Etiketter

, , , ,

Soluppgång playitas

Ja, vad ska man säga. Som vanligt efter att ha kommit hem från Fuerteventura och Playitas så är man ”hög” på träning. Jag tänker bara på träning, jag vill bara prata om träning och jag vill träna 24/7. Jag är alltså värre än vanligt! Det finns liksom inga hinder längre (in my mind)! Efter att under en vecka fått fantastiska möjligheter till det man älskar allra mest, och samtidigt fått iaktta eliten i många sporter (okej, framför allt triathlon, detta är triathlonnördarnas paradis) så riktigt bubblar det i kroppen av längtan efter att träna mer.

En dag för oss bestod av: Frukost – träning eller häng – lunch – träning eller häng – stretching – middag – lite häng och tidigt i säng! Ja, låter det inte som himmelriket? Haha! I mitt tycke är det det…. :).

Det finns en uppvärmd 50-metersbassäng där det alltid var någon som tränade och om man hade ”tid över” (klart man hade) och inte ville kika på det så fanns det alltid duktiga athleter någon annanstans att inspireras av. När jag sprang en runda så var det alltid någon kvick person som sprang om, och skuttade upp i någon spontan intervall off road uppför berget, och när vi cyklade i typ 9 km/h (!) upp för en serpentinväg över ett berg så var det en cyklist som riktigt swischade om. Inte bara nedför alltså, utan även uppför där det var riktigt brant! Egentligen är det ju inte konstigt att cykla om oss när vi var så långsamma, men det var en låååång och BRANT backe! Och han kom om snabbt, och sen gick det några sekunder så var han borta ur synfältet…

Appropå det där att bli omcyklad nerför…. Vet ni hur läskigt det är att bromsa sig nerför en flera kilometer lång brant backe? Jag fick typ kramp i underarmarna av att hålla på bromsen! Haha…. ”men släpp på bromsen då din tönt”, kanske ni tänker, och det är ju en poäng. Men när skräcken riktigt sitter i bröstet och man ser sig själv släppa allt och ramla nerför och dö, så är det inte så lätt ;). Alltså. När blev jag så himla feg?

Men när förutsättningarna är rätt… på vägen från Tuineje till Gran Tarajal…. Åh den vägen! Med lätt medvind, rak fin väg, ren asfalt och ingen vindpust ens från sidan. Då vågade till och med jag att trycka på! Och så härligt! Efter att ha känt det ”bruset” i bröstet så kan jag inte tänka på något annat, än när jag ska få ta ut min kära Contessa och rasta henne… Jag kan verkligen förstå där där triathleterna…Att de gör de mest avancerade saker med sina cyklar för att kunna cykla riktigt fort. Om man inte är en tönt som jag så är det nog jäkligt härligt!

Även om det är härligt med cykling, löpning och sånt där så är det ju ändå crossfiten som ligger mig varmast om hjärtat. Jag körde lite frivändningar och boxjumps en eftermiddag i gymmet och efter det var jag alldeles lycklig! Tyvärr även beklädd med nya blåmärken, men det är tydligen sånt jag får vänja mig vid!?

Här kommer ett gäng bilder, och är ni sugna på att åka dit, tveka inte på att fråga om saker. Vi har varit där tre gånger nu, så lite kanske jag kan svara på i alla fall =)

IMG_5016

DSC_02901

IMG_5161IMG_5219IMG_5247IMG_5272IMG_5277IMG_5292IMG_5303IMG_5317IMG_5318IMG_5319IMG_5342IMG_5344IMG_5345IMG_5346IMG_5349IMG_5278IMG_5331IMG_5061IMG_5212IMG_5282IMG_5129IMG_5215IMG_5047IMG_5126IMG_5283

 

Annonser