Det är många i min närhet som är rädda för att cykla ute på landsväg och jag tycker det är så tråkigt. Cykla är ju så ljuvligt! Att cykla på en rak fin landsväg är ju drömmen! Eh, för mig i alla fall. Kanske inte för alla. Men att låta bli att cykla ute på våren, sommaren då det är som allra vackrast ute och istället sitta på sin trainer på grund av att man inte VÅGAR cykla ute är ju hemskt tråkigt!

IMG_0658

Är det berättigat att vara så rädd? Kanske! Jag är medlem i några cykelgrupper på Facebook, och även om jag inte är så aktiv i dessa så ser jag ju vad som skrivs, och där delas det information och bilder från olyckor flitigt. Nästan så att jag önskar att de inte gjorde det. Det händer ju tåg,- flyg,- bil,- och bussolyckor också, men inte låter jag bli att köra bil för det? Jag lusläser inte alla nyhetssiter efter olyckor och därför tänker jag inte direkt på det. Min inställning (kanske lite barnsligt men ändock) är att man inte kan gå omkring insvept med bomull i sin lägenhet/villa hela dagarna.

För att få ett bra liv måste man våga utsätta sig för rimliga risker. Och det är ju det där. Vad är rimligt? Jag väljer t ex att inte köra motorcykel för jag vet att jag förmodligen skulle slarva med sikten någon gång och köra ihjäl mig, jag skulle inte hoppa bungyjump eller fallskärm för att jag säkert skulle dö av en hjärtattack om det nu inte vore så att jag vore en av de där få personer vars utrustning går sönder och dö därför. Ja jag vet att många hoppar fallskärm och det går utmärkt, men jag är en feg jävel…

Hur som… cykling… jag har inte varit rädd över huvud taget, förutom när jag legat ner i tempoställning i någon backe, stark vind eller hög fart någon gång, men så fort jag har satt mig upp så har det varit lugnt. Jag har aldrig varit rädd för bilar. Någon gång har någon kört om mig riktigt bult och tanken har flimrat förbi ”tänk om”, men så har jag slagit bort tanken på samma sätt som jag slår bort mina tankar om döden (alltså det finns ingen som är mer rädd för döden än jag – blir ångestfylld bara av att skriva den här meningen), och tackar för att jag är så bra på att förtränga otäcka saker.

IMG_3429

Nu när jag äter blodförtunnande medicin, och läkaren var väldigt tydlig med att jag inte får köra MTB, downhill, boxas eller göra andra närkontaktsporter  så har något hänt. Jag ser olyckor överallt! När hon (läkaren) sa det, så tänkte jag först ”vadå MTB, det är väl inte så farligt”, och sen har jag inte sett något annat än vurpor, trasiga cyklar, blåmärken och stygn på instagram. Jag har läst om olyckor på landsvägar, om krascher i cykelklungor och tänkt att jag aldrig mer ska cykla linjecykel i grupp. Varför över huvud taget cykla med EN kompis när man kan cykla ensam tänker jag? Helt plötsligt finner jag mig själv rädd på min cykel. Spänd liksom. Varför då? För att jag KANSKE skulle kunna vara med i en olycka och därför ha större risk att dö på grund av den här, för mig, nya medicinen? Det är ju orimligt att hålla på att tänka så! Jag ville väl inte krocka innan heller? Det är väl rätt stor risk att dö om man blir påkörd av en bil oavsett hur trögflytande ens blod är? Den här risken har jag ju kalkylerat med tidigare.

Varför vara rädd nu?

IMG_3734

Helt plötsligt kändes det som att de mötande bilarna körde på min sida, som att de som körde om slickade min axel, som att långtradaren som körde om sladdade in framför mig för att hinna innan sitt möte (det var iofs ett faktum, inte en känsla – idiot!) och som att alla vägar hade trasiga livsfarliga partier.

Självklart är det dock ingen skillnad nu på den faktiska trafiksituationen mot tidigare. Det sitter i huvudet. Och är man rädd själv spänner man sig och blir en trafikfara. Man blir ju en sämre cyklist helt klart!

Jag har ytterligare en risk att räkna med nu, min medicin, och jag blev liksom förvånad över att det påverkade mig. Jag trodde inte det. Det är ju inte så att jag har varit med om en cykelolycka – DÅ förstår jag om man blir rädd!! Jag förstår dock att mina vänner, ffa de i sthlm, är rädda för att cykla ute. Det är vidrigt med jobbig traffik och jag har förstått att bilisterna i Sthlm är värre än här. Eller, de är ju fler, så självklart kan man stöta på fler rötägg då. Men  jag har aldrig varit rädd!

fullsizeoutput_42a1

Jag tror att man måste utsätta sig för den här typen av rädsla för att komma över den. Min första cykelrunda efter att jag kom hem från sjukhuset var vinglig och jobbig (inte bara för att jag hade ont alltså), men cykelrundan på 4h i lördags var helt underbar! Partier fanns absolut där rädslan kom över mig igen i samband med ett möte i en smal kurva el liknande, men det gick över ganska fort. Bara genom att cykla ute nästan varje dag i en vecka så försvann den där nytillkomna rädslan och jag kände mig som vanligt. I det här läget tror jag lite KBT är det som gäller. Att utsätta sig för det som är läskigt igen, och igen och igen.

För hur kul är det att hålla på med en underbar sport som triathlon eller cykling om 80% av cyklingen skall ske på trainern?

Annonser