landscape-78058_1280

Det är ett litet konstigt sätt att uttrycka det kanske, men det är lite den känslan jag längtar efter.

Ni vet.

Öka tempot.

Du springer snabbt, känner andetagen inom dig.

Känner hur svetten rinner ner från en hårtest som har lagt sig mot pannan.

Märker hur andetagen blir tyngre, och lite strävt.

Känner hur det nästan värker i bröstet, men på ett annat, skönare sätt än den andra värken som ibland bosätter sig där.

Upptäcker hur tempot sjunker i takt med att benen blir fyllda med mjölksyra, men du bara fortsätter ändå.

Springer och springer, och det enda du ser är en strimma rakt framför dig medan du lyssnar till dina egna jämna, snabba andetag. Fokus. Framåt.

Du springer ända tills du inte kan springa mer och ramlar ihop i en hög, och andas.

Andas.

Långsammare och långsammare tills hjärtat slår i normal takt… Och du är helt lugn. Och kroppen värker inte längre.

Du är lugn igen, och den där dova klumpen som fanns där innan är som bortblåst.

Det här längtar jag efter, men min kropp har bestämt sig för att bli förkyld. Ingen bra timing kroppen. Ingen bra timing.

Bild från pixabay.com

Annonser