Jag startade Göteborgsvarvet med syster bredvid mig och kände lite nervositet blandat med stor glädje. Äntligen var jag skadefri och tillräckligt i form för att jogga runt den drygt två mil långa banan. Jag ville att det skulle vara lätt roligt och härligt. Jag kan säga att jag underskattade distansen lite. Det var roligt och härligt, men efter kilometer 16 var det INTE lätt!
Det längsta jag har sprungit på träning är just 16 km och jag tror att det jag behöver är just fler längre pass än det. Fram till 12 km ungefär så tog vi det långsamt och lätt och det kändes som att jag där någonstans kom igång och ville springa på, samtidigt som jag kände ett ökat behov att besöka en toalett. Skit i dubbel bemärkelse. Hur i hela friden lär man kroppen att vänta med sådana saker? Jag hade två saker att välja mellan. Att gå på toaletten, förlora lite tid (som ändå i ärlighetens namn inte var så snabb) och sen ha en angenäm runda, eller att springa på envishet och knipa för allt i världen och med all sannolikhet inte tycka att det var så härligt de sista kilometrarna.
Jag sprang lite snabbare för att eventuellt ha några minuter tillgodo på systern, men när jag kom fram till bajamajjorna och såg femton personer i kön framför mig så blev jag lite modfälld. Hur som helst. Jag ställde mig i kön och väntade. Efter en liten stund seglade syrran förbi på lätta fötter och jag stod kvar stilla medan klockan tickade på. En sak bara – Om man går på toaletten under ett lopp VARFÖR TAR MAN DÅ SÅ IN I H***ETE LÅNG TID PÅ SIG???? Frustrationen var stor!
Så, nu är jag lugn igen. men frågan kvarstår.
Toalettbesöket avklarat och tid i kön: 7 min. Jag kände mig fortfarande pigg och tänkte att resterande 8 km ju skulle gå lätt som en plätt och ökade tempot lite. Efter 15 km insåg jag att det enda jag gjort var att stressa kroppen och göra den trött. Ha ha. När jag såg TV-skärmen med ”6 km kvar” kände jag att det var en evighet. Samtidigt som jag ju har sprungit ganska många milrundor ändå och vet att 6 km inte alls är långt eg. Så tankarna vandrade ganska mycket mellan hur trötta enen kändes och hur kort några kilometer egentligen är.
Vid götaplatsen stod pappa , mamma, Sofia och Ola och jag kan nog inte beskriva den tacksamhet jag kände till dem, och till de vätskefyllda svamparna som här delades ut. Härifrån var det ca 5 km kvar och jag delade upp loppet i antal vätskestationer. Ett seg i taget, nog nästa glas vatten. Typ så. Benen var tunga och träningsvärken som funnits i vaderna från det första steget hade inte direkt minskat. Men samtidigt var det härligt med allt folk runt omkring. Människor som hejade på ”alla” bara för att de tyckte det var roligt och de härliga musikanter som stod längs med vägen. Javarrs. Nog var det en härlig joggingrunda jag var ute på ;). När jag kom till km 17 och det kändes omöjligt att komma i mål så tänkte jag att det kändes ungefär likadant vid km 15, och det var ju för två kilometer sedan. Allt handlar verkligen om inställning!
Jag tuffade på och fick en glad överraskning av att nästa vätskestation kom snabbare än vad jag trodde, och att jag vid den allra sista stötte ihop med Stina och Therese Major! Min Kristina hade jag inte hunnit springa ikapp, men att se ett par vänner här gav mer energi. I alla fall i typ 20 meter. Sen kändes benen tunga igen! Ha ha!!
När vi sprang in på löparbanan och över mållinjen kände jag mig så stolt och glad och det gör jag fortfarande! Att springa 21 km är fasen bra jobbat oavsett sluttid och jag är full av beundran och ödmjukhet inför alla som gör det SNABBT! Jag känner många som springer ruskigt snabbt och jag förstår inte hur det går till! All heder till er! Men även all heder till oss som kanske inte tränat så mycket långdistanslöpning, som inte har riktigt den naturliga fallenheten för det och som inte riktigt har psyket att pressa oss så, och som ändå klarar det. Jag är stolt och glad! Mycket glad =).
Vaderna kommer nog strejka i flera dagar nu, men det är okej! Det får vara så! Inför nästa halvmara ska jag definitivt springa flera långpass, och då hoppas jag att det just blir härligt, kul och lätt hela vägen. Har inte ambitionen att springa med andan i halsen hela vägen, men det måste ´man ju inte. Trots trötta ben så är jag nog lite förälskad i distansen :).
Efter loppet firade vi med en halv Tosca-föreställning (vi sprang för långsamt för att hinna hela, haha) och det var helt fantastiskt. Tack min underbara familj för en toppenhelg!!
Kram på er!
Great going!! It’s a tough run, absolutely not the easiest half marathon, and all the harder since it always seems to coincide with the hottest weekend!
As for your toilet break… I often find I have that same problem. I’ve only ever had to stop once though, the second time I ran lidingösloppet. I think up to about 3-4 minutes, the time lost can be made up as you feel rested. 7 minutes though? Hmm – bad luck on the queue!! I asked some of Swedens elite distance runners about this and they adjust their diet up to a week before, reducing fibre intake etc. and then in the hours before the race not over hydrating. Preventative measures for me – lots of coffee 3 hours before. Lots of water 2 hours before. No drinking or eating after that. Sort of works.
Congratulations again!
GillaGilla
Thank you! It was fun though! =) I look forward to train more and become better! =)
I saw now that i was standing still in the queue for 8 minutes!!!! My god… next time I don’t want to have to run to the toilet…
I eat at 12 ( > three hours before the race) and then i drank some water, but I am going to try to eat other stuff, and learn how to my body reacts to different types of food. :).
Thans for your input. Are you running Sthlm marathon this year?
GillaGilla
I have entered Stockholm marathon but injured myself quite badly 10km into a 30Km training run in February. Stupidly I ran the remaining 20km on the injury which resulted in my being unable run at all until the start of May. I don’t feel strong enough in the injured leg to run a marathon now, so it’s going to be half marathons for me this year and then start increasing distance again around November ready for next year.
Learning how the body reacts to foods is good especially when running or going into stressful situations (like interviews). A low residue diet can be a good idea in the run up.
Good luck with your running and other training 😎
GillaGilla
Pingback: långlöpning och fem bra grejjer med dagen! | I Huvudet på Finnved