v-52

Åh jag är så glad! Har av någon anledning de senaste åren sett mig som en person som inte gör klart saker. Jag har gått en utbildning som jag inte använder (sjukgymnast, PT), jag har varit anmäld till tävlingar som jag sen inte har startat (Marathon -blev skadad, vätternrundan – ville bara inte), och eftersom det är en rätt ”ful” egenskap så gillar jag inte känslan. Jag vill göra saker som jag brinner för, och som jag trivs med. Och att välja att stå över Vätternrundan var därför helt rätt. Jag tycker ju inte att det verkar kul. Men ändå så finns känslan där att jag är mesig. Feg. Avstod för att jag inte skulle klara det. Men det finns väl massor i världen man avstår från antingen för att man inte vill, eller inte kan. Och det gör väl inget?

Men det är därför rätt skönt att klara en utmaning. Även om det inte spelar någon roll för någon annan än mig. Jag har för det mesta en glädje och styrka i mig själv kring min träning, men efter testet i slutet av november blev jag svag och osäker mentalt. Den styrkan är tillbaka nu!  Det är märkligt hur mycket hjärnan påverkar ens prestationer. Jag kanske lurar mig själv, men jag måste känna mig stark och bra för att kunna prestera som bäst. Kanske därför många säger att elitidrottare blir bättre av mental träning. Det ligger nog något i det.

Efter denna vecka så landade jag på 521 km på 7 dagar och kom på plats 8380 av 82 421 deltagare. Lite coolt ändå! Jag är så stolt över alla de timmar jag lagt i sadeln i motvind och vet att det givit mig massor! Mitt pannben har definitivt blivit lite starkare och jag har lärt mig att hur stark blåst det än är, så kommer man framåt! Sista dagen tog det 1h och 20 minuter att cykla 2,5 mil bortåt men bara 40 minuter att cykla hem. Det säger något om hur blåsigt det var! Jag vet att jag hade extrem tur med vädret och hade det snöat eller varit många minusgrader hade det aldrig gått. Så även om det adderar något att jag gjorde detta i december så är jag väl medveten om att det inte är en vanlig december utan mer sommar-december ;).

Men vad är det då jag har gjort?
Jag var ute och cyklade rätt långt någon dag innan jul, och så fick jag efter det tipset av en kompis på instagram om ”Festive 500” som jag då aldrig hört talas om. Googlade direkt givetvis. Sedan samma dag förde coachen det på tal också, och då var saken klar! Utmaningen är att cykla 500 km under 8 dagar med start julafton och sista dag Nyårsafton! Det är i snitt 6 mil per dag och ju egentligen inga problem om det vore så att det alltid var stabilt väder i Sverige. Jag har ingen MTB, ingen CX eller hybrid. Jag är beroende av plusgrader och ren landsväg. Men med tanke på att väderleksrapporten såg lovande ut så var det ju inget som hindrade mig att försöka!

img_3495

Dag 1.
Jag började på min födelsedag, juldagen, med att cykla 10 mil längs med gamla E4:an ner förbi Ödeshög en bit innan jag vände hemåt. Stark vind men sol och helt underbart! 5 mil motvind bygger pannben, men har man rätt fräscha ben så är det ju inte så farligt. Bara för benen att trampa på. Till slut så kommer man ju fram! Min cykel har bråkat lite och kassetten har lossnat efter en stunds cykling. Sjukt störigt och lite otäckt. Man vill ju inte att något ska hända under tiden man cyklar…

img_3492

Dag 2.
Den 26 december blev det 10 mil till men inte alls lika härliga. Det började med sol och motvind på samma sätt som dagen innan, men mer och mer moln kom och jag drog mig till minnes att det faktiskt skulle komma regn framåt lunch. Jag cyklade på ändå, kassetten skramlade men det gick bra. När jag hade vänt och äntligen fått medvind igen (bytte typ 15 km/h mot 35) så tornade molnen upp sig mer och mer. När jag kom till Ödeshög och hade knappt 4 mil kvar hem så öppnade sig himlen och världens skyfall kom! Herregud så kallt! Stora kalla regndroppar som öste ner med hög fart, fast horisontellt gjorde mig genomblöt på ett ögonblick. Tror kanske inte att några kläder står emot regn på cykel speciellt väl men jag som dessutom kör med mina sommarkläder, fast flera lager, hade inget att sätta emot. Vattnet samlades i fötterna innanför skor och skoskydd och händerna blev stelare och stelare. Funderade på hur jag skulle kunna stanna när jag väl var framme. Skulle jag kunna bromsa med fingrarna? Skulle jag kunna röra fötterna såpass mycket att jag kunde vrida ur foten ur pedalen? KALLT! Som tur var så hade jag i alla fall medvind så att jag i alla fall kom framåt, hemåt ganska snabbt. Var riktigt glad när jag kom hem!

Dag 3.
Den 27 så cyklade jag tillsammans med syrran och då hade vinden vänt. Jag tog Tempocykeln på premiär-tur och hon tog Argon. När vi kom ut på den vanliga vägen så kom vinden så starkt från sidan att vi direkt bestämde oss för ett annat håll. Visst att man kan utsättas för vilken vind som helst på tävling men det där var ju galet. Vi cyklade fram och tillbaka mot Vadstena istället. När vägen vände och vi nästan blåste av vägen så vände vi hemåt. En kort sväng på 38 km, men det räckte för dagen. Soligt men kallt! Provade dock att ha på mig skidhandskar vilket var en succé! Så skönt att inte över huvud taget behöva frysa om händerna :).

Dag 4.
På onsdagen så cyklade jag på Argon igen och fick ihop 61 km i minusgrader. Torrt väglag och soligt. Var rädd hela tiden för att jag skulle köra på någon isfläck och krascha och dö, men det gick bra. Ska nog inte köra fler sådana dagar dock. Rätt onödigt ifall det händer något! Kassetten var dock skramligare än någonsin. Bestämde mig efteråt för att lämna in cykeln hos cykelhandlaren. De hade fått hem mina ultegra-delar och kunde byta. Tyvärr var det inte bara kassetten som var slut utan något hade även hänt med hjulet så de fick byta även det. Det är billigt och kul nästan jämt att hålla på med triathlon ;). Nåja. Passet gick bra och fick återigen stångas mot rak motvind på Ödeshögs-vägen. Älskar den! Jag tröttnar aldrig! Rak väg, bra asfalt, bred vägren. När man sitter i tempoställning så behöver man ju ändå inte ha roliga omgivningar eftersom man bara tittar nedåt marken ändå…

 

Dag 5.
På torsdagen var Argon fortfarande inlämnad för lite kärlek och jag tog ut tempon. Fick ihop 5 härliga mil och lyckades att inte bli fullt så trött i nacken. Men man känner ju sig som en trafikfara när man bara tittar neråt och inte framåt. Hur mycket tittar ni framåt när ni cyklar? Hur stark blir man i nacken? Eller är det bara att lära sig teknik att titta ner? På tävling måste man ju även ha koll på cyklar framför sig, så lite uppåt måste man ju titta?

img_3562

Dag 6.
Fredagen gav mig 126 km och först då blev jag säker på att verkligen klara utmaningen. Var sjukt stark vind och jag hade ett pass som inkluderade 5*8 minuter över 230 watt. Blev helt slut av det och förutom de två gels som jag hade med mig så fick jag stanna på vägen hem och köpa en coca cola och macka. Har aldrig ätit något så gott tror jag! Älskar att cykla. Älskar att cykla långt, men här var benen och hjärnan trötta på vinden!

Dag 7.
På självaste Nyårsafton hade jag bara 27 km kvar, men ville få 5 mil i benen. Så jag cyklade helt enkelt 2,5 mil bortåt och 25 mil hem i kanske veckans starkaste blåst 11 m/s samt 18 i byarna… Denna dag från alla håll och jag märkte verkligen att jag under året har blivit väldigt mycket säkrare i min balans. Tycker fortfarande att det är lite läskigt när det går för fort och vinden är lite oberäknelig, men så länge jag inte ser hastigheten så vågar jag trycka på. Har alltså inte hastigheten på cykeldatorns förstasida utan den ser jag bara om jag aktivt väljer att göra det. Skönt. Tränar ju ändå alltid efter watt. Men det säger ju också något om hur mycket hjärnan påverkar. För hastigheten är ju densamma oavsett om jag ser mätaren eller inte 😉

Nu ser jag väldigt mycket fram emot att få cykla i lite varmare vindar på Fuerteventura om en vecka!

img_6586

 

 

Annonser