Jag är lite fundersam över hur jag ska fortsätta blogga om min sjukdom/skada (vad fasen räknas det som egentligen? Sjukdom va?). Jag vill inte att det ska bli en följetong i gnäll, men inte heller förminska problemen. Självklart var det inte bara att promenera ut från sjukhuset och fortsätta livet som förut. Eller JO. Livet fortsätter som förut. Livet ÄR inte träning ;). Men givetvis måste det få märkas att något har hänt.

För det första så gjorde det ondare efter att jag hade kommit hem än på sjukhuset. Inflammationen som ger smärtan hade säkert inte nått sin peak där på sjukhuset, så jag ångrade bittert första natten hemma att jag sagt att det blev bra med alvedon som smärtlindring. Dagen efter hemgång ringde jag läkaren som jag haft på avdelningen, som fick skriva ut ett morfinliknande preparat i tillägg. Inte för att den tog bort smärtan helt men det blev definitivt stor skillnad.

Sen det här med andningen. Den beror ju på smärtan så det hör ju ihop. Såååå frustrerande att inte kunna andas! Ibland vill ju kroppen reflexmässigt ta ett djupare andetag och andas in sådär snabbt, och aj som fan vad det hugger till då. Tänk er en kniv som sticks in mellan ett par revben eller i axeln och sen att muskeln krampar runt den vassa kniven. Likadant vid hosta, skratt, gråt och gäspningar. Även om jag mår bra till störst del, och vet att ingenting är farligt så är den här smärtan lamslagande. Jag har aldrig varit med om något liknande. Är SÅ tacksam för att jag ”bara” har smärtan som problem. Den kommer ju att gå över!

Många undrar hur lång tid det kommer ta innan det går över och det undrar jag med. Ingen vet. Det enda man vet är att smärtan beror på inflammationen som beror på proppen och infarkten i lungan (jaen liten del av lungan har faktiskt dött, men lungan har sån överkapacitet så det gör inget. Jag och syrran ska ha minnesstund med champagne vid tillfälle. Den var ju så snäll mot mig sålänge det varade 😉 ). Men jag hoppas inte att det kommer göra ont så länge som proppen är kvar, för den kan det ju ta 1-2 månader att ta hand om… Nä.. Det har jag INTE planerat, men det tror inte läkarna heller. Men vi får se. Inatt kunde jag faktiskt sova på bara alvedon igen så det går absolut åt rätt håll! =)

Igår och idag har jag även varit ute och gått och det har varit skönt även om det mest gör och och är jobbigt :P. Haha aldrig är man nöjd va? Min andning bestämmer tempot och båda promenaderna har gått i hela 3,1 km/h i snitt. Haha. Tror dock att det är bra för lungorna att tvingas ventilera lite mer även om det gör ont och även för resten av kroppen att få röra sig lite. Är som sagt inte orolig för nya proppar men rörelse är ju helt klart bättre än inaktivitet. Dock blir jag väldigt trött så antar att kroppen får jobba rätt hårt, både med att läka, ta hand om propparna och att arbeta med det jag ber den om.

Det är rätt snäll kroppen ändå! Jag tror dock att när jag väl är smärtfri så kommer jag vara som vanligt fast i usel form. Men det blir ju en rolig utmaning för coachen att ta tag i då ;).

Framöver då?
Imorgon är det ju Vårruset som jag var anmäld till. Behöver jag säga att det är inställt? Haha på sjukhuset trodde jag faktiskt att jag skulle kunna springa, fast lugnt. Rätt naiv tjej.

Den 10-11 juni är det två dagars tävlingar i Borås och de hoppas jag faktiskt fortfarande att jag ska kunna vara med på. Verkligen i lugnt tempo och bara på skoj, men vi får se. Smärtan avgör. Triathlonsprinten framför allt är ju väldigt kort så bara jag är frisk så skulle jag ju kunna ta mig runt. Men det är 4 veckor kvar och det är ingen idé att spekulera. Men kan jag träna då så kan jag lika gärna tävla.

Många som har tävlat på Mallis och i Frankrike i helgen! Kul att följa! Shit så sugen man blir på att tävla! Ironmancirkusen lockar definitivt fortfarande 😀 Tur att jag har Kalmar att dagdrömma om :).

Puss & Kram//Maria

IMG_3481

IMG_3484IMG_3486

IMG_3499

IMG_3500

Annonser