IMG_2579

Jag måste ju faktiskt skriva om den där halvmaran på riktigt nu i efterhand! Jag som oroade mig så mycket för brist på toaletter, tristess och annat =).

Jag kan börja med att säga att den receptfria medicinen Loperamid är AWESOME! Det är en smart grej som man vanligtvis tar vid diare, för att den stoppar upp tarmrörelserna, men det funderar även när man är frisk men vill stoppa upp det lite extra så att säga ;). Så jag tog en tablett till frukost vid 7 och en vid 9, och sedan när starten gick vid 11 var det bara att hoppas och se. Och magen var superlugn hela vägen och klagade inte det minsta. Så glad för det!!

Jag träffade en bekant innan loppet som jag hade sällskap av, och vi ställde oss båda två i startfållan för de som springer långsammare än 2h och 20 min. Hon stack iväg i något snabbare tempo än jag när starten gick, men jag bekymrade mig inte över det. Jag hade min plan och tävlar inte mot någon annan, utan bara mig själv.

Dock kände jag att det hade varit lite läskigt att titta bakåt och inse att man var helt sist, så jag tittade inte bakåt någon gång under hela loppet ;).

Första sträckan kändes lätt och även om jag tänkte på att hålla nere tempot så var det svårt. Vid 4 km så lade klockan av och jag blev rätt besviken! Som tur var så gick den att starta om, och jag fick registrering i 17 km från kilometer 4. Där omkring började också lite uppförsbackar komma och jag kände redan runt 5 km att jag var lite seg och trött. ”Hur ska det här gå” tänkte jag… Men jag tänkte också att kroppen har klarat att springa betydligt längre så det var bara att ta ett steg i taget och lufsa på.

Vid universitetet, ungefär efter 1 mil gjorde det rätt ont av pulsbandet, så det fick åka ner runt naveln istället. Tyvärr. Jag förstår inte varför just jag får så himla mycket skav av det. Ingen annan i min omgivning har jag sett få det! Konstigt… Hur som helst så kunde jag se att jag mellan km 4 och 10 hade snittpuls 170 vilket är rätt högt för att vara jag på långpass, så det betyder ju att jag faktiskt har klarat att pressa mig lite =). Duktiga kropp och knopp!

Vid 12-13 km tänkte jag att det var rätt segt i benen, och jag var glad varje gång vägen sluttade nedför istället för svagt uppför som ofta var fallet. Det var inga stora backar men det var inte helt plant heller tycker jag! Dock så tuffade jag på och efter vätskekontrollen vid 14 så kändes det helt okej! Vid 15 så tänkte jag att jag nu i år var betydligt piggare än vid 15 km förra året på Göteborgsvarvet.Det gjorde mig glad och jag fick extra energi mentalt! Något hade uppenbarligen utvecklats i mig!

Vid 17 blev jag TRÖTT, och vägen genom Hejdegården var seg som f*n…. Jag tänkte som ett mantra att jag snart skulle få se Sofia och Ola som hade lovat att heja vid Braskens bro och km 18. Och när jag såg dem blev jag så glad! De hejjade och ropade på två ställen där och det gav mig SÅ mycket!

Nu hade jag bara sträckan längs Stångån kvar och jag visste att det var slutspurten. När jag hade kollat bansträckningen så vet jag att jag tänkte på den här sträckan som en liten kort snutt på slutet, och det försökte jag intala mig själv. Fötterna brände (friktion, det hade jag glömt att det gjorde ont), vaderna var trötta och jag var törstig!! Hur kan man lägga den sista vätskestationen vid 14 tänkte jag? Jag var så säker på att det skulle komma en till vid 19 sådär, men inte… jag fantiserade om att gå i mål och få hälla i mig vatten! Haha!

Här på slutet sprang jag om några löpare, och jag förstod inte hur det gick till. För det kändes ju som att jag stod stilla. Men det gjorde jag uppenbarligen inte. Det där är förresten intressant… Varför en del löpare springer så snabbt och sen går långa sträckor.. och sen springer snabbt och igen; går. Varför inte hitta ett jämnt tempo istället? Jag vet att flera av dem som kom i mål med samma tid som jag gick flera sträckor, och jag kan inte förstå varför… Det måste ju göra att det blir väldigt orymiskt och jobbigt att komma igång igen? Eller?

Hur som helst så var jag så lycklig när jag sprang över mållinjen! Jag var så trött, så törstig och så glad att det var över. Samtidigt som jag nästan grät av glädje när jag såg att min tid var mycket bättre än jag hade trött. Inte för att tiden spelar någon roll för mig, men att min träning under året uppenbarligen har gett något!

Efter målgång så drack jag säkert 1 liter vatten och nästan hyperventilerade en stund. Ruskigt trött alltså. Jag hörde att speakern ropade ut efter en Läkare till någon och hoppas att det gick bra. Det är läskigt det där att kroppen kan utföra stordåd och sen bara kollapsa. Jag var dock bara ”vanligt” trött så när jag suttit en stund på huk så kändes det fine.

Det är jag också väldigt glad över! Att jag nu efteråt bara har haft träningsvärk i vaderna och är lite öm i en tå. Inga andra krämpor över huvud taget. Tänk att jag har gjort min kropp så stark att den klarar att springa 2,1 mil och sedan kännas i princip som vanligt! Det hade INTE gått för några år sedan!

Och jag då som var så trött på det här med löpning håller nu på att anmäla mig till Göteborgsvarvet 2016. Man måste ju nästan springa ett långlopp om året va? Haha vad knäpp man är.. Men med ännu fler (och längre) långpass i benen så tror jag t o m att kilometer 17-21 kan kännas trevliga 😉

TACK Sofia, Ola och Jonathan för att ni hejade! Ni är bäst!!

IMG_2578 IMG_2575

Annonser