Hejsan!

Jag, Marias lillasyster, har fått lov att posta min race report från min första, och hittills enda planerade, Ironman. Jag ville ändå skriva om detta så att jag inte glömmer bort den här otroliga upplevelsen, och om någon har lust att ta del, så varsågoda 🙂 Min träning under det senaste året har jag dokumenterat en del av på instagram, kristinisen, och jag kan väl kort sammanfatta det med att jag började med triathlon för 2,5 år sedan och bestämde mig för att göra en Ironman för ett år sedan, ganska mycket på impuls (och påputtning från Maria) under förra årets tävling! Innan dess hade jag visserligen gjort ett halvmarathon tidigare, men hade mellan ca 17 och 23 års ålder inte tränat någonting alls, därefter endast lite halvhjärtat, och var nybörjare i alla grenar. Jag skaffade direkt en coach, eftersom jag inte har en aning om vilken träning som krävs för att klara en Ironman, eller vad man som nybörjare klarar av. Ja, det var väl nog om bakgrunden. Nu till alla känslor, tankar och intryck!


img_3669.png


Just nu känner jag mig otroligt tillfreds. Jag är så nöjd med hur jag genomförde hela loppet, och disponerade mina krafter över dagen och grenarna, och överraskad över vilken bra tid jag kom i mål på. Jag trodde aldrig att det kunde kännas så bra (läs: helt okej iaf) att springa ett marathon, oavsett simning och cykling innan. Jag är imponerad över vad man kan träna upp sin kropp till, vad MIN kropp är kapabel till. Jag är så stolt över allt arbete jag lagt ner det senaste året, med fullt fokus på triathlon och prioritering av träning, trots att det varit tufft. Jag är så otroligt glad, tacksam och lycklig över min familj och mina vänner som hejade på under hela loppet, och alla i publiken, och funktionärer, som inte alls känner mig men som hejade så mycket ändå. Det gör det så värt besväret när det tar emot, och det bär en framåt vare sig man vill det eller inte, en otrolig kraft! Jag är tacksam över att cykeln funkade, att jag inte fick punka, att magen höll sig i schack, att jag inte blev sjuk och att allt annat som man kan ha otur med, bara flöt på perfekt. Jag är mållöst lycklig över att ha klarat en Ironman. Hela upploppet riktigt ful-skratt-grät jag, helt överväldigad av känslor. Förutom att vara tillfreds känner jag en väldig frihet nu, det är skönt att inte ha några fler stora satsningar inplanerade, att få bestämma själv över min tid och träna när/hur/vad som faller mig in ska bli så härligt, det känns liksom lyxigt. Jag är färdig med min Ironmansatsning för närvarande, men jag är inte färdig med simning, cykling och löpning. Nu ska jag köpa en mountainbike! Och ha semester i en vecka och bara njuta av alltihopa. Här kommer min race report!

Dagarna innan var märkliga. Tiden gick fort trots att man knappt hann göra nånting. Jag kunde inte riktigt svara på frågan om hur det kändes. Hade svårt att ens föra vettiga konversationer. Vi tittade på mini-tri och jag drog mig till minnes mitt livs första triathlon på samma plats två år tidigare. Det kändes ändå riktigt bra att ha tagit klivet upp till långdistansen! Växlarna på cykeln krånglade big time, och det löste sig inte förrän några timmar före incheckningen stängde. Men det löste sig, och jag vill inte tänka mer på det… På morgonen kändes allting väldigt konstigt. Jag var mest rädd tror jag. Hade innan trott att jag skulle vara pepp och sprallig som vid tidigare tävlingar, men det var inte den känslan nu. Det var mer stirrig blick och illamående. Men förberedelserna var gjorda och det var bara att följa listorna som hade gjorts och inte tänka så mycket, skönt! Vi var ute i god tid för att preppa det sista i växlingsområdet, och det var bra, för trots alla listor lyckades jag glömma sportdrycken i kylen och fick traska hem och hämta flaskorna. Men det var lugnt, vi hade planerat in att ha tid för att fixa sista minuten-strul. Tillslut fann jag mig iallafall ståendes i ett långt led av människor iförda våtdräkt och Kentas ”Just idag är jag stark” spelades. Då vaknade jag till, och det var go time!

SIMMA 3860 m – 1:13:20 – SÅ SJUKT KUL! Ville inte att det skulle ta slut!

Min egen förhoppning om simningen var att kunna simma så lagom hårt att det kändes roligt, att jag kände mig snabb, men utan att ta ut mig allt för mycket. Tidsmässigt hoppades jag att det skulle hålla för en bättre tid än 1:16, alltså snabbare än 2 min per 100 meter. Från coachen fick jag order om att ställa mig i 1:10-gruppen, ”simma ifrån dem” första 500 meterna för att hamna bland duktiga simmare, hålla ett ”kontrollerat hårt tempo” på den stora rektangeln ute till havs, alltså ca 2 km, och sen när man kommer tillbaka in till hamnen känna efter om jag ville ligga kvar på samma tempo, eller ta i lite mer. Efter sista bron, när man kommer in i kanalen och har 200 m kvar, skulle jag simma ”avbad” för att känna mig fräsch upp till växlingen. Jag vill påstå att jag följde den planen till punkt och pricka! Med reservation för att det inte är helt lätt att simma om folk när det är trångt, och att ens tempo får anpassas lite efter om man råkar hamna bakom några lämpliga fötter osv. Jag hade nog trott att det skulle vara lättare att lägga sig bakom någon och bara haka på, men majoriteten av tiden hade jag fritt vatten framför mig. Det var rätt skönt iof, för när man väl var i närheten av andra blev det ju rätt så stökigt med armar och ben som bufflades och sparkades lite, men fick jag chansen till lite snålskjuts en stund så tog jag den. Hela simningen kändes väldigt bra, snabb, kontrollerad och framförallt väldigt rolig! Vid 700 meter, när man svänger runt den första bojen, stannade jag till någon sekund och rättade till våtdräkten som stramade lite över axlarna, passade på att kika på klockan som visade att jag hållit 1:45-tempo hittils, blev glad och kände att det här kan nog gå strålande! Strax efter det fick jag en spark mot ena ögat så att simglasögonen hamnade lite snett, men förutom det var jag skonad från slagsmål. Att man liksom kramas lite där ute får man räkna med tänker jag. När vi kom tillbaka in i hamnen, efter 2600 m, hade jag nog bästa känslan under dagen, förutom vid målgången. Man ser ett fast föremål bredvid sig igen och kan se att det går fort och man ser publik som hejar på och påminns om det stora som ska hända den här dagen. Jag kände mig så upprymd och lycklig och ville bara simma i den där hamnen resten av dagen! Ville verkligen inte att simningen skulle ta slut. Jag kunde snegla lite på klockan även under simtagen, och se att jag fortsatte hålla ett fint tempo, vilket ju förstås bidrog till en bra känsla. Jag gjorde som jag skulle sista 200 metrarna, tog det lugnt och försökte bäst jag kunde att strunta i att sekundrarna tickade på. Jag skulle klara mitt tidsmål, det enda tidsmålet jag satt upp den här dagen, och det hade känts precis så bra som jag drömt om! När jag gick upp på rampen stod min klocka på 1:12:55 och visade ett snitt-tempo på 1:54 per 100 meter – YES!!!! Och samtidigt – najjjj, nu är favvogrenen slut…..

VÄXLING 1 – 00:04:52

Kom i nästan sista sekund på att jag skulle svänga av till vänster, för att inte kuta in i killarnas omklädningstält, och fick där se en vän som funktionär, som hejade på, kul!! Redan här började dagens alla stora leenden! Av med våtdräkten gick smidigt, på med struthjälmen jag fått låna av coachen – torka av visiret som var blött och immigt, torka fötterna och ta på strumpor och cykelskor, fylla fickorna med flaskan med gels, lilla burken med mediciner (uppstoppande för magen att ta ett par timmar innan löpningen, samt ipren och panodil just in case) och några tamponger (tack för tajmingen, livmoder). Joggade bort till cykeln, fäste klockan på styret för att kunna hålla koll på effekten, och gav mig av mot bike-out där familjen hejade och skrek! Syrran hejade med peppande ord om att man var grym eller något sånt, och pappa lite mer beskyddande ”TA DET FÖRSIKTIGT, DET ÄR HALT!”…

CYKLA 180,2 km – 6:38:44 – Låååååååång! Och uttröttande!

Planen för cyklingen kändes ganska diffus för mig. Hade kommit fram till effekt-mål att sikta på tillsammans med coachen, och hade med mig energi beräknat på att det skulle kunna ta 7 timmar, men jag hade ingen aning om hur det skulle bli egentligen. Hade inte heller några ambitioner om att cykla på nån speciell tid. Jag vet att jag kan cykla 18 mil, och egentligen snabbare än på 7 timmar, men hur mycket krafter måste man spara till löpningen egentligen? Var rädd för att ta i för hårt, men också medveten om att ju lugnare jag kör desto längre tid kommer jag få hålla på, vilket förstås också tar på krafterna. I Vansbro, på halva distansen, gjorde jag en för mig svinbra cykling, vilket tog ut sin rätt på löpningen… Dessutom har jag senaste veckorna haft lite ont i ett knä under cykelpassen, vilket jag var rädd skulle blomma ut i full prakt under ett såhär långt pass. Eftersom löpningen är min svagaste gren, kändes cyklingen mest som en lång, lång, lång nervös passage som skulle göra mig trött inför löpningen, frågan var bara HUR trött. Jag tycker om att cykla egentligen, men just den här dagen kunde jag inte riktigt njuta av det. Knät kände jag av, men mot slutet försvann det mirakulöst nog. Lite obehag i underlivet från sadeln, men inte alls farligt.

Jag måste säga att jag har lite svårt att minnas själva cyklingen! Alltså själva tramptagen. Minns att jag koncentrerade mig rätt mycket på att hålla distansen till framförvarande cykel, att jag med jämna mellanrum bad till cykelguden att jag inte skulle få punka, att jag blev omcyklad av många i varje uppförsbacke och kände att det var helt okej för ”jag ska inte ta ut mig i den här lilla skitbacken i onödan”, och att jag konstaterade att jag simmar snabbare än många andra (viktigt att tänka positivt!!!).  Men jag kan i princip inte alls komma ihåg hur benen, själva cyklingsrörelsen kändes! Jag ser som en film framför mig där jag bara sitter på sadeln och allt runtomkring bara händer… haha. Trött vet jag iallafall att jag började bli typ halvvägs, och lät då effekten sjunka så att det hela tiden kändes lätt. Höll ändå ett snittempo som jag är väldigt nöjd med! Får nog tacka coachen för det, som jag fick låna högprofilhjul och struthjälm av! Vet inte hur mycket det gjorde för hastigheten i sig, men det gjorde iallafall att jag låg ner i tempopinnarna, och alltså var mer aero, nästan hela tiden, vilket jag kanske inte hade pallat annars. ”Man kan för sjutton inte sitta upp med en strut på huvudet!!”

Jag gjorde ett planerat toalettstopp i Färjestaden efter 10 mil, för tampongbyte, kissning och tablettintag, och det var väldigt skönt att ha det lilla stoppet att se fram emot. Jag var inte stilla längre än nödvändigt, men jag skyndade mig inte heller. Väl investerade 4,5 minuter, känslan i kroppen var mycket mer behaglig efteråt. På vägen tillbaka över Ölandsbron cyklade jag om en kille och hann tänka att hans vattenflaska under sadeln såg ut att läcka vatten, innan jag insåg att nej, det gör den inte. ’Nuff said.

Vid varvningen inne i Kalmar fick jag nya härliga krafter från all publik, som jublade extra åt alla klädda i hemmaklubbens kläder! Det var härligt att se familjen och kunna vinka åt dem och visa att jodå, jag tuffar på och det går fint! Där fick jag även se syrran precis efter jag hade vänt, och kunde konstatera att hon snart skulle passera mig, helt i sin ordning. Drog en liten lättnadens suck när jag såg att det gick bra för henne också! Sista timmen började det bli kämpigt att få i sig sportdryck och gel, magen gjorde lite, lite ont stundtals, och jag valde att ta vatten från langningsstationerna varannan gång. Hade ändå med mig gels och två flaskor med starkt blandad sportdryck som skulle täcka energibehovet. Fick inte i mig riktigt allt, men så höll jag ju inte riktigt på i 7 timmar heller, och jag tror att det var helt lugnt på det planet. Jag låg där i tempopinnarna och tänkte på hur löpningen skulle bli. Hur fruktansvärt jobbig löpningen skulle bli. Jag var ju redan trött! Kände mig liksom lite sömnig. Föreställde mig hur jag berättade för folk efteråt hur otroligt hemsk löpningen var. Men så kom jag på att jag fortfarande skulle kunna råka ut för nåt haveri på cykeln och inte ens få börja springa, så jag slog bort alla tankarna på löpning och bad lite till cykelguden igen. Ja sådär höll jag på, och trots att jag längtat länge efter att få vara klar, så blev jag nästan överraskad när jag fick syn på växlingsområdet och det var dags att hoppa av cykeln, hade ju inte riktigt vågat föreställa mig att komma såhär långt, så jag blev liksom lite paff!

img_3650.png

VÄXLING 2 – 00:04:00

Tog det återigen lungt, ingen stress, men ingen onödig vila. Småpratade med några tjejer i tältet och vi konstaterade att nu skulle vi hinna i mål även om vi gick! Otroligt skön känsla! Även om jobbet fortfarande skulle göras. Nya strumpor, på med löparskor, bort med gel-flaskan från ryggfickan, på med solskärmen och nummerlappen. Förberedde mig på att det här kommer bli TUNGT. Bestämde mig för att jag skulle få stanna och kissa i första vätskestationen, inte nu, bäst att komma igång och börja beta av kilometrar först. Som jag längtat efter att få börja beta av alla dessa kilometrar!

SPRINGA 42,2 km – 04:52:52 – Min bästa, häftigaste löpupplevelse någonsin.

Planen från coachen var att gå ut i 6:45-tempo och gå i varje vätskestation från början, både för att mentalt dela upp marathonet i kortare intervaller och för att faktiskt få i sig ordentligt med energi och vätska, vilket borde resultera i 7-minutertempo. Jag tänkte också att det rent fysiskt nog var bra med lite återhämtning med jämna mellanrum, även innan man känner att man verkligen måste börja gå. Jag började jogga, tog det lugnt, tittade på klockan och bromsade lite, och kände att…. Herregud! DET KÄNNS JU BRA???!!!!??? Hur är mina ben inte helt mos??? Otroligt kul att kunna börja med en bra känsla, jämfört med i Vansbro, då jag direkt kände att det skulle bli en lååååång löpning. Jag förstod att den här känslan skulle komma att ändras, men var ändå väldigt stolt och glad över att jag kan cykla 18 mil och ändå känna mig pigg när jag börjar springa. Vid första vätskekontrollen kände jag ”oj, redan?!” Hade inte även coachen, utan bara jag, tänkt att jag skulle gå i varje station, hade jag nog i stundens upprymdhet struntat i det och fortsatt jogga, men jag är glad att jag hade en tydlig plan att hålla mig till, för varje liten promenad det där första varvet kändes som en härlig liten present som jag verkligen njöt av. Senare skulle jag komma att längta efter dem lite mer kan man säga…

img_3658.png

Vid varannan kontroll tog jag gel och varannan sportdryck. Vatten i alla också såklart, och lite cola ibland. Hade inte funderat så mycket på exakt vad jag skulle få i mig i varje station, men var medveten om att jag var tvungen att få i mig MYCKET mer energi än i Vansbro där jag bara lyckades peta i mig en gel på 21 km. Detta kändes lagom både kcal-mässigt och illamåendemässigt, det tog emot lite med gelsen men jag tänkte att jag kör på såhär så länge det funkar, och det höll hela vägen. Två ytterligare toalettstopp tog jag, när magen började säga ifrån lite igen, vilket jag också kände att jag kunde unna mig en sån här lång dag.

Löpbanan i Kalmar tycker jag verkligen är lagd på ett bra sätt. Tre varv är lagom, det är greppbart mentalt, och det är sjukt bra att man får springa så mycket inne i stan! Första turen genom stan, innan man gav sig ut på första varvet, var helt otroligt upplyftande. Hade aldrig kunnat ana hur häftigt det är med publiken. Så många vänner och bekanta, och familjen såklart, som skrek mitt namn, och hur grym jag var. Kunde knappt fatta att det var jag som fick ta emot allt det där. Att få springa bredvid målet och få vittring om vad det är som väntar, kändes nästan överväldigande. Trodde kanske att det skulle vara jobbigt att behöva springa förbi det, men det var bara peppande! När jag lämnade Kvarnholmen längtade jag efter att få komma tillbaka dit igen och få mera peppning, men insåg snart att det var ju lika häftigt på resten av banan också! Återigen, särskilt i hemmaklubbens kläder. Jag hade ett leende från öra till öra i princip hela banan! Tills mungiporna gjorde för ont och jag blev tvungen att låta dem vila lite några stunder i taget.

Första varvet kändes så häftigt, att få uppleva allt för första gången. Andra varvet var tyngre. När det kändes tungt i benen tänkte jag att jag behöver inte ta ett enda löpsteg till i hela livet om jag inte vill efter det här, men just nu gör jag någonting otroligt stort som jag aldrig kommer vara med om igen, så det är bäst att jag passar på att göra allt vad jag kan, så länge jag kan! Funktionärer och publik ropade ”du ser så pigg ut!” och ”snyggt löpsteg!” och jag valde att tro dem. Jag kände mig pigg! Och det bara fortsatte att funka, steg efter steg, efter steg. Jag kunde fortsätta i samma tempo hela vägen. DET var mer än jag någonsin hade kunnat drömma om, det längsta jag sprungit innan är 23 km, och aldrig någonsin har jag kunnat springa ens så långt utan att tappa på slutet.

Tredje varvet var fucking-sista-varvet-omg-omg-omg! I huvudet iallafall. Jag ansträngde mig för att memorera varenda fantastisk meter på det där sista varvet. Klart jag var trött i benen, och jag kände av några blåsor, men det kunde jag liksom inte bry mig om. Och jag var heller inte i närheten av så trött som jag var i t.ex. Vansbro. Återigen, jag var så stolt över att jag lyckats disponera krafterna så bra. Vid 38 km började det krampa i baksida lår och vad, och jag tänkte att ahh, nu kommer det alltså, snart kanske jag inte kan springa mer, men vad sjutton gjorde det å andra sidan? Jag var ju typ redan klar! Konstigt nog släppte krampen efter några hundra meter igen. När jag precis gett mig ut på sista varvet insåg jag att jag skulle komma in under 13 timmar om jag höll samma fart hela vägen. Det är inte så viktigt för mig om man kommer precis under eller precis över något visst klockslag, eller överhuvudtaget vilken tid man kommer in på om man klarar att göra en Ironman, men jag märkte ändå att tanken på att komma under 13 kändes lite pirrigt i magen. Och samtidigt lite jobbigt, tänk om jag inte gör det och blir besviken? Jag tvingade mig själv att inte låta det påverka mitt tempo så att jag började springa snabbare, även om det hade gått så ville jag behålla den här behagliga känslan jag hade under löpningen, men det var ju ändå en liten morot för att fortsätta tuffa på och att försöka att inte tappa farten iallafall! Och hur eller hur kändes det helt otroligt att vi snackade om 13 timmar, och inte 14, 15 eller 16! 14 timmar var tiden jag i smyg hade drömt lite om, under 16 timmar var det enda egentliga målet.

Sista kilometrarna sköljde alla känslor över mig och den tidigare nämnda ful-skratt-gråten tog över ansiktet. Det var så otroligt skönt. Känslan jag fantiserat om så länge, men inte vågat känna fullt ut förrän nu. Stoltheten, lyckan, jag-är-bäst-känslan. Otroligt. Blir gråtmild nu igen när jag tänker på det. ”Kristina, you are an Ironman”. Sluttid: 12:53:47. Krama Maria. Få medalj. Eufori!

IMG_3546

Nästan lika svårt som det är att beskriva hur fantastiskt det känns att gå i mål, är det för mig att förklara varför jag egentligen gör det här, men jag tänkte försöka sätta ord på det. Först och främst handlar det om att jag tycker om att simma, cykla och springa, utan den grunden skulle det inte vara aktuellt för mig alls. Jag har verkligen hittat min grej i triathlon, det som ger mig riktiga glädje-kickar. Sen handlar det om att visa för mig själv att jag är kapabel till så mycket mer än jag tidigare trott, att jag är stark och tuff om jag bestämmer mig för att vara det. Jag gör det liksom för att impa på mig själv. Jag blir så otroligt stolt över mig själv, när jag fortsätter kämpa trots att det är riktigt jävla jobbigt, eller när något som var riktigt jävla jobbigt för kanske ett år sedan, nu känns helt okej. Jag märker att jag mår så mycket bättre nu jämfört med tidigare i livet, när jag inte trott på mig själv eller utmanat mig själv på det här sättet. Sen är det ju en sak att inse vad man vill göra och varför, och våga anmäla sig, och en annan sak att hålla igång träningen hela året när motivationen dippar. Där visade det sig att träningen och loppet blev varandras motivation, under året har tänkt ”jag gör det här för att få gå i mål på ironman” och under loppet tänkte jag ”jag gör det här för alla timmarna av träning jag lagt ner under året”. Målgången var lika mycket för den dagens ansträngning, som för hela årets ansträngningar som lett fram till den här dagen.

Jag kommer sakna att kunna äta kopiösa mängder mat. Jag kommer sakna känslan av att jag håller på med någonting stort, att någonting häftigt håller på att hända. Jag kommer njuta av att vara en Ironman, resten av livet.

IMG_3678

Annonser