Nu var det ett tag sedan jag skrev, och det är väl för att det helt enkelt inte har funnits så mycket träning att skriva om! Jag mår nu otroligt bra i lungpropp-avseende, så ni behöver inte oroa er! Sedan ungefär en vecka har jag inga som helst symtom kvar utan medicinen och kroppen har nog jobbat på bra tillsammans. Nog om det. Anledningen till att träningen varit minst sagt begränsad är på grund av en överansträngning i knät. Det må låta som ett skämt att drabbas av överansträngd muskel/sena när man har vilat pga sjukhusvistelse men så är det. Jag fick lite lite känning på mitt första pass när jag varit sjuk och det har sedan inte gått över. Troligtvis var det något litet litet som blev värre under ett längre pass några dagar senare då jag missbedömde känningen och inte brydde mig om den. Puckat.

Jag har varit hos naprapater som känt och klämt och de och jag är överens om att det måste vara en hamstringssena (biceps femoris) samt popliteus som är irriterad. Inte så mycket att göra åt förutom att lyssna på kroppen, och hittills har den jublat av styrketräning och gråtit av cykling. Hm. Jag hade ju gärna sett att det var det motsatta förhållandet där ;).

Det här skulle kunna knäcka vem som helst. Först sjuk och sen skadad. Jag har inte tränat enligt schema sedan april egentligen. Coachen har gjort sitt bästa med att göra schema, men jag har verkligen inte kunnat följa det, så nu har det inte varit någon idé. Jag simmar i princip varannan dag (vänsteraxeln vill inte mer än så, och då lyssnar jag på det) och styrketränar varannan dag. Jag har också provat yoga för första gången, vilket jag ska fortsätta att ha som rutin på mina vilodagar. På gymmet här har vi något som kallas för Mojo-Yoga, som var ett koncept jag gillade. Lite blandning mellan rörlighet och styrka och inte så mycket ”flum”. Tvivlar på att jag blir någon ”yogi”, men nog är det nyttigt alltid!

Framåt då? Jo, men jag tänker ändå rätt positivt. Ju längre tid man har ett problem desto mer accepterar man läget tror jag. Jag känner mer och mer att tävlingarna i år är lite ”skit samma” (missförstå mig rätt) och det är att bli hel och stark på lång sikt som är det viktigaste. Jag skulle gärna starta på Vansbro, och åtminstone simma och cykla men det är högst tveksamt eftersom knät inte är riktigt hundra än. Jag kunde cykla 30 minuter igår på linjecykeln i löparskor (för att inte få onödigt drag i hamstrings i tempoställning) utan problem, men att tävla så har jag ingen lust med. Vi får se. Är jag hel den dagen så startar jag nog, annars hejar jag.

Kalmar är ju som tur är lite längre fram och den hoppas jag ju givetvis fortfarande på. Skulle bli sjukt ledsen om jag inte kommer kunna starta där! Men det tänker jag inte så mycket på nu egentligen. Jag vill bara bli hel. Min triathlongrej slutar ju inte efter den här säsongen. Vissa vill ju bara köra en tävling, en IM, och sen vara nöjda och kunna sätta upp medaljen hemma och titta på ibland, men jag vill mer än så! Jag älskar triathlon och vill bli bra på riktigt! Känns lite ironiskt att säga hur bra jag vill bli när jag förmodligen tappat all fitness som jag någonsin haft nu, men jag vill det! Och därför så spelar ju egentligen inte den här säsongen så stor roll.

Jag hoppas att all den träning jag gjorde på hösten, vintern, våren kommer att vara till nytta när jag väl kan börja träna igen, och att jag nästa år kommer vara sjukt stark istället! Jag kommer fortsätta med styrketräningen, yoga och försöka äta och sova bra. Jag vill verkligen att kroppen ska skratta av träning snart, och det tror jag att den kommer!

Det positiva är ju att simningen gått lite framåt av detta! Jag är absolut ingen raket, och det går i myrsteg, men jag blir inte lika trött och några sekunder har jag allt förbättrat mig på mina intervaller. Haha, alltid något :D.

Det hade varit roligt att avsluta detta inlägg med att skriva att jag nu är frisk och hel och ska köra igång igen, men det gör jag inte. Jag tror att det är en bit kvar. Knät gör inte ont-ont, men det är inte helt bra heller. Och jag är ingen sån person som vill träna med smärta. Det är inget kul. Och den här smärtan som jag känner ibland försvinner inte utav träningen utan blir snarare värre, så därför tar jag det lugnt, lyssnar på kroppen och gör det den vill.

Hoppas att jag nästa gång jag skriver, kan vara lyrisk över ett härligt löp- eller cykelpass istället. Det vore på tiden va? Det satsar vi på!

//Maria

Annonser