Liselotte skrev härom dagen om det här med ångest och träning, och om varför man tränar och hur det känns när man inte tränar. Och jag skrev ett långt inlägg om min relation till det. Och sedan raderade jag allt. Jag vågar inte vara så öppen. Eller.. jag vet inte hur jag ska förklara hur jag tänker och känner. orden kommer inte på plats. Jag har mkt att säga, men får inte ut det i fingrarna.

Jag vet bara att jag mådde skit i veckan när jag vilade inför halvmaran, mådde fantastiskt igår när jag korsade mållinjen och återigen inte så bra idag när jag igen inte har rört mig många meter.
Men samtidigt är det inte träningen som är boven. absolut inte. den ska inte förändras eller snackas ner. Det är snarare allt annat i mig som behöver ”snackas upp”. Att jag duger. Oavsett vad. Det spelar ingen roll hur jag ser ut, vad jag presterar. Kärleken till mig själv ska ju vara den samma oavsett. Men hur gör man då för att komma dit? För jag vill men är inte framme. Och det gör mig ledsen. I teorin vet jag, men i praktiken är jag lost.
Annonser