Igår var det så dags för mig och Jennie att vara med på Stockholm SwimRun Sprint. Starttiden hade utan egentligen info ändrats till 14:00 istället för 11:30, men det störde som tyr var inte våra planer. Vi trodde också att det skulle vara 7 km löpning och 1 km simning ungefär, men när vi var på plats så sa de att som det stått på något annat ställe på hemsidan så var det 6 + 1 km. Aja, bara skönt det, tänkte vi ;). De sa också att det endast skulle vara tre simsträckor istället för fyra, och de skulle vara 300, 200 och 100 meter. Soft tänkte vi igen, livrädda som vi var (nåja) och glada för att det skulle bli lättare än vi trodde!


Vi var där ganska tidigt för att hämta ut ”nummerlapp”, chip etc och för att vara med på racemeetinget. Konstigt nog så var jag inte så nervös! Jag kunde t o m äta en macka som de bjöd på, och annars när jag är nervös så är det totalt omöjligt att äta (haha endast då dock). En stund innan start så började vi diskutera om vi kanske skulle köpa ett rep ändå, och ha i vattnet. Vi tänkte att det iaf inte kunde skada att ha koll på var vi var någonstans. 


Vi såg starten av den stora klassen och efter det var det dags för oss att gå in i startfållan. Vi ställde oss typ sist, visste att vi inte skulle va så snabba och ville inte tränga oss fram i onödan. Innan start så sa speakern att vi i den andra simsträckor skulle hoppa ner i vattnet från en stenbrygga så det var viktigt att vi hade koll på våra glasögon då. Starten gick och vi sprang iväg! Det gick i ganska långsamt tempo i början innan startfältet glesades ut, men vi tänkte att det var bra uppvärmning. 

När vi kom till första simningen så märkte vi att det inte alls var någon brygga, jaja okej. Vi simmade iväg och jag märkte hur otroligt bra det var atr vi hade köpt lina! Jag kunde bara sikta in mig på att titta på den och simma på! Det var ju inga vågor att tala om, men vattnet rörde sig lite mer än sjön hemma i alla fall och det var SÅ KUL! kylan bekom mig inte direkt heller, utan jag simmade på och tänkte att detta ju var det minst jobbiga på hela tävlingen förmodligen (att ligga bakom i simningen alltså).

När vi skulle gå upp ur vattnet så märkte vi att det var sjukt dyig botten så vi skönt ner i sand/lera/dybotten ner över knäna! Helt galet! Jag som faktiskt hade varit rädd för att tappa skorna var på riktigt nervös för att en sko inte skulle följa med upp. Note to self- knyt alltid skorna hårt i swimrun!! Efter lite slit så kom vi i alla fall upp och kunde fortsätta att springa. Nu var det stig och sten och massor av rötter, folk framför och bakom så det gick inte så fort och det kändes lätt. Snart var vi framme vid andra simningen. Inte heller här var det någon stenbrygga. Vi insåg också ganska snart att det inte var frågan om en kortare simning än den första, tvärtom! Hahs först glömde jag sätta på glasögonen, tog ett simtag och märkte ”va fan någonting är inte som det brukar” och blev helt förvirrad innan jag kom på att glasögonen var kvar runt halsen! Hahah… Vi simmade på, lite mer ”vågor” denna gång och svinkul! Jennie navigerade som en drottning!

Sen rullade det på. Sista simningen var ungefär lika lång som den andra tror vi, ev lite längre t o m. Men den gick bra. När vi kom upp så frågade jag en funktionär om han lovade att det bara var löpning in i mål (litade ju inte på någon efter alla fel som varit i deras info) och det kunde han lova. Då lade jag någon minut på att dra ner våtdräkten och ta av simmössan, tänkte att pulsen kanske inte skulle gå upp riktigt lika högt då ;). Vi sprang på och ganska snart slutade både jag och Jennie att prata. Hon kändes stark bredvid mig men vi båda var trötta. Det är ju faktiskt inte så att man blir mindre andfådd på en kort bana. Snarare tvärtom. Det blir ju jobbigt på olika sätt. Vi sprang på och började längta efter mål!

Jag kände hur pulsen steg och andningen var pipig. Jag lovar. Det visslade lite i halsen på mig när jag flåsade. Jennie måste ha trott att jag skulle svimma snart! Haha. Jag tittade ner på pulsklockan och såg att jag var uppe på 187. Min uppmätta maxpuls är 188, men jag tror att den är 190. Men alltså. Hög ansträngningsgrad! Haha. När vi sprang mot mål så gjorde vi det med stora leenden och jag var så stolt och glad för att vi klarade det och för att det var så himla roligt! Jag är SÅ glad för att jag inte tyckte att simningen var läskig eller jobbig! Jag tror att det såklart blir mycket jobbigare när jag måste navigera själv, men själva grejen med att simma i ow, med andra människor bredvid, andningen, mörkt vatten, nä det stör mig inte alls. SÅ SKÖNT! Och så skönt att det kändes bra för Jennie också som jag vet hade varit lite nervös för kylan etc. 


Detta var verkligen bland det roligaste jag har gjort och denna härliga känsla i kroppen kommer jag ha länge!!! Nu måste jag bli riktigt bra på löpningen så att jag kan tvinga någon duktig simmare att vara min partner och alltid dra mig ;). Jennie, den dagen du vill köra igen så står jag först i kön!! Nästa tävling för er har ju Åsa paxat ;). Jag längtar till Ånga med Jenny men då är det ju utan våtdräkt och utan lina. Det blir lite annorlunda. Spännande!

Det bästa jag har gjort i år är att lära mig frisimma! Och tack vare Adams coachning med jobbiga simpass som jag tyckt var för svåra så känns simningen mer självklar! Är ju nybörjare och långsam, men jag simmar! Åååååååh så glad jag är för det!!

Annonser