Jag startade Göteborgsvarvet med syster bredvid mig och kände lite nervositet blandat med stor glädje. Äntligen var jag skadefri och tillräckligt i form för att jogga runt den drygt två mil långa banan. Jag ville att det skulle vara lätt roligt och härligt. Jag kan säga att jag underskattade distansen lite. Det var roligt och härligt, men efter kilometer 16 var det INTE lätt! 

Det längsta jag har sprungit på träning är just 16 km och jag tror att det jag behöver är just fler längre pass än det. Fram till 12 km ungefär så tog vi det långsamt och lätt och det kändes som att jag där någonstans kom igång och ville springa på, samtidigt som jag kände ett ökat behov att besöka en toalett. Skit i dubbel bemärkelse. Hur i hela friden lär man kroppen att vänta med sådana saker? Jag hade två saker att välja mellan. Att gå på toaletten, förlora lite tid (som ändå i ärlighetens namn inte var så snabb) och sen ha en angenäm runda, eller att springa på envishet och knipa för allt i världen och med all sannolikhet inte tycka att det var så härligt de sista kilometrarna. 

Jag sprang lite snabbare för att eventuellt ha några minuter tillgodo på systern, men när jag kom fram till bajamajjorna och såg femton personer i kön framför mig så blev jag lite modfälld. Hur som helst. Jag ställde mig i kön och väntade. Efter en liten stund seglade syrran förbi på lätta fötter och jag stod kvar stilla medan klockan tickade på. En sak bara – Om man går på toaletten under ett lopp VARFÖR TAR MAN DÅ SÅ IN I H***ETE LÅNG TID PÅ SIG???? Frustrationen var stor!

 

Så, nu är jag lugn igen. men frågan kvarstår.

 

Toalettbesöket avklarat och tid i kön: 7 min. Jag kände mig fortfarande pigg och tänkte att resterande 8 km ju skulle gå lätt som en plätt och ökade tempot lite. Efter 15 km insåg jag att det enda jag gjort var att stressa kroppen och göra den trött. Ha ha. När jag såg TV-skärmen med ”6 km kvar” kände jag att det var en evighet. Samtidigt som jag ju har sprungit ganska många milrundor ändå och vet att 6 km inte alls är långt eg. Så tankarna vandrade ganska mycket mellan hur trötta enen kändes och hur kort några kilometer egentligen är.

Bild

Vid götaplatsen stod pappa , mamma, Sofia och Ola och jag kan nog inte beskriva den tacksamhet jag kände till dem, och till de vätskefyllda svamparna som här delades ut. Härifrån var det ca 5 km kvar och jag delade upp loppet i antal vätskestationer. Ett seg i taget, nog nästa glas vatten. Typ så. Benen var tunga och träningsvärken som funnits i vaderna från det första steget hade inte direkt minskat. Men samtidigt var det härligt med allt folk runt omkring. Människor som hejade på ”alla” bara för att de tyckte det var roligt och de härliga musikanter som stod längs med vägen. Javarrs. Nog var det en härlig joggingrunda jag var ute på ;). När jag kom till km 17 och det kändes omöjligt att komma i mål så tänkte jag att det kändes ungefär likadant vid km 15, och det var ju för två kilometer sedan. Allt handlar verkligen om inställning!

Jag tuffade på och fick en glad överraskning av att nästa vätskestation kom snabbare än vad jag trodde, och att jag vid den allra sista stötte ihop med Stina och Therese Major! Min Kristina hade jag inte hunnit springa ikapp, men att se ett par vänner här gav mer energi. I alla fall i typ 20 meter. Sen kändes benen tunga igen! Ha ha!!

Bild

När vi sprang in på löparbanan och över mållinjen kände jag mig så stolt och glad och det gör jag fortfarande! Att springa 21 km är fasen bra jobbat oavsett sluttid och jag är full av beundran och ödmjukhet inför alla som gör det SNABBT! Jag känner många som springer ruskigt snabbt och jag förstår inte hur det går till! All heder till er! Men även all heder till oss som kanske inte tränat så mycket långdistanslöpning, som inte har riktigt den naturliga fallenheten för det och som inte riktigt har psyket att pressa oss så, och som ändå klarar det. Jag är stolt och glad! Mycket glad =).

Vaderna kommer nog strejka i flera dagar nu, men det är okej! Det får vara så! Inför nästa halvmara ska jag definitivt springa flera långpass, och då hoppas jag att det just blir härligt, kul och lätt hela vägen. Har inte ambitionen att springa med andan i halsen hela vägen, men det måste ´man ju inte. Trots trötta ben så är jag nog lite förälskad i distansen :). 

Bild

Efter loppet firade vi med en halv Tosca-föreställning (vi sprang för långsamt för att hinna hela, haha) och det var helt fantastiskt. Tack min underbara familj för en toppenhelg!!

Kram på er!

Annonser