För ett par år sedan startade jag, Kristina traditionen att springa långt någon gång under påskhelgen och förra året hängde även Stina med. Det är så himla mysigt att tuffa på tillsammans i skönt prattempo och ha ett par timmar tillsammans i sol (förhoppningsvis). I år ”förstörde” ju jag det tyvärr med min onda fot, men Kristina gav sig ut på ett långpass ensam i alla fall.
Dock har det blivit mycket träning för det! På långfredagen jobbade jag, men cyklade fram och tillbaka till Linköping, så det blev några mil på cykeln! I regn och motvind. Mysigt va??
Sen i lördags hade jag tänkt att göra open 16.5, men med tanke på att foten för ont att gå på för tillfället, så kan jag inte hoppa 84 barfacing burpees. SÅ TRÅKIGT!!! Menmen…. vi stack till simhallen istället, och för första gången simmade jag 200 m i ett sträck och lärde mig även grunderna i att voltvända! Skitkul! Tror verkligen min simteknik är helt kass osv, men jag tar mig ju framåt! Och det är mer än vad jag trodde att jag skulle klara 😉
Efter 45 minuter finns jag kramp i vaderna och det var ingen idé att fortsätta. Rätt skönt iofs. Jag var trött ;).
Sedan började mamma prata om att de skulle åka till mormor på påskdagen, och jag har ju länge tänkt att det vore roligt att cykla hem till henne! Det är 9 mil, och det finns landsväg hela vägen. Perfekt ju! Jag hade aldrig cyklat så långt innan i ett sträck, men ”hur svårt kan det va?”… Eftersom bilen ändå skulle rulla, så tänkte jag att jag ju kan cykla dit och ta bilen hem. Och händer något med cykeln på vägen så finns ju de som en räddande hand så jag slipper gå i 4 mil ;).
Här hade det varit försent att ångra sig 😉
Typiskt att det enda fotot jag tog på vägen var ett svintråkigt! Och det var inte den här väggrenen jag menade som var awesome!
Framme och så jäkla glad! Hade faktiskt kunnat cykla ett par mil till!
Fina fina Aragorn (som han nu heter)!
Som sagt, glad!!!
Ingenting hände dock, och det var huur härligt som helst! Förutom när vinden kom rakt från sidan (vilket den iofs gjorde ganska mycket ffa första halvan), då var det ganska otäckt. Det kändes som att vinden verkligen tog tag i cykeln. Jag brukar inte tycka att det är läskigt att sitta fast med fötterna, men just då tyckte jag det. Det är ju liksom inte möjligt att snabbt ta emot sig med en fot om man skulle börja falla åt sidan… Men ingenting hände! Typiskt bara att vinden skulle komma starkt söderifrån när den brukar komma från sydväst. Om den hade betett sig som vanligt hade jag ju haft en härlig medvind hela vägen 😛 Stundtals spände jag magen så mycket för att hålla uppe balansen så det kändes som ett helt corepass! Ha ha
Den bästa sträckan var helt klart efter Linköping, för den gamla motorvägen hade typ 2,5 meter vägren med BRA asfalt i mil efter mil! Underbart! Tänk om alla vägar kunde vara så…. Sen var landsvägen förbi Bråvalla inte heller fy skam, med lite nedför och medvind. Tänk att cykling kan vara så omväxlande! Ena stunden kan det kännas som att man vill kasta cykeln åt helvete (neeej inte den nya såklart) pga motvind t ex, och nästa sekund vill man aldrig sluta cykla, för att förutsättningarna är så underbara!
Jag älskar att cykla!!! Pappa frågade om jag inte skulle fixa en plats till Vätternrundan, men där sa jag att vi nog får lugna oss lite =). Är dock glad att sittbenen accepterade 90 km utan större protester! Klart att jag kände mig lite trött i rumpan stundtals, men efter lite sträck på benen och att jag stod i någon backe eller så, så gick det fint att fortsätta!
Lite trött sedan på em… Men tror mer det berodde på utekväll dagen innan och få timmars sömn… faktiskt!