Det blir inte alltid som man har tänkt sig… Att drabbas av Lungemboli när man är 30 år, frisk, tränar 10-12 h/vecka, inte röker, inte har någon i släkten som har haft detta samt inte har flugit långt eller varit sängliggande på sistone. Det känns rätt skumt. Ni som följer mig på instagram vet ju redan om det, men för er andra så kan jag ju berätta att jag fick två (!) proppar i lungorna i måndags kväll. Varför skriver jag det i bloggen då kan man undra, eller på instagram? Är inte det sånt som man håller privat? Måste man skrika ut varenda krämpa eller upp- och nedgång? Det här är nog väldigt olika från person till person vad man anser om sociala medier, och hur öppen man kan/bör/ska vara.

Det normala är kanske att hålla det lite inom familjen, och inte skriva en lång blogg om det. Men varför då? Det är ju inget hemligt. På något sätt tror jag att det är ett sätt för mig att bearbeta händelsen i huvudet, och att få ventilera lite. Klart att jag inte skriver allt i bloggen direkt men det här har blivit en träningsblogg med många personliga tankar och jag tycker nog detta hör dit. Det påverkar ju just nu helt klart min träning. Mycket rött i schemat… Dessutom så är tydligen detta är rätt knepig diagnos att ställa, och om jag, som frisk ung, kvinna drabbas så kan ju vem som helst av er träningsnördar också göra det. Kanske kan vara bra att lyfta det lite och påminnas om att man är rätt liten i en stor värld ändå? Ingen är safe för allt, hur mycket kokosfett, ingefära eller d-vitamin man än äter…

Kort version: Fick ont i höger bröstkorg och axel i måndags, åkte in till akuten i tisdags kväll. Diagnostiserades med två proppar i lungan på natten och var kvar på sjukhuset till kvällen därpå. Har nu ont men mår i övrigt bra. Smärtstillande medicin är guds gåva till mänskligheten.

Lång version: I måndags kom smärtan diffust. Lite stickande sådär kring revbenen på höger sida samt djupt inne i axeln. Tänk er lite ”håll”. Ibland kan man ju få ont någonstans helt oprovocerat, utan förklaring som sen går bort. Det trodde jag detta var. Någon låsning kanske, eftersom jag tagit det rätt lugnt efter simkursens avslut på söndagen. Låg typ hela söndagseftermiddagen i soffan eftersom jag kände mig lite förkyld. Men knappast en eftermiddags vila som räknas som långvarig inaktivitet som kan ge upphov till blodpropp va?!

Nåväl. Efter ett par timmar märkte jag att det gjorde riktigt ont. När jag lade mig i sängen och skulle sova så tänkte jag att något verkligen var lite skumt ändå. Men jag tänkte också att jag väl var lite förkyld och något virus hade satt sig på muskler som ev var trötta efter simlägret eller så. Jag sov rätt dåligt men vaknade på morgonen och gick till jobbet. På kvällen hade jag fortsatt ont och var lite orolig över vad smärtan kom ifrån. Åt middag med mamma och hade tänkt att pappa skulle få klämma och känna lite när han kom hem lite senare. Var rätt mätt (efter världens godaste wrap med pulled pork) och tänkte lägga mig på golvet för att sträcka ut lite. Ni vet, ibland är det ju asskönt att lägga sig på ett hårt golv :D. Meeeeen det var inte så skönt. Innan jag ens hunnit lägga ner ryggen på golvet kändes det som en kniv skar rakt genom axeln (och revben till viss del) och jag skrek rakt ut och började gråta. När jag grät och andades häftigare gjorde det ännu ondare och nu blev jag rädd. Vad händer? Ska det göra så ont att få muskelinflammation, och varför bara på höger sida? Pappa hade sagt kvällen innan när jag ringde att jag såklart skulle åka in om jag inte stod ut och var orolig, men jag tyckte ju inte att det var någon påverkan på andning och så, så jag hade ju inte riktigt övervägt det. Ringde läkarsyrran och frågade ”får man verkligen åka in till akuten om man inte är döende”? Kände mig lite som en fjant som ville åka in bara för att jag hade ont i ett par muskler. Herregud, läkarna har väl annat att göra än att leka naprapater. Hur som helst så sa hon att det ju kan vara något med lungan och då är det ju faktiskt viktigt att kolla upp det. Jag tvivlade men tänkte att jag väl ändå kunde bli en sån där person som tar upp tid på akuten för viktigare människor. Kanske kunde de skriva ut någon starkare smärtlindring än NSAID? Jag frågade mamma om hon kunde köra mig och så åkte vi in.

Alltså detta blir ju en roman nu. Ni som inte orkar läsa, gå in på min instagram istället och läs den korta versionen och se min ”dagens outfit” från sjukhuset ;).

IMG_3408

Klassisk ”kanyl-i-arm”-bild från Akuten.

Väl där så fick jag först beskriva mina problem för en undersköterska, sen en sjuksköterska, sen en första AT-läkare och sen en ytterligare AT-läkare. De ska nog i turordning sålla mellan vilka patienter som faktiskt har på akuten att göra och vilka som får söka sig till sin vårdcentral dagen därpå istället. Jag väntade hela tiden på att de skulle be mig att gå men av någon anledning fick jag stanna kvar. De tog anamnes (dvs man beskriver sitt problem), klämde och kände, kollade puls, blodtryck, tempen men hittade ingenting. Allt var perfekt. Hur beskriver man att man har så ont så att det svartnar för ögonen ibland men inte just då? Att man kan sitta/ligga på den där britsen och lyfta armen åt alla möjliga håll, och trycka jättehårt på alla muskler och ingenting framkallar någon smärta alls? Jag kände mig som en hypokondriker deluxe. Inte för att de sa det till mig. Absolut inte. Utan för att de ju inte hittade någonting. Jag bara satt ju där och mådde bra – fast ändå inte.

IMG_3412

Trött tjej på Akuten…

Till slut när AT-läkare nummer två skulle undersöka så hände något. Han började knacka på revbenen (ja han knackade men det kändes som att han dunkade med en slägga) och helt plötsligt så gick det som en stöt och en stråle av smärta sköt upp genom bröstkorgen. Helt plötsligt fann jag mig själv storgråtande och hyperventilerandes. Har sällan känt sån smärta. ”Hoppsan”, sa han. ”Det där behöver vi nog inte göra om, jag går och pratar med min handledare”. Misstanke om gallsten kom upp. Ja det vore ju en förklaring såklart. Snart kom en röntgenläkare (snygg såklart, typiskt när man ligger där rödgråten och risig i håret) och ville ultraljuda lungorna och gallblåsa, lever och det området. Ja. Där låg jag på en brits i en korridor på akuten och flashade brösten. Ja man kan nämligen inte ultraljuda genom kläderna. Tur att man inte är så pryd. Och att det var mitt i natten så att det typ var tomt där. Som om jag är så jäkla pryd ändå. Vård går faktiskt före sån eventuell blyghet. Har förresten fått höra av en säker källa att alla röntgenläkare är snygga. Så nu vet ni det om ni är singlar och har planerat vad ni ska bli sjuka i ;).

Han hittade i alla fall ingenting på ultraljudet utan allt såg bra ut. Det var ju bra såklart. Men återigen kom känslan – Tror de att jag hittar på? Och om det inte är något som de hittar, varför gör det så ont då? Han sa att smärtan även skulle kunna bero på en liten propp i lungan men det var väl kanske inte jättetroligt. Men lika bra att kolla upp. Så nu skulle det tas blodprov där något värde kunde ge en indikation på om det skulle kunna vara det. Om det värdet var högt så sa det egentligen ingenting men däremot om det var lågt kunde man definitivt säga att det INTE var en propp. Efter knappt en timme kom svaret att värdet var högt. Här någonstans bytte pappa av mamma som Maria-vakt så att mamma kunde åka hem och sova. Har jag sagt att jag har världens bästa föräldrar?? Nu skulle vi röntga och de sprutade in kontrastvätska. Om ni har gjort det så vet ni att det känns som att man kissar på sig fast man inte gör det. Skumt. Det tog typ 2 minuter att göra den där röntgenundersökningen (sjukt coolt?) men jag hann i alla fall avhandla lite garmin-klockor med killen som jobbade där. Man kan alltid prata triathlon med folk – underbart!!

Efter någon halvtimme hade röntgenbilderna hunnit åka till Sidney, blivit bedömda och kommit tillbaka och de visade faktiskt två proppar i lungorna. Under den här tiden jag hade väntat hade jag haft väldigt ont och tydligen blir man (jag?) rätt känslosam när man har ont, så när jag fick beskedet så började jag gråta. Tidigare hade jag börjat gråta för att jag fick ett par alvedon. Ha ha.. Jag visste inte riktigt vad jag skulle känna. Skönt på ett sätt att inte ha ”hittat på” smärtan, eller att de som hela tiden hävdar att jag tränar för hårt skulle få vatten på sin kvarn att det var därför. Men samtidigt – propp i lungan. Vad betyder det egentligen? Det får ju bara andra? Liksom. Det låter ju allvarligt.

Fick berättat för mig att jag skulle läggas in och att de nu skulle påbörja behandling med blodförtunnande och att personalen på avdelningen skulle påbörja en utredning om varför. P-piller var ju en grej. Men i övrigt? Visst kan jag vila rätt hårt när jag vilar.. kan lätt ligga i soffan 4h utan att resa på mig. Och jag avskyr ju vardagsmotion. Är jag så lat så att jag har givit mig själv en propp i lungan? Hur mycket är jag stillasittande om dagarna egentligen? Tankarna snurrade. Hela tiden var sjukvårdspersonalen runt omkring och var så himla snälla. De pratade med såna där lugna och trygga röster som bara de gör, och pappa frågade läkarna och syrrorna såna där läkarfrågor som jag inte förstår och det kändes bra att han var där också. Lilla pappa. Nu med en dotter med Lungemboli. Vad fan? Det måste kännas jättekonstigt?! Kom på att det är den 10 maj och det är den 12 maj om två dagar. Momsen ska ju deklareras! VET att man ”får” vara sjuk och att det är onödigt att stressa upp sig för jobb/skola, men liksom… jag hade ju inte tid med det här. När andra säger så så tänker jag bara ”vadå, har inte tid, TA dig tid, det är din kropp vi snackar om”, men jag har ju inte tid på riktigt. Det är ju annorlunda för mig. Eller?

IMG_3418

Snygg va?!

Konstigt nog tänkte jag inte alls på tävlingarna. Var så övertygad om att det kommer att lösa sig. Inget fel på hjärtat var mitt mantra i huvudet. Då måste det ju vara lugnt? 100 % syresättning hela kvällen. Det måste ju vara bra? Gällande blodproppar så SKA man ju röra sig. Det löser sig tänkte jag. Bara jag får fortsätta min träning. Jag älskar att träna. Det handlar inte om att inte kunna vila, men jag mår SÅ mycket bättre om jag får göra det jag tycker om.

Tänkte att jag ju är en väldigt rolig adept för min coach också. Världens gnälligaste tjej. Först ont i höften uns, sen förkyld en vecka, sen rädd för att axeln ska bråka i simningen och sen PROPP I LUNGAN. Va fan?! Hade ju precis fått nytt schema. Suck. Det får vänta.

Väl på avdelningen hände inte så mkt. Försökte sova lite. snack med läkarna dagen efter om varför jag fått detta och vi kom väl egentligen inte fram till något. P-pillerna är nu bortplockade i alla fall och jag får lösa min PCOS på något annat sätt. Har tagit blodprover som kan visa om jag har en gen som gör att blodet koagulerar lite lättare. Då kan man ju se två riskfaktorer i alla fall istället för bara en. Vi får se. Man får väl helt enkelt inte förklaringar till allt här i livet. Nu väntar 6 månader med blodförtunnande läkemedel och därför ber jag ödmjukast till alla bilister – Snälla, kör inte på mig när jag är ute och cyklar. Det vore tråkigt att förblöda vid vägkanten.

IMG_3428

Ser ut som ”Maria 90 år” innan hemfärd =)

Ang träningen: Oroa er inte. Jag har ingen stress pga tävlingar eller träningen i sig. Jag ÄLSKAR min träning. Jag gör den inte alls på något destruktivt vis. Jag längtar eftersom jag älskar det. Läkarna har sagt att det är helt ofarligt för mig att träna och pressa mig hårt sålänge det känns bra. Läs: Helt ofarligt. Man KAN såklart efter att ha haft propp i lungan ha påverkan på hjärta och så, och då jobbar man ju såklart i ett helt annat läge. Men det gäller inte mig. De har haft EKG-övervakning många timmar på sjukhuset, tagit blodtryck, puls och kollat syresättning hur många gånger som helst och allt är bra. Nu har jag ont som satan, vilket beror på att proppen sitter ytligt och ger inflammation i lungsäcken vilket ger smärta. Och då gör ju såklart det att inte träning är på kartan i alla fall. Just nu är jag glad om jag kan andas djupt eller över huvud taget utan stark smärta. Så oroa er inte. Jag kommer absolut jobba med min kropp. Inte emot den. Den dagen jag tränar, vilket jag hoppas kommer snart, kommer det bara vara bra för mig.

IMG_3429

Lyxigt med halsband va? 😉

Kom ihåg att blodproppar får man av inaktivitet, inte tvärt om. Rörelse och träning är en del av behandlingen. Att få hjärtinfarkt eller liknande är helt annat. Blanda inte ihop dessa.

Kom också ihåg att bara för att man känner sig vältränad och igång så kan man drabbas av sjukdomar. Man är aldrig safe. Jag blev irriterad och stressad över en liten förkylning, men inser nu att sånt inte spelar någon roll. Jag är faktiskt inte orolig över att kunna delta varken i Vansbro eller Kalmar men har såklart redan nu reviderat målen. Jag vill kunna genomföra. Och förhoppningsvis kunna träna massor innan. Det är målet nu. Jag vill kunna leva mitt liv som jag vill leva det. Och det kommer jag att kunna. Men om jag springer i 5:30, 6- eller 6:30 -tempo är totalt ointressant. Jag har hur många år som helst på mig att bli bra. Jag har tid, men jag har bara ett liv och en kropp. Och tack vare att jag var en jobbig, hypokondrisk tjej som inte ville ha ont så fick jag snabb hjälp och en lindrig variant av propp i lungan.

Tack livet! Tack vården! Tack alla awesome personer som jobbar inom vården. 

Vet ni förresten att specialistläkaren på akuten var den enda leg. läkaren som jag träffade på hela dygnet? I övrigt var det bara undersköterskor, sjuksköterskor, sjuksköterskestudenter och AT-läkare och kandidater. SÅ duktiga allihop. AT-läkartjejen som behandlade mig på avdelningen hade ju givetvis en överläkare i bakgrunden som jag förmodar att hon bollade med, men hon själv skötte ju all kommunikation med mig. Och SÅ bra dessutom! Det är häftigt. Jag kände mig verkligen väl omhändertagen och dessa personer var rätt personer på rätt plats helt klart. Mycket möjligt att det är så att personalen inom vården går på knäna, och att det är brist på personal – men de som jobbar gör det riktigt, riktigt bra!

Annonser