DNF Varvetmilen Mantorp 25 mars 2016

Första loppet för år, och jag gick inte ens i mål! Haha bra början på den här säsongen…

(Liten parentes: Helt sjukt att jag ofta tänker att jag är ”för stor”, ”för tung” för att springa snabbt. Sluta hitta bortförklaringar din idiot jag är ju helt normal. Man kan fasen springa snabbt utan att se ut som ett streck också!)

För första gången i mitt liv har jag gjort en DNF. Jag gör ju inte sånt! Har inte funnits på kartan tidigare. Men så har jag heller aldrig haft såna prestationsmål som nu. Det är väl svårt att bara tänka ”hur som helst blir det ett bra träningspass” när man vill så mycket. Jag tror ja har sub 50 på milen i mig, egentligen. Men idag ville det sig inte. Jag var nog rätt trött efter Playitas, och åkte på en liten förkylning efteråt. Har känt i veckan att kroppen inte varit på topp men det har ändå fungerat att träna. Idag var jag därför rätt nervös, men ärligt talat så var jag nog frisk alltså. All ev känsla i kroppen var nog nervositet.

Varför så nervös då? Resultat på 5 och 10 km spelar ju ingen som helst roll! Det är inte de distanserna jag satsar på. Men jag tror att det är så att jag alltid sett mig som en dålig löpare, och att t ex sub 50 är en utopi. Och därför, nu när jag börjar nosa på det så VILL jag ju göra det! Samtidigt umgås jag ju med personer som kan jogga 50 min på milen i sömnen och anser det vara en super-långsam tid. Så varför spelar det så stor roll? Inte så att jag skulle få nån medalj liksom. Men jag vill ändå så gärna. För MIG så hade sub 50 betytt något. Det får komma senare helt enkelt. Får jag bara vara hel och kan träna på så kommer det komma. Det vet jag.

Vad hände då? Jo jag gick nog ut lite för fort, tyckte inte jag gjorde det, men resultatet blev iaf att jag var sjukt trött efter typ 3-4 km, magen började krampa lite, och liksom tappade all motivation! Kände att jag nog inte skulle nå sub 50 och då kvittade det liksom. Tänkte ”Ska det vara så här jävla jobbigt och så ska jag inte ens nå mitt mål? Är det värt det?” Nej. Tydligen inte. Hoppas pannbenet för IM inte blivit så mkt svagare, men tröstar mig att det iaf är helt olika typer av trötthet. När jag ändå såg att jag i snitt höll under 5 min/km så tänkte jag att jag iaf ska fixa under 25 min på en 5:a, och sen får jag kliva av. Och så blev det. Sprang 5 km på 24:43 vilket är ett personbästa. Yey. Eller nåt. Om en stund kan jag nog vara glad för det! Kanske dumt att jag klev av. Hade kanske fixat det. Kanske inte. Hade nog hur som helst persat, men det spelade liksom ingen roll. Irriterad på mig själv åkte jag hem igen.

Sen stack jag ut på ett par timmars cykling på min tempocykel och då blev jag glad igen!