Givetvis känns det konstigt att sitta i Mjölby en tisdag och inte ha ett jobb att gå till. Än. Jag börjar ju på det nya snart. Men att det inte är jag som idag ska ha X-fit på slussen och inte jag som ska stänga på Nybro känns extremt konstigt. 

Det känns dock inte konstigt på ett ”jag-ångrar-mig”-sätt. Utan mer på ett ”konstigt-men-ok-och-rätt”-sätt. 

Igår åkte hade jag en dag som verkligen bekräftade den känslan. Jag åkte och red i Väderstad, följt av en stunds städning och plockande hemma för att sedan cykla ner till gymmet, träna, och cykla hem. Det är ju sådant jag har längtat efter och det är sådant som gör att jag inte tvekar på om jag har valt rätt. Att kunna cykla på 5 minuter till gymmet är ju fantastiskt! Nu kommer jag ju visserligen inte träna där jag tränade igår SEN, utan på jobbet i Linköping, så fort jag har köpt tågkort, men ändå. Att jag kan om jag vill :).

Ridningen då? Det var sååå kul! Jag skakade bokstavligt talat när jag skulle hoppa upp. Sinnessjukt vad det har satt sig i huvudet. Vill INTE ramla av mer. Usch. När man är i ett sådant utsatt läge som mellan pallen och hästen, med en dask en fot i stigbygeln och en i luften, så är det otäckt att tappa kontrollen. Men den här hästen var mer cool (äldre), mer förlåtande, och stod så snällt och stilla :). Sedan red jag lektion för Nina, och även om jag är ringrostig, så hittade jag tillbaka till känslan och knapparna mer och mer för varje varv och minut och kände att ”det här är livet”! Att Nina är så snäll och gav uppmuntran och självförtroende till mig i kombination med instruktionerna gjorde ju så klart också sitt till. Det kan inte vara lätt för henne att se mig sitta på hennes fina häst…. Men jag ska göra mitt bästa för att min utvecklingskurva ska vara brant!

Det finns ingen bättre känsla än att rida! Det gör verkligen inte det! Hur har jag kunnat glömma? Eller glömma, det har jag ju inte… men hur har jag ens kunnat överväga att inte ta upp det igen? Underbara fina djur som ger så mycket glädje! Jag kämpade, och Dion kämpade, och några varv med härlig samlad galopp blev det. Med några avbrott där min timing inte räckte för understöd av galoppen, men vad gjorde det? Jag lär mig för varje gång jag rider och det kommer tillbaka mer och mer. Jag längtar så efter att tävla och träna och så känna den här känslan ofta.

Ni som vet vad jag menar för känsla, VET så väl, och ni som inte vet…. jag hoppas att ni har ett intresse som känns som att det ger fjärilar i magen för det ger en till dimension i livet! Jag älskar träning på gym, löpning, och en perfekt (haha som om jag har gjort det) frivändning/squat/whatever…. men ridning… Åh det ger något mer!

Kanske är det den känslan som pappa får av golf, och därför det står på golf på TV’n dygnet runt, och i sådana fall är jag glad för hans skull. Att ha ett intresse utöver jobb, utöver familj, något som är ens eget… Det är fantastiskt.

Jag är nog lite (ny)förälskad i ridningen och i hästarna! Tack Nina, och tack Dion. Nu kör vi =).

Bild

Nedan några hästar som betytt extra mycket för mig under åren: Midea, Garbo, Wille, Nijinski och Nocce…. Underbara allihop! Kärlek!

BildBildBildBildBildBildBildBildBild

Annonser