Blåkulla Swimrun

Så kom dagen, då jag fick köra Swimrun igen! Jag hade inte kört sedan ångaloppet 2016, och mindes såklart att jag tyckte det var superkul, men såg ingen plats för det i min redan ganska fulltecknade tränings- och tävlingsplan. Jag har ju verkligen velat prioritera triathlon och inte direkt övervägt någon Swimrun i år heller.

Men så kom hösten, och jag är mycket piggare och fräschare i kroppen efter Ironman än vad jag någonsin hade kunnat drömma om! Så när möjligheten att köra Blåkulla kom, då blev suget plötsligt superstarkt! Jag hade ju inte planerat det alls, så två dagar innan loppet hade jag inte ens en swimrundräkt, men Colting Wetsuits fixade biffen och på fredagen efter jobbet kunde jag hämta ut världens finaste SR02 inkl Calfs. Tror det är dragkedjan fram som gör att jag gillat utseendet på Swimrundräkter lite extra mycket :).

fullsizeoutput_17ee

 

På morgonen hade jag fortfarande ingen partner. Hade tidigare under veckan pratat både med Jonas Ekman (Ja, han som kom tvåa på Ö till Ö några dagar tidigare, han ville  tydligen inte heller ha säsongsvila riktigt än, även om det iof hade blivit vila att köra med mig), och en som jag inte känner som heter Daniel. Men båda två låg kvällen innan med förkylning och kunde inte starta. Som tur var, för mig, så blev en kille som heter Peter av med sin partner på morgonen, och vi kunde teama ihop!

b9988f1b-0256-4c35-84be-0b2407c9fb22

5432a689-c892-4100-8b61-24b89eac470b

När jag åkte ner så körde jag igenom ett rätt rejält regnoväder, som inte alls var speciellt mysigt, men väderappen visade sol i Oskarshamn och jag kände att jag körde åt rätt håll. När jag kom fram så var det strålande sol och varmt! Jag hämtade ut våra nummerlappar och mötte upp syrran och Tobias som också skulle köra. Så himla kul att vara med på samma tävlingar! Tyckte förresten att Kristina var riktigt trevlig, hmm… var du inte nervös denna tävling syrran?

Så gick starten och en ringlande orm av våtdräktsbeklädda människor började springa den första kilometern mot vattnet. Vi körde med lina som vi kopplade på direkt efter första simningen, och bådatvå med paddlar. Däremot hade jag ingen dolme, då jag inte tyckte det behövdes eftersom jag hade calfs. Fötterna/benen flötsom en kork tack vare dem, så den planen var bra!

Den här tävlingen är väldigt teknisk, och i princip varje upp- och nedgång ur vattnet gjordes vid glashala stenar och klippor. En stor del av löpningen var verkligen ”hopp och lek” över sten-öar i skärgården! Så himla häftigt, men lite läskigt! Flera gången när jag hoppade från en sten till en annan så tänkte jag på att man verkligen skulle kunna skada sig rejäl om man skulle trampa snett och ramla eller missbedöma avståndet någonstans. Peter sprang före mig, och det var skönt, för då kunde han se ut vilken väg vi skulle ta, och jag behövde bara koncentrera mig på att sätta mina fötter i hans spår.

IMG_0327

fullsizeoutput_17da

Känslan i Swimrun att hoppa ner i vattnet och svalka av sig när man har sprungit sig varm är så magisk! Det är ju inte alls somvid ow-träning eller triathlon att man funderar på om man kommer att frysa, för när mandel sprungit upp en värmen kroppen (vilket man gör rätt fort med våtdräkt) så är det ju underbart med lite kallare vatten! Såklart det är skillnad en riktigt kall dag, eller om det  är riktigt långa simningar – men den här dagen, en solig lördag i september, var det alldeles perfekt!

fullsizeoutput_17dc

Den längsta löpsträckan var ca 3 km tror jag, genom skogen, men förutom det var det relativt korta byten. Runt 50-300 m simningar och upp mot 1 km löpning som max i regel. Många byten! KUL med omväxlingen!! En halvmara som den längsta löpsträckan är på Ö till Ö är svår att greppa alltså!! Efter 1h och 50 min sprang vi i mål och en liten stund senare så kunde jag sammanstråla med syrran och Tobias som också hade kört tillsammans. Vi tog ett litet extra bad innan vi fikade och sen åkte hem åt var sitt håll.

Blir det mer Swimrun framöver? Jo men absolut! Det måste det!! Frågan är bara vilken och när? Det är ju fortfarande så att jag vill prioritera triathlon, men någon sprinttävling tidigt på säsongen vore kul, och ett bra sätt att komma ner i öppet vatten tidigt på sommaren. Den 23 juni ska jag ju nämligen, tydligen, simma nästan 4 km i typ 13 grader…..

 

 

Annonser

Hösten 2018

Jag har redan anmält mig till två långa tävlingar 2019, Ironman på Irland (Cork) och Ironman i Sverige (Kalmar). Det ska bli sjukt kul och jag tänker träna hårt och svart med hjälp av Björn Andersson för att bli så bra som jag bara kan bli! Men mer om det senare!

Först är det en höst, där jag faktiskt ska träna utan coach! Under september och oktober har jag pausat coachingen för att på egen hand underhålla alla discipliner med tanken att den 1 november vara stark, glad och sugen!

Jag har inte riktigt bestämt mig för hur jag ska lägga upp det. Vet att jag vill öka på styrketräningen den här perioden, eftersom jag vet att jag inte kommer att hinna (prioritera) det i vår och sommar, men resten då? Mer racercykel helt klart. Men är lite kluven gällande simningen. Jag kommer pga kontorsbyte inte längre kunna simma i Linköping fr o m december, vilket gör att jag igen kommer att vara hänvisad till Mjölby och Lundbybadet, med en 25m-bana 2-3 gånger i veckan för crawl. Och då är det inte tal om en snabbana, utan där skall alla samsas, från den som just har gått en crawlkurs till den som tränar intensivt flera gånger i veckan för att tävla. Ja ni hör ju, jag har ångest redan för hur det kommer att bli!

Är det någon idé att fokusera på simningen sjukt mycket i höst om jag ändå inte kan simma något (typ) i vinter och vår? Känns nästan som att jag får lägga ner simningen och försöka ta tag i den den 25 maj när utebassängen öppnar. Men det är ju inte riktigt optimalt med tanken på att Irland är den 23 juni….

Gaaaaah – Hur gör man!?

Ska fortsätta med distanslöpet i skogen och om allt känns bra kanske springa något millopp i höst. Men inga intervaller än på ett tag. OM kroppen känns bra så får Björn lägga in det när han tycker det passar. Det blir kul!

Någon som har tips ang simningen så hojta till!

Du kan det du vill, om du vill!

Ja, såklart tänker du kanske när du läser rubriken! Men är det så självklart? Jag har gjort en liten inre resa de senaste åren. Att förstå att det inte är så mycket, trots allt, som är omöjligt!

Jag är 31 år, och fram tills i ÅR har jag tänkt att det det är ”omöjligt” att blir bra i en idrott om man inte föds med en uppenbar talang. Jag har såklart inte sagt det rakt ut, eller kanske ens tänkt tankarna så formulerat. Men det är så jag har känt.

Men det är ju HELT FEL!

Ja, om man vill bli proffs och bli de bästa bland proffsen kanske det är så att det krävs talang… men om man bortser från dem en stund ;).

För ett år sedan när jag gick i mål på Ironman för första gången – ja DÅ förstod jag att Ironman inte bara var något för de odödliga, utan för vem som helst – Som har viljan att lägga ner lite träning. Och i år förstår jag ännu mer att det är så! Att VEM SOM HELST kan utvecklas om hen tränar. Rätt självklart ändå va?

Så varför är det så många som inte vågar tro på det?

Jag kan tänka mig att det just nu sitter många nervösa, och lite pirriga personer där hemma, som vill anmäla sig till Ironman Kalmar (platserna öppnade idag för anmälan) men inte riktigt vågar. Och jag vill pusha er lite, och viskar våga!

Grejen med långa distanser är att det nästan mest sitter i huvudet. Man behöver inte ens vara snabb! Det finns vissa tider man måste klara, t ex simningen på max 2h 20 min för att få fortsätta att cykla. Men dessa är verkligen inte omöjliga om man har tränat med kontinuitet och inte råkar ut för något oförutsett. Träning behövs. Jag ska inte låtsas om något annat!

För att klara en Ironman så behöver man:

  • Inte ha varit talangen på idrotten i skolan
  • Inte ha varit den som sprang snabbast på 60- eller 100 meter
  • Inte ha varit den som älskade friluftsdagarna i skolan (Usch)
  • Inte ha varit den som hade bäst bollsinne
  • Inte ha varit den som sprang 2,5:an snabbast i klassen
  • Inte ha varit den som älskade idrottslektionerna.
  • Inte ens ha varit den som höll på med diverse idrotter utanför skolan!

Man kan vara vem som helst! Som vill, nu! SOM VILL NU!

Ja precis, man måste vilja!

Jag säger INTE att det kommer av sig själv. Det vore att förminska prestationen och det vill jag inte. Det är en LÅNG dag, det är JOBBIGT, och det krävs mycket träning för att det ska gå och framför allt för att det ska vara trevligt (EFTERÅT). Men det är MÖJLIGT! Det är GÖRBART!

Sen om du läser det här och tycker att jag hetsar… Alltså jag vänder mig till er som VILL! Ni som INTE vill – Strunta i det! Det finns SÅ mycket roligare saker i livet än att simma, cykla och springa länge (antar jag)! Jag tycker inte hela världen ska göra triathlon om man inte vill – Men jag tycker att alla som VILL ska VÅGA!

fullsizeoutput_16a2

Ironman Kalmar 2018 – Race Report

Jag tänkte att det är bäst att skriva om loppet genast, för man glömmer ju så fort! Jag fantiserar redan om vilka (Ironman-)lopp jag vill köra trots att jag under tävlingen i lördags hade som mantra ”persar jag bra idag så behöver jag aldrig göra det här igen, persar jag bra idag behöver jag….” ja ni fattar ;). Men jag antar att det var tröttheten som talade, och man får väl lova att vara lite trött när man har tävlat va?

En varning är på plats- Det blir långt och det blir detaljerat. Jag älskar sånt, jag vill minnas, och jag vill kunna läsa nästa år och minnas hur jag kände just nu. Och jag vet att ni är några till som gillar exakt samma sak! Men ni som inte uppskattar långa detaljerade blogginlägg kan se lite kortare historier på min instagram istället ;).

Lördag morgon ringde klockan vid 4 och det var dags att stiga upp. Kristinas och min plan var att äta frukost och dricka kaffe hemma samt fixa hår direkt, för att sedan vara nere vid växlingsområdet när det öppnade klockan 5. Där skulle vi kika igenom påsarna, fylla på luft, sätta på vattenflaskor, väcka cykeldatorn osv. Sedan skulle vi gå tillbaka till lägenheten för att ta på oss tävlingsdräkt, våtdräkt och göra iordning det sista. Allt gick enligt plan och allt var som vanligt. Dvs Kristina var så nervös att hon inte fick fram ett ord. Stackaren har en tendens att bli ganska sammanbiten innan tävling. Led med henne när hon mådde illa men jag var hård och tvingade i henne en macka.

IMG_0058

I år har jag tränat mer simning och vi skulle ställa oss i samma startgrupp vilket var kul! Morgonen var vacker, och det var helt vindstilla. Även om vi båda var nervösa så var det skönt att veta att det fanns bra förutsättningar för ett lugnt sim. Vi är båda trygga i vatten och inte rädda för vågor men det är såklart ändå skönt mentalt med en lugn start på dagen. Appropå nervositet så var jag nervös på ett annat sätt än förra året. Då var jag rädd-för-distansen-nervös och osäker på om jag skulle klara att gå mål. Jag har nu tränat ett år till med coach, har följt schemat mer eller mindre exemplariskt och ville liksom istället prestera. Förra året så skulle jag bäras hela vägen av tanken på att ”Jag ska bli en Ironman”, men hur skulle det kännas i år?

IMG_0056

Träffade några vänner i starten, kramade Kristina, mamma och pappa och sakta men säkert tickade minutrarna närmare start. Kristinas kille Tobias var supergulliga och tog våra vita påsar åt oss så att vi slapp tänka på att lämna dem. Satte på mig mina badmössor (har alltid dubbla på tävling för att inte glasögonen ska råka åka av, öronpropparna (för säkerhets skull mot yrsel även om det aldrig har hänt, samt för att jag hade öroninflammation i vintras), drog upp våtdräkten och satte glasögonen tillrätta. Jag var redo.

Kl 7:04:24 – Simning – 01:10:54
Helt plötsligt var vi iväg och det kändes bra direkt. Lugnt och metodiskt simmade jag på och tyckte inte det var så farligt trångt. Jag räknade bojarna och tänkte på min utandning. Allt gick enligt plan. Men redan efter ca 2 km var jag trött och det började bli lite segt mentalt. Det kändes jobbigare än vad jag mindes från året innan och jag förstod att det såklart gick mycket långsammare än vad jag hade velat. Varför skulle det annars kännas så jobbigt? Efter man har vänt tillbaka från Ölandsbron och skulle ha de röda bojarna till höger så märkte ja också att jag simmade onödigt långt till vänster och alltså simmade för långt. Tänkte att jag då åtminstone hade friare vatten, vilket var skönt men samtidigt då inte fick samma draghjälp som om jag simmat med alla andra. Det är ju faktiskt rätt bra att ha fötter att ligga på. Suckade lite åt mig själv och försökte komma på en bättre linje.

Efter Kalmar-skylten och vändningen mot den lilla bron man simmar under så blev det genast trångt och jag försökte mest undvika slag och sparkar. Jag tyckte det gick lugnt till alltså, men med många simmare på samma plats så blir det ju såklart lite gruffigt även om ingen vill sparka någon med flit. Till slut såg jag rampen och simmade de sista metrarna efter bron lyckligt medveten om att min cykel stod och väntade på mig. Gick upp på och såg på min klocka 3959 och 1h 10 min! Jag hade simmat på 1:10! WOW! 8 minuter snabbare än förra året trots att det kändes så jobbigt – Aha… kanske därför det VAR jobbigare?! Aaah smart Maria!

Kl 8:15:18 – T1 – 03:28
På med cykelsakerna och valde att lägga 10 s på att sätta på mig cykelhandskar. Jag brukar inte ha det på tävling, men med tanke på hur många vänner som har kraschat på sistone så ville jag ha det. Om man ramlar då skyddar de ju huden lite i alla fall!

Kl 8:18:46 – Cykling – 05:30:10
Ut och iväg och hann se pappa, mamma och Marcus  precis där man får hoppa på cykeln. Såg att han Marcus kameran i högsta hugg och bländade av ett leende! Allt för bra foton va?

MAH_9085.jpg

Foto: Marcus Hultgren

Hade som plan att hålla 165-175 watt på cyklingen och något högre upp för bron, hade en förhoppning om att det kanske kunde ge mig en tid på runt 5:45, eller kanske, kanske 5:40 om det var bra väder. Björn hade även sagt att jag gärna kunde börja lite lugnt och öka efterhand om jag kände att kroppen var med och svarade. De första milen kändes benen lite trötta, och jag blev lite nervös! Det blåste nästan ingenting i alla fall, så var tacksam på bron att jag inte som förra året satt och var livrädd :P. Funderade på varför benen kändes trötta, men bestämde mig för att inte bry mig om det utan hålla min plan.  Märkte dock att jag fegade med effekten. Körde inte om i onödan när jag kunde hålla ca 12 m runt 160 watt utan ville spara beten till löpningen. Alternativet i de lägena är ju att köra långt över sin tänkta watt under tiden man kör om och då såklart bränna extra energi på det. Det var många cyklister på banan, så ofta fick man ju ändå göra ryck med högre effekt för att köra om många samtidigt.

Det är så jäkla svårt det här med drafting. Dels så är det ju supersvårt att avgöra om en lucka är 10 meter eller 12 meter, och sen när det är så mycket folk… Säg att det är en lång karavan så långt ögat når där man känner på sig att man kanske är liiite, lite för nära (kanske 10 m istället för 12 – hur avgör man det?) och saktar in men avståndet är så precis mellan varenda cyklist, och så börjar man därför sakta ner för att man INTE vill vara den som draftar. Då är det ju direkt någon bakom som kör om, och sen en till, en till, en till, och man själv får sakna ner mer och mer och mer. Till slut står man ju still. Det är ju supersvårt! Alternativet blir ju typ att pressa på i 300 watt istället och köra om alla 100 på en gång..

Svårt. Försökte hela tiden ta snabba beslut, sakta ner eller köra om? Verkar i alla fall som att domarna varit ganska aktiva? Energin, maurten sportdryck, hade jag provat ut väl på träning (hade tränat med det på alla långa distanspass, och sista månaden t o m med mer energi än planen för att verkligen träna kroppen på det) och den fungerade klockrent. Efter Mörbylånga någonstans slog det mig att benen inte alls kändes trötta längre, de kändes inget speciellt. De liksom bara trampade på och jag kom på att jag alltid brukar känna mig starkast andra halvan av mina långa cykelpass. Insåg att det väl är såhär att ha fyllt 31. Det tar ett tag att komma igång…

Cyklade på och hade som vanligt på cykeldatorn; 10s effekt, medeleffekt per varv, varvtid, puls och kadens. Har aldrig hastighet, tid eller sträcka synligt på första sidan. Hastigheten vill jag inte se för att jag inte vill se hur fort det går – Jag blir så rädd för farten, haha! Och jag vill inte hela tiden sitta och stirra på hur långt jag har kört heller. Jag vill bara vara i nuet och trampa på. Ibland bläddrade jag dock lite på datorn och såg att jag konstant ändå höll mellan 33 och 33,5 km/h. Shit. Tänkte att det nog kunde gå fort om det fortsatte så. Satt och räknade på vad det skulle bli för sluttid på cyklingen om jag höll 33 km/h istället för 31 osv, men kom aldrig fram till något. Det är verkligen ett skämt att jag jobbar med siffror då jag är så otroligt kass på huvudräkning av faktiskt intressanta saker så som hastighet. Men jag hade i alla fall något att göra!

IMG_0124

Foto: Marcus Hultgren

Såg några vänner och klubbkompisar runt banan och det var rejält med publik på Öland! På flera ställen var det hög musik, och någon stod och spelade på en stor tunna så det ekade lång väg! Peppigt!! Inne i Kalmar i self service efter 122 km  så fick jag två nya flaskor maurten av mamma och pappa och fick även massor av mental energi av att se dem glada vid sidan! Jag älskar att cykla/springa mot pappa när han står och håller upp armarna hejandes! Han ser så himla glad ut jämt, och eftersom han är så lång så syns han så väl! Haha, mamma är ju också lika glad, men hennes 165 cm syns liksom inte riktigt lika tydligt….. ;).

I princip var det vindstilla eller medvind på hela cyklingen tror jag. Den enda motvinden att tala om var när jag vände tillbaka västerut på Öland, över bron tillbaka och söderut sista milen mot Kalmar på fastlandet. Njöt av vetskapen om att jag skulle göra ett rejält cyklerpers och tänkte att jag aldrig kommer att få dessa förutsättningar vädermässigt igen! Rullade in mot t2 efter 5h och 30 minuter och då cykelbanan faktiskt är något lång så cyklade jag 18 mil sub 5:30! Officiell tid 5:30:10. En fantastisk känsla att förbättra cykeltiden med hela 50 minuter!

Nörderi: Cyklade på 160 watt i snitt och 165 i NP vilket ger en VI på 1,03. Det var ffa på fastlandet som jag skapade den skillnaden mellan snitt och NP, och hade kunnat köra något jämnare kanske. Men det är svårt med tanke på alla andra att förhålla sig till. Hade nog också kunnat köra lite hårdare, ”fick” ju som sagt köra upp till 175 i snitt för coachen, men jag var feg. Jag har en stor respekt för löpningen och när det ändå gick så fort som det gjorde så valde jag att inte pressa och chansa utan ”nöja mig”. Kanske hade det inte varit någon skillnad på löpningen om jag vågat köra lite hårdare på cykeln, men det är det ingen som vet :).

Skärmavbild 2018-08-21 kl. 06.54.29.png

Kl 13:48:55 – T2 – 04:38
In i växlingsområdet på stapplande cykelskobeklädda fötter och klapprade mot en bajamaja. Åh så skönt det var att få kissa! Haha, det är något jag INTE klarar av i farten varken på simningen eller cyklingen- att kissa alltså. Fattar i-n-t-e hur folk bär sig åt? Hur som helst så tassade jag ut på löpningen och var riktigt glad för att få göra något annat ”en stund”.

Kl 13:53:33 – Löpning – 04:17:38
Löpningen var jobbig från början. Inte alls sådär lätt känsla som förra året. Märkte också att den där känslan av att ”Jag gör en Ironman” liksom inte gav riktigt samma tillfredsställelse som då. Vill inte vara negativ, men det är helt klart så att det är något alldeles extra att göra Ironman för första gången. Det som istället gav mig energi var vetskapen om att om jag ”bara” kunde springa på samma tid som förra året så skulle jag slå min totala tid från förra året med en timme! 8 minuter på sim, 50 min på cykel och snabbare växlingar. Jag myste av tanken och tackade alla cyklade timmar under året!

Nu var det det mentala som skulle upp till bevis. Jag är inte van vid långa löppass, och mina längsta har varit halvmarorna som jag sprungit på tävling i år. Sedan årsskiftet har jag i snitt sprungit 20-21 km i veckan. Inte direkt någon stor mängd för en långdistanslöpare va? Men det är det som har fungerat för att kunna ha en kontinuitet. Jag hade planen klar för mig. Tre varv där första varvet skulle springas helt och hållet. På andra varvet var planen att springa igenom hela stan och sen från och med vätskestationen när man precis svängt in i ”skogen” från Ängöleden gå i varannan vätskestation om jag var tvungen. På det sista varvet skulle jag få gå i varje om jag ville.

IMG_0110

Foto: Marcus Hultgren

När jag sprang förbi mina klubbkompisar i Terrible Tuesdays så blev jag så himla glad! Fick med mig en flaska maurten och hejarop som gav mig styrka och pepp att kämpa vidare! Otroligt att flera kom hela vägen till Kalmar bara för att heja! Sån glädje att se flaggorna, deras leenden och höra deras röster! Flaskan räckte halva varvet och konstigt nog var jag inte helt trött på maurtensmaken utan det kändes skönt att slippa gels en stund till. Efter ca 7 km var jag dock ännu mer trött så tanken på att hålla en flaska ett varv till kändes jobbig 😛 Så när jag passerade dem den andra gången så tackade jag nej till en flaska, och fick med mig ett par gels istället.

Genom att dela upp maran i flera delar så blir den mentalt MYCKET kortare! Jag såg inte ett varv som ett varv. Kilometrarna genom stan räknas ju inte, där lyfts man ju fram av publiken. Sen är det ju ett hårt jobb hela ängöleden, genom villaområdena och tillbaka mot stan. Men varvet tar ju slut på den fantastiska löparbanan när man får sitt band! Där är det bara den korta grusvägen från stadion till stan ”kvar”, men den räknas ju inte heller eftersom den är så kort. Och där stod dessutom mamma och hejade =).

Helt ärligt så tänkte jag hela tiden såhär ”Om jag springer på nu och gör ett bra pers så behöver jag aldrig göra det här igen, om jag springer på nu och gör ett bra….” osv. Hela tiden! Jag gav inte ett enda barn en high five, och jag svarade knappt på tilltal. Jag log genuint till alla som jag verkligen såg hejade på MIG, som jag kände eller fick ögonkontakt med (tusen tack till er – ÄLSKAR ER!), men jag var så trött! Stark men trött på något sätt. Eller trött men stark. Var absolut inte otacksam, älskade alla barn runt banan, älskade all publik, tog in all underbar musik och hejarop och blev så varm och lycklig av alla som engagerade sig, men jag orkade bara fokusera på att fortsätta jogga och på tanken att jag inte skulle behöva göra det nästa år. Haha…. Förlåt alla barn! Nästa gång ska jag ge high five åtminstone första varvet! Lovar!

IMG_0109

Hahaha – Bjuder på denna! Foto: Marcus Hultgren

Nästa gång? Ja, jo… det där om att aldrig göra om det igen glömmer man tydligen rätt fort…

Kl 18:11:10 – Målgång – 11:06:47
Lyckan att springa upp för målet och veta att jag skulle gå för sub 11:30 var magisk! Orkade öka tempot på röda mattan, struntade även i att ge high five till Paul Kaye (haha jag gjorde ju uppenbarligen inte någon skillnad på honom och barnen i alla fall) och ville bara in i mål! Såg mamma och pappa och lyckan var total! I mål stod återigen Marcus med sin kamera i högsta hugg! Jag hämtade andan någon sekund och frågade sedan ivrigt vad tiden blev? Jag tänkte att den kanske till och med kunde vara 11:20 eller så? Han letade fram appen i sin mobil och visade ”jo men det blev 11:06:47”

fullsizeoutput_1505

Foto: Marcus Hultgren

-”ELVA NOLL SEX?! VA???!!!! Jag trodde inte det var sant! Jag har så svårt att hålla en viss pace efter klockan på löpning, så jag kör alltid bara på känsla och struntade faktiskt helt i att titta på den. Så jag visste liksom inte riktigt vad tiden skulle bli. Jag hade aldrig kunnat drömma om den tiden! Kramade Marcus, kramade mamma och pappa, kramade Elin, Annika och Roger och andra vänner och bekanta som gått i mål ungefär samtidigt och det blev ännu fler kramar!! Ironman alltså… Målgången är magisk- Så enkelt är det!

IMG_0067

Foto: Marcus Hultgren

IMG_0064

Foto: Marcus Hultgren

Efter en stund så gick jag mot Athletes Garden för att hämta mina grejer och eventuellt ta något att äta. Började dock må illa bara av att känna lukten av mat, så blev ingen visit i mattältet detta år heller! Haha… Betalade en slant för att gravera in tiden i medaljen tog sedan mamma med mig till lägenheten där jag tog den skönaste duschen någonsin. Det enda som fattades var en pall att sitta på, sådär som många äldre har i duschen. En sån ska jag köpa tror jag.

IMG_0111

Foto: Mamma

En stund senare var jag påklädd och följde med pappa ut för att heja in Kristina i mål! Vi cyklade (inte på tempocykeln, haha den var jag inte sugen på just då) och mötte henne efter en stund. Hon var trött och jag är så otroligt imponerad av den tjejens pannben. Det är så många som bryter och ger upp när benen givit upp och de inte längre kan springa, men inte Kristina. Hon skulle minsann in i mål. Grymma Kristina!

IMG_0065

Foto: Pappa

Det var väldigt väldigt roligt att efter målgång gå ut på banan och heja! Det är ju inte så många ställen man möter andra löpare på, så om man inte springer om vänner, eller blir omsprungen så ser man ju kanske inte så många under tiden man själv tävlar.

Jag blir ödmjuk av att se så många olika typer av människor ta sig an en så tuff utmaning som Ironman är. Man blir lite ”fartblind” av att umgås med otroligt duktiga triathleter som springer en marathon till frukost vilken dag som helst. Men en IRONMAN är LÅNG! Camilla, Colting Borséns ”supermotionär” som är svårt cancersjuk gick i mål starkt, Joanna som för mindre än en månad sedan var med om en svår cykelolycka klarade det galant, Anna som hade ont i höften redan innan, och fick ont och mådde dåligt under tiden och fick kämpa hårt kom i mål med ett pannben starkare än många! Jag såg en man med ortos över knäleden som haltade fram, en man med bara en arm, en vän med en medfödd skada som därför i princip endast kan jobba med en sida. Det är ta mig fasen HELT otroligt! Imponerad och inspirerad att ta vara på det jag har och göra det bästa av det!

Hur gick det då med mina viktigaste mål?

  1. Orka dricka öl på kvällen
  2. Orka kolla på hela Heros Hour
  3. Orka äta efteråt.

Jo, jag drack en klunk öl. Men beställde ingen egen. Får kanske inte godkänt på den. Jag orkade kolla på hela heros hour!! Wohoo! Vilken stämning!!! Och ja, klockan 23:50 mådde jag äntligen inte lika illa, och köpte en pastasallad som jag kunde äta hela! Stolt över mig själv! 😀

Nu vila i två veckor, och sen får vi se vad hösten har att erbjuda för roligheter =).

RACE WEEK!

d89562288c78bf601511d1b8289e9da4.jpg

Ja nu är det bara några få dagar kvar! Älskar att triathlon-Sverige accepterar att allt fokus läggs på Ironman Kalmar en sån här vecka, eftersom det är så otroligt många som är med! Man behöver liksom inte säga vilken tävling man ska köra, utan alla vi som kör Kalmar har rätten på vår sida att inte se längre än våra näsor räcker och utbrista ”5 DAGAR KVAR!” och ingen frågar vad som händer om 5 dagar, eftersom alla VET att det är Ironman Kalmar som händer! Haha… snacka om att en blir ÄNNU mer självupptagen just den här veckan ;).

Jobbar två dagar till, packar allt ikväll och åker ner till Kalmar imorgon, tisdag, efter jobbet. Känns skönt att vakna där på onsdag morgon och sen kunna njuta av att vara på plats, gå omkring i den underbara miljön bland alla pirriga människor och sen verkligen få igång nerverna genom att titta på Mini Tri på kvällen!

IMG_0791.JPG

Ska man sia om tider och placeringar? Ja såklart man kan, men det är alltid vanskligt eftersom det är så mkt yttre faktorer som spelar in. Men om man ändå ska göra ett försök så kommer det här (om det är optimalt väder!!), förra årets tider inom parentes:

Simning: 1:15 (1:18)

Cykling: 5:45 (6:20)

Löpning: 4:20 (4:41)

Jo jag vet. Det är ganska stora förbättringar jag hoppas på, och jag vill inte alls vara kaxig. Jag är nöjd oavsett tid tror jag, så länge jag har en känsla av beslutsamhet och till viss mån glädje när jag kör! Jag vet att jag på tävlingar längtar till målet och många gånger undrar varför jag gör det, men jag vet också att jag brukar ha en känsla i kroppen av att VETA att jag kommer att fixa det. Att jag känner den där styrkan liksom. Och den känslan älskar jag!

Tiderna ovan baseras på vilken watt jag ska hålla (165-175 genom hela, något högre upp för bron), och sen försöka springa i 6:10-fart. Det vet man ju dock aldrig hur det går. Löpningen är det mest osäkra för mig. Foten är osäker även om den varit stabil hittills (Marathon är LÅNGT), och löpningen är liksom inte min styrka! Är väldigt ödmjuk inför den! Hur fasen kommer jag må efter 3 MIL löpning?! På lördag vet jag…

G0026618.JPG

Simningen är jag också osäker på tidsmässigt, men äh, om den går några minuter långsammare är ju inte det hela världen heller. Jag vet att jag kan simma distansen och är trygg. Och det är en skön känsla att ha med sig jämfört med förra året då jag var SJUKT nervös för den delen!

Ja, dags att åka till jobbet nu, men hoppas vi ses i Kalmar? Hur mår ni?

Kram Maria

Tapering = VILA, eller?!

Alltså, känslan när man är trött, är nöjd med vad man presterat, tänker att NU, äntligen så får jag VILAAAA…. Man har sett framför sig hur man inte kommer behöva göra något ansträngande alls på två veckor och bara sitta på kontorsstolen med fötterna högt…

IMG_9319

Och så får man schemat från coachen för de två sista veckorna. BOOM. Nytt tempopass onsdag.

Alltså ja, kortare än normalt såklart. 50% av det jag körde för tre veckor sedan, vilket innebär 40 min på 185-195 watt. Men ändååååååå! Trött nu ju!

Men det är ju det här som är grejen med att ha coach. Jag VET ju teoretiskt att man, för en optimal tapering (har alltså inte själv läst några studier, så jag vet ingenting egentligen, bara lärt mig av kompisar/google you know, men google har väl alltid rätt?), ska hålla på i 2-3 veckor. Den längre tiden om man har tränat mycket och hårt länge, typ proffsen, och den kortare tiden om man tränat lite mindre. Och för mig skulle 2 veckor nog vara lagom enligt coachen. Och under dessa två veckor brukar man alltså dra ner 50% av träningsmängden den första veckan (men behålla intensiteten) och sista veckan ta bort ytterligare 50%.

Detta innebär ju SÅKLART att jag SKA köra mitt tempopass som vanligt på onsdag, och halvera det till 50%. Så varför är jag ens förvånad? 40 min är ju t o m lite kort om man ser till att jag körde 110 minuter i onsdags. Så fick ju lite ”lyxigt kort” t o m.

Jag är nog inte förvånad. Jag är nog helt enkelt nervös!

img_7871

Men det jag gör nu då för att peppa mig själv, är ju att påminna mig om att jag har presterat väl på de tidigare tävlingarna i år när jag bara haft en veckas formtoppning. Då har jag inte känt mig trött i kroppen på tävlingsdagen. Jag har också kommit tillbaka väldigt snabbt nu från trötthet av små justeringar i schemat med någon extra vilodag eller lättare pass här och där. Så jag torde svara bra på denna planerade formtoppning.

Det är ju såklart lite osäkert hur man ska lägga upp det den första säsongen med ny coach, han har ju inte lärt känna mig hur min kropp fungerar riktigt än. Men jag litar på att jag inte är ett freak of nature och att han vet vad han gör :).

Börjar iaf dessa formtoppningsveckor med VILODAG! Jippiii!

”Hur har du utvecklats sedan förra året”?

Ja, då är det dags för den sista frågan av tre, som jag fick på Instagram för ett tag sedan. Del 1, Min träning under sista veckorna fram till Kalmar kan du läsa om här, del 2, hur jag ändrat träningen (cykeldelen) sedan förra året kan du läsa om här. Jag ska skriva om löpning och simning också, men det kommer senare =).

Frågan huruvida man har blivit bättre, och utvecklats från ett år till ett annat är så svår att svara på ”till vardags”. Det är ju när man tävlar som man får svar svart på vitt.

Man är aldrig bättre än sitt senaste resultat

Men de resultaten man lyckats med går ju också att bryta ner och fundera på vad de egentligen säger. En placering beror ju endast på vilka andra som ställer upp, och tider beror ju mycket på väder, vind och material. Men visst, det är klart man kan jämföra placeringar och tider till viss del ändå, det är bara lite svårt tycker jag!

Jag skulle ju egentligen vilja vänta med att utvärdera den här säsongen tills att den är klar. Jag har minst en tävling kvar att göra – Den viktigaste. Men samtidigt, om den går dåligt vill jag inte att det resultatet ska smitta av sig på allt annat. Så det är lika bra att jag svarar på frågan nu =).

Har jag utvecklats? Ja, det har jag.

Jag tycker att det är svårt att se det i träningen, men visst går mina cykelpass i regel i lite högre snittfart än förra året (följer ju min effekt, men cyklar väl antagligen på lite högre effekt än förra året, men det går inte att jämföra rakt av då har har bytt mätare), mina löppass går också lite snabbare (åtminstone de jag kör på plant underlag. De i skogen kan gå lite hur som helst i fart). Simningen ändras ju från dag till dag, tider och hur det känns, men nog känns den mycket tryggare, och jag har en mycket bättre uthållighet.

Tävlingsmässigt så har jag inte kört samma triathlontävlingar som förra året, men de två jag har kört har gått 20, respektive 30 min snabbare totalt än samma distans förra året, och båda banorna har varit tuffare. Det har varit väldigt mycket mer kuperade cykelbanor på de tävlingar jag gjort i år, så därför tycker jag ändå att man kan jämföra resultaten. Jag har även sprungit bättre på tävlingarna i år vilket är häftigt eftersom jag inte kört några intervallpass alls, men det gjorde jag ju knappt förra året heller- och jag har kunnat upprätthålla en ganska bra kontinuitet i alla fall :).

En tävling som jag gjorde även förra året var Falkenbergs Stadslopp! 10 km runt stan och Ätran i Falkenberg. Ett riktigt bra och mysigt arrangemang! I år krossade jag det förra årets resultat, och mitt PB på distansen, och sprang 2,5 minuter snabbare! Detta trots mycket mängd i benen, ingen toppning och dessutom kanske på årets top 5 varmaste dagar?! Kom in på 50 min 23 sekunder (officiell tid) och även om jag har en bit ner till sub 50 så är jag jätteglad för det!! Coachen tyckte också att det var ett bra resultat med tanke på att jag varit suuupertrött i kroppen bara några dagar tidigare och att det var så varmt. De små justeringarna vi gjorde i schemat då (kortade ner ett sim- och ett löppass tidigare i veckan) gjorde att jag återhämtade mig snabbt och blev relativt pigg igen. Duktiga kroppen vad jag älskar dig!

Jag har alltså verkligen fått utdelning i år på den träning jag har gjort i vinter, vilket känns fantastiskt – Och det tycker jag oavsett hur det går i Kalmar! Jag VET att jag är en tryggare och ngt bättre simmare (även om jag har MYCKET kvar att jobba på där), att jag är en cyklist med större kapacitet och styrka i år, och att jag har utvecklats i löpningen tack vare kontinuiteten där. Jag är enormt glad för det,  vilket gör mig sjukt motiverad att fortsätta träna! För har jag utvecklats till i år – Tänk vad jag då kan göra på kanske tre år till?

Wohoo! Nu kör vi på – Snart IRONMAN KALMAR 2018!

Träningen 180709 – 180729

Ja, nu sammanfattar jag de tre senaste veckorna i ett inlägg! Jag har ju uppdaterat rätt mkt på Instagram samt lite blogginlägg emellan om träningen, så antar att ni inte undrat för mycket ;).

Efter Ironman 70.3 i Jönköping så tog jag det lugnt en vecka enligt vanliga rutiner. De rutinerna är att ha i princip samma struktur som vanligt, men kortare pass och ingen kvalitet i princip. Med kvalitet menar jag alltså intervaller, eller högre intensitet än zon 2 (förutom i simmet som fortfarande kan innehålla ngt sånt).

Återhämtningsvecka 180709 – 180715
Måndag: VILA
Tisdag: OW – sim
Onsdag: Cykling distans 1h
Torsdag: Simning, löpning, lätt distans 30 min
Fredag: Cykling distans 90 min
Lördag: Simning, löpning distans 50 min
Söndag: Cykling distans 2h

Jag kände mig återhämtad efter det och såg fram emot tre tuffare veckor samtidigt som jag gick på semester!

IMG_8336

Tuff vecka nr 1 – 180716 – 180722
Måndag: Simning OW 40 min + Cykling distans 2h 20 min
Tisdag: Simning + löpning lätt distans 45 min
Onsdag: Cykling 2h 20 min inkl tempo 80 min
Torsdag: Simning + löpning lätt distans 50 min
Fredag: Cykling distans 3h
Lördag: Simning + Löpning distans 1h 40 min
Söndag: Cykling distans 5h inkl 3×20 min lite hårdare

Tuff vecka nr 2 – 180723 – 180729
Måndag: Simning OW 45 min + Cykling 2h 15 min
Tisdag: Simning + Löpning lätt distans 50 min
Onsdag: Cykling 2h 30 min inkl tempo 90 min
Torsdag: Simning + Löpning lätt distans 40 min (+lite extra ow-bonussim)
Fredag: VILA
Lördag: Falkenbergs Stadslopp 10 km + 25 min distans innan + 30 min distans efter, totalt 105 min löpning.
Söndag: Cykling distans 6h inkl 3×20 min lite hårdare

Noteringar att minnas: DENNA VÄRME! Magiskt tycker jag! Jag ÄLSKAR värmen! Är såklart rädd för bränderna som härjar, men om man bortser från allt sånt så älskar jag det. Jag upplever också såklart som alla andra att det är tufft när man tränar, men jag tror kroppen har anpassat sig rätt bra nu ändå. Jag tycker det är häftigt att det ändå fungerar så bra! Men när jag läser igenom detta blogginlägg om ett år så vill jag påminnas om att dessa träningsveckor i princip gjordes i 25-31 graders värme, för det är ju knappast normalt för Sverige 😛

nT1xTyFMRSq316Yd5GkjaQ.jpg

Bästa miljön: Jag har sagt det förut, och säger det igen: Åk till Halland och Ugglarp om du får chansen! Att simma i havet är MAGI! Förutom en och annan brännmanet så är det helt fantastiskt! Långgrunt och klart vatten, så man ser de där strecken i sandbotten när man simmar. Man kan t o m leka att man simmar i en bassäng och följa dem ;). Skämt å sida, men det är helt underbart! Riktigt varmt vatten i år såklart så det kändes som att man var i Medelhavet lika gärna. Jag vill gärna skriva om cyklingen och löpningen här också, men kanske det är värt ett eget inlägg? Är det någon som är sugen på ett inlägg om triathlon-träning i Halland? Jag har testat lite olika löpställen och sånt nu!

Bästa sällskapet: Det mesta har jag faktiskt kört ensam (som vanligt) då Kristina och jag hade lite olika träningsfokus och planer på semestern, men vi simmade lite tillsammans i alla fall. Det var såklart väldigt mysigt! Det är ju MYCKET roligare att simma samma serier som någon annan än att göra det ensam… Det enda störiga är ju när man själv känner sig långsammas och sämst i världen, och så får hon feeling och drar på i världens fart =). Hon är bättre simmare än jag, så är det bara =). Men hon borde va snäll mot storasyrran :P.

IMG_9142.JPG

Nu är jag inne i den tredje och sista tuffa veckan, och Björn tror att jag kommer att fixa den bra. Så jag intalar mig att han har koll på läget och rätt, och att jag såklart kommer att sitta på söndag kväll, analysera veckan och känna mig riktigt jäkla nöjd. Vi säger så va?

SEMESTER-Update!

fullsizeoutput_10dd

IMG_8914

Alltså det här livet – Semesterlivet alltså! Så himla underbart! Tror de flesta förstår mig när jag säger att jag absolut gillar mitt jobb men…. SÅKLART jag skulle vilja ha det så här jämt! Vakna av mig själv, upp och dricka kaffe och äta gofrukost (yoghurt med nötter och frön, surdegsbakat bageribröd med ost), sen chilla/sola/läsa tills kroppen känns redo för träning, träna, äta, chilla/sola/läsa och sen sova. Åh alltså I love!

En del av det magiska består såklart i av att jag är omgiven av de personer jag älskar mest samt är på den mest magiska platsen i världen – Ugglarp. Mormor är uppvuxen i Slöinge som ligger ett stenkast härifrån, och kan varenda sten här. Det är häftigt att ha så mycket historia på en plats som man själv inte har bott på, utan endast semestrat på ett par veckor om året. Med tanke på hur underbart det är här så är det ju riktigt synd att mamma och pappa valde Mjölby istället för Falkenberg typ ;).

IMG_8910

Hur som. Jag njuter nu. Cyklar på gamla E6:an som är rak och fin och är lätt att pacea sig på, simmar i havet eller i Halmstads utebassäng med saltvatten, springer i de olika naturreservat som finns. Tack vare att jag fortfarande undviker asfalt så har jag upptäckt Skipås naturreservat (sjukt vacker, kuperat och häftig natur), Haverdags naturreservat (cool natur med blandning av sandstrand och stig och otroligt vackert), Vallarna i Falkenberg (platt, mysigt spår längs med Ätran), och Prins Bertils stig i Halmstad som är varm när det är varmt, men platt och snällt. Jag gillar löpningen här och är tacksam för min bil så jag har kunnat ta mig till dessa platser runt omkring!

Kroppen då? Hur känns den? Nu är det inte långt kvar! 22 dagar! Jag känner mig ganska lugn faktiskt. Om jag inte hade kört IM förra året så hade jag varit SJUKT nervös, eftersom kroppen känns trött av all volym. Men eftersom jag vet att jag tränat lite mindre förra året och då ändå tog mig igenom det med glada tankar så borde jag ju fixa det även i år. Det intalar jag mig i alla fall!

IMG_8912

Jag har cyklat bra, och har två långa pass kvar. De kommer vara viktiga framför allt mentalt. Jag har även haft en bra kontinuitet i löpningen vilket känns otroligt skönt! Om nu kroppen fixar ett par veckor till utan skador så tror jag att löpningen kommer gå bättre än förra året. Simningen känns faktiskt rätt kass, men försöker att inte fokusera på det utan bara göra passen. Jag har så sjukt mkt i min teknik som jag behöver hjälp med en gång för alla och jag får kanske försöka fokusera på det nästa år. Men det kommer att kosta pengar eftersom jag behöver hjälp på kanten och inte bara någon som ser en video en gång och ger tips. Jag behöver verkligen hands on hjälp! Simcoachen verkar ju onekligen bra, men det blir både dyrt och opraktiskt då de inte finns i Linköping /Mjölby. Typiskt. Att det ska va så svårt? Hur, eller hur så kommer jag fixa distansen på tävlingsdagen, och farten får väl bli vad den blir?

IMG_0534

Idag har jag vila på schemat och jag ska ”embrace” det och ligga i hängmattan och läsa, gå ner och bada i havet och äta ;). Imorgon ska jag leka löpare och springa Falkenbergs stadslopp. Förra året sprang jag på 52 någonting som nog är mitt PB på kontrollmäta distans. Ja vi får väl se vad den här för tillfället slitna och trötta kroppen kan göra ;).

Ändringar i träningsupplägget jämfört med förra året! CYKLING

Fråga nummer 3 (svar på fråga nr 2 kommer sist), var om jag har ändrat något i träningsupplägget i år jämfört med förra året. Och det har jag! Frågan är bara om min subjektiva upplevelse stämmer med den objektiva sanningen och hur jag sammanfattar det enklast?

Som jag upplever det så har jag haft en bättre kontinuitet. I alla grenarna! Jag har också haft olika coacher vilket såklart har påverkat hur träningen har sett ut.  Som ni ser på bilderna nedan så har jag i statistiken valt att räkna timmarna från 1 oktober till dagens datum båda åren, för att det ska bli enkelt att jämföra!

Inser att det här blir ett väldigt långt inlägg så jag delar upp det i ett inlägg per grej. Vi börjar med cyklingen =).

Skärmavbild 2018-07-22 kl. 08.16.52

Våren/sommaren 2016 förstördes ju min träningsplan pga sjukdom och hela sommaren blev egentligen distans i alla grenar (för att över huvud taget vara igång till tävlingarna). Skillnaden i år är alltså enorm då jag faktiskt (åtminstone fram tills nu, man vet ju aldrig var som händer framåt) har kunnat köra nästan enligt plan hela säsongen och kunnat periodisera enligt coachernas önskan! Timmarna är ju en sak – vad man gör med dem en annan!

Min subjektiva upplevelse är att schemat i år har varit lite mer ”tråkigt”, ”enformigt” och ”enkelt” vilket jag gillar! Förra vintern (2016/2017) så körde jag väldigt mycket intervaller på cykel eftersom jag var lite löp-skadad, och de intervallerna varierades ganska mycket från pass till pass och vecka till vecka. Givetvis återkom många pass, men jag minns ingen tydlig plan att ”på måndagar kör vi pass A, på tisdagar B utan A kunde komma lite då och då men jag har inte riktigt koll på när. Jag kanske inte kommer ihåg rätt, kanske jag upplever det annorlunda än min coach, men det är såhär jag minns det i alla fall! Hur man upplever sån här ”enformig” struktur är givetvis väldigt olika. Endel personer trivs ju, precis som jag med det enkla och andra behöver ju mer variation för att inte tröttna.

Passen förra året innehöll i alla fall ofta olika längder på intervaller i samma pass, och som jag minns det nu så behövde jag en fusk-lapp för att minnas vad jag skulle göra. Eller ha dem inprogrammerade i trainerroad el liknande. I år har passen snarare varit samma uppvärmningsprocedur varje gång och sedan t ex 6×2 min intervaller på en viss effekt, vilket ju såklart inte är så svårt att hålla i huvudet ;).

Veckorna har också till skillnad från förra året då träningsdagarna såg helt olika ut vecka för vecka, varit väldigt lika varandra. Jag har alltid:

  • vila på måndagar
  • löpning och simning på tisdagar, torsdagar och lördagar
  • cykling på onsdagar, fredagar och söndagar.

Skärmavbild 2018-07-22 kl. 08.32.25.png

Jag vet att onsdagar innebär intervaller och söndagen innebär lång cykling. Jag gillar det enformiga och enkla. Jag behöver inte lägga energi på att läsa på, eller känna mig osäker på hur passen kommer att kännas eftersom jag vet vad jag ska göra. Periodiseringen har sett ut så att intervallerna på onsdagar t ex har varit lika dana varje vecka så jag vet precis vad som väntar.

Men likadana tänker kanske du, ”hur kan man då utvecklas?!”. Ja exakt likadana kanske de inte har varit. Men t ex i januari/februari så hade jag som huvudjobb:

  • onsdag vecka 1: 6*1 min på 250-260 watt,
  • onsdag vecka 2: 8*1 min på 250-260 watt
  • onsdag vecka 3: 10*1 min på 250-260 watt
  • onsdagen vecka 4 ökade vi intervallerna till 2 min på samma effekt men backade tillbaka till 6 stycken. Osv…

Är ni med? Väldigt enkelt och okomplicerat, men effektivt (upplevde jag det) och bra. Jag visste vad jag skulle göra och var trygg i att jag visste hur passet skulle kännas.

Sen förlängdes intervallerna på samma sätt successivt så att jag både kommit igenom några veckor med vo2max- och tröskelträning för att nu några veckor innan tävling köra tempo. ”Intervallen” är då t ex 80 minuter istället för 2 minuter ;). Några veckor mellan Borås och Jönköping backade vi tillbaka från Tempo till tröskel-träning och hade ett par veckor med tröskelintervaller för att försöka öka min kapacitet ytterligare.

img_7913

Båda åren har jag varit två vinterveckor på Fuerteventura och fått många mil i benen, och båda åren har jag haft två sommarveckor på Västkusten och samlat mil på den underbara E6:an mellan Falkenberg och Halmstad :). Ganska tråkig rak väg men med en superbare väggren så den lämpar sig otroligt bra för tempocykling!

Jag har ju sedan jag startade med triathlon cyklat efter effekt, men sättet jag tränar på går ju i princip att göra efter puls också. Eller upplevd ansträngning, bara att det är lite svårare.

Har ni någon fråga så hojta till =).

//Maria