Det där lyriska inlägget fick komma snabbare än vad jag trodde! Ni som följer mig på instagram har redan läst rätt mkt där, men jag tänkte skriva ihop en klassisk Race Report också. Jag gillar att skriva, och när jag skulle tävla min första triathlon förra året i Stockholm så var jag sjukt nervös och hade jättemycket hjälp av Sara Maiers Race Report från den tävlingen, så kanske jag kan hjälpa någon också?

Hur som helst! Jag hade, lite mot bättre vetande, bestämt mig för att ställa upp i tävlingen trots att knät inte var hundra. Jag var så trött på alla skador och skit och tänkte att det får bära eller brista. Om jag inte vågar träna eller tävla kan jag ändå inte köra Kalmar, så vad är det jag sparar knät till hela tiden? Man har ju hela hösten och vintern på sig att rehaba sen….

Eftersom jag inte egentligen realistiskt sett trodde att jag skulle ta mig runt så var jag inte speciellt nervös, förutom för simningen. Och varför ens för den egentligen? Jag VET att jag inte är lika snabb som de snabba. Jag VET att jag inte är katastrofdåligt heller, jag VET att jag KAN simma sträckan. Jag simmade ju 4000 meter öppet vatten reda förra sommaren. Jag är absolut inte rädd. Nej det handlar inte om det. Är det bara det att jag tycker att det blir tråkigt efter 500 meter? Hm… vet verkligen inte.

Jag, syster Kristina och pappa åkte upp tillsammans, och den sistnämnde var så snäll som körde oss, lagade mat till oss, hejade på oss på flera olika ställen och filmade och tog kort och uppdaterade resten av familjen som var hemma. Jag är så tacksam och rörd över den support och glädje pappa gav i helgen! Kristina och jag slogs om vem som skulle sitta fram på vägen upp som sig bör. Vi är ju ändå systrar.

Väl framme tog vi upp cyklarna och kontrollerade dem, min cykeldator fungerade inte vilket gav mig lite panik, men bestämde sig efter en stund ändå för att den ville vara med i leken (?). Vi hämtade ut våra nummerlappar och tog en sväng till mässan för att köra kolsyrepatroner. Träffade där både tidigare nämnda Sara och Sara som jag snackat med på instagram och Facebook. Så kul! Jag ÄLSKAR sociala medier! Har ni hört det förr?

På kvällen åt vi gott grillat, pratade triathlon tills öronen blödde på pappa och sen sov jag hur bra som helst. What?! Innan tävling?! Jag som aldrig kan sova?!


På morgonen åt jag min vanliga frukost och sen stack jag bort till coachen Marcus och klubbkompisen David som skulle simma på morgonen. Marcus tyckte att det var bra att värma upp på morgonen istället för att va stressad 5 min innan start, och David, som inte skulle tävla, var väl bara galen och ville känna på den iskalla älven, som faktiskt inte var så kall! Jag simmade kanske bara 350 meter, men fick en check på att jag fortfarande kunde simma och att vattnet inte var så kallt som jag trodde. Lite mentalt stärkt gick jag därifrån tillbaka till Husbilen för att göra mig tävlingsklar.


Incheckning av cykel gick smidigt. Jag kom på sen under tiden jag cyklade att jag helt glömt bort att pumpa däcken. Men det säger jag inte högt! Starten närmade sig och jag och syrran gick bort till de andra senior-tjejerna. Åsa Lundström, Sara Svensk, Eva Nyström, Emma Graaf, Mikaela Persson… Där stod de. Och så vi. Ja vad ska man säga? Kände mig ganska liten.


Simning, 43 min någonting
Starten gick och vi var iväg! Kände att jag fick en ganska bra rytm och ganska många hundra meter hade jag flera stycken runt omkring mig, men sedan på väg upp i älven mot den andra bojen så hände något. Tjejen till höger om mig drog ifrån och jag simmade ensam. Ja, inget jag var förvånad över direkt. Hade supersvårt att navigera mot bojen då den låg i skuggan, och förbannade mig själv för att jag inte noggrannare hade memorerat i vilken bro den skulle sitta, vilket brofäste osv osv. Helt plötsligt när jag kanske var 100 meter ifrån den så såg jag bojen, alldeles för långt till vänster för en optimal navigering. Fan. Jaja. inte så mkt att göra åt. Simningen upp längs med bryggorna gick hur smidigt som helst även om jag hela tiden längtade upp, tyckte att det tog en evighet och hela tiden tänkte att jag inte gillar att simma. Hahaha… jag har så sjukt bra inställning! Vill någon gå i mental träning hos mig!? Var uppe som dam nr 62 totalt, vet inte i seniorklassen men kanske hade tre personer bakom mig eller något? Ärnöjd med min fart, snittade 1:55, men simmade tyvärr för långt så fick en tid på 43 minuter någonting.

Glad att jag kom upp någon gång, glad att se pappa, glad att springa förbi David och och glad att äntligen få hoppa på cykeln!

Cykling 2:52:37, 31,3 km/h i snitt.
Var nervös för att knät skulle göra ont när jag började cykla men bestämde mig för att köra på hur det än kändes. Eftersom jag hade bestämt mig under simningen att en IM-simning är på tog för lång så tänkte jag att om jag cyklar riktigt hårt och får jätteont i knät så kan jag ju inte göra Kalmar vare sig jag vill eller inte. Bra. Då slipper jag ju ;). HAHA. INSTÄLLNINGEN – IGEN! Syrran hade simmat snabbare än jag så hon hade ju redan försvunnit. Kom till bron där pappa nu stod och hejade och ett stort leende kom till mig! JAG CYKLAR! JAG TÄVLAR! Det var rätt smalt över den där träbron så jag förstod verkligen att det var omkörningsförbud där!

Första delen till första vändningen kändes trög, skulle hålla 165 watt, märkte att jag låg lite högre men vågade inte minska. Tänkte att jag då aldrig skulle komma upp igen (så ska man nog inte tänka när man följer en effektplan). När jag mötte de ledande tjejerna och började bli omcyklad av de snabba seniorkillarna fick jag tillbaka lite krafter i benen och kände mig stark igen! Shit vad kul det var! Och så härligt att cykla igen! Det var rätt tomt på banan ännu så det var ingen risk att bli fälld för någon drafting direkt. Skönt. De hade varit så otroligt noga med att poängtera hur långt 12 meter faktiskt är på mötet kvällen innan. Bra tycker jag. Hatar fusk! I varvningen låg jag på snitt 166 watt och NP 169 och jag kände mig stark men medveten om att jag hade spänt bågen. Men det var enligt plan. Jag trodde ändå inte att knät skulle hålla att springa med så jag behövde ju inte bry mig om att vara pigg eller så. Min första flaska  starkt blandade sportdryck var redan slut pga värmen och jag fick tag i en ny i langningen. Check på att ha klarat det! Langningen var suverän! Om någon är nervös för det är det inget man behöver vara. Man har en rätt lång sträcka på sig att slänga den tomma flaskan på och många alternativ att ta en ny!


Andra varvet gick bra, men jag fick slita mer för min effekt. Här slutade effekten något lägre pga några ställen där jag tappade det alldeles och därför blev snittet över hela cyklingen 160 istället för planerade 165. Är ändå nöjd. Verkligen med tanke på noll träning sista veckorna! Det lilla jag cyklat har ju varit på typ 100 watt för att se om knät har velat vara med. NP slutade på 163 watt vilket gjorde mig glad! Ingen svår bana att cykla jämnt på, men ändå! Var rätt trött när jag var klar med cyklingen och jag såg faktiskt fram emot att springa lite. Men hur skulle benen kännas egentligen!? Efter cyklingen hade jag tagit in 10 placeringar (alltså av damerna totalt, inte i seniorklassen, vet inte riktigt här, men ett par stycken säkert)men de skulle jag tappa lika säkert igen ;).

Löpning, 2:19:några sekunder
Benen kändes som stockar och låren riktigt pulserade när jag började springa. Insåg att det är såhär man märker att man inte har tränat! Pappa hejade, syrran hade hejat som fasen när jag precis innan andra varvningen cyklade om henne och jag var tacksam för att kroppen var med. Bestämde mig för att jag SKA I MÅL hur långsamt det än går. Hade Marcus ord i huvudet att det kan vara skönt att jogga runt för att få gå i mål. Gå i mål kan vara viktigt mentalt. Jag ville i mål. 5 km gick rätt okej ändå, eftersom jag sniglade mig fram. Gick i varje station, var inte intresserad av mer socker men drack Coca Cola, Sportdryck och vatten ändå eftersom jag visste att jag var tvungen.

Pappa stod överallt och peppade och hejade och jag var SÅ SJUKT TACKSAM även om det kanske inte märktes ;). Var också så otroligt tacksam för alla tävlande runtomkring mig som utnyttjade namnet på ryggen för att kunna ropa ”heja Maria” fast de inte alls kände mig, och de man kände som peppade vid nästan varje möte. Jag mötte många och blev omsprungen av ännu fler (kändes det som) snabba steg, men tittade man i ögonen på personerna så såg man att alla slet. Det var varmt, och jag tror att alla kände av det! Fick mycket energi, eller mest glädje kanske, varje gång jag såg jag fick höra, eller säga ”heja Maria” eller ”Heja TT”! Det här med klubb är ju underbart! Älskar kärleken!

FullSizeRender

Efter ca 8 km så förvandlades den trötta känslan i låren till ren kramp och jag insåg att jag skulle få gå mer än vad jag trodde. Tänkte att jag skulle gå i hundra meter i samband med varje vätskekontroll. Insåg dock rätt snabbt att det var för sällan. Krampen förflyttade sig ner till vaderna, utsidan av vaderna, framsidan av underbenet och till fötterna. Hm. Hur tar man såg framåt då i typ 12 km? Jag tänkte att 900 m jogg och 100 m gång var en bra strategi. Krampade benen ihop alldeles så fick jag gå oftare, eller om det kom en vätskestation, men i princip höll jag min plan med 900+ 100 hyfsat. Visste att långpass kan vara såhär. Segt liksom. Man tycker inte att man kommer någonstans men helt plötsligt så har tiden gått och man är färdig. Jag visste att det skulle vara likadant idag även om det skulle kännas lite tuffare än ett vanligt pass!


Hörde i högtalarna att Åsa hade vunnit och jag var avundsjuk på att hon redan var klar! Hörde också att Marcus kom femma och blev glad för hans skull. Blev dock inte lika glad när jag hörde honom under en av mina överlevnadspromenader ropa ”spring nu Maria”. Jag morrade ”jag har kramp” tillbaka (oklart om han hörde mig) och tänkte ”jävla idiot”. Jag tuffade på och mitt mindset var här lika fantastiskt som under simningen. Blandade tankar om hur awesome jag var, hur jag visste att jag skulle ta mig i mål och hur mycket jag visste att jag INTE vill göra Kalmar med detta utgångsläge! Att vara trött är en sak. Men att inte kunna springa/gå även om man VILL på grund av kramp är en annan. Missförstå mig rätt. Jag VAR sjukt trött. Såklart. Det var ju därför jag fick kramp. Jag tror inte det berodde på misslyckat vätska- och saltintag utan just pga trötthet och chock i musklerna. Inte ett enda långpass eller knappt löppass på två månader. Det SKA ju vara tufft!


Jag fick på riktigt tårar i ögonen när jag sprang upp för den blå mattan och tänkte att det faktiskt är mindre ön två månader sedan jag var där på sjukhuset och behandlades för blodproppar i båda lungorna! Det tar 1-2 månader för kroppen att ta hand om propparna. Och här är jag ändå i mål efter en fucking halv Ironmandistans! 1.9 km simning (2,2 för mig), 90 km cykling, en halvamaraton löpning. Det är LÅNGT! Sex timmars slit och hur mycket äckligt socker som helst senare var jag i mål! Satte mig på mattan där och insåg rätt snabbt att jag skulle ha svårt att ta mig upp! Haha. Benen var färdiga!


Nu efteråt har jag upplevt den värsta träningsvärken någonsin men knät känns faktiskt inte värre! Det är inte bra men inte värre! Så jag är sjukt glad för det med!

Nästa mål är Kalmar även om jag inser att det kommer att bli en fruktansvärd historia. Jag har sagt till coachen att jag vill köra OM jag får till träningen innan och han på riktigt  tror att jag klarar det. Jag skäms inte en sekund för att strunta i starten om det kommer att va ett lidande från början till slut som beror på att jag inte har kunnat träna. Lidande blir det ju förr eller senare ändå. Det förstår jag ;). Men man måste ju inte starta med ett värre utgångsläge än nödvändigt…  Men förhoppningen är att om en vecka kunna träna på fokuserat. Jag behöver springa! Jag behöver fler timmar! Tur att jag har semester om två veckor!!

Jag är så otroligt glad, tacksam och överväldigad nu efteråt! Så otroligt glad för alla som tagit sig tid att kommentera och gratta till min målgång! Ni är så fina allihop! TACK!!!

Vansbro var en fantastisk tävling! Vill verkligen tillbaka! 😀


Bästa supporten hade såklart fixat bubbel!!

Annonser