IMG_3691

Jag är ju så himla otålig jämt. Vill gärna kunna allting helst igår, och blir frustrerad på inlärningsprocesser. Det är därför jag inte har lärt mig rätt fingersättning på tangentbordet, eller inte blev så bra på att spela fiol tror jag. Jag övade inte. Jag vill kunna saker direkt, annars så skiter jag i det. Jag har inget emot att träna, för den processen älskar jag ju! Men det här att jag är otålig märks även där ibland.

IMG_1981

Det märks nu när jag är så frustrerad och jag knappt vet varför! Jag har haft en riktigt bra träningsvecka med två simpass (DÄR kan man snacka om att bli frustrerad på en inlärningsprocess!! Herregud, det är DÄRFÖR jag har tyckt det varit så mentalt jobbigt. Nu gick det upp ett ljus), två intervallpass på löpband med lutning, två styrketräningspass, två långpass på cykel varav ett var med kvalitet och ett distanspass löpning. Det kanske inte är så konstigt att jag är lite trött i benen?

Den här träningen gör jag av två anledningar. Ett: Jag älskar det, och jag skulle vara en fruktansvärd jobbig människa om jag inte kunde utföra den. Håll tummarna för guds skull att jag inte blir sjuk eller skadad. Två: Jag ska klara den där ironmantävlingen och jag vill må hyfsat bra under tiden. Jag är övertygad om att man kan klara av en ironman med mindre träning än jag gör, men jag tror inte att det är så kul.

Men ett mindre mål är ju det där sub 50 på milen och det stressar mig lite. För jag vill så himla gärna klara det, men jag har för dåligt självförtroende för att tro på att det kommer att gå. Jag sprang ju milen på triathlontävlingen sist på 53:53 så det är alltså 4 minuter jag måste kapa. Inte lätt men inte omöjligt heller kanske. Tävlingen jag har i åtanke är platt och dessutom i november. Det passar mig att det är kallt. Och det är ett par månaders träningstid dit. Och ändå känner jag mig stressad.

IMG_0743

Jag vill liksom veta nu om jag kommer att klara det. Jag vill veta nu om jag kommer att klara ironman. Jag vill inte vänta i 2 respektive 11,5 månader om jag kommer att gå i mål med den känslan som jag är ute efter. Jag vill veta NU!!!!  Tänk om jag inte klarar det. Då vill jag förbereda mig på den besvikelsen nu. Är det stört??

Idag sprang jag 10 km med lätt känsla i kroppen och det med trötta ben. Jag är glad och imponerad av kroppen att den kändes så bra! Men jag gjorde det på 60 minuter lite drygt, och istället för att tänka enbart ”vad grym jag är” så oroar jag mig lite för att det är för svårt att kapa 10-11 minuter till loppet 5 november. Att jag nu är trött i kroppen och hade lätt känsla jämfört med att jag kommer vara toppad till loppet och då gärna må lite illa under tiden har jag svårt att få in i skallen. Jag oroar mig ändå.

MEN…. för den som nu tänker ”men hur roligt är det att gå omkring och oroa sig hela tiden, hon verkar ju inte alls må bra av den där träningen”, så kan jag säga att det nog är som det ska ändå. Om jag inte VILLE så himla mycket så skulle jag väl inte oroa mig, och då vore det ju heller inte lika kul att hålla på. Och jag tänker ju härliga tankar 99% av tiden. Det här självförtroendet jag tycks sakna när det gäller löpning ffa måste väl få lite tid på sig att byggas starkare.

Jag kan, jag vill, jag ska, som Emma Roséns mamma jämt sa förr när vi red och skulle hoppa en bana som var läskig. Ja. Jag kan.

Annonser