Vansbro Triathlon 2017 – Race Report

Det där lyriska inlägget fick komma snabbare än vad jag trodde! Ni som följer mig på instagram har redan läst rätt mkt där, men jag tänkte skriva ihop en klassisk Race Report också. Jag gillar att skriva, och när jag skulle tävla min första triathlon förra året i Stockholm så var jag sjukt nervös och hade jättemycket hjälp av Sara Maiers Race Report från den tävlingen, så kanske jag kan hjälpa någon också?

Hur som helst! Jag hade, lite mot bättre vetande, bestämt mig för att ställa upp i tävlingen trots att knät inte var hundra. Jag var så trött på alla skador och skit och tänkte att det får bära eller brista. Om jag inte vågar träna eller tävla kan jag ändå inte köra Kalmar, så vad är det jag sparar knät till hela tiden? Man har ju hela hösten och vintern på sig att rehaba sen….

Eftersom jag inte egentligen realistiskt sett trodde att jag skulle ta mig runt så var jag inte speciellt nervös, förutom för simningen. Och varför ens för den egentligen? Jag VET att jag inte är lika snabb som de snabba. Jag VET att jag inte är katastrofdåligt heller, jag VET att jag KAN simma sträckan. Jag simmade ju 4000 meter öppet vatten reda förra sommaren. Jag är absolut inte rädd. Nej det handlar inte om det. Är det bara det att jag tycker att det blir tråkigt efter 500 meter? Hm… vet verkligen inte.

Jag, syster Kristina och pappa åkte upp tillsammans, och den sistnämnde var så snäll som körde oss, lagade mat till oss, hejade på oss på flera olika ställen och filmade och tog kort och uppdaterade resten av familjen som var hemma. Jag är så tacksam och rörd över den support och glädje pappa gav i helgen! Kristina och jag slogs om vem som skulle sitta fram på vägen upp som sig bör. Vi är ju ändå systrar.

Väl framme tog vi upp cyklarna och kontrollerade dem, min cykeldator fungerade inte vilket gav mig lite panik, men bestämde sig efter en stund ändå för att den ville vara med i leken (?). Vi hämtade ut våra nummerlappar och tog en sväng till mässan för att köra kolsyrepatroner. Träffade där både tidigare nämnda Sara och Sara som jag snackat med på instagram och Facebook. Så kul! Jag ÄLSKAR sociala medier! Har ni hört det förr?

På kvällen åt vi gott grillat, pratade triathlon tills öronen blödde på pappa och sen sov jag hur bra som helst. What?! Innan tävling?! Jag som aldrig kan sova?!


På morgonen åt jag min vanliga frukost och sen stack jag bort till coachen Marcus och klubbkompisen David som skulle simma på morgonen. Marcus tyckte att det var bra att värma upp på morgonen istället för att va stressad 5 min innan start, och David, som inte skulle tävla, var väl bara galen och ville känna på den iskalla älven, som faktiskt inte var så kall! Jag simmade kanske bara 350 meter, men fick en check på att jag fortfarande kunde simma och att vattnet inte var så kallt som jag trodde. Lite mentalt stärkt gick jag därifrån tillbaka till Husbilen för att göra mig tävlingsklar.


Incheckning av cykel gick smidigt. Jag kom på sen under tiden jag cyklade att jag helt glömt bort att pumpa däcken. Men det säger jag inte högt! Starten närmade sig och jag och syrran gick bort till de andra senior-tjejerna. Åsa Lundström, Sara Svensk, Eva Nyström, Emma Graaf, Mikaela Persson… Där stod de. Och så vi. Ja vad ska man säga? Kände mig ganska liten.


Simning, 43 min någonting
Starten gick och vi var iväg! Kände att jag fick en ganska bra rytm och ganska många hundra meter hade jag flera stycken runt omkring mig, men sedan på väg upp i älven mot den andra bojen så hände något. Tjejen till höger om mig drog ifrån och jag simmade ensam. Ja, inget jag var förvånad över direkt. Hade supersvårt att navigera mot bojen då den låg i skuggan, och förbannade mig själv för att jag inte noggrannare hade memorerat i vilken bro den skulle sitta, vilket brofäste osv osv. Helt plötsligt när jag kanske var 100 meter ifrån den så såg jag bojen, alldeles för långt till vänster för en optimal navigering. Fan. Jaja. inte så mkt att göra åt. Simningen upp längs med bryggorna gick hur smidigt som helst även om jag hela tiden längtade upp, tyckte att det tog en evighet och hela tiden tänkte att jag inte gillar att simma. Hahaha… jag har så sjukt bra inställning! Vill någon gå i mental träning hos mig!? Var uppe som dam nr 62 totalt, vet inte i seniorklassen men kanske hade tre personer bakom mig eller något? Ärnöjd med min fart, snittade 1:55, men simmade tyvärr för långt så fick en tid på 43 minuter någonting.

Glad att jag kom upp någon gång, glad att se pappa, glad att springa förbi David och och glad att äntligen få hoppa på cykeln!

Cykling 2:52:37, 31,3 km/h i snitt.
Var nervös för att knät skulle göra ont när jag började cykla men bestämde mig för att köra på hur det än kändes. Eftersom jag hade bestämt mig under simningen att en IM-simning är på tog för lång så tänkte jag att om jag cyklar riktigt hårt och får jätteont i knät så kan jag ju inte göra Kalmar vare sig jag vill eller inte. Bra. Då slipper jag ju ;). HAHA. INSTÄLLNINGEN – IGEN! Syrran hade simmat snabbare än jag så hon hade ju redan försvunnit. Kom till bron där pappa nu stod och hejade och ett stort leende kom till mig! JAG CYKLAR! JAG TÄVLAR! Det var rätt smalt över den där träbron så jag förstod verkligen att det var omkörningsförbud där!

Första delen till första vändningen kändes trög, skulle hålla 165 watt, märkte att jag låg lite högre men vågade inte minska. Tänkte att jag då aldrig skulle komma upp igen (så ska man nog inte tänka när man följer en effektplan). När jag mötte de ledande tjejerna och började bli omcyklad av de snabba seniorkillarna fick jag tillbaka lite krafter i benen och kände mig stark igen! Shit vad kul det var! Och så härligt att cykla igen! Det var rätt tomt på banan ännu så det var ingen risk att bli fälld för någon drafting direkt. Skönt. De hade varit så otroligt noga med att poängtera hur långt 12 meter faktiskt är på mötet kvällen innan. Bra tycker jag. Hatar fusk! I varvningen låg jag på snitt 166 watt och NP 169 och jag kände mig stark men medveten om att jag hade spänt bågen. Men det var enligt plan. Jag trodde ändå inte att knät skulle hålla att springa med så jag behövde ju inte bry mig om att vara pigg eller så. Min första flaska  starkt blandade sportdryck var redan slut pga värmen och jag fick tag i en ny i langningen. Check på att ha klarat det! Langningen var suverän! Om någon är nervös för det är det inget man behöver vara. Man har en rätt lång sträcka på sig att slänga den tomma flaskan på och många alternativ att ta en ny!


Andra varvet gick bra, men jag fick slita mer för min effekt. Här slutade effekten något lägre pga några ställen där jag tappade det alldeles och därför blev snittet över hela cyklingen 160 istället för planerade 165. Är ändå nöjd. Verkligen med tanke på noll träning sista veckorna! Det lilla jag cyklat har ju varit på typ 100 watt för att se om knät har velat vara med. NP slutade på 163 watt vilket gjorde mig glad! Ingen svår bana att cykla jämnt på, men ändå! Var rätt trött när jag var klar med cyklingen och jag såg faktiskt fram emot att springa lite. Men hur skulle benen kännas egentligen!? Efter cyklingen hade jag tagit in 10 placeringar (alltså av damerna totalt, inte i seniorklassen, vet inte riktigt här, men ett par stycken säkert)men de skulle jag tappa lika säkert igen ;).

Löpning, 2:19:några sekunder
Benen kändes som stockar och låren riktigt pulserade när jag började springa. Insåg att det är såhär man märker att man inte har tränat! Pappa hejade, syrran hade hejat som fasen när jag precis innan andra varvningen cyklade om henne och jag var tacksam för att kroppen var med. Bestämde mig för att jag SKA I MÅL hur långsamt det än går. Hade Marcus ord i huvudet att det kan vara skönt att jogga runt för att få gå i mål. Gå i mål kan vara viktigt mentalt. Jag ville i mål. 5 km gick rätt okej ändå, eftersom jag sniglade mig fram. Gick i varje station, var inte intresserad av mer socker men drack Coca Cola, Sportdryck och vatten ändå eftersom jag visste att jag var tvungen.

Pappa stod överallt och peppade och hejade och jag var SÅ SJUKT TACKSAM även om det kanske inte märktes ;). Var också så otroligt tacksam för alla tävlande runtomkring mig som utnyttjade namnet på ryggen för att kunna ropa ”heja Maria” fast de inte alls kände mig, och de man kände som peppade vid nästan varje möte. Jag mötte många och blev omsprungen av ännu fler (kändes det som) snabba steg, men tittade man i ögonen på personerna så såg man att alla slet. Det var varmt, och jag tror att alla kände av det! Fick mycket energi, eller mest glädje kanske, varje gång jag såg jag fick höra, eller säga ”heja Maria” eller ”Heja TT”! Det här med klubb är ju underbart! Älskar kärleken!

FullSizeRender

Efter ca 8 km så förvandlades den trötta känslan i låren till ren kramp och jag insåg att jag skulle få gå mer än vad jag trodde. Tänkte att jag skulle gå i hundra meter i samband med varje vätskekontroll. Insåg dock rätt snabbt att det var för sällan. Krampen förflyttade sig ner till vaderna, utsidan av vaderna, framsidan av underbenet och till fötterna. Hm. Hur tar man såg framåt då i typ 12 km? Jag tänkte att 900 m jogg och 100 m gång var en bra strategi. Krampade benen ihop alldeles så fick jag gå oftare, eller om det kom en vätskestation, men i princip höll jag min plan med 900+ 100 hyfsat. Visste att långpass kan vara såhär. Segt liksom. Man tycker inte att man kommer någonstans men helt plötsligt så har tiden gått och man är färdig. Jag visste att det skulle vara likadant idag även om det skulle kännas lite tuffare än ett vanligt pass!


Hörde i högtalarna att Åsa hade vunnit och jag var avundsjuk på att hon redan var klar! Hörde också att Marcus kom femma och blev glad för hans skull. Blev dock inte lika glad när jag hörde honom under en av mina överlevnadspromenader ropa ”spring nu Maria”. Jag morrade ”jag har kramp” tillbaka (oklart om han hörde mig) och tänkte ”jävla idiot”. Jag tuffade på och mitt mindset var här lika fantastiskt som under simningen. Blandade tankar om hur awesome jag var, hur jag visste att jag skulle ta mig i mål och hur mycket jag visste att jag INTE vill göra Kalmar med detta utgångsläge! Att vara trött är en sak. Men att inte kunna springa/gå även om man VILL på grund av kramp är en annan. Missförstå mig rätt. Jag VAR sjukt trött. Såklart. Det var ju därför jag fick kramp. Jag tror inte det berodde på misslyckat vätska- och saltintag utan just pga trötthet och chock i musklerna. Inte ett enda långpass eller knappt löppass på två månader. Det SKA ju vara tufft!


Jag fick på riktigt tårar i ögonen när jag sprang upp för den blå mattan och tänkte att det faktiskt är mindre ön två månader sedan jag var där på sjukhuset och behandlades för blodproppar i båda lungorna! Det tar 1-2 månader för kroppen att ta hand om propparna. Och här är jag ändå i mål efter en fucking halv Ironmandistans! 1.9 km simning (2,2 för mig), 90 km cykling, en halvamaraton löpning. Det är LÅNGT! Sex timmars slit och hur mycket äckligt socker som helst senare var jag i mål! Satte mig på mattan där och insåg rätt snabbt att jag skulle ha svårt att ta mig upp! Haha. Benen var färdiga!


Nu efteråt har jag upplevt den värsta träningsvärken någonsin men knät känns faktiskt inte värre! Det är inte bra men inte värre! Så jag är sjukt glad för det med!

Nästa mål är Kalmar även om jag inser att det kommer att bli en fruktansvärd historia. Jag har sagt till coachen att jag vill köra OM jag får till träningen innan och han på riktigt  tror att jag klarar det. Jag skäms inte en sekund för att strunta i starten om det kommer att va ett lidande från början till slut som beror på att jag inte har kunnat träna. Lidande blir det ju förr eller senare ändå. Det förstår jag ;). Men man måste ju inte starta med ett värre utgångsläge än nödvändigt…  Men förhoppningen är att om en vecka kunna träna på fokuserat. Jag behöver springa! Jag behöver fler timmar! Tur att jag har semester om två veckor!!

Jag är så otroligt glad, tacksam och överväldigad nu efteråt! Så otroligt glad för alla som tagit sig tid att kommentera och gratta till min målgång! Ni är så fina allihop! TACK!!!

Vansbro var en fantastisk tävling! Vill verkligen tillbaka! 😀


Bästa supporten hade såklart fixat bubbel!!

Raceweek!

Ja efter mycket om och men så kommer jag i alla fall att starta på lördag! När jag sitter stilla eller inte gör något speciellt som framkallar min smärta i knät så drömmer jag om att kunna cykla på snabbt och då visa att jag KAN cykla. Sen kommer verkligheten isatt och påminner om att jag har ont, och realistiskt sett så tror jag väl att jag kommer köra på hårt i 5 mil (för att jag inte kommer kunna låta bli) och sen få så ont att jag kliver av. Men vi får se. Drömmen lever om att gå i mål även om jag inser att det i sådana fall kommer bli en sugig tid.

När alla andra har tapering och drastiskt dragit ner på antalet träningstimmar så börjar jag äntligen träna igen, och ökar! Haha.. Men varför vara som alla andra? så mycket är det förstås inte. Men lite cykel och sådär. Man ska aldrig underskatta att vara hel. Jag saknar den känslan!

Om jag inte är helt förstörd så börjar rehab redan på måndag. Annars vila först, sen rehab. Eftersom löpning verkar fungera rätt okej men inte cykling så kommer jag att ta en paus från cyklingen, simma mycket, köra styrketräning varannan dag och köpa något kort löp var tredje dag. allt detta om det inte blir värre. När det gäller senskador SKA man belasta, men på rätt nivå så att kroppen kan läka skadan. Hur jag mår på måndag vet jag ju inte än. Bara hoppas att knät mår okej under tävlingen och att mitt huvud inte vill alldeles för mkt så att jag blir helt oförmögen att röra mig sen. Men vi får se.

Jag tycker det är värt att starta på lördag så jag får helt klart skylla mig själv om jag får mer ont. Så var det sagt ;).

Träning av psyke istället för kroppen!

Nu var det ett tag sedan jag skrev, och det är väl för att det helt enkelt inte har funnits så mycket träning att skriva om! Jag mår nu otroligt bra i lungpropp-avseende, så ni behöver inte oroa er! Sedan ungefär en vecka har jag inga som helst symtom kvar utan medicinen och kroppen har nog jobbat på bra tillsammans. Nog om det. Anledningen till att träningen varit minst sagt begränsad är på grund av en överansträngning i knät. Det må låta som ett skämt att drabbas av överansträngd muskel/sena när man har vilat pga sjukhusvistelse men så är det. Jag fick lite lite känning på mitt första pass när jag varit sjuk och det har sedan inte gått över. Troligtvis var det något litet litet som blev värre under ett längre pass några dagar senare då jag missbedömde känningen och inte brydde mig om den. Puckat.

Jag har varit hos naprapater som känt och klämt och de och jag är överens om att det måste vara en hamstringssena (biceps femoris) samt popliteus som är irriterad. Inte så mycket att göra åt förutom att lyssna på kroppen, och hittills har den jublat av styrketräning och gråtit av cykling. Hm. Jag hade ju gärna sett att det var det motsatta förhållandet där ;).

Det här skulle kunna knäcka vem som helst. Först sjuk och sen skadad. Jag har inte tränat enligt schema sedan april egentligen. Coachen har gjort sitt bästa med att göra schema, men jag har verkligen inte kunnat följa det, så nu har det inte varit någon idé. Jag simmar i princip varannan dag (vänsteraxeln vill inte mer än så, och då lyssnar jag på det) och styrketränar varannan dag. Jag har också provat yoga för första gången, vilket jag ska fortsätta att ha som rutin på mina vilodagar. På gymmet här har vi något som kallas för Mojo-Yoga, som var ett koncept jag gillade. Lite blandning mellan rörlighet och styrka och inte så mycket ”flum”. Tvivlar på att jag blir någon ”yogi”, men nog är det nyttigt alltid!

Framåt då? Jo, men jag tänker ändå rätt positivt. Ju längre tid man har ett problem desto mer accepterar man läget tror jag. Jag känner mer och mer att tävlingarna i år är lite ”skit samma” (missförstå mig rätt) och det är att bli hel och stark på lång sikt som är det viktigaste. Jag skulle gärna starta på Vansbro, och åtminstone simma och cykla men det är högst tveksamt eftersom knät inte är riktigt hundra än. Jag kunde cykla 30 minuter igår på linjecykeln i löparskor (för att inte få onödigt drag i hamstrings i tempoställning) utan problem, men att tävla så har jag ingen lust med. Vi får se. Är jag hel den dagen så startar jag nog, annars hejar jag.

Kalmar är ju som tur är lite längre fram och den hoppas jag ju givetvis fortfarande på. Skulle bli sjukt ledsen om jag inte kommer kunna starta där! Men det tänker jag inte så mycket på nu egentligen. Jag vill bara bli hel. Min triathlongrej slutar ju inte efter den här säsongen. Vissa vill ju bara köra en tävling, en IM, och sen vara nöjda och kunna sätta upp medaljen hemma och titta på ibland, men jag vill mer än så! Jag älskar triathlon och vill bli bra på riktigt! Känns lite ironiskt att säga hur bra jag vill bli när jag förmodligen tappat all fitness som jag någonsin haft nu, men jag vill det! Och därför så spelar ju egentligen inte den här säsongen så stor roll.

Jag hoppas att all den träning jag gjorde på hösten, vintern, våren kommer att vara till nytta när jag väl kan börja träna igen, och att jag nästa år kommer vara sjukt stark istället! Jag kommer fortsätta med styrketräningen, yoga och försöka äta och sova bra. Jag vill verkligen att kroppen ska skratta av träning snart, och det tror jag att den kommer!

Det positiva är ju att simningen gått lite framåt av detta! Jag är absolut ingen raket, och det går i myrsteg, men jag blir inte lika trött och några sekunder har jag allt förbättrat mig på mina intervaller. Haha, alltid något :D.

Det hade varit roligt att avsluta detta inlägg med att skriva att jag nu är frisk och hel och ska köra igång igen, men det gör jag inte. Jag tror att det är en bit kvar. Knät gör inte ont-ont, men det är inte helt bra heller. Och jag är ingen sån person som vill träna med smärta. Det är inget kul. Och den här smärtan som jag känner ibland försvinner inte utav träningen utan blir snarare värre, så därför tar jag det lugnt, lyssnar på kroppen och gör det den vill.

Hoppas att jag nästa gång jag skriver, kan vara lyrisk över ett härligt löp- eller cykelpass istället. Det vore på tiden va? Det satsar vi på!

//Maria

Svar på frågor om LE!

Jag har fått ganska många frågor, om min upplevelse om att få blodproppar, från andra som nyligen har drabbats. Jag vill inte att den här bloggen bara ska handla om det, jag börjar bli ganska trött på mig själv som tjatar om det hela tiden! Men samtidigt var det en stor grej i mitt liv som påverkade mig massor, och kan jag hjälpa någon annan genom att dela med mig så kanske det är värt ett inlägg till?

De vanligaste frågorna är ”Varför fick du det?”, ”Hur upptäckte du det?” och ”När var du tillbaka i träning?”.

Haha… den sista frågan visar ju att jag inte är den enda som bryr mig om träning i världen. Såklart inte. Jag vet att jag blev glad när min kompis Natalie (då jag fortfarande var kvar på sjukhuset) frågade mig om när jag fick träna igen. Alla andra bara frågade om hur jag mådde och sen sade till mig ”bry dig inte om träningen nu”. Självklart frågade även Natalie hur jag mådde, men hon förstod också hur viktig träningen var för mig och för mitt välbefinnande! Jag kände verkligen ”ÄNTLIGEN, nån som fattar att jag inte tränar av ångest, eller tvång utan för att jag älskar det”. Hoppas ingen blir ledsen nu, jag vet att ni är många som förstår det, men det var ändå något som jag minns. Att just det meddelandet där och då var härligt på något sätt.

Tar en fråga i taget:

  1. Varför får man blodpropp?

Incidensen av venös tromboembolism (VTE) är ca 1-3 personer av 1000 stycken per år, vilket innebär 1000-3000 personer per år i Sverige om man räknar på att vi är 10 miljoner invånare. Har ekonomen räknat rätt då? Hoppas det! Av det är två tredjedelar djup ventrombos som lossnar och sedan fastnar i lungan. Incidensen är lika för män och kvinnor men något högre bland yngre kvinnor p g a p-piller och graviditet. De vanligaste riskfaktorerna är:

  • Aktiv malignitet
  • Tidigare Djup ventrombos/Lungemboli (det är därför jag ska äta medicin i 6 månader)
  • Infektioner (spec vid samtidig immobilisering)
  • Östrogen/P-piller/graviditet
  • Inflammatorisk tarmsjukdom (speciellt vid skov)
  • Hög ålder (naturlig åldersrelaterad riskökning)
  • Övervikt (BMI > 30)
  • Koagulationsrubbning (hereditära och förvärvade)*
  • Rökning
  • Operation/trauma*
  • Immobilisering (spec i samband med sjukhusvård)
  • Pares (förlamning)
  • Gips nedre extremitet
  • Långa resor (flyg, buss, bil) > 4 tim
  • Övriga situationer med liten vadmuskelaktivitet.

Förekomst av flera riskfaktorer = större risk
(*) Starka riskfaktorer.

När det gäller mig så var det förmodligen p-piller i kombination med en koagulationsrubbning (som ger 5% ökad risk) som var boven i dramat. Den rubbningen kom man fram till efter att blodprover togs och man letade efter det. Det är superenkelt att ta sådana tester, men man screenar inte alla för det då det är så extremt liten risk även om man skulle ha en sådan här faktor. Men om man är osäker på om man vill äta p-piller exempelvis så borde det inte vara så svårt att gå till sin vårdcentral och be dem testa för detta. Om jag hade vetat att jag hade den här ökade risken hade jag nog inte ätit P-piller.

2. Hur upptäcker man blodpropp?

Jag märkte ingenting förutom smärta i vissa lägen samt vid djupa andetag. Smärtan var värst just i axeln faktiskt, och anledningen var ju inte någon skada i axeln, utan det jag kände var refererad smärta från lungan. Jag har även haft ont i höger lunga/bröstkorg men inte alls lika starkt. Detta är det enda symtom jag har haft och det är enligt de jag har pratat med ganska ovanligt.

Uppenbarligen är symtomen väldigt olika från person till person och beroende på hur många proppar det är och hur de sitter etc. Vanligt är iallafall andningskorrelerad bröstsmärta, andnöd, tung andning, pleuritsmärta (pleurit = lungsäcksinflammation), takykardi > 90 (snabb puls), hosta, hemoptys (man hostar blod), och tecken på djup ventrombos. Sen kan det vara påverkan på hjärtat och andra saker i kroppen vid massivare lungemboli men det låter jag bli att ta upp här.

3.När var du tillbaka i träning?

Jag satt faktiskt på cykeln exakt en vecka efter att jag fick propparna, men det var riktigt puckat. Det gjorde stört ont. Det kan jag inte rekommendera. För två dagar sedan, exakt 4 veckor efteråt så körde jag däremot ett ganska tufft intervallpass och kroppen kändes som vanligt. Så i mitt fall kan man väl säga 3-4 veckor. Men det verkar vara sjukt olika!! I ca 1,5 vecka hade jag riktigt ont och då blev ju det väldigt självreglerande hur mkt jag ville/kunde träna. Har man ont av att röra på sig mellan sängen och köket och när man andas så vill man inte träna. Men när det släppte så kände jag mig frisk. I 2-3 veckor kände jag mig svagare i den mån att den effekt i cyklingen som vanligtvis känns lätt kändes jobbigt. annars hade jag nog inte tänkt på det. Jag har alltså haft en väldigt smidig rehab efteråt och att jag inte är hundra procent igång med träningen nu beror på en muskel som bråkar i knät, inte över huvud taget blodpropparna.

Givetvis gäller det att lyssna på kroppen, på läkarna och förstå att kroppen 1-2 månader efter insatt behandling arbetar med att ta hand om och ”förstöra” propparna. Det är ju ett jobb kroppen hela tiden gör och lägger energi på. Men Lungpropp måste uppenbarligen inte vara så himla långdraget om man har lite flyt. Jag vill dock inte förminska det. Det finns de som mår extremt dåligt av väldigt lätt ansträngning efteråt och jag kan tänka mig att det kan ta riktigt lång tid att komma tillbaka beroende på hur många proppar man hade, hur de sitter och hur de har påverkat kroppen. Jag hade helt klart flyt och lite tur. Alla är vi olika, och denna sjukdom verkar vara väldigt olika från person till person.

IMG_3428fullsizeoutput_44cb

På sjukhuset respektive ca 3 veckor efteråt =).

Lycka, rädsla, smärta och glädje – Maj 2017

Maj månad år 2017. Det är nog en månad som jag aldrig kommer att glömma. ”Allt” har hänt. Samtidigt finner jag mig själv fundera på om det verkligen har hänt. För det känns så overkligt alltihop. Så snabba och tvära kast hit och dit och jag har knappt hängt med! Jag ska gå igenom månaden efter datum så kanske ni förstår vad jag menar.

Föreläsning, Linköpingscykling och simkurs
Det första som hände i maj var att det blev underbart vacker sommarväder och jag kunde ”slänga” benvärmarna, underställströjan och sockorna. Helt fantastiskt! Jag var den 4 maj på föreläsning med Emma Igelström, där jag påmindes om det där som jag verkligen står för: Man ska älska det man gör. Punkt. Annars kan man verkligen göra något annat. Såklart sades det väldigt mkt annat på föreläsningen än det, men det behöver jag inte skriva om här :). På fredagen cyklade vi även Runt (ja, nästan i alla fall) Roxen i helt fantastisk sol och jag kände mig glad, stark (okej hade gärna varit starkare i uppförsbackarna men det vill man väl alltid?) och så sjukt peppad på sommaren som skulle ge mig massor av träning!

fullsizeoutput_4355

Den 5-7 maj hade jag möjlighet att delta på en simkurs med Emma och Oskar Nordstrand och det var SÅ bra! Jag tror inte at jag har skrivit om den i bloggen? En helt awesome helg helt med massor av bra träning och där jag även lärde känna fantastiska människor!  Wow, vad bra det är att simma i grupp och med en tränare. Det vill jag göra mer i framtiden! Jag åkte hem från kursen och tänkte att det nu ska bli simning minst 4 gånger i veckan. Gärna 5. Haha….trodde jag ja 😉

IMG_3368IMG_3291

Lungemboli
8 maj – 21 maj: På måndagen efter kursen fick jag jude där propparna och det har jag ju redan skrivit massor om. Den värsta smärtan höll i sig drygt en vecka, men jag var faktiskt uppe på cykeln redan en vecka efter att jag åkte in till akuten. Det var dock ingen angenäm upplevelse. Gjorde asont rent utsagt. Sen kunde jag försiktigt komma igång igen med lite cykling utan allt för mycket smärta. Fick ju som jag skrev här in typ 10 h träning veckan efter propparna. Det är ju rätt sjukt egentligen. Absolut ingen hård träning, men ändå? Kroppen är fantastisk! Det är märkligt det där att man knappt kan skratta, hosta, gäspa eller dra djupa andetag men att det går bra att vara lite lagom andfådd… Men skit i de där lungorna nu, har snackat hål i huvudet påminn själv och alla andra om dem snart. Det gjorde ont, gör fortfarande ont men mycket mindre och det kommer gå över.

Ont i knät?! Och MR av fot.
Den 19 maj, under min lugna uppstartvecka så var jag ute och cyklade en morgon och kände av lite smärta i baksidan av knät när jag kom tillbaka. Tyckte dock att det var så lite så att det inte var något att bry sig om. Här kan jag ju tänka ”vad korkad jag var som inte tog det på allvar direkt”, men ni vet ju hur det är. Ska man bry sig om varenda liten grej man känner i kroppen hela tiden så skulle man ju aldrig kunna träna. Ibland känner man ju saker som går över fast man inte förstod hur eller varför. Och ja, ibland är det inte så. Hur ska man veta? Cyklade några pass efter det och bl a LÄTT långt på helgen och det gick fint, så jag var inte orolig. Samtidigt passade jag på att vila foten (ni som har varit med ett tag vet ju om att jag har haft rätt långdragna bekymmer med vänster fot). Jag hade varit lite orolig för den, så tänkte att när jag ändå skulle träna lugnt och fint kunde jag lika gärna ta en löppaus också. Och med tanke på smärtorna från lungan så hade jag nog inte kunnat springa ändå. Ortopeden i Motala är typ världens snällaste och förstår hur en rädd triathlet känner sig, så jag fick en snabb tid till en MR-undersökning som jag gjorde den 17 maj.

Ont i axeln, igen!
Livet, uppsatsskrivande, lätt träning rullade på, och nu är vi framme i helgen som var, den 27-28 maj. Jag tänkte äntligen testa att simma igen och gjorde det på lördagen. Hade egentligen tänkt ha simdebut på kristi Himmelfärds-torsdagen men hade blivit förkyld. Jaja. Bäst att ta allt på samma gång tänkte jag och lät mig inte bli bitter över en liten förkylning. Det är ju bara snor. Inget farligt. Värre saker har hänt.

fullsizeoutput_44dc

När jag väl började simma så fick jag en chock. Det gjorde SÅ ont! Alltså av lung-grejen. Smärtan berodde på en kombination av att jag när jag simmade var tvungen att andas snabbt och djupt på samma gång samt att man sträcker ut kroppen och tar i, vilket blev lite mkt för lungan och axeln på höger sida. Bet dock ihop, eftersom jag visste att det inte var något farligt och det blev ett pass på 2600 m. Var rätt glad när det var över. På slutet hade jag tyvärr börjat känna av andra axeln med, ni vet, den som har bråkat förut. Så det var ju inte så kul. På kvällen kändes det lite mer, när jag hade stelnat till säkert, men jag kunde ändå inte låta bli att simma några hundra meter OW med syrran. Helt underbart men en bitterljuv känsla av idioti när axeln gjorde ont under de få metrar som jag valde att simma. Mycket korkat skulle det visa sig. På natten och morgonen efteråt värkte det rejält i vänsteraxeln. Jag blev rädd. ”Tänk om jag inte ska kunna träna simning i sommar- Hur ska jag fixa Kalmar då?”.

Ont i knät, ångest och rädsla!
För att dränka mina sorger så stack jag och syrran ut på ett långt distanspass på cykel. Det var heller inte en bra plan visade det sig.

IMG_4390

Efter 45 min-en timme så började knät värka. ”Men vad f—–n” tänkte jag. Det får inte vara sant… Envis och idiot som jag är så cyklade vi ändå vidare efter lite stretchpaus och sådär. Efter typ 5 mil var vi framme vid en liten butik där vi planerat att ta en glasspaus. Här hade jag så ont och var så förtvivlad att jag nästan grät. Här stod jag nu på vid en liten butik mitt ute i ingenstans med:

  1. Proppar i lungorna (okej minsta problemet nu, men ändå),
  2. En fot som jag var rädd att jag hade stressreaktion i,
  3. Impingement i vänsteraxeln och,
  4. Överansträngning i högerknät så jag inte visste om jag skulle cykla hem.

Ni kan ju tänka er hur kul det är att skriva till sin coach först om lungpropp och säga att man nog kan träna snart ändå, sen att man nog inte kan träna så hårt för att det gör ont som fan, sen att man nog kan träna ändå så fort det känns bra, sen att läkarna ändrar sig och säger att man ska ta det lugnt en månad, sen att jag vill vila foten, sen att jag är förkyld, sen att jag har ont i axeln, sen att jag har ont i knät?! Eh… kul adept…

Tre mil hade vi hem trodde jag, men det var visst 4,5. Det gör rätt stor skillnad när man har ont. Men vad skulle jag göra? Har man cyklat bortåt och liksom vetat att knät kanske ev. kunde börja bråka lite så kan man liksom inte ringa hem och be om skjuts om det inte har hänt något allvarligt. Jag tänkte bara Harden the fuck up i det läget..

Efter en glass och en Coca Cola cyklade vi i alla fall hemåt och jag funderade på vad som egentligen hänt. Från att ha varit stark och vältränad (nåja) ett par veckor tidigare till att vara trasig överallt, och det enda jag egentligen hade gjort var typ att vila!? Nu kände jag mig för första gången den här månaden riktigt bitter och tårarna sved i ögonen.

Vägen tillbaka? 
När jag kom hem så bokade jag direkt tid till en Naprapat i Linköping som jag varit hos tidigare vid ett tillfälle och uppfattade som väldigt duktig. Nu var det bara att ta en sak i läget, inte känna mig stressad utan göra det jag kan. Skita i att det är en månad till Vansbro, drygt två månader till Kalmar. Skita i allt sånt. Ta en sak i taget, en dag i taget. Jag ska faktiskt vara glad att jag är så frisk som jag är med tanke på omständigheterna. Fokus på rätt sak nu Maria…

Naprapaten fann två muskler i rotatorkuffen som var väldigt svaga, men trodde inte att jag skulle behöva ha problem framöver att simma bara vi stärker upp dem. Fick tre bra övningar som jag ska göra, får redan nu simma om det känns bra, men inte med smärta. Gör det ont efter 500 meter så får jag gå upp efter 500 meter.

Han undersökte knät och hittade där att popliteus-muskeln var väldigt irriterad och behandlade den. Det är nog det mest smärtsamma jag varit med om i livet. Eller, så tänker man ju jämt, men det var fruktansvärt. Och det där betalade jag för! Bad till gud att inte den behandlingen skulle ge mer skada för det kändes som att hela muskeln skulle trasas sönder av den hårda ”massagen”. Efteråt betalade jag glatt (nåja) 650 kr och haltade därifrån. Gick jag dåligt innan så var det inget mot när jag gick därifrån…

Sen då?
Dagen efter, 30 maj, kändes faktiskt allt lite bättre! Testade att simma mitt pass i bassängen och det gick!!! Simmade i våtdräkt då jag i lördags upptäckte att lungan och högeraxeln gillade det, så hade inget alls problem av propparna. Och vänsteraxeln fungerade med klockrent! Bytte ut arm-hundringarna mot z2-simning på slutet men i övrigt körde jag passet som planerat. SÅ skönt! Skillnaden mot passet innan var att jag verkligen tänkte hela tiden på att dra brett, och att jag som jag skrev hoppade över paddlarna. De får komma sen.

När jag gått in från simningen så ringde ortopeden och meddelade att MR-bilderna visade att benen i foten nu är helt läkta! Man kunde inte alls se något av den reaktionen som man såg i höstas! KAN NI FATTA?! Denna jäkla fot som oroat mig så länge, tänk att den nu mår bra! Den är hel!! Man kunde se lite lite vätska i lederna, men det var helt normalt sa han. Det var absolut inget att bry sig om, så nu skulle jag bara köra på och leva livet! OM JAG SKA!

På kvällen kändes knät mycket bättre också, naprapaten gjorde nog något bra där, och det fick bli en timme på crosstrainern. Vågar inte cykla eller springa förrän det känns helt hundra, då jag tänkte vara smart nu förtiden, men det känns verkligen hoppfullt att det inte kommer att vara något långvarigt det där.

Förstår ni så sjukt? Från att ha varit ”trasig överallt” och helt förtvivlad till att två dagar senare känna mig rätt hel och med känslan att vi om ett par dagar kan köra på som vanligt. Jag ska inte ropa hej, jag vet att jag kan få bakslag, och varken axeln eller knät är ju bra än. Så mycket kan hända. Men jag hoppas att det har vänt! Jag tror att det har vänt!

Jag ska tillbaka till Naprapaten på torsdag och sen någon gång ibland ta en check. Jag har alltid varit för snål för sånt men jag tror minsann att det är värt det. Jag ska följa alla råd han ger mig och be om sjukt tydliga och specifika rehabövningar för allt! Jag vill aldrig mer sitta på min underbara cykel på en landsväg mellan Skeda Udde och Mjölby och ha tårar i ögonen pga att ens kropp är trasig. Det var inget kul alls!

Tänk att kunna börja löpträna igen och veta att kroppen är hel! Det känns lite som att stryka ett streck över gammalt groll och få ”börja om”. Åh, skönt!

Såhär den 31 maj när jag tittar tillbaka på maj så känns det rätt coolt att jag ändå fått in så mycket träning som jag har gjort. Knappt någon löpning eller simning egentligen men rätt mycket cykling efter omständigheterna och några pass på crosstrainern. Kanske  det finns hopp för den här säsongen trots allt! Håller ni tummarna?

Kram // Maria

Är du rädd för att cykla i trafiken?

Det är många i min närhet som är rädda för att cykla ute på landsväg och jag tycker det är så tråkigt. Cykla är ju så ljuvligt! Att cykla på en rak fin landsväg är ju drömmen! Eh, för mig i alla fall. Kanske inte för alla. Men att låta bli att cykla ute på våren, sommaren då det är som allra vackrast ute och istället sitta på sin trainer på grund av att man inte VÅGAR cykla ute är ju hemskt tråkigt!

IMG_0658

Är det berättigat att vara så rädd? Kanske! Jag är medlem i några cykelgrupper på Facebook, och även om jag inte är så aktiv i dessa så ser jag ju vad som skrivs, och där delas det information och bilder från olyckor flitigt. Nästan så att jag önskar att de inte gjorde det. Det händer ju tåg,- flyg,- bil,- och bussolyckor också, men inte låter jag bli att köra bil för det? Jag lusläser inte alla nyhetssiter efter olyckor och därför tänker jag inte direkt på det. Min inställning (kanske lite barnsligt men ändock) är att man inte kan gå omkring insvept med bomull i sin lägenhet/villa hela dagarna.

För att få ett bra liv måste man våga utsätta sig för rimliga risker. Och det är ju det där. Vad är rimligt? Jag väljer t ex att inte köra motorcykel för jag vet att jag förmodligen skulle slarva med sikten någon gång och köra ihjäl mig, jag skulle inte hoppa bungyjump eller fallskärm för att jag säkert skulle dö av en hjärtattack om det nu inte vore så att jag vore en av de där få personer vars utrustning går sönder och dö därför. Ja jag vet att många hoppar fallskärm och det går utmärkt, men jag är en feg jävel…

Hur som… cykling… jag har inte varit rädd över huvud taget, förutom när jag legat ner i tempoställning i någon backe, stark vind eller hög fart någon gång, men så fort jag har satt mig upp så har det varit lugnt. Jag har aldrig varit rädd för bilar. Någon gång har någon kört om mig riktigt bult och tanken har flimrat förbi ”tänk om”, men så har jag slagit bort tanken på samma sätt som jag slår bort mina tankar om döden (alltså det finns ingen som är mer rädd för döden än jag – blir ångestfylld bara av att skriva den här meningen), och tackar för att jag är så bra på att förtränga otäcka saker.

IMG_3429

Nu när jag äter blodförtunnande medicin, och läkaren var väldigt tydlig med att jag inte får köra MTB, downhill, boxas eller göra andra närkontaktsporter  så har något hänt. Jag ser olyckor överallt! När hon (läkaren) sa det, så tänkte jag först ”vadå MTB, det är väl inte så farligt”, och sen har jag inte sett något annat än vurpor, trasiga cyklar, blåmärken och stygn på instagram. Jag har läst om olyckor på landsvägar, om krascher i cykelklungor och tänkt att jag aldrig mer ska cykla linjecykel i grupp. Varför över huvud taget cykla med EN kompis när man kan cykla ensam tänker jag? Helt plötsligt finner jag mig själv rädd på min cykel. Spänd liksom. Varför då? För att jag KANSKE skulle kunna vara med i en olycka och därför ha större risk att dö på grund av den här, för mig, nya medicinen? Det är ju orimligt att hålla på att tänka så! Jag ville väl inte krocka innan heller? Det är väl rätt stor risk att dö om man blir påkörd av en bil oavsett hur trögflytande ens blod är? Den här risken har jag ju kalkylerat med tidigare.

Varför vara rädd nu?

IMG_3734

Helt plötsligt kändes det som att de mötande bilarna körde på min sida, som att de som körde om slickade min axel, som att långtradaren som körde om sladdade in framför mig för att hinna innan sitt möte (det var iofs ett faktum, inte en känsla – idiot!) och som att alla vägar hade trasiga livsfarliga partier.

Självklart är det dock ingen skillnad nu på den faktiska trafiksituationen mot tidigare. Det sitter i huvudet. Och är man rädd själv spänner man sig och blir en trafikfara. Man blir ju en sämre cyklist helt klart!

Jag har ytterligare en risk att räkna med nu, min medicin, och jag blev liksom förvånad över att det påverkade mig. Jag trodde inte det. Det är ju inte så att jag har varit med om en cykelolycka – DÅ förstår jag om man blir rädd!! Jag förstår dock att mina vänner, ffa de i sthlm, är rädda för att cykla ute. Det är vidrigt med jobbig traffik och jag har förstått att bilisterna i Sthlm är värre än här. Eller, de är ju fler, så självklart kan man stöta på fler rötägg då. Men  jag har aldrig varit rädd!

fullsizeoutput_42a1

Jag tror att man måste utsätta sig för den här typen av rädsla för att komma över den. Min första cykelrunda efter att jag kom hem från sjukhuset var vinglig och jobbig (inte bara för att jag hade ont alltså), men cykelrundan på 4h i lördags var helt underbar! Partier fanns absolut där rädslan kom över mig igen i samband med ett möte i en smal kurva el liknande, men det gick över ganska fort. Bara genom att cykla ute nästan varje dag i en vecka så försvann den där nytillkomna rädslan och jag kände mig som vanligt. I det här läget tror jag lite KBT är det som gäller. Att utsätta sig för det som är läskigt igen, och igen och igen.

För hur kul är det att hålla på med en underbar sport som triathlon eller cykling om 80% av cyklingen skall ske på trainern?

Man lär så länge man lever?

Kanske är det så!

Förra veckan fick jag in 0 minuters träning pga de där propparna i lungorna ni vet?

Skärmavbild 2017-05-21 kl. 09.55.36

Den här veckan har jag fått in 10h! Okej, inte alls träning med kvalitet eller ens något smart upplägg, men ändå! Kroppen har fått röra sig och själen är lycklig! Jag har inte haft något schema den här veckan för jag hade så ont i början så jag sa till min coach att jag hör av mig när jag kan köra igen. Sen var jag på återbesök och fick veta att jag inte skulle träna hårt på en månad. Så egentligen kanske jag inte behöver något schema, det blir ju distans varje dag. Men jag VILL ändå ha schema, så jag i alla fall kan låtsas att jag gör något meningsfullt ;).

Skärmavbild 2017-05-21 kl. 09.57.09

Idag blir det nog vila från konditionsträning men lite styrketräning istället.

Sen upptäckte jag att det faktiskt är svårt att köra lugnt utan schema! Likväl som jag behöver någon som säger att jag ska köra en viss watt i en intervall behöver jag någon som säger ”håll dig under den här effekten”. Flera dagar cyklade jag faktiskt, i ärlighetens namn, lite för hårt. Jag ville liksom vara där jag slutade innan jag blev sjuk, och tänkte att om jag ändå bara kör distans och aldrig behöver ha extra energi till intervallerna, så behöver jag ju inte köra så lugnt som jag normalt gör på mina lugna långpass? Distans är ju ett ganska vitt begrepp… Så istället för 140 w som brukar va standard på uppvärmning och lång distans för mig nu för tiden så tänkte jag att jag ska ha 150 i snitt. Brukar ändå kännas lätt det med. Dock kändes det INTE lätt nu. Inte alls. Och bara för att jag är så satans envis så körde jag ju på och insåg efteråt att jag var rätt trött. Dessutom blev visst ett pass progressivt varje mil från 150 till 170 bara för att jag var sur på att va trött. Typ..Hmm… logiskt? Vad skulle jag bevisa för mig själv liksom? Att jag kunde cykla i 170 watt? Idiot.. det vet jag ju redan att jag egentligen kan vilken dag som helst utan att egentligen bli trött… Vad hjärnan är töntig ibland?

IMG_3633

Sen är ju frågan varför jag blir mer trött och att pulsen blir högre på en tidigare lätt effekt. Är det bar dålig form till följd av sjukdom och förlorad träning, eller är kroppen upptagen med att ta hand om propparna? Svårt att veta, och det lär väl märkas framöver. Kan bara acceptera det just nu minnas att det inte alltid har varit så. Jag har inte alltid varit i så dålig form som nu =).

Men.. till mitt försvar till veckans något för tuffa distans som jag berättade om, måste jag ändå säga att jag har mått otroligt bra efter varje träningspass, jag är övertygad om att andningen nu nästan är helt normal tack vare att jag har fått ventilera ordentligt.. och 150-160-170 i effekt är fortfarande inte intervallhårt.. Så bli inte arga på mig!

IMG_3721.JPG

Men igår! Då var jag duktig minsann! Tänkte att jag skulle ut och mys-cykla och INTE bry mig om effekten alls, utan BARA ha en skön känsla i kroppen, och jag skulle inte bli andfådd. Eller lite sådär ni vet, men inte trött-trött. Så på 4h 5 min kom jag 10,5 mil och höll 118 i snitteffekt tror jag. 131 i NP. Det var liksom lagom. Det var underbart hela tiden, inte en enda gång kände jag att jag längtade hem pga trötthet, utan jag hade lätt kunnat vara ute ett par timmar till. Så himla skönt =). Testade en ny runda som var hur vacker som helst! Jag som inte trodde att det fanns några bra vägar öster om Mjölby… Tur att jag hade fel! Blev 696 höjdmeter på rundan så lite backar finns det ju i Östergötland ändå!

Skärmavbild 2017-05-21 kl. 09.37.24

Som ni ser så är det ett par gånger som jag cyklade fel och fick vända… Bland annat när jag kom in på en grusväg med världens hål i marken.. jag vågade inte lita på att den skulle ta slut snart. Och här lyssnade jag faktiskt på läkaren som sa att jag inte får cykla MTB ;).

Skärmavbild 2017-05-21 kl. 09.51.46

Bildbevis på att jag tog det lugnt! 118 i snitteffekt, 140 snittpuls, långsam kadens för att jag helt enkelt inte ville cykla med tryck utan chillade rätt bra… Tempot säger inte så mkt. Hade lika gärna kunnat va 23 eller 28 beroende på backar/vind osv. Men jag kan nog vänja mig vid att mys-cykla såhär! Lukta på lite blommor, fota lite kor, testa lite väg hit, lite väg dit, stanna för att köpa glass osv osv… Kommer va svårt att gå tillbaka till fokuserade intervaller sen ;).
Skärmavbild 2017-05-21 kl. 09.38.31

En kväll tog jag ut min linje för att fincykla lite, och då testade jag loopen ovan. Mätte den till 14 km så det kan ju va perfekt för tröskelintervaller sen (om det nu blir några sådana i sommar sen)! Helt raka vägar med ganska lite trafik! Peerfekt!

Tack Lungpropparna för att jag nu fått se mig om lite 😉

Liten lägesrapport!

Jag är lite fundersam över hur jag ska fortsätta blogga om min sjukdom/skada (vad fasen räknas det som egentligen? Sjukdom va?). Jag vill inte att det ska bli en följetong i gnäll, men inte heller förminska problemen. Självklart var det inte bara att promenera ut från sjukhuset och fortsätta livet som förut. Eller JO. Livet fortsätter som förut. Livet ÄR inte träning ;). Men givetvis måste det få märkas att något har hänt.

För det första så gjorde det ondare efter att jag hade kommit hem än på sjukhuset. Inflammationen som ger smärtan hade säkert inte nått sin peak där på sjukhuset, så jag ångrade bittert första natten hemma att jag sagt att det blev bra med alvedon som smärtlindring. Dagen efter hemgång ringde jag läkaren som jag haft på avdelningen, som fick skriva ut ett morfinliknande preparat i tillägg. Inte för att den tog bort smärtan helt men det blev definitivt stor skillnad.

Sen det här med andningen. Den beror ju på smärtan så det hör ju ihop. Såååå frustrerande att inte kunna andas! Ibland vill ju kroppen reflexmässigt ta ett djupare andetag och andas in sådär snabbt, och aj som fan vad det hugger till då. Tänk er en kniv som sticks in mellan ett par revben eller i axeln och sen att muskeln krampar runt den vassa kniven. Likadant vid hosta, skratt, gråt och gäspningar. Även om jag mår bra till störst del, och vet att ingenting är farligt så är den här smärtan lamslagande. Jag har aldrig varit med om något liknande. Är SÅ tacksam för att jag ”bara” har smärtan som problem. Den kommer ju att gå över!

Många undrar hur lång tid det kommer ta innan det går över och det undrar jag med. Ingen vet. Det enda man vet är att smärtan beror på inflammationen som beror på proppen och infarkten i lungan (jaen liten del av lungan har faktiskt dött, men lungan har sån överkapacitet så det gör inget. Jag och syrran ska ha minnesstund med champagne vid tillfälle. Den var ju så snäll mot mig sålänge det varade 😉 ). Men jag hoppas inte att det kommer göra ont så länge som proppen är kvar, för den kan det ju ta 1-2 månader att ta hand om… Nä.. Det har jag INTE planerat, men det tror inte läkarna heller. Men vi får se. Inatt kunde jag faktiskt sova på bara alvedon igen så det går absolut åt rätt håll! =)

Igår och idag har jag även varit ute och gått och det har varit skönt även om det mest gör och och är jobbigt :P. Haha aldrig är man nöjd va? Min andning bestämmer tempot och båda promenaderna har gått i hela 3,1 km/h i snitt. Haha. Tror dock att det är bra för lungorna att tvingas ventilera lite mer även om det gör ont och även för resten av kroppen att få röra sig lite. Är som sagt inte orolig för nya proppar men rörelse är ju helt klart bättre än inaktivitet. Dock blir jag väldigt trött så antar att kroppen får jobba rätt hårt, både med att läka, ta hand om propparna och att arbeta med det jag ber den om.

Det är rätt snäll kroppen ändå! Jag tror dock att när jag väl är smärtfri så kommer jag vara som vanligt fast i usel form. Men det blir ju en rolig utmaning för coachen att ta tag i då ;).

Framöver då?
Imorgon är det ju Vårruset som jag var anmäld till. Behöver jag säga att det är inställt? Haha på sjukhuset trodde jag faktiskt att jag skulle kunna springa, fast lugnt. Rätt naiv tjej.

Den 10-11 juni är det två dagars tävlingar i Borås och de hoppas jag faktiskt fortfarande att jag ska kunna vara med på. Verkligen i lugnt tempo och bara på skoj, men vi får se. Smärtan avgör. Triathlonsprinten framför allt är ju väldigt kort så bara jag är frisk så skulle jag ju kunna ta mig runt. Men det är 4 veckor kvar och det är ingen idé att spekulera. Men kan jag träna då så kan jag lika gärna tävla.

Många som har tävlat på Mallis och i Frankrike i helgen! Kul att följa! Shit så sugen man blir på att tävla! Ironmancirkusen lockar definitivt fortfarande 😀 Tur att jag har Kalmar att dagdrömma om :).

Puss & Kram//Maria

IMG_3481

IMG_3484IMG_3486

IMG_3499

IMG_3500

Har du varit inaktiv på senaste tiden?

När jag var på akuten frågade läkarna om jag hade varit inaktiv på sistone. Typ sängliggande sjuk eller extremt lång flygresa eller så. Och jag skrev i mitt förra blogginlägg att jag funderade på hur stilla jag är om dagarna egentligen. Detta är schemat för den senaste månadens träning. Tror inte att inaktivitet är en anledning till min blodpropp i alla fall, eller vad tror ni?

Skärmavbild 2017-05-12 kl. 21.04.50

Puss & kram // Maria

Propp i lungan, är inte det bara andra som får?

Det blir inte alltid som man har tänkt sig… Att drabbas av Lungemboli när man är 30 år, frisk, tränar 10-12 h/vecka, inte röker, inte har någon i släkten som har haft detta samt inte har flugit långt eller varit sängliggande på sistone. Det känns rätt skumt. Ni som följer mig på instagram vet ju redan om det, men för er andra så kan jag ju berätta att jag fick två (!) proppar i lungorna i måndags kväll. Varför skriver jag det i bloggen då kan man undra, eller på instagram? Är inte det sånt som man håller privat? Måste man skrika ut varenda krämpa eller upp- och nedgång? Det här är nog väldigt olika från person till person vad man anser om sociala medier, och hur öppen man kan/bör/ska vara.

Det normala är kanske att hålla det lite inom familjen, och inte skriva en lång blogg om det. Men varför då? Det är ju inget hemligt. På något sätt tror jag att det är ett sätt för mig att bearbeta händelsen i huvudet, och att få ventilera lite. Klart att jag inte skriver allt i bloggen direkt men det här har blivit en träningsblogg med många personliga tankar och jag tycker nog detta hör dit. Det påverkar ju just nu helt klart min träning. Mycket rött i schemat… Dessutom så är tydligen detta är rätt knepig diagnos att ställa, och om jag, som frisk ung, kvinna drabbas så kan ju vem som helst av er träningsnördar också göra det. Kanske kan vara bra att lyfta det lite och påminnas om att man är rätt liten i en stor värld ändå? Ingen är safe för allt, hur mycket kokosfett, ingefära eller d-vitamin man än äter…

Kort version: Fick ont i höger bröstkorg och axel i måndags, åkte in till akuten i tisdags kväll. Diagnostiserades med två proppar i lungan på natten och var kvar på sjukhuset till kvällen därpå. Har nu ont men mår i övrigt bra. Smärtstillande medicin är guds gåva till mänskligheten.

Lång version: I måndags kom smärtan diffust. Lite stickande sådär kring revbenen på höger sida samt djupt inne i axeln. Tänk er lite ”håll”. Ibland kan man ju få ont någonstans helt oprovocerat, utan förklaring som sen går bort. Det trodde jag detta var. Någon låsning kanske, eftersom jag tagit det rätt lugnt efter simkursens avslut på söndagen. Låg typ hela söndagseftermiddagen i soffan eftersom jag kände mig lite förkyld. Men knappast en eftermiddags vila som räknas som långvarig inaktivitet som kan ge upphov till blodpropp va?!

Nåväl. Efter ett par timmar märkte jag att det gjorde riktigt ont. När jag lade mig i sängen och skulle sova så tänkte jag att något verkligen var lite skumt ändå. Men jag tänkte också att jag väl var lite förkyld och något virus hade satt sig på muskler som ev var trötta efter simlägret eller så. Jag sov rätt dåligt men vaknade på morgonen och gick till jobbet. På kvällen hade jag fortsatt ont och var lite orolig över vad smärtan kom ifrån. Åt middag med mamma och hade tänkt att pappa skulle få klämma och känna lite när han kom hem lite senare. Var rätt mätt (efter världens godaste wrap med pulled pork) och tänkte lägga mig på golvet för att sträcka ut lite. Ni vet, ibland är det ju asskönt att lägga sig på ett hårt golv :D. Meeeeen det var inte så skönt. Innan jag ens hunnit lägga ner ryggen på golvet kändes det som en kniv skar rakt genom axeln (och revben till viss del) och jag skrek rakt ut och började gråta. När jag grät och andades häftigare gjorde det ännu ondare och nu blev jag rädd. Vad händer? Ska det göra så ont att få muskelinflammation, och varför bara på höger sida? Pappa hade sagt kvällen innan när jag ringde att jag såklart skulle åka in om jag inte stod ut och var orolig, men jag tyckte ju inte att det var någon påverkan på andning och så, så jag hade ju inte riktigt övervägt det. Ringde läkarsyrran och frågade ”får man verkligen åka in till akuten om man inte är döende”? Kände mig lite som en fjant som ville åka in bara för att jag hade ont i ett par muskler. Herregud, läkarna har väl annat att göra än att leka naprapater. Hur som helst så sa hon att det ju kan vara något med lungan och då är det ju faktiskt viktigt att kolla upp det. Jag tvivlade men tänkte att jag väl ändå kunde bli en sån där person som tar upp tid på akuten för viktigare människor. Kanske kunde de skriva ut någon starkare smärtlindring än NSAID? Jag frågade mamma om hon kunde köra mig och så åkte vi in.

Alltså detta blir ju en roman nu. Ni som inte orkar läsa, gå in på min instagram istället och läs den korta versionen och se min ”dagens outfit” från sjukhuset ;).

IMG_3408

Klassisk ”kanyl-i-arm”-bild från Akuten.

Väl där så fick jag först beskriva mina problem för en undersköterska, sen en sjuksköterska, sen en första AT-läkare och sen en ytterligare AT-läkare. De ska nog i turordning sålla mellan vilka patienter som faktiskt har på akuten att göra och vilka som får söka sig till sin vårdcentral dagen därpå istället. Jag väntade hela tiden på att de skulle be mig att gå men av någon anledning fick jag stanna kvar. De tog anamnes (dvs man beskriver sitt problem), klämde och kände, kollade puls, blodtryck, tempen men hittade ingenting. Allt var perfekt. Hur beskriver man att man har så ont så att det svartnar för ögonen ibland men inte just då? Att man kan sitta/ligga på den där britsen och lyfta armen åt alla möjliga håll, och trycka jättehårt på alla muskler och ingenting framkallar någon smärta alls? Jag kände mig som en hypokondriker deluxe. Inte för att de sa det till mig. Absolut inte. Utan för att de ju inte hittade någonting. Jag bara satt ju där och mådde bra – fast ändå inte.

IMG_3412

Trött tjej på Akuten…

Till slut när AT-läkare nummer två skulle undersöka så hände något. Han började knacka på revbenen (ja han knackade men det kändes som att han dunkade med en slägga) och helt plötsligt så gick det som en stöt och en stråle av smärta sköt upp genom bröstkorgen. Helt plötsligt fann jag mig själv storgråtande och hyperventilerandes. Har sällan känt sån smärta. ”Hoppsan”, sa han. ”Det där behöver vi nog inte göra om, jag går och pratar med min handledare”. Misstanke om gallsten kom upp. Ja det vore ju en förklaring såklart. Snart kom en röntgenläkare (snygg såklart, typiskt när man ligger där rödgråten och risig i håret) och ville ultraljuda lungorna och gallblåsa, lever och det området. Ja. Där låg jag på en brits i en korridor på akuten och flashade brösten. Ja man kan nämligen inte ultraljuda genom kläderna. Tur att man inte är så pryd. Och att det var mitt i natten så att det typ var tomt där. Som om jag är så jäkla pryd ändå. Vård går faktiskt före sån eventuell blyghet. Har förresten fått höra av en säker källa att alla röntgenläkare är snygga. Så nu vet ni det om ni är singlar och har planerat vad ni ska bli sjuka i ;).

Han hittade i alla fall ingenting på ultraljudet utan allt såg bra ut. Det var ju bra såklart. Men återigen kom känslan – Tror de att jag hittar på? Och om det inte är något som de hittar, varför gör det så ont då? Han sa att smärtan även skulle kunna bero på en liten propp i lungan men det var väl kanske inte jättetroligt. Men lika bra att kolla upp. Så nu skulle det tas blodprov där något värde kunde ge en indikation på om det skulle kunna vara det. Om det värdet var högt så sa det egentligen ingenting men däremot om det var lågt kunde man definitivt säga att det INTE var en propp. Efter knappt en timme kom svaret att värdet var högt. Här någonstans bytte pappa av mamma som Maria-vakt så att mamma kunde åka hem och sova. Har jag sagt att jag har världens bästa föräldrar?? Nu skulle vi röntga och de sprutade in kontrastvätska. Om ni har gjort det så vet ni att det känns som att man kissar på sig fast man inte gör det. Skumt. Det tog typ 2 minuter att göra den där röntgenundersökningen (sjukt coolt?) men jag hann i alla fall avhandla lite garmin-klockor med killen som jobbade där. Man kan alltid prata triathlon med folk – underbart!!

Efter någon halvtimme hade röntgenbilderna hunnit åka till Sidney, blivit bedömda och kommit tillbaka och de visade faktiskt två proppar i lungorna. Under den här tiden jag hade väntat hade jag haft väldigt ont och tydligen blir man (jag?) rätt känslosam när man har ont, så när jag fick beskedet så började jag gråta. Tidigare hade jag börjat gråta för att jag fick ett par alvedon. Ha ha.. Jag visste inte riktigt vad jag skulle känna. Skönt på ett sätt att inte ha ”hittat på” smärtan, eller att de som hela tiden hävdar att jag tränar för hårt skulle få vatten på sin kvarn att det var därför. Men samtidigt – propp i lungan. Vad betyder det egentligen? Det får ju bara andra? Liksom. Det låter ju allvarligt.

Fick berättat för mig att jag skulle läggas in och att de nu skulle påbörja behandling med blodförtunnande och att personalen på avdelningen skulle påbörja en utredning om varför. P-piller var ju en grej. Men i övrigt? Visst kan jag vila rätt hårt när jag vilar.. kan lätt ligga i soffan 4h utan att resa på mig. Och jag avskyr ju vardagsmotion. Är jag så lat så att jag har givit mig själv en propp i lungan? Hur mycket är jag stillasittande om dagarna egentligen? Tankarna snurrade. Hela tiden var sjukvårdspersonalen runt omkring och var så himla snälla. De pratade med såna där lugna och trygga röster som bara de gör, och pappa frågade läkarna och syrrorna såna där läkarfrågor som jag inte förstår och det kändes bra att han var där också. Lilla pappa. Nu med en dotter med Lungemboli. Vad fan? Det måste kännas jättekonstigt?! Kom på att det är den 10 maj och det är den 12 maj om två dagar. Momsen ska ju deklareras! VET att man ”får” vara sjuk och att det är onödigt att stressa upp sig för jobb/skola, men liksom… jag hade ju inte tid med det här. När andra säger så så tänker jag bara ”vadå, har inte tid, TA dig tid, det är din kropp vi snackar om”, men jag har ju inte tid på riktigt. Det är ju annorlunda för mig. Eller?

IMG_3418

Snygg va?!

Konstigt nog tänkte jag inte alls på tävlingarna. Var så övertygad om att det kommer att lösa sig. Inget fel på hjärtat var mitt mantra i huvudet. Då måste det ju vara lugnt? 100 % syresättning hela kvällen. Det måste ju vara bra? Gällande blodproppar så SKA man ju röra sig. Det löser sig tänkte jag. Bara jag får fortsätta min träning. Jag älskar att träna. Det handlar inte om att inte kunna vila, men jag mår SÅ mycket bättre om jag får göra det jag tycker om.

Tänkte att jag ju är en väldigt rolig adept för min coach också. Världens gnälligaste tjej. Först ont i höften uns, sen förkyld en vecka, sen rädd för att axeln ska bråka i simningen och sen PROPP I LUNGAN. Va fan?! Hade ju precis fått nytt schema. Suck. Det får vänta.

Väl på avdelningen hände inte så mkt. Försökte sova lite. snack med läkarna dagen efter om varför jag fått detta och vi kom väl egentligen inte fram till något. P-pillerna är nu bortplockade i alla fall och jag får lösa min PCOS på något annat sätt. Har tagit blodprover som kan visa om jag har en gen som gör att blodet koagulerar lite lättare. Då kan man ju se två riskfaktorer i alla fall istället för bara en. Vi får se. Man får väl helt enkelt inte förklaringar till allt här i livet. Nu väntar 6 månader med blodförtunnande läkemedel och därför ber jag ödmjukast till alla bilister – Snälla, kör inte på mig när jag är ute och cyklar. Det vore tråkigt att förblöda vid vägkanten.

IMG_3428

Ser ut som ”Maria 90 år” innan hemfärd =)

Ang träningen: Oroa er inte. Jag har ingen stress pga tävlingar eller träningen i sig. Jag ÄLSKAR min träning. Jag gör den inte alls på något destruktivt vis. Jag längtar eftersom jag älskar det. Läkarna har sagt att det är helt ofarligt för mig att träna och pressa mig hårt sålänge det känns bra. Läs: Helt ofarligt. Man KAN såklart efter att ha haft propp i lungan ha påverkan på hjärta och så, och då jobbar man ju såklart i ett helt annat läge. Men det gäller inte mig. De har haft EKG-övervakning många timmar på sjukhuset, tagit blodtryck, puls och kollat syresättning hur många gånger som helst och allt är bra. Nu har jag ont som satan, vilket beror på att proppen sitter ytligt och ger inflammation i lungsäcken vilket ger smärta. Och då gör ju såklart det att inte träning är på kartan i alla fall. Just nu är jag glad om jag kan andas djupt eller över huvud taget utan stark smärta. Så oroa er inte. Jag kommer absolut jobba med min kropp. Inte emot den. Den dagen jag tränar, vilket jag hoppas kommer snart, kommer det bara vara bra för mig.

IMG_3429

Lyxigt med halsband va? 😉

Kom ihåg att blodproppar får man av inaktivitet, inte tvärt om. Rörelse och träning är en del av behandlingen. Att få hjärtinfarkt eller liknande är helt annat. Blanda inte ihop dessa.

Kom också ihåg att bara för att man känner sig vältränad och igång så kan man drabbas av sjukdomar. Man är aldrig safe. Jag blev irriterad och stressad över en liten förkylning, men inser nu att sånt inte spelar någon roll. Jag är faktiskt inte orolig över att kunna delta varken i Vansbro eller Kalmar men har såklart redan nu reviderat målen. Jag vill kunna genomföra. Och förhoppningsvis kunna träna massor innan. Det är målet nu. Jag vill kunna leva mitt liv som jag vill leva det. Och det kommer jag att kunna. Men om jag springer i 5:30, 6- eller 6:30 -tempo är totalt ointressant. Jag har hur många år som helst på mig att bli bra. Jag har tid, men jag har bara ett liv och en kropp. Och tack vare att jag var en jobbig, hypokondrisk tjej som inte ville ha ont så fick jag snabb hjälp och en lindrig variant av propp i lungan.

Tack livet! Tack vården! Tack alla awesome personer som jobbar inom vården. 

Vet ni förresten att specialistläkaren på akuten var den enda leg. läkaren som jag träffade på hela dygnet? I övrigt var det bara undersköterskor, sjuksköterskor, sjuksköterskestudenter och AT-läkare och kandidater. SÅ duktiga allihop. AT-läkartjejen som behandlade mig på avdelningen hade ju givetvis en överläkare i bakgrunden som jag förmodar att hon bollade med, men hon själv skötte ju all kommunikation med mig. Och SÅ bra dessutom! Det är häftigt. Jag kände mig verkligen väl omhändertagen och dessa personer var rätt personer på rätt plats helt klart. Mycket möjligt att det är så att personalen inom vården går på knäna, och att det är brist på personal – men de som jobbar gör det riktigt, riktigt bra!