img_6586

Det får jag höra ibland. Oftare nu sedan jag blivit ännu mer aktiv i sociala medier, tränar mer, mer fokuserat och prioriterar det hög(s)t.

Jag tror att mitt driv, min entusiasm och kärlek till det jag gör märks (jag är en sån där person som har alla känslor utanpå, inget poker face what so ever… jag KAN inte ljuga), och jag har svårt att låta bli att dela med mig. Jag älskar Facebook, instagram och bloggar, att kunna inspirera och att inspireras av andra. Jag kollar runt på andras bilder och bloggar lika mycket som jag delar med mig av min egen träning, och jag hoppas ju att andra blir inspirerade av mig såsom jag blir av andra.

Men så hör jag de där orden Åh, du ger mig dåligt samvete nu, hehe” och varje gång är det som ett litet knivhugg även fast personen säkert inte menar det så. Jag vill inte ge folk, vänner, dåligt samvete eller ångest. Det är inte min mening, och jag blir ledsen om det är så. Samtidigt.. när jag tänker på det, så är det ju faktiskt inte JAG som skapar den där ångesten. Det är ju de själva. Om vi nu håller oss till friska personer (dvs utan ätstörningar), så är det ju oftast deras eget liv som de tänker på när de får ”dåligt samvete”. Det är ju inte så mycket mitt. De vill nog själva röra sig mer och vet att de borde, men kanske inte gör det. Prioriterar annat. Sådär som man gör. Alla har 24 timmar på sitt dygn, och det är klart att det är mer tight i ett liv med barn, hund, heltidsjobb etc, än i mitt student-singelliv.

Jag predikar alltid om att man ska tycka om det man gör. Det finns nog ingen tråkigare anledning till att träna än att gå ner i vikt. I mitt huvud i alla fall. Den där viktnedgången som i vissa fall visserligen är berättigad, kommer ju ofta på köpet ändå när rörelse och ett vettigt sunt liv i allmänhet faller på plats. Det är bra för ALLA att träna, och med tanke på alla sjukdomar i vår värld som beror på att vi inte rör oss tillräckligt så kanske det är på sin plats med lite dåligt samvete?  Eller tänker jag nu så för att jag har dåligt samvete för att de har dåligt samvete? Missförstå mig rätt.

Det jag tänker är i alla fall: Träna NÅGONTING då! Eller förresten, nej, träna inte om ni inte vill, men RÖR ER! Våra kroppar behöver det! Vi är inte gjorda för att sitta stilla. Promenad, fotboll, golf, rodd, cykel, löpning, ridning, agility, tennis, gruppträning, dans, lyft skrot, stavgå eller vad som helst. Det spelar ingen roll vad man gör. Bara det är någonting man tycker om!

Jag har med tänkt innan ”jag önskar att jag älskade det här, så som han gör”, om t ex styrketräning. Jag har tyckt att det varit kul, ffa i perioder, men sådan kärlek till något som jag hade t ex till hästarna har jag inte känt förrän jag började att cykla (på Argon18, inte på min förra Scott Contessa)! Och det trodde jag inte skulle kunna hända! Jag trodde jag älskade crossfit, men nej, det var inte på samma sätt. Jag gillade mycket runt om kring, i och efter, men inte alls på samma sätt. Cykling, och det i kombination med löpning och simning är min grej. Men det behöver inte vara rätt för någon annan!

När någon börjar prata om triathlon eller ironman så lyser jag upp och skulle lätt kunna prata om det i flera timmar. Klart jag kan! Jag är ju nyförälskad! Men jag skulle inte drömma om att försöka pusha någon annan till att göra det om den personen inte verkade sugen på det!

Jag vill inte att någon genom att prata med mig, eller se mina bilder ska få ångest för att inte den personen gör samma sak. För det behöver hen inte! Som en kompis sa igår när vi sade hej då på festen ”Lycka till med den där idiot-sportgrejen”. Och det stämde ju rätt bra! Att drömma om ironman är nog ganska idiotiskt, men likväl underbart – För mig och en klick människor till som tur är =).

Men få inte ångest. Gör något kul istället! Och jag kommer heller inte ta ansvar för någons ångest om det verkligen inte är något dumt som jag har gjort som föranlett den.

Annonser