.3 som halvmara så pressade jag nog med 23 minuter sedan Linköpings halvmara tror jag. Har för mig att jag sprang på 2h 12 minuter då eller något sånt. Cooolt att man kan utvecklas!

Jag är så glad för att jag fick så bra lopp nu, det är ett sånt härligt kvitto att träningen jag har gjort sedan jag kunde börja träna i mars har fungerat! Jag har fokuserat på kontinuitet och volym, och på sistone lite intervaller. Fina duktiga kropp! Fina duktiga bästa benen!!

Riktigt bra race, och vet ni vad det bästa var?! ÖL och BULLE i mål! OH LA LA!!! Bästa bästa. Så himla gott!

Nästa mål blir 1h 45 minuter såklart. Undrar när jag löser det?! 🙂

Upp och ner, ner och upp

Det är inte lätt med kontinuiteten den här våren, det ska gudarna veta! Ena veckan känner jag mig superbra, pigg och glad, för att sen veckan efter va sådär lite risig igen. Dock ser jag ändå ljuset i tunneln och har absolut fått in många bra pass efter nyår ändå.

Nu när jag bor i Stockholm så blir det äntligen träning tillsammans med kompisar! Har längtat efter det!! Jag längtar inte efter massa AW med vin (även om jag gillar vin och det också är trevligt), utan det är såhär jag vill umgås med folk! Träna tillsammans!

På onsdagarna har TT simträning kl 21 på Eriksdalsbadet med Micke Rosén på kanten, och på söndagarna har vi ingen tränare men däremot flera bokade 50-metersbanor. Björn gör passen och alla kör samma. Det är helt fantastiskt kul tycker jag! Än så länge har jag inte kört hela passen eftersom de är lite långa än så länge, men fick i alla fall ihop 3000 meter i söndags. En bra start på dagen =). Nu när jag försöker hålla nere timmarna lite (pga alla förkylningar, vill inte överanstränga mig) så räcker det med de två simpassen i veckan. Men sen skulle jag gärna vilja få in två till. Men vi får se!

Min cykling gör jag antingen på trailern hemma, på Sats Odenplan (spinningsalen) eller med klubben på L’echelon där vi har långa cykelpass tillsammans. Så himla kul att bli inspirerad av alla klubbkompisar. Visste ju redan innan hur starka de var men jag blir ändå om möjligt, mer motiverad att bli bra jag med! Har faktiskt bara cyklat på trailern två gånger här hemma. Vill helst undvika det om möjligt med tanke på grannar och så, men det är ju bra att den finns. Nu spelar heller inte exakt watt så stor roll när jag mest kör distans och försöker få in en kontinuitet!

Löpningen är så himla härlig här i Stockholm. Måste lära mig hitta skogarna här i närheten, men innan jag har gjort det så njuter jag av vattnet längs djurgårdskanalen =). Känns som en bra runda som är lättillgänglig och mysig. Gillar även att det är så nära att springa till Söder eller Kungsholmen och så. Klassiska löpstråk här i Sthlm :).

Planen framåt då?

De närmsta tävlingarna är Borås 1 juni och Ironman Irland 23 juni. Om de ska funka så behöver jag kontinuitet fram tills dess!

Den 14 mars åker klubben, inklusive mig själv, till Fuerteventura och fram tills dess och där kommer jag inte köra några intervaller alls (förutom olika farter i simningen) utan bara fokusera på distans och kontinuitet. Vill gärna få en hyfsad volym på Fuerte, men inget galet hetspass i 4 h direkt.

Sen i april och mat vill jag få in lite kvalitet igen. Hoppas hoppas det går! Annars blir det ju spännande att se hur bra ett par tävlingar kan gå med sjukt lite träning ;). Nåja. 16 veckor kvar säger Trainingpeaks. Lite kan man ju hinna med. Eller?

Vad har hänt sedan sist?

Nu är jag i Stockholm. Sist jag skrev så bodde jag fortfarande i Mjölby, och sedan dess har jag hunnit flytta, byta jobb, samt varit på träningsresa i Egypten igen!

Det är samma typ av jobb som tidigare, men såklart ny adress, nya chefer, nya kollegor, nya kunder och nymailadress och telefon. Mycket nytt. Men det känns fint och bra. Jag gillar att bo i Stockholm :).

Jag kunde börja träna lite smått veckan innan Egypten och det var en flåsande blåsbälg som sprang ett par gånger träningsvecka 1. Galet otränad jag kände mig, riktigt deppigt. Hoppas så himla mycket att jag resten av våren får vara frisk!

Pratade lite med Björn under resan nu, och vi bestämde att jag kör februari själv, med lugn träning, ca 6-7-8 h i veckan, och försöker få till en kontinuitet igen. SEN, i mars så kör vi igång och då med fullt fokus mot Borås och Irland. Om jag blir sjuk igen och det blir tidsbrist så hoppar jag Borås, men den borde inte vara någon fara med om jag kan träna fr o m nu,

Kalmar är sedan tidigare framflyttad till 2020, vilket såklart känns trist men rätt. Om jag känner mig i fantastisk form i augusti så finns det många andra tävlingar jag kan köra. Kanske Sala t ex. Att kvala till Kona i år är jag ändå inte tillräckligt bra för (än, hehe), och har heller inte råd i år. Så till skillnad från de flesta andra av mina klubbkompisar behöver jag inte ha Hawaii i beaktningen när jag gör min plan för året :).

Som vanligt efter en träningsresa så fantiserar jag om att ha ett helt digitaliserat arbete där man kan jobba me en dator från vilken plats i världen som helst. Då skulle jag LÄTT bo utomlands under vinterhalvåret. Fram tills dess så bokar jag träningsdejter med vänner i spinningsalar, och trängs med resten av Sthlm på Eriksdalsbadet 😛 Behöver jag säga att jag längtar till maj?

Puss!

Upp och ner, ner och upp!

Jag hann inte mer än att skriva mitt gnäll-inlägg om den rådande förkylningen så åkte jag på MAGINFLUENSA! Så himla sjukt. Eller sjukt och sjukt, men inte sååå ofta man får det direkt, och ingen i min närhet har drabbats heller. Kan väl säga som så att det var ett hemskt dygn innan det långsamt lättade av lite. När jag va liten så tyckte jag det värsta som fanns var att kräkas. Det gör jag inte längre. Illamåendet innan är mycket, mycket jobbigare. Men nu är det över för den här gången. Hoppas det dröjer många år till nästa gång!

Tänkte att förkylningen garanterat kommer vara förbi när magen är bra, men nä. Här sitter jag hyfsat pigg igen men har skitont i halsen. Har varit och tagit alla möjliga prover och de visade ingenting förutom lite högre vita blodkroppar än normalt. Dvs normalt när man är sjuk. Ja så det är väl helt enkelt så att jag behöver lite mer tålamod bara. Om jag ändå inte har tränat på 3 veckor så gör väl inte en vecka till varken till eller ifrån.

Även om det känns som att det aldrig någonsin kommer att gå över, halsontet, så vet jag ju rent intellektuellt att det kommer det. Hoppas snart! Längtar tillbaka till träningen!