Ja, jag har ju redan skrivit om det på instagram, så ni som följer mig där eller på min Facebook-sida vet ju redan att jag har början till stressfraktur igen! Varför kan man ju fråga sig? Jaa ni. Jag har analyserat den frågan till förbannelse sedan 2010.

Vad har hänt då? 2010 fick jag stressfrakturer i flera ben i foten. Enligt MR då hade jag ”benmärgsödem inom tredje metatarsalbenet som vid stressfraktur, det finns också benmärgsödem inom proximala andra metatarsale och inom nästan samtliga tarsala ben mest uttalade inom cuneiforme intermedium och laterale. Vokala signalökningar som vid reaktivt benmärgsödem finns också i andra ben inom tarsum”. Vad betyder nu allt det då? Jo.. Jag har ringat in benen på bilden nedan.

portable-network-graphics-image-f50a0eced8f6-1Benmärgsödem är alltså det man på MR kan se som visar om man har stressfraktur eller inte, eller början dit. Stressfraktur är inget som händer av ett trauma som ”vanliga” frakturer, utan är en utmattningsfraktur som utvecklas av upprepad (över)-belastning. Det är därför det är lite lustigt vad som hände 2010, för jag sprang verkligen inte speciellt mycket egentligen. Men uppenbarligen mer än vad jag tålde, och kanske hade det något med att göra att jag lekte lite med barfotatrenden då och five-fingerskor. Men ändå inte så himla mycket eller långa sträckor. Jaja, allt får man inte förklaringar till.

Det var när jag ute och sprang en runda i spåret i augusti 2010 som det från ingenstans kom en blixtrande smärta i foten och jag fick halta den kilometern som var kvar till bilen. Vad hade hänt egentligen? Några dagar haltade jag omkring och sedan blev det bättre. Gick inte till någon läkare då. I oktober var jag hos en ortoped i Stockholm (där jag bodde då)  som skickade mig till MR och i början av november fick jag svaret ovan. Han ordinerade vila till årsskiftet och sedan skulle det nog vara bra.

Jag började springa igen, men det kändes inte riktigt bra ändå. Ringde tillbaka till läkaren som tyckte att det var lika bra att göra en ny MR. 31 januari kom det svaret som sa att det nu fanns en liten stressreaktion i os cuboid i anslutning till leden mot metatarsale IV och även minimala stressreaktionsförändringar i os cuneiforme laterale.

portable-network-graphics-image-d9c0f5df7ec9-1Metatarsale såg nu bra ut, och jämfört med i november hade benmärgsödemen minskat, men förändringarna i cuboideum var nytillkomna. HUR VAR DET MÖJLIGT? Varken jag eller läkaren förstod någonting. Han gav mig rådet att aldrig springa långdistans mer. Okej sa jag, inga problem. Inte så att jag skulle vilja tävla i det ändå ;).

Vilade denna gång ända fram till maj 2011 från löpning och började sedan försiktigt igen, och har inte haft några problem sedan dess fram till februari i år! Jag sprang t o m halvmaraton både 2014 och 2015 utan problem. Då hade jag glömt det där. Tänkte ”fina fötter” och körde på.

Fick kanske lite hybris, och i vintras var det ju så härligt att springa! Friskt, klart väder, hade dobbar på och märkte att is och snö inte var något problem alls. Kände mig lite ”trött” i foten men tänkte inte mer på det. Hörde mig själv säga att jag inte skulle springa flera dagar i rad, inte för mycket, att jag v-e-r-k-l-i-g-e-n skulle vara smart. Så sprang jag på och till slut så gjorde det ju faktiskt ont. Va fasen? Gick till en sjukgymnast som  tryckte, kände och klämde och det gjorde ju fruktansvärt ont när han provocerade metatarsale II. Hm… Början till stressfraktur trodde han, och jag bokade snabbt av crossfittävling i maj, Göteborgsvarv i maj och tänkte att kanske, kanske Ångaloppet i Augusti funkar. Vilade och sen började jag försiktigt igen i april någon gång. Och det gick ju bra! Någon konstig känsla i foten, men var på återbesök hos sjukgymnasten som provocerade igen och det gick ju bra. Vi kom fram till att det nog inte var någon fara utan bara att trappa upp försiktigt. Vilket jag också gjorde! Har tränat väldigt smart, mest cykling, en del simning, och lite löpning.

Nu i höst har jag känt någonting, kan inte säga riktigt vad. Inte ren smärta, men lite trötthet igen. Framför allt när jag haft dåliga skor, men även efter lite längre promenader och kanske efter löpning. Aldrig under. Det har känts bra för det mesta! Jag har känt mig stark! Men lite orolig var jag ändå och hörde av mig till min läkare i Motala som själv är ”gammal” triathlet. Utan att ens undersöka mig först så beställde han en MR-undersökning. Säkert mest för att lugna mig. Jobbig tjej som hör av mig och tjatar liksom ;).

Så kom då den 12 oktober då han hade bokat in en telefontid då jag skulle få svaret. Det första han säger är ”Hej, det här är läkaren som försöker få dig att sluta med triathlon”, och jag blir lite konfunderad, han skulle ju bara ringa och bekräfta att jag är HEL, att jag KAN springa, att jag bara är töntig. Varför skojar han så? Och så fortsätter han med att säga att jag har benmärgsödem i metatarsale II och att det nu finns två alternativ… han hinner inte längre innan jag avbryter honom ”Va?, Vad sa du? Vilket ben? VA? Är det något där?” Och så inser jag ju att det är från det området jag har känt något hela tiden under hösten. Det där diffusa. Det kommer ju från distala metatarsale II. Jag kan inte tro det, samtidigt som bitarna faller på plats.

3d6fb9e2634cf8fb2cf4bd5569cd5ec1

Läkaren förklarar att antingen kan jag springa på tills det blir en stressfraktur (för än är det endast början till det, det är fångat i god tid), och då ha tur, att det kanske i läkningsprocessen förskjuts en aning och därför hamnar i ett bättre läge, eller så kan jag vila nu. Och hoppas att det läker. Det är tydligen svårt att få det att läka helt och jag är tydligen ett specialfall med konstig fot. Minns ju när jag träffade honom i somras. Då sa han att mina fötter såg fantastiska ut. Men tydligen bara på ytan. Jävla ytan. Det är ju INSIDAN som räknas! Om jag vilar nu, bör jag vila i 2-3 månader och sedan träna försiktigt, smart, välja ut mina viktigaste tävlingar och sedan räkna med att kanske drabbas av det här igen eftersom jag envisas med att vilja springa långt. Eller om jag låter det utvecklas till en riktig fraktur genom att fortsätta springa så får jag räkna med 6-8 månaders vila. NO WAY!

Jag börjar nästan gråta med läkaren hängandes i luren. Biter mig i läppen och tänker att det kunde varit värre, jag har inte cancer, jag har inte behövt amputera några ben, jag har inte diskbråck. Jag har bara början till en fraktur och det ska banne mig kunna läka! Tackar honom för att jag fick göra MR och han säger att jag känner min kropp och att jag har haft god intuition och det var jättebra att jag hörde av mig. Jag har gjort allt rätt nu. Vi har fångat det tidigt. ”Var inte så snäll” tänker jag, och får tårar i ögonen igen.

Lägger på luren och vet inte vad jag ska tänka. Varför drabbar detta mig? Har gjort bentäthetsmätning, ingenting fel där, är inte underviktig, har inte näringsbrist, har inte sprungit hur mycket som helst, har kanske helt enkelt haft otur? Alla är inte gjorda för att springa. Framför allt inte jag kanske?

Bestämmer mig snabbt för att bli en satans bra cyklist i alla fall. Om jag nu inte alls vet hur min kropp kommer funka med löpning, om jag nu måste acceptera att jag aldrig kan bli en av dem som kan träna mycket löpning och därför bli bra på det, så får jag vara glad med att eventuellt kunna genomföra. Om jag nu ändå fått för mig att jag ska bli bra på triathlon så får jag väl cykla snabbare helt enkelt! Hur svårt kan det va? JAG SKA BLI EN BRA CYKLIST! Det hade ju jag ju iofs tänkt ändå. Men nu ännu bättre. Fram till februari ska jag inte ta ett enda löpsteg, inte gå en enda onödig promenad och jag ska cykla. Simma med såklart. Men åh vad jag ska cykla. Så nu är det planen. Miss Stressfraktur må vara envis men hon ska fasen inte vinna den här fighten!

Den 19 augusti är det jag som går i mål på IM i Kalmar innan det har blivit mörkt!!!!!

Annonser