Förra hösten hade jag en, vad det kändes som, ganska lång period av total ensamhet. Jag levde i ett asketiskt vakuum med mina djur och mitt jobb, jag träffade inga människor, jag gjorde inget roligt.

På kvällarna gick jag runt i staden med hunden och tränade henne på att gå fot och stanna vid övergångsställen, det var mörkt och regnigt och jag köpte en oljerock så att inget väder skulle kunna sätta käppar i hjulet för min enda aktivitet, och för att vara på den säkra sidan köpte jag även ett varmt täcke till Ines.

Jag åt bara blaskiga grönsakssoppor och var sur och bortdomnad, och när jag gick förbi restaurangerna längs Odengatan och tittade in på folk som åt middag med varandra och hade läppstift och fina glas med hög fot så hatade jag dem.

Jag kände mig så fruktansvärt ensam och utanför. Så som man gör ibland. Sen kommer det andra perioder, det blir semester och sommar, man får nya relationer, det tuffar på liksom.

Nu är det likadant igen.

Jag vet inte riktigt vad det beror på. Det kanske är för att Linda ska ha barn med sin kille. Det kanske är för att Kodjo precis har fått barn med sin fru. Det kanske är för att Carolines unge hade födelsedagsfirande hela förra helgen. Eller så kanske det bara är hormoner. Inte vet jag, men förra söndagen kändes det som att jag nådde någon slags ny lägsta nivå.

Jag var på Hemköp för att köpa ingredienser till en kikärtssoppa som jag hade hittat på nätet, och jag gick omkring bland konserverna och la ner till olika saker på måfå i korgen. Drog liksom ut på det, för det var det enda jag hade att göra den dagen, jag tog ett extra varv i grönsaksdisken. Jag hade inte bråttom någonstans. Hunden hade varit ute, jobbet var avklarat, jag hade ingen att träffa och ingen att ringa, så den där kikärtssoppan fick liksom bli den här dagens mening och mål.

Då kände jag bara för att börja gråta. Rätt och slätt bryta ihop därinne på Hemköp bland stressade småbarnsföräldrar och par som plockade godis till söndagsmyset. Jag gjorde som jag har fått lära mig, jag lade högra handen över hjärtat och försökte känna självmedkänsla och jävlar vad det funkade!

Jag tyckte så fruktansvärt synd om mig själv för att jag var så ensam och uttråkad. När jag kom hem lagade jag den där kikärtssoppan och åt den i skenet av ett ensamt stearinljus framför teven.

Det blev inte lyxigare för att jag tände ett ljus. Det blev inte lyxig egentid. Det blev ingenting alls. Soppan var inte ens tillräckligt salt. Jag tog en bild på den och la ut den på Instagram. Skrev att jag hatade ensammiddagar.

Det tog inte lång stund förrän småbarnsföräldrarna började kommentera.

Vänta du bara, skrev de. Vänta du tills du inte ens får tid att gå på toaletten i fred. Då kommer du sakna de där långtråkiga dagarna då du bara hade dig själv att ta hand om. När du är tvungen att förhandla med din partner för att kunna få en timme för dig själv, då, DÅ kommer du längta efter att få avnjuta en blaskig soppa framför Simpsons i lugn och ro. DÅ!

Och jag förstår dem. Det handlar ­naturligtvis bara om perspektiv. Om man har fullt upp med ungar och jobb och relationer så förstår jag mycket väl om folk önskar sig en ledig eftermiddag att få strosa omkring inne på Hemköp. Att få vara ensam.

Men för mig, just nu, känns det som en utopi att få vara så pass behövd att man måste schemalägga sin tid för att få gå och kissa. Bring it on säger jag bara. För just nu tvivlar jag på att det någonsin kommer komma något ”DÅ”. Det enda jag har är den här hösten och den här hösten är outsägligt tråkig och ensam.

Hanna Hellquist

http://www.dn.se/nyheter/sverige/hanna-hellquist-da-kande-jag-bara-for-att-grata-ratt-och-slatt-bryta-ihop-darinne-pa-hemkop/

Annonser