img_8545

Jag har ett så dubbelt förhållande till löpning. På ett sätt älskar jag det, och ser alltid fram emot löppassen i träningsschemat. Även om det är tuffa pass så vill jag göra dem. Jag har inte alls det där sega lite motvilliga förhållandet som jag kan ha till simning (som iofs håller på att ändras sakta men säkert) utan även om det är jobbigt så VILL jag göra det.

Är inte det konstigt? För när det gäller loppen så har jag alltid ångest för löpningen. För det är SÅ jobbigt. Det är som min kropp verkligen motarbetar mig. Varenda cell säger att den inte vill springa. Fast det går ju. Fast att det är jobbigt. Och det går ju ändå bättre och bättre.

Jag har konstigt nog som mål att springa milen snabbare, halvmaran snabbare… FAST jag inte VILL vara där mitt i loppet och pressa mig själv. För det är sån vidrig känsla i det. Men antagligen så älskar jag känslan efteråt så mycket mer än vad jag hatar den mitt i. Och de få tillfällen då löpningen känns lätt är så underbara.

Men 22 km swimrun i helgen då? Varför anmälde jag mig till det? Varför ser jag fram emot det? När jag samtidigt är skräckslagen för att det ska vara SÅ jobbigt? Min partner säger ju att löpningen känns som det enkla.. ”Inga problem”. Hur kan det vara så att vissa människor har så lätt för det? Eller kommer jag med tycka det om ett år när jag är starkare och ev.

snabbare? Jag tvivlar. Jag tror att känslan alltid kommer att vara densamma, men eventuellt tiderna och tempot vara annorlunda.

Eller vad tror ni?

Annonser