Maj månad år 2017. Det är nog en månad som jag aldrig kommer att glömma. ”Allt” har hänt. Samtidigt finner jag mig själv fundera på om det verkligen har hänt. För det känns så overkligt alltihop. Så snabba och tvära kast hit och dit och jag har knappt hängt med! Jag ska gå igenom månaden efter datum så kanske ni förstår vad jag menar.

Föreläsning, Linköpingscykling och simkurs
Det första som hände i maj var att det blev underbart vacker sommarväder och jag kunde ”slänga” benvärmarna, underställströjan och sockorna. Helt fantastiskt! Jag var den 4 maj på föreläsning med Emma Igelström, där jag påmindes om det där som jag verkligen står för: Man ska älska det man gör. Punkt. Annars kan man verkligen göra något annat. Såklart sades det väldigt mkt annat på föreläsningen än det, men det behöver jag inte skriva om här :). På fredagen cyklade vi även Runt (ja, nästan i alla fall) Roxen i helt fantastisk sol och jag kände mig glad, stark (okej hade gärna varit starkare i uppförsbackarna men det vill man väl alltid?) och så sjukt peppad på sommaren som skulle ge mig massor av träning!

fullsizeoutput_4355

Den 5-7 maj hade jag möjlighet att delta på en simkurs med Emma och Oskar Nordstrand och det var SÅ bra! Jag tror inte at jag har skrivit om den i bloggen? En helt awesome helg helt med massor av bra träning och där jag även lärde känna fantastiska människor!  Wow, vad bra det är att simma i grupp och med en tränare. Det vill jag göra mer i framtiden! Jag åkte hem från kursen och tänkte att det nu ska bli simning minst 4 gånger i veckan. Gärna 5. Haha….trodde jag ja 😉

IMG_3368IMG_3291

Lungemboli
8 maj – 21 maj: På måndagen efter kursen fick jag jude där propparna och det har jag ju redan skrivit massor om. Den värsta smärtan höll i sig drygt en vecka, men jag var faktiskt uppe på cykeln redan en vecka efter att jag åkte in till akuten. Det var dock ingen angenäm upplevelse. Gjorde asont rent utsagt. Sen kunde jag försiktigt komma igång igen med lite cykling utan allt för mycket smärta. Fick ju som jag skrev här in typ 10 h träning veckan efter propparna. Det är ju rätt sjukt egentligen. Absolut ingen hård träning, men ändå? Kroppen är fantastisk! Det är märkligt det där att man knappt kan skratta, hosta, gäspa eller dra djupa andetag men att det går bra att vara lite lagom andfådd… Men skit i de där lungorna nu, har snackat hål i huvudet påminn själv och alla andra om dem snart. Det gjorde ont, gör fortfarande ont men mycket mindre och det kommer gå över.

Ont i knät?! Och MR av fot.
Den 19 maj, under min lugna uppstartvecka så var jag ute och cyklade en morgon och kände av lite smärta i baksidan av knät när jag kom tillbaka. Tyckte dock att det var så lite så att det inte var något att bry sig om. Här kan jag ju tänka ”vad korkad jag var som inte tog det på allvar direkt”, men ni vet ju hur det är. Ska man bry sig om varenda liten grej man känner i kroppen hela tiden så skulle man ju aldrig kunna träna. Ibland känner man ju saker som går över fast man inte förstod hur eller varför. Och ja, ibland är det inte så. Hur ska man veta? Cyklade några pass efter det och bl a LÄTT långt på helgen och det gick fint, så jag var inte orolig. Samtidigt passade jag på att vila foten (ni som har varit med ett tag vet ju om att jag har haft rätt långdragna bekymmer med vänster fot). Jag hade varit lite orolig för den, så tänkte att när jag ändå skulle träna lugnt och fint kunde jag lika gärna ta en löppaus också. Och med tanke på smärtorna från lungan så hade jag nog inte kunnat springa ändå. Ortopeden i Motala är typ världens snällaste och förstår hur en rädd triathlet känner sig, så jag fick en snabb tid till en MR-undersökning som jag gjorde den 17 maj.

Ont i axeln, igen!
Livet, uppsatsskrivande, lätt träning rullade på, och nu är vi framme i helgen som var, den 27-28 maj. Jag tänkte äntligen testa att simma igen och gjorde det på lördagen. Hade egentligen tänkt ha simdebut på kristi Himmelfärds-torsdagen men hade blivit förkyld. Jaja. Bäst att ta allt på samma gång tänkte jag och lät mig inte bli bitter över en liten förkylning. Det är ju bara snor. Inget farligt. Värre saker har hänt.

fullsizeoutput_44dc

När jag väl började simma så fick jag en chock. Det gjorde SÅ ont! Alltså av lung-grejen. Smärtan berodde på en kombination av att jag när jag simmade var tvungen att andas snabbt och djupt på samma gång samt att man sträcker ut kroppen och tar i, vilket blev lite mkt för lungan och axeln på höger sida. Bet dock ihop, eftersom jag visste att det inte var något farligt och det blev ett pass på 2600 m. Var rätt glad när det var över. På slutet hade jag tyvärr börjat känna av andra axeln med, ni vet, den som har bråkat förut. Så det var ju inte så kul. På kvällen kändes det lite mer, när jag hade stelnat till säkert, men jag kunde ändå inte låta bli att simma några hundra meter OW med syrran. Helt underbart men en bitterljuv känsla av idioti när axeln gjorde ont under de få metrar som jag valde att simma. Mycket korkat skulle det visa sig. På natten och morgonen efteråt värkte det rejält i vänsteraxeln. Jag blev rädd. ”Tänk om jag inte ska kunna träna simning i sommar- Hur ska jag fixa Kalmar då?”.

Ont i knät, ångest och rädsla!
För att dränka mina sorger så stack jag och syrran ut på ett långt distanspass på cykel. Det var heller inte en bra plan visade det sig.

IMG_4390

Efter 45 min-en timme så började knät värka. ”Men vad f—–n” tänkte jag. Det får inte vara sant… Envis och idiot som jag är så cyklade vi ändå vidare efter lite stretchpaus och sådär. Efter typ 5 mil var vi framme vid en liten butik där vi planerat att ta en glasspaus. Här hade jag så ont och var så förtvivlad att jag nästan grät. Här stod jag nu på vid en liten butik mitt ute i ingenstans med:

  1. Proppar i lungorna (okej minsta problemet nu, men ändå),
  2. En fot som jag var rädd att jag hade stressreaktion i,
  3. Impingement i vänsteraxeln och,
  4. Överansträngning i högerknät så jag inte visste om jag skulle cykla hem.

Ni kan ju tänka er hur kul det är att skriva till sin coach först om lungpropp och säga att man nog kan träna snart ändå, sen att man nog inte kan träna så hårt för att det gör ont som fan, sen att man nog kan träna ändå så fort det känns bra, sen att läkarna ändrar sig och säger att man ska ta det lugnt en månad, sen att jag vill vila foten, sen att jag är förkyld, sen att jag har ont i axeln, sen att jag har ont i knät?! Eh… kul adept…

Tre mil hade vi hem trodde jag, men det var visst 4,5. Det gör rätt stor skillnad när man har ont. Men vad skulle jag göra? Har man cyklat bortåt och liksom vetat att knät kanske ev. kunde börja bråka lite så kan man liksom inte ringa hem och be om skjuts om det inte har hänt något allvarligt. Jag tänkte bara Harden the fuck up i det läget..

Efter en glass och en Coca Cola cyklade vi i alla fall hemåt och jag funderade på vad som egentligen hänt. Från att ha varit stark och vältränad (nåja) ett par veckor tidigare till att vara trasig överallt, och det enda jag egentligen hade gjort var typ att vila!? Nu kände jag mig för första gången den här månaden riktigt bitter och tårarna sved i ögonen.

Vägen tillbaka? 
När jag kom hem så bokade jag direkt tid till en Naprapat i Linköping som jag varit hos tidigare vid ett tillfälle och uppfattade som väldigt duktig. Nu var det bara att ta en sak i läget, inte känna mig stressad utan göra det jag kan. Skita i att det är en månad till Vansbro, drygt två månader till Kalmar. Skita i allt sånt. Ta en sak i taget, en dag i taget. Jag ska faktiskt vara glad att jag är så frisk som jag är med tanke på omständigheterna. Fokus på rätt sak nu Maria…

Naprapaten fann två muskler i rotatorkuffen som var väldigt svaga, men trodde inte att jag skulle behöva ha problem framöver att simma bara vi stärker upp dem. Fick tre bra övningar som jag ska göra, får redan nu simma om det känns bra, men inte med smärta. Gör det ont efter 500 meter så får jag gå upp efter 500 meter.

Han undersökte knät och hittade där att popliteus-muskeln var väldigt irriterad och behandlade den. Det är nog det mest smärtsamma jag varit med om i livet. Eller, så tänker man ju jämt, men det var fruktansvärt. Och det där betalade jag för! Bad till gud att inte den behandlingen skulle ge mer skada för det kändes som att hela muskeln skulle trasas sönder av den hårda ”massagen”. Efteråt betalade jag glatt (nåja) 650 kr och haltade därifrån. Gick jag dåligt innan så var det inget mot när jag gick därifrån…

Sen då?
Dagen efter, 30 maj, kändes faktiskt allt lite bättre! Testade att simma mitt pass i bassängen och det gick!!! Simmade i våtdräkt då jag i lördags upptäckte att lungan och högeraxeln gillade det, så hade inget alls problem av propparna. Och vänsteraxeln fungerade med klockrent! Bytte ut arm-hundringarna mot z2-simning på slutet men i övrigt körde jag passet som planerat. SÅ skönt! Skillnaden mot passet innan var att jag verkligen tänkte hela tiden på att dra brett, och att jag som jag skrev hoppade över paddlarna. De får komma sen.

När jag gått in från simningen så ringde ortopeden och meddelade att MR-bilderna visade att benen i foten nu är helt läkta! Man kunde inte alls se något av den reaktionen som man såg i höstas! KAN NI FATTA?! Denna jäkla fot som oroat mig så länge, tänk att den nu mår bra! Den är hel!! Man kunde se lite lite vätska i lederna, men det var helt normalt sa han. Det var absolut inget att bry sig om, så nu skulle jag bara köra på och leva livet! OM JAG SKA!

På kvällen kändes knät mycket bättre också, naprapaten gjorde nog något bra där, och det fick bli en timme på crosstrainern. Vågar inte cykla eller springa förrän det känns helt hundra, då jag tänkte vara smart nu förtiden, men det känns verkligen hoppfullt att det inte kommer att vara något långvarigt det där.

Förstår ni så sjukt? Från att ha varit ”trasig överallt” och helt förtvivlad till att två dagar senare känna mig rätt hel och med känslan att vi om ett par dagar kan köra på som vanligt. Jag ska inte ropa hej, jag vet att jag kan få bakslag, och varken axeln eller knät är ju bra än. Så mycket kan hända. Men jag hoppas att det har vänt! Jag tror att det har vänt!

Jag ska tillbaka till Naprapaten på torsdag och sen någon gång ibland ta en check. Jag har alltid varit för snål för sånt men jag tror minsann att det är värt det. Jag ska följa alla råd han ger mig och be om sjukt tydliga och specifika rehabövningar för allt! Jag vill aldrig mer sitta på min underbara cykel på en landsväg mellan Skeda Udde och Mjölby och ha tårar i ögonen pga att ens kropp är trasig. Det var inget kul alls!

Tänk att kunna börja löpträna igen och veta att kroppen är hel! Det känns lite som att stryka ett streck över gammalt groll och få ”börja om”. Åh, skönt!

Såhär den 31 maj när jag tittar tillbaka på maj så känns det rätt coolt att jag ändå fått in så mycket träning som jag har gjort. Knappt någon löpning eller simning egentligen men rätt mycket cykling efter omständigheterna och några pass på crosstrainern. Kanske  det finns hopp för den här säsongen trots allt! Håller ni tummarna?

Kram // Maria

Annonser