IMG_2579

Det här att vara snabb i löpning är inte riktigt min grej. Och det har jag accepterat och kommit till ro med för länge sedan. Jag är stolt och glad för att jag är uthållig och fixar en halvmara och mår bra efteråt. Men jag gillar också att utvecklas, och få resultat, och jag ska inte sticka under stol med att det kan störa mig att jag tränar, tränar och tränar och ändå inte tycks utvecklas någonting.

IMG_5141

Men ofta är det ju så att man faktiskt utvecklas utan att liksom ”märka det”. Framför allt när man tränar så varierat som jag gör. Framför allt sedan jag började mer med crossfit så är ju det ena träningspasset helt olikt det andra och det kan ibland vara svårt att jämföra vikter och repetitioner med varandra.

I löpningen kan det ju också spela stor roll hur vad man har gjort innan. Om man har haft en vecka med hård träning innan, kanske t o m tränat ben dagen innan. Eller vilken tid på dygnet man springer, om man har ätit/druckit innan och på vilket humör man är.

IMG_4967

Jag tittar nästan aldrig på klockan under tiden jag springer, endast om jag springer långt och inte vill springa för snabbt. Istället analyserar jag mer än gärna när jag kommer hem. Men jag bryr mig ofta mer om pulsen än om tiden.

Idag sprang jag tidigt på morgonen och förväntade mig att benen skulle vara tunga efter onsdagens benträning med Jennie och gårdagens crossfitpass (se instagramfeeden till höger, det var brutalt många wallballs, burpees och tuck jumps!). Men jag märkte konstigt nog att benen ville springa på och jag lät dem göra som de ville. Som vanligt blev det lite segt mitt på när man kommit ungefär hälften av sträckan och hjärnan tänkte att en halva till i samma tempo verkade jobbigt. Jag försökte dock pusha på lite, och höll faktiskt ett ”icke-trevligt-att-prata”-tempo ända tills jag var hemma igen!

unnamed

Och det är faktiskt jäkligt nice känsla att konstatera att samma runda som den 21 januari (för exakt 5 månader sedan) tog 31:57 minuter, idag tog 28:03 och det var jobbigt på ett helt annat sätt. Då minns jag att benen var sega, och tunga och jag fick tänka ”ett steg i taget, allt är bättre än att gå”. Medan jag idag såg snabba ben framför mig och den härliga endorfinkicken. Inte alls samma känsla av tunga ben.

Denna förbättring har kommit av mer regelbunden träning (även om jag under flera år har tränat regelbundet så har det varit lite mer beroende på vad jag har ”känt” för.. en månad styrka, en månad löpning, en månad golf etc. etc.), mer högintensiv träning genom regelbunden crossfit och förmodligen mer allsidig träning. Dessutom är jag HEL! Det gör ta mig fan inte ont någonstans! Det ÄR kul att dokumentera sin träning så att man kan jämföra med sig själv 🙂

Det var nog Malins bjudbulle igår innan crossfitpasset som gjorde att jag orkade det och fortfarande hade krafter kvar till löpningen imorse ;).

Annonser