Etiketter

Jag vet att det här är ett otroligt svårt ämne, och därför har jag dragit mig lite för att skriva om det. Men jag kan liksom inte låta bli. För jag blir så ledsen när jag hör om hur sjukt svårt det är att få hjälp! Ni kommer märka att jag är upprörd och det är för att det har byggts upp så länge…

Antingen är folk ”för friska” och får knappt någon hjälp för att de hamnar mellan flera diagnoser, det här med Ätstörning UNS (utan närmre definition) är ju ett jävla skit. Tro mig, jag VET vad jag talar om. Då spelar det liksom ingen roll att patienten mår skit… hen får inte samma vård som en som är ”sjuk på riktigt” ändå.

Sen när det finns så lite forskning och kunskap så att vården inte vet hur de ska göra, hur gör de då? Jo, behandlar en som har bulemi och hetsätningsstörning som de behandlar en med anorexia, och det är ju helt jävla olika saker. Även om de självklart (säkert hos flera) går in i och överlappa i varandra. En person kanske måste ha ett ätschema för att kunna komma in i rutiner igen och få i sig någon form av mat, men den personen vars sjukdom ursprung ligger i ett fanatiskt sätt att följa ett schema, då är det väl för i helvete inte rätt behandling att ge ett nytt ätschema, där man går ut med att det är ”si och så många kalorier, du får äta 2 potatisar men inte 3, du får äta 20g smör på mackan” etc etc. Det är ju SJUKT! När man uppmuntrar en sjuk person till att mäta maten och tvingar hen till att väga sig, så är det något vansinnigt fel. Är inte grejjen att lära sig göra maten mindre komplicerad? Mindre laddad? Mindre fokus på exakt mängd! Mindre fokus på kropp, mindre fokus på vikt!

Eller när en behandlande avdelning/person lovar skriva ut intyg som tar 5 minuter, men inte gör det på flera månader, startar utredningar som inte följs upp, där verkligen resultatet skulle kunna hjälpa? Vad är det då för FEL?

Det kanske inte är såhär överallt, men det kan fasen bli mycket bättre. Individanpassad vård kanske skulle sitta på sin plats? Eller?? Jag VET att mååånga många inom sjukvården gör sitt allra bästa, och jobbar hårt som fan, jag är den första att försvara svensk sjukvård. Men när det kommer till psykisk behandling börjar jag tappa hoppet… Oavsett område verkar det ju som…

Jag har mått skitdåligt tidigare, fått den där jäkla slaskdiagnosen ätstörning UNS, och jag vet inte varför jag helt plötsligt mådde bättre faktiskt (eller hett plötsligt var det kanske inte, men…). Det var nog för att jag själv fick uppenbarelsen att jag inte ville må så dåligt pga något så onödigt som mat och kropp. Och tack före min underbara syster som sa bra saker. Det var definitivt INTE tack vare någon sjukvård i alla fall. Punkt.

Men! Jag ska också säga detta: Om du läser detta och känner att vill och behöver hjälp, är det såklart så att du ska söka vård! Det finns ju underbara individer inom vården som kommer göra allt för att hjälpa! Och alla människor är olika, vården kanske är fantastisk för många, bara att jag har erfarenheter från de exemplen där det inte har funkat så bra. Kanske, kanske har (och hoppas det) jag har helt fel. 

Jag mår jättebra nu. Det kan du med! Jag är verkligen övertygad om att man kan må bra igen!

IMG_5771

Annonser