IMG_7456

Jag tror att det är lika bra att skriva en race report medan allt är färskt i huvudet! Annars blir det så lätt att man bara kommer ihåg det härliga och glömmer allt jobbigt. Märker att det redan håller på att hända, såhär ett par dygn efter målgång!

Kom ner till Kalmar i onsdags och åkte direkt till min syster Kristina som bor på Kvarnholmen. Väldigt praktiskt att hon flyttade dit tycker jag! Vi ägnade onsdagen åt att hetsa lite om Kristinas cykel som hon inte fick till växlarna på efter kedjebyte, cykla lite, springa lite och SÅKLART titta på Mini-Tri! Man tror ju att man ska ha huuur mycket tid som helst och bestämmer med ”alla” i förväg att man ska ses och sådär, men sen hinner man inte häften. Varför är det så?

På torsdagen valde jag och Kristina att köra sista delen på cykelbanan med bil (den som går på fastlandet), och jag blev förvånad över hur knivig den var. Insåg att det där med att vara en snabb cyklist inte bara handlar om att orka trycka watt. Det handlar också om placering i kurvor, kunna ta svängarna så mycket som möjligt i tempoställning och VÅGA cykla fort överallt. Den kändes också låååång – precis som alla har sagt innan. Men 6 mil betyder ju runt 2h. Så man ska ju inte tro att det bara är en liten snutt kvar.

På fredagen sa det pang och nervositeten slog ner som en bomb. Eller, jag vet inte om det var mest nervositet eller stress att inte hinna med allt, men jag var ett nervvrak! Jag började dagen dock med simning med Emma i ett spegelblankt Östersjön med soluppgången som sällskap och det var ljuvligt. Jag som verkligen har bävat för simdelen kände mig helt plötsligt sugen på att simma! Häftigt hur det kan ändras av ett par mysiga simpass sista veckan bara! Resten av dagen gick åt till att packa cykelpåsar, fixa till cykeln, träna lite cykel och lite löp (kort, kort, lätt, lätt), checka in alla saker och däremellan också hinna och klara av att äta något. Ingen bra idé att låta bli att äta dagen innan, hur nervös man än är.

IMG_7350

IMG_7344

På kvällen hade pappa i vanlig tävlingsförberedande ordning lagat mat till oss och vi försökte planera morgondagen så gott det gick. Jag skrev listor på vad vi skulle göra på morgonen från att klockan ringde tills att starten gick.

IMG_7366

Lugnet före stormen!

Tävlingsdagen:

På natten sov jag såklart uselt. Inget konstigt med det, och ingenting man behöver bry sig om. Klockan 3:55 ringde i alla fall klockan och det var dags att gå upp. Hörde att det spöregnade och blåste och messade Marcus som jag visste skulle simma vid 4 och frågade om det var mycket vågor. ”Riktigt!!!” skrev han som svar och jag hoppades att han skämtade, men eftersom jag hörde hur vädret var genom det öppna fönstret så förstod jag att han inte gjorde det. Jag och Kristina sa till varandra lugnande att vi kan simma i vågor. Det är ingen fara. Det skulle bara ta lite längre tid. Åt en macka med ost och lite yoghurt med granola till frukost. Kanske dumt med fibrerna från granolan men varför krångla till det? Orkade inte bry mig utan tänkte att jag tycker det är gott. Ska man äta när man inte är hungrig så måste det vara det! Tur att jag åt klockan 4 för ett par timmar senare var jag så nervös att jag mådde illa!

IMG_7368

Gick ner till växlingsområdet lagom till att det öppnade klockan 5 och pumpade däck, satte dit vattenflaskorna, kollade igenom påsarna igen och förberedde att gelsen låg bra i fickorna på de kläder jag skulle byta till efter simningen. Jag hade nämligen bestämt mig för att inte cykla i trisuiten utan i cykelkläder för att undvika skav. Återkommer till skavdetaljen senare… Satte på cykeldatorn och kalibrerade effektmätaren. Tog några djupa andetag. Konstaterade att vinden mojnat och mötte Marcus som bekräftade det. Det var inte alls samma förutsättningar nu som när han hade simmat. Skönt!!!

Simningen – 1h 18 min 13 sekunder

Ställde mig i gruppen för 1:20-simning men ganska långt bak. Ville varken simma över någon, bli sparkad på av bröstsimmare (vilka jag antog skulle stå i 1:20-1:30-gruppen någonstans) eller bli översimmad. Tänkte på att det stod män överallt runtomkring mig och tänkte att de säkert simmar snabbare än jag, men kom sen på att det bara är 17,5% tjejer i hela tävlingen! Så att undvika män verkar svårt. Och varför skulle eg de vara bättre än tjejer i alla fall? Konstigt sätt att tänka av mig. Stod i alla fall kvar.

Kom iväg 07:10 och det kändes ganska bra på en gång. Ibland kom jag lite i kläm men kunde ganska lätt hitta en ny lucka att simma i. Hela simningen flöt på bra! Ibland, framför allt nära vändningarna, så kom alla mer ihop och det blev stökigare, men jag hittade ganska snabbt en mer fri väg en bit ut från bojarna där jag trivdes bättre. Insåg att jag säkert skulle simma lite för långt, men tänkte att det var bättre än att ha en stökig simning. Simningen kändes härlig och rolig vilket jag aldrig trodde, och även om jag såklart ville upp till cykeln så var det inte alls sådär att jag vantrivdes under tiden jag simmade utan jag njöt av tanken att jag nu var igång och gjorde en Ironman-tävling! Kom upp ur vattnet, såg att min klocka inte hade spelat in en meter (någon hade nog kommit åt knappen precis i början) men att den stod på 08:28 vilket måste ha betytt att jag hade simmat på 1:18 någonting! VA FAN!? Bättre än vad jag någonsin kunde ha trott! Bra feeling!

Cykling – 6h 20 min 37 sekunder

Bytte om till cykelkläder och lade någon extra minut på att smörja in väl valda delar med chamois-kräm för att undvika skav. Hade ju ett par minuter ”till godo” nu eftersom jag hade simmat bättre än vad jag trodde ;). Ut på cykeln och sa hej till familjen och fick varning om att den blöta vägbanan var hal. Jag är lite konstig sådär. Jag älskar att cykla mer än något annat, men jag kan ibland vara lite feg, framför allt när jag börjar, om det är medvind, halt, regnigt eller mkt nerför innan jag kommer in i det. Cyklingen började ganska blåsig sydväst ifrån vilket gjorde att det var otroligt mycket medvind/sidvind över till Öland. Jag blev fel. I princip bromsade jag mig hela vägen till Färjestaden. Menmen. Modig kommer jag nog bli efterhand jag med. Väl på Öland kunde jag cykla på och höll min plan om 130 watt. Ibland blev det långa led där det fick bli lite ”intervaller” för att köra om, och inte riskera att åka dit för drafting men i stort sett kunde jag hålla min plan. Jag kände mig stark och glad hela tiden. Inte så farlig blåst om man jämförde med det jag har cyklat i förr.

Tyvärr började jag få ont i magen efter ett par timmar och misstänkte att en stressad kropp inte tålde energin lika bra som jag gör på träning. Började också bli kissnödig. Skit också. Hur kissar man från cykeln? Har ingenting emot att göra det som princip, men hur gör man?! Tänkte att jag kunde försöka på Ölandsbron tillbaka men lyckades inte då heller. Förstörde bara min aeroposition en lång bit istället eftersom jag satte mig upp. Fick gå av cykeln och kissa två gånger! Blev galen av att se dem jag hade cyklat om svischa förbi. Menmen. Bara att cykla om dem igen ;).

Allt fungerade alltså bra. Fick i mig lite mindre energi än tänkt men eftersom energiplanen var ganska generös så påverkade det nog ingenting. cyklade förbi syster Kristina någonstans på Fastlandet och blev glad att hon verkade hålla ihop det bra! Hon var nog glad att jag hade överlevt simningen också och att vi fick se varandra en gång under dagen =).

När cyklingen nästan var klar så ville jag inte sluta cykla. Det var så underbart, inga skav, inga krämpor, härligt ljud från det lånade högprofilshjulet som sa ”klonk, klonk” varje gång jag växlade och spann så fint. VILL HA! Jag tänkte att eftersom cyklingen är så ”lätt” när man pace:ar sig rätt så är det verkligen inget skämt att en ironman-tävling börjar i samma ögonblick som löpningen börjar. Det skulle bli intressant att springa på det här!

IMG_7457

Löpning – 4h 41 min 13 sekunder

Såg återigen familjen vid växlingen till löpning och blev så glad av det! Bytte nu om till trisuiten för att den dels har mitt namn på ryggen – Kul när man får hejarop bakifrån med sitt namn, och bra för att den har halvlång ärm så att jag inte skulle få skav under armarna som jag vet har varit fallet någon annan gång när jag sprungit/gått långt. Tänkte däremot inte att jag skulle kunnat få skav av den lilla puddingen för det var ju inget problem t ex i vansbro. Men en marathon är ett marathon och jag har aldrig någonsin sprungit så långt tidigare. Jag har som längst i livet sprungit halvmara. Inte en meter längre!

fullsizeoutput_48e7

 

Kände mig oförskämt pigg och tuffade på i det tempot som benen ville och tittade inte på klockan. Gick givetvis något för fort i början men inte så mkt så att det var något att bry sig om. Inne i stan såg jag först familjen och bytte några ord med pappa, sen klubbkompisarna och även Emma! Sån energi man får av att se folk man känner! Var så glad och tacksam för funktionärerna som hela tiden använde nummerlappen för att kunna säga namnet när de hejade, tacksam till publiken som gjorde samma sak! Till tjejerna på Ängöleden som ropade att man hade fantastiskt snyggt löpsteg (haha), till de olika trädgårdsfesterna som avlöste varandra med HÖG musik som fick benen att lyftas lite lättare, till mina klubbkompisar som hejade på olika ställen, till alla medtävlanden som pratade och peppade precis överallt, till de personer jag kunde peppa och på så vis bli piggare själv, till mina fötter som bara tuffade på, till rockmusiken som hjälpte mig upp för backen precis innan man vände ”hemåt”, till familjen som hejade som bara de kan, och till min coach som sagt åt mig att INTE bry mig om hastigheten på cyklingen utan BARA effekten så att jag skulle pace’a mig rätt för att orka hela vägen.

fullsizeoutput_48e8

Kände mig överväldigad av att kroppen i alla fall var pigg i början av löpet (man vet ju aldrig) och sa lyckligt”Fantastiskt roligt” på den återkommande frågan om hur det kändes. Det var sant! Jag sprang i ett lyckorus det där första varvet!

Eftersom jag hade fått ont i magen på cykeln och tagit det lite försiktigt med gelsen så var jag lite orolig för löpningen. Vägde för- och nackdelar mellan att få i sig för lite energi vs må dåligt av för mycket. Jag tog en mugg coca cola och en mugg vatten vid varje station första varvet, Kände efter 12-13 km att jag började bli trött och tänkte att jag MÅSTE få i mig mer energi innan det går åt helvete. Började därför på andra varvet att ta en gel enligt ursprungliga planen vid varje station och tänkte att det fick bära eller brista. För att få i mig energi och hålla uppe psyket och orka hela vägen så gick jag i varje vätskestation. Jag sa till mig själv att sålänge jag inte har ont någonstans och är skadad så får jag inte gå mer än så. Trötthet kan jag klara av. Tänkte på kompisar i min ålder som nyligen drabbats av cancer. De gör ett race just nu som är sjukt mycket mer jobbigt än mitt. Jag är frisk. Enda anledning till att jag skulle gnälla nu var trötthet. Lyxproblem alltså. Bara att tuffa på. Och det blev mitt mantra. Tuff, tuff. Trippa fram mellan stationerna, gå, ta en klunk vatten, resten av muggen plus en till över mig, en gel in och sen två glas vatten till över mig.

Tre gånger på löpningen var jag tvungen att uppsöka bajamaja. Behöver inte gå närmare in på det, men tänkte igen på att man inte kan hålla på så när man ska va snabb sen. Är det looperamid som gäller då? Eller får man bara ont i magen av sådan medicin på långa lopp? Kanske bara helt enkelt måste lära kroppen att vara igång länge och att inta energi. Övning ger väl färdighet i alla avseenden.

Sista varvet var kämpigt som det ska va. Längtade efter målet i varje steg och njöt av att veta att det var sista gången jag passerade korsningar, trädgårdar med hejande människor, vätskestationer och andra platser jag kände igen utefter banan. Höll lite sällskap med olika personer några gånger och småpratade lite, men ärligt. Sista varvet var det jobbigt att prata i onödan. Inte att jag var så andfådd eller högt i puls eller så. Utan bara trött liksom. Såg familjen och blev så glad och även om de hävdar att jag inte var så leende sista varvet så var jag faktiskt det 😉 Kanske oftare var en tumme upp än ett skratt dock! Hehe. Såg Inger, Göran och Malin och tänkte att om de inte hade ropat på mig så hade jag inte sett dem. 2-3 km innan målet hade jag tunnelseende!

När jag sprang genom stan sista gången så kom det tårar i ögonen! Jag log så brett jag kunde men det blev mer en konstig grimas tror jag. När upploppet kom så var jag så otroligt överväldigad av alla människor som stod där! Sånt tryck!! Att få välja mål-rakan istället för sista varvet kändes som största lyckan i världen och jag hade en bubblande känsla i magen när jag sprang längs den röda mattan! Såg målporalen och fick höra speakern Björns underbara ord ”You are an Ironman” och tänkte att det var värt varenda liten svettdroppe under året! Började nästan gråta och en funktionär frågade hur det var fatt. Haha. En annan funktionär erbjöd vatten eller coca cola och jag tänkte att jag aldrig mer ville dricka coca cola i mitt liv och tog tacksamt emot vattnet! Firade målgången med att ta medicin. Det enda som påminner mig om lungembolin för 3 månader sedan. Kändes häftigt på något sätt att stå där i målet och ta medicin. Älskade min kropp den sekunden. Hade inte ont någonstans just då och tänkte bara en sak – Jag har sprungit en Marathon! Ja! Det är faktiskt det som känns häftigast!

IMG_7372

Väntade in Kristina som kom i mål en stund senare och fick kramas och skratta tillsammans i ett härligt lyckorus! Hann även se några vänner gå i mål under tiden jag stod där och mitt leende blev bara större och större! Någon skrev att det såg ut som att jag var i himlen och det var ungefär så det kändes!

När vi gick till athletes garden tog jag lite massage på mina höftböjare som hade börjat kännas stela efter en stunds vila och började frysa massor. Jag som hade sett fram emot att chilla där i lyxen mådde illa och ville hem. Haha ovärt. Får ta den där uppdukade buffén ett annat år! För fler Ironman-tävlingar blir det definitivt!

Krämpor då? Inga alls! Knät kändes lite lite på slutet på cyklingen men försvann lika fort igen, fick två blånaglar med tillhörande blodblåsor som nog kommer lossna vilken dag som helst och tyvärr världens skav av trisuitens padding som alltså gav skav under löpningen. Det gör fett ont och jag kommer aldrig att använda den igen. Men förutom det mår jag just nu BRA! Jag är stolt, glad och lycklig och längtar tills att jag får göra det igen!

TACK alla funktionärer, vänner och familj som hejade på plats och hemifrån! Så mycket energi man får av att springa över tidtagningsmattorna och vet att någon faktiskt kollar hur det går för en ute på banan. Är så otroligt glad och tacksam för allt stöd och pepp! Nu kör jag vidare mot fler tävlingar och fler fulldistanstriathlon! Jag älskar triathlon och tydligen också Ironman-distansen! Vem hade kunnat tro det?! LYCKA!!!

IMG_7369

Min triathlonklubb :).

Annonser