Igår tillbringade jag kvällen med fina vänner, och det var trevligt och härligt på alla sätt. MEN, vi kom att tala om ganska allvarliga saker, som det här med psykisk ohälsa, förhållande till mat, jobb och inte minst sig själv. Alla hade vi stött på dessa saker på nära hand, och ja. Det är inte lätt.

Grejjen med ovanstående är ju att man måste finna sitt eget sätt att leva som känns bra för en själv. Är man en av de lyckligt lottade som inte har några hjärnspöken kring ovanstående (ska man för det första vara väldigt glad med tanke på hur vanligt det är) så kan det vara väldigt svårt att förstå.

”Varför ska hon nu krångla till det med exakta mått, mattider, kcal, träningsminutrar?” ”Vad spelar det för roll, egentligen?”,

Och det är ju just det. Vad spelar det för roll egentligen? Ingen alls. Men för alla känns det ju inte så. Och det är ju så sjukt svårt att komma tillrätta med.

Ofta så tror jag att det en dag faller på plats av sig själv (eller gör det det?). Man har lärt känna sig själv, kanske fått hjälp på vägen såklart, men man kanske genuint vet vad man själv mår bra av. Men på vägen då? Fram tills dess? Hur gör man om man har dessa problem?

I desperationen så googlas det och letas efter en lösning, ett ”recept” på hur man ska leva livet, och så väntar man på att det ska bli bättre. Men vad gör man om det inte känns bättre?

Jag (på en väldigt låg hobbynivå) tror att det kan bero på att man googlar fram någon annans lösning, någon annans ”recept” när man måste skapa sitt eget. För en person kanske det faktiskt blir bättre av att helt utesluta godis. Det kanske inte alls ger mer ångest av det ”förbudet” eller beslutet. Men för någon annan som inte är säker på att det är det bästa sättet för hen, så ger det ju självklart ångest och en tanke om att man inte ”får”. Och att gå omkring och vilja göra saker men att inte ”få”… det tror jag ingen mår bra av.

Det här blev nog lite flummigt… Och ja, jag har personlig erfarenhet av hjärnspöken. Och ja, jag mår bra nu. Men jag vet inte riktigt varför? Mer än att jag vet att jag har hittat mitt sätt. Men hur fasen lyckades jag nu och inte förut? Var jag inte redo/mogen? Jag vet inte…

Men det jag ville komma fram till var nog att man måste hitta sitt eget sätt att leva. Och att det nog inte finns något rätt eller fel. Det behöver inte vara fel att låta bli gluten och godis etc om en person genuint mår bättre av det och det gör livet mer okomplicerat. Men om man vill äta av allt, så är det självklart inte fel heller. Man måste bara hitta sitt eget sätt, och förstå att allt är okej. Man får vara hur man vill.

Men hur planterar man den tanken i en sjuk persons hjärna?

Det är förbannat svårt =( .

Annonser